Som jag nämnde i förra inlägget så är Alfred och jag på väg till Riga i maj, och vi var ju faktiskt där en kort stund i somras också. Vi mellanlandade där på väg hem från Polen, och eftersom jag gärna ville visa staden åt honom (det var då tredje gången jag var där) så valde vi att ta ett flyg som gick först nästa dag istället för att åka vidare hemåt direkt. I alla fall, det huvudsakliga målet under den resan var alltså Warszawa, och det slog mig att jag aldrig gjorde klart mina turistiga inlägg därifrån! Har massor av bilder som väntat på datorn (samt ännu ett par nästan-fulla filmrullar!), och mitt minne börjar bli ganska fragmentariskt men det kanske inte ännu är för sent för att pussla ihop vissa delar. Det är ju förresten mycket för den saken som jag bloggar, i första hand kommer bloggandet nog alltid vara nån slags dagbok för mig, som i efterhand kan assistera när hjärnan inte längre minns.
Så, Warszawa dag ett hittas här, och nu följer dag två.
Vi började dagen med kaffe på Pod Barbakanem, en milk bar. Under kommunisttiden så subventionerade regeringen matpriserna på milk bars, idén var att ge lågavlönade arbetare möjlighet att ha råd med att äta ute. Fortfarande håller traditionen i sig, och priserna på dessa caféer är fortsättningsvis väldans låga. Just på denna milk bar i gamla stan jobbar gamla tanter som är totala motsatsen till serviceinriktade, de stirrade skeptiskt på oss när vi sa hej och när vi försökte tyda menyn och sätta in en beställning blev det uppenbart att vi hade dumförklarat oss för evigt i deras ögon. Detta lär dock höra till deras schtick så vi tog inte illa upp! Och kaffet var gott. (Förresten kawa på polska, vilket skulle ha lönat sig att kolla upp på förhand.)
Min kamera fick tyvärr fnatt. Men här är Alfred på samma ställe.
På insidan gav väggkaklet mig starka Animal Farm-vibbar. Lite lustigt, i.o.m. att Orwell skrev den boken som en satirisk allegori till Stalins kommunistiska regim, och på tal om Stalin så ska vi återkomma till honom senare.
Vi tossade vidare ut från gamla stan och hittade ett ställe som hette ”mommo”. Så här uppvisar jag min tolkning av en sådan. Minns inte hur jag resonerade min min, jag antar att jag försökte se ut som en bulle i ansiktet. Har också svullna fotleder, det ger förstås extra mommopoäng.
Vi gick till Pałac Kultury i Nauki, kulturpalatset, en maffig byggnad vars torn ses ungefär överalltifrån i Warszawa. Det är den högsta byggnaden i Polen och på tjugonde plats i Europa. Särskilt behändig för turister! Sikta på det så hittar du till centrum.
Kvinnan som vi hyrde lägenheten av berättade att många polacker är ganska oförtjusta i byggnaden, i.o.m. att den byggdes i Stalins namn. Dess ursprungliga benämning var t.o.m. Pałac Kultury i Nauki imienia Józefa Stalina, och byggdes som en gåva från Sovjetunionen till det polska folket. Alla är dock inte helt förtjusta i detta och tycker att det känns som en skymf, en påminnelse om Stalins maktgrepp, et.c. Översitteri, helt enkelt. Byggnaden kallas bl.a. Stalin’s Syringe eller Pajac som beskrivande betyder ”pajas”, och liknar pałac, ”palats”.
Den här bilden skulle jag egentligen rensa bort i.o.m. att den är ganska intetsägande för resan, men likväl slank den med. Så här har ni våra svettiga fejs. Var vänlig märk min grisrosa nyans. Det var varmt och vi vandrade mycket, men här satt vi i skuggan av kulturpalatset och pustade ut.
Vi hade tänkt att vi skulle gå in till palatset men det var en sån lång kö att vi skippade det. Bänkade oss istället i en park och tittade på palatset därifrån.
Här knäpper jag uppenbarligen ett kort på palatset och det besynnerliga är att inget sådant fotografi dyker upp bland mina negativ. Däremot en fullständigt överexponerad bildruta. M.a.o., min kamera fick fnatt igen.
Ovanför ser vi ett exempel på street art som Alfred fastnar för. Politiskt, symboliskt (kolla €-tecknen på deras hjälmar) och kritiskt.
Och här ser vi street art som jag själv fastnar för. Kattrelaterad sådan.
Vid detta skede har vi vandrat omkring en bra stund, och jag syns förvisso inte särskilt bra men där står jag under en viadukt. Med en färsk bot i plånboken! Vi skyndade över en skyddsväg fast den precis slagit om till rött och blev emottagna av polska poliser på andra sidan vägen som förklarade att ”Well, I don’t know about Finland, but here, in Poland, we follow the rules”. Ehe ehe. Så vi fick välja mellan att åka polisbil något kvarter till en bankomat och betala böterna eller att tillbringa natten i finkan. Vi valde det förstnämnda, även om jag nog först starkt kände att nä-ä jag vill fan inte åka nånstans med de här männen. Sa det också. De lyssnade inte. Senare på kvällen kollade Alfred upp det här med korruption i Polen och det visade sig att nivån av den var låg, bland den lägsta i Europa om jag inte misstar mig. Så det var nog ganska i onödan som vi nojjade oss, men, ja, vi fick ju ett miniatyräventyr och varsin fin liten papperslapp som souvenir. Polismännen var förresten hur vänliga som helst efter att böterna var betalda och vi fick gå vidare. Jag önskade dem en trevlig fortsatt dag och de sken upp och önskade oss detsamma. Kunde inte ens vara sur på dem.
Vi hittade en stor och halvt magisk park, Park Marszałka Edwarda Rydza-Śmigłego, som också var ovanligt folktom. Såg mest kråkor, samt några änder i en damm. Inte mig emot.
Fortsatte att gå längs med en väg i parken och gick förbi ett sådant här minnesmärke, eller vad det är. Överallt i stan fanns de, dekorerade med blommor och ljus. Den här tillhörde dock en av de större, ibland stod blommor och ljus bara intill en husvägg på trottoaren.
Vi snubblade över ett monument som visar sig heta Pomnik Chwała Saperom, alltså sappörsmonumentet, d.v.s. ett monument tillägnat alla de minörer som dog åren efter andra världskriget i sitt arbete att desarmera minor och minfällor. Warszawa totalförstördes mer eller mindre under andra världskriget — 85% av alla byggnader — och det har förstås efterlämnat ett kolossalt arbete, inte bara att bygga upp den igen utan även att städa upp den.
Vi nådde ut till kanten av floden Wisła som rinner genom staden och fortsatte traska längs med den i riktningen hemåt. Fann en flodbåt/bar, stannade på varsin öl och vatten. Bartendern fick syn på Alfreds böteslapp i hans plånbok då han skulle betala och hon frågade förtjust ”What have you got there?” och vi berättade att vi fått böter för frickin’ jaywalking och hon gapskrattade.
Närmade oss hemtrakterna, såg en glad hund på en torr innergård.
Den här platsen blev vi mycket förtjusta i, denna smala sluttande slingrande gata kantad av pastellfärgade byggnader. Vi var så jäkla trötta här efter att ha traskat ungefär femton kilometer och ändå blev vi så spralliga och uppspelta av stämningen här.
Önskar innerligt att jag haft med mig min systemkamera så jag fått en ordentlig bild på denna dam, men nu är detta allt jag har. Hon stod där innanför porten, i skir blommig klänning och grått hår prydligt uppsatt, väntade antagligen på någon, och det vilade bara nånting så stillsamt fängslande över vyn.
Ännu en bit längre upp för den pastelliga gatan som hette Bednarska.
Var tillbaka i våra hemtrakter och vek in på Green Caffè Nero, en HÄRLIG cafékedja som fanns lite överallt i staden, och som vi ofta besökte. Magnifika smörgåsar, pajer, bakverk och den bästa frappé jag druckit. Som sagt hade vi traskat ungefär femton kilometer under dagens lopp, vilket är ganska tungt på trottoarer och i cirka 30-gradig värme. Vi åt varsin smörgås, drack vatten, och gick sedan hem igen de sista några hundra metrarna efter en lång dag.
När mörkret fallit och vi ätit en matbit där hemma sökte vi oss ut igen. Vi hade tänkt besöka en bar vi sett på Bednarska och tyckt att verkat härligt retrocharmig, men när vi sen kom dit igen så såg vi bara en annan kund och stämningen verkade så märklig att vi mesade ur och bara gick vidare förbi. I.o.m. att varken av oss var särskilt dryckessnåla heller så blev det istället en kvällspromenad en bit utanför turiststråket. Vi irrade ut på smala stentrappor längs med graffitimålade murar i tysta, belysningssparsamma parker och blev litet mörkrädd, så det kändes tryggt och hemvant att sedan återvända till gamla stans uteserveringssurr igen.
Och det var dag två det, i stora drag!
naleis nätt 