nattsudd

Processed with VSCOcam with m5 presetProcessed with VSCOcam with m5 preset

Bild nummer två tog jag i misstag och jag tyckte den fångade baksmälletröttheten så bra att jag inte kan motstå att inkludera den trots dess tämligen oförskämda all-up-in-your-face-ighet. Plus att grodperspektivet och tankebristen definitivt bidrar med en klar brytning från samma-vinkel-samma-min-risken = bonus! T.o.m. det o-(som-skönhetsbranschen-tycker-om-att-kalla-det)-”smickrande” hakpartiet förmedlar dagens känsla, det är lite sådär tjockt och trögt i svalget och halsen. Till min stora förtjusning tappade jag nästan rösten igår en stund (alltid spännande med en ny röst, tycker jag), den har varit lite osäker under veckan också, länge grumlig på mornarna och så. Förväntar mig att jag ska snart bli förkyld men än uppvisar jag inga andra symptom. Igår gick jag alltså ut och på grund av det har jag varit hiskeligt slö och synnerligen meningslös idag. Har tillbringat exakt hela dagen i pyjamas, i säng och mestadels i en annan verklighet skildrad i form av film, tv-program, och en massa Youtube-klipp. Har svårt att förstå vart dagen har tagit vägen, men gårdagen var istället lång. Och rolig! Kändes som att en evighet passerat mellan att jag kravlade ur säng på morgonen tills att jag kröp tillbaka i säng på natten. Alltså, menar ej bokstavligt att jag kröp, åstadkom inte en sådan skithög till dag idag ändå.

Något som pratades lite om igår var att skapa, att prestera och presentera, att få nånting kreativt gjort och att sen visa det åt någon också. Och hur många hindermoment det finns i allt som är lite kreativt. Alltså att det inte bara är att få något gjort och klart som kan vara svårt, men också att sen få ut det i världen. För en del personer verkar det så lätt att publicera saker de gjort, oavsett om det då är ett blogginlägg, en låt, en målning, en artikel, ett vad-som-helst, men för mig är det ofta något som tar emot. Kan ibland våndas över att posta ett inlägg, kan börja känna mig så fånig och störande att jag liksom ångrar att jag ska sätta ut ”dettat” i världen redan innan jag gjort det. Kan ibland plågas av det av och an ännu följande dag efter att jag publicerat. Känner nån igen det? Samtidigt vill jag förstås sätta ut det eftersom jag gillar bloggandet, men det är onekligen något med det som ibland får mig att känna mig så oerhört, tja, nojig för att göra bort mig antar jag. Kan bli så självmedveten och så generad över hur uppenbart det måste vara att jag är så självmedveten, och så rädd för att det ska misstolkas som självkärlek, samtidigt som jag förstås är väl medveten om att det inte finns bloggare som inte har en ganska stark narcissistisk ådra. (Fast å andra sidan, vem har nu inte den ådran under dessa självcentrerade tider?) Helt bisarrt egentligen. Det är inget jag skulle beskriva som ett stort problem ändå, men sabla enerverande är det ju nog ibland. Ett sånt onödigt slöseri av energi och välmående.

Men jag hade visst nån regel om att inte blogga om bloggande, så jag ska återgå till att hålla den. Den finns där av en orsak, faktum är att det är just sådana inlägg som jag brukar sen ångra. Andra också, men framför allt sådana. Men det är ändå något som känns intressant för mig i just detta, som gör att jag dras till att tänka på det. Hur ska det hanteras, funderar jag. Ja, jag vet inte. Tänker på Jantelagen vilken jag i allmänhet uppskattar, ödmjukhet och självdistans är alltid ett stort plus, men fasiken om Jante ändå inte ställt till det väl mycket ibland. Till exempel: Att en ibland ska bli så nojig för att folk ska tro att en tror att en är nåt. (!! Hah!) Alldeles för överdrivet meta. Har tappat charmen totalt. Xzibit skulle inte consider it något värt att exhibit. Och så vidare och så vidare.

dj undermedvetandet

I förrgår, första dagen på det nya året, hade jag den här låten på hjärnan då jag vaknade:

Vet inte helt säkert varför, men det kändes bra! Den är lagom pompös och roande i sina saxofonriff och lagom nostalgideppig där emellan. Det kändes lämpligt för starten på ett nytt år, fick mig på gott humör. Tyckte att mitt undermedvetande skötte sig väl där. Bravo, hjärnan!

Igår, första arbetsdagen efter en veckas ledighet, en morgon efter ett ynka fåtal timmars sömn, hade jag istället den här låten på hjärnan direkt från det motsträviga uppvaknandet:

Ehh… Tyckte den gången att mitt undermedvetande skötte sig ganska drygt faktiskt. Kul, hjärnan, jättekul.

Idag vaknade jag igen med samma låt som igår spelande i huvudet, men efter ett par sekunder välsignades jag av en insikt som gjorde att låtvalet inte längre kändes hånfullt: Fredag!

Nu kan kan inte sluta undra ifall dessa låtar hade spelats i mitt huvud redan då jag sov eller om det var nån liten neuron som tryckte på play då jag vaknade, och varifrån de kommer, varför det är just de som dyker upp, och så vidare. Tänk att ens egen hjärna är så bortom ens kontroll.