Kvickt raskt snabbt, check check check

Finn två fel: Så här såg jag ut i går innan jag sprang iväg för att hämta Blenda från dagis.

Ett: Det var mer riktigt så här jag såg ut. Två: Jag sprang alltså inte.

Finn typ femtioelva fel? För i dag har jag varit ännu mer ute på språng utan att springa. Vi har letat babyskydd och hittade till slut ett i min hemkommun Pedersöre. Raggade leksällskap i nejden då vi ändå skulle bege oss dit och stämde träff med Karolina och Tuva. (Och Tina och Max, men de kunde inte komma p.g.a. förkylning.) Ringde min mamma och sa att vi kommer förbi en sväng, bland annat för att hämta en mindre kattresebur som vi lämnat där. (Vi har på sistone använt en gigantisk en som inte kommer rymmas i bilen med två platser upptagna i baksätet.) Jag känner mig harmonisk och pepp, tänker att åh vad skönt att ha planer. Åh vad skönt att få grejer FIXADE. Babyskydd, check; kattbur, check.

Vi ska äta lunch här hemma innan vi åker. Jag gör mat som drar ut på tiden, tillräckligt för att känna att det blir bråttom. Det blir dags att ta på ytterkläderna och då är Blendas skor spårlöst försvunna, så vi ägnar ofattbart mycket tid åt att leta reda på dem. När de väl är återfunna och vi kört ett kvarter hemifrån, så får jag för mig att jag möjligen skulle ha glömt att stänga av spisen. Det är bara att vända om och kolla, annars skulle jag bara börjat angsta mer och mer tills hela dagen blivit förstörd. Spisen var förstås avstängd och cool, men själv är jag uppstressad och gråtfärdig. Ska stanna på vägen och ”kvickt” springa in till en butik och köpa lite snacks men då det jag planerat köpa inte finns tillgängligt fastnar jag i obeslutsamhet och virrar mellan hyllorna och huääärghhh. När jag är tillbaka i bilen har dessa och övriga många bäckar små blivit en stor å nej shit vad klockan är mycket. Det är bara att kontakta mamma, säga att vi kommer förbi först senare, kontakta Karolina, säga förlåt men vi blir sena.

Senare. Vi kommer fram och på ett picknickbord i lekparken står en cellofaninsvept blöjtårta med andra fina presenter i och väntar på mig. Karolina säger att hon och Tina fixat ihop den dagen innan. De hade stressat, sa hon, men deras stressprestation ser sannerligen fantastiskt mycket annorlunda ut än min i så fall. Den är så jäkla fin, och *DET* *VAR* SÅ JÄKLA FINT. Grät invärtes och extremt närapå utvärtes också.

Sen blev det lek och picknick och prat! Efteråt gick vi till biblioteket för att kissa och få upp värmen. Fyndade avskrivna böcker, tre stycken barnböcker för femtio cent styck, och de yngsta lekte i läshörnan. Blenda ville inte åka därifrån och skrek bedjande ”BARA EN BOK TIIILL! BARA EEEN BOOOOK TIIIIIILL!” cirka tjugo gånger innan vi äntligen kom oss därifrån. (Bra reklam för Bennäsbibblo!) Sen hämtade vi babyskyddet ett par byar bort, hälsade på hos mina föräldrar, fick mat och kattbur och en kort snutt lektid. Skyndade sedan vidare. Men den gången bara hem. Snabbt snabbt snabbt innan energin tar slut. Raskt raskt raskt innan det drar ut på tiden längre än det redan gjort. Kvickt kvickt kvickt innan vi försenas IGEN.

Finn oräkneliga rätt: För nu sitter jag här hemma och tänker igenom dagen och tycker att stressen bleknar i jämförelse. Babyskydd, check. Kattbur, check. Otroligt fina vänner, check. Trots stress en riktigt bra dag, check check check.

Shadows of cyberspace

I natt drömde jag att jag var nere i en källare i Jakobstad där jag hängde mycket i mina tonår. Det fanns en dataklubb där. Jag drömmer om stället nu som då, men i drömmarna har det vuxit sig större. Labyrintartade gångar, gigantiska ekande rum efter varandra och minst ett dussin mindre studior. Alla med sprejmålade tegelväggar och klumpiga dataskärmar lämnade kvar på hög. Dunkel, flimrig lysrörsbelysning, om någon. Det luktar alltid fukt nånstansifrån och golvet känns strävt under fötterna.

För något år sedan så drömde jag att jag gömde ett lik där. Jag hade på något vis råkat ha livet av personen, ingen jag kände, och i blind panik tryckte jag in kroppen i en ihålig vägg och murade in den. Väntade på att åka fast, men det hände aldrig. Källaren och dataklubben var sedan länge övergivna till och med i drömmen. Till sist hade en lång tid gått och jag kunde börja glömma det. Men sen dess vet jag att kroppen är där någonstans, varje gång jag drömmer om stället. Jag vill hålla mig och alla andra borta från just det området, utifall att det skulle lukta. Vetskapen om den är som ett taggigt klot i samvetet. Min mörka hemlighet.

I den här drömmen skulle hela byggnaden rivas. Jag var återigen vettskrämd för att kvarlevorna skulle hittas och kopplas ihop med mig. Vi var där och tog avsked av källaren och våra minnen från den, den såg annorlunda ut men möblerna var desamma. Nostalgiskt smekte jag över manchestersammetsfåtöljens nötta yta. Folk drack. Främst kossu, öl och energidryck. En trudelutt började spela, som från ett högtalarsystem i taket. Ett klassiskt stycke, men i midiformat. Kanske något av Bach? Det var nedräkningen till detonationen. Vi skyndade ut. Några gick vilse i labyrinterna, jag visste att jag måste in igen. Leta reda på dem, rädda dem, men jag fann inte modet. Och tänk om de redan hittat ut en annan väg? Jag cirklade kring tröskeln och visste inte vad jag skulle ta mig till. Musiken spelade men jag visste inte hur länge till. Jag var länge fast i det ögonblicket. Det sträckte sig tills att jag vaknade. Så rädd för att bli den som själv blev begravd mellan väggarna.

Förlåt, det här blev visst en drömblogg. Hade inte tänkt det men så blev det. Drömde säkert om källaren i natt eftersom min vän Karin, som var den som tog med mig dit för ett par decennier sedan, hälsade på igår. (Att vara mer än dubbelt så gammal och umgås i ett asbestkartlagt utrymme är också trevligt!) Lustigt hur hjärnan fungerar. Fritt fram att berätta om en egen mar/dröm för att hämnas!

Internationella syskondagen

Vi visste inte om det, men det var internationella syskondagen i går. Vi åkte ut till Öjens naturstig och när vi gick över bron i början av leden sa jag åt Blenda att här har hon varit förr, men då var hon i min mage. Vi tog bilder på samma bro då men jag verkar inte ha publicerat nån av dem, och nu då jag tänker på det så tror jag också att jag var för fåfäng och missnöjd med dem, hah. (Kände mig SÅ ful den tiden. Kroppen främmande i.o.m. graviditet, nyklippt osmickrande pannlugg, och så vidare.) Eller vaddå ”tror”. Jag VET att det var så.

Ställ dig med magen, Blenda”, sa Alfred. Magen är vad vi kallar mig nu för tiden. (Skoja.) Och vips! Så hade vi TYP tagit syskonfoton på internationella syskondagen i alla fall. Okej okej lite krystat. (Okej okej ursäkta preggojargongen.)

För övrigt var det i samma månad men i slutet av dem som vi var här sist. Men då var jag graviditetsmässigt i fjärde-femte månaden, den här gången mer som åttonde-nionde. GULP. Det börjar dra ihop sig… (Jag SA ursäkta redan.)

På tal om syskon så läste jag nånstans att personer som har sex år mellan sig själv och sina syskon klassas som s.k. ”funktionella endabarn”. Jag är yngst i familjen och just ett sådant. Jag tror att jag säkert är en ganska typisk minsting i många aspekter, men fasen om jag inte också är lite ensambarn. Ordet ”sladdbarn” är nog rätt beskrivande för hur jag känt mig, minns mitt känsloliv som ganska ensligt under min barndom. Jag var avundsjuk på mina systrar som var närmare varandra i ålder och jag ville så gärna ha en lillasyster själv, någon att höra samman med på samma sätt. Det här har nog format mig himla mycket och jag kan se spår av den känslan och andra som hör ihop med den genom hela mitt liv. Den påverkar mig nu också, och jag vet att jag projicerar en del på mitt/mina barn. Inte bara med åldersskillnadsnojan, som jag nämnt tidigare. (Men släppt! Tycker nu att 3,5 år känns prima.)

Jag kan bli ängslig, som ni säkert vet. När vi bara hade en katt, Selma, och funderade på att skaffa en till, så hade jag sån jävla ångest över det. Jag tyckte ändå det var väldigt viktigt att hon fick en kamrat eftersom katter ofta vill ha det. De är familjedjur. När jag såg annonsen med Myra så visste jag det var hon, på samma sätt jag vetat när jag såg annonsen med Selma, men fy helvete alltså vad jag våndades. Jag var SÅ orolig över att fucka upp dynamiken. Vi hade ju det så bra vi tre, jag och Alfred och Selma. Låg liksom vaken om nätterna och mådde dåligt över det, vilket låter helsjukt nu i efterhand, men ja så var det alltså.

Man kunde ju alltså tänka sig att jag hade behövt sövas ner på medicinsk väg nångång under denna andra graviditetens gång för att någonsin få någon vila. Ett år eller så innan jag blev gravid så kändes det fortfarande som att det skulle vara ett svek mot Blenda att föra in ett syskon i familjen. En ny baby. Vaddå en ny baby?! Någon att ta hennes plats?? HEMSKT ju. Så kändes det då. Men alltså det är jäkla lite jag sist och slutligen oroat mig för att det här ska vara fel beslut, så som jag gjorde med katterna. Tycker det är alldeles häpnadsväckande! Hade inte räknat med att det skulle gå så här smidigt i psyket så här långt. Visst har det emellanåt känts bitterljuvt, det är ju liksom slutet på en kort liten evighetslång era det här. Det kan kännas drabbande, vetskapen att det är så förgängligt, så påtagligt flyktigt. Som jag vet att tiden förstås alltid är, men jag känner det inte alltid. Det känns redan sentimentalt när Blenda någon morgon kryper upp i vår säng och ligger där mellan oss, bara vi tre. Jag kommer sakna det här, tänker jag då.

Men ända sedan vi berättade att hon ska få ett lillasyskon har hon väntat, väntat och väntat. Hon pratar om bebisen, frågar vad den gillar för mat, sjunger sånger för den, berättar vad hon vill leka med den, känner och pussar mig på magen, undrar vad den gör där inne, ”bara plaskar runt i fostervattnet” säger hon och fnissar långt bak i halsen. Hon uttrycker sin längtan som jag tror att jag hade velat göra, och kanske hade kunnat, och jag blir fan RÖRD av det. Jag ser såklart mig själv i henne och det blir så tydligt hur generationer fungerar, hur man vill att de ska få det man saknat, ha det man önskat sig, vara det man inte kunnat vara själv, men det kommer från henne så det kan inte bara vara projektion.

Och jag fattar att det finns inga garantier för något över huvud taget, men om jag måste plocka fram någon ”tänk om”-tanke som varit för tung för att utstå denna graviditet, så är det i så fall den att något ska gå fel så att Blenda måste vänta ännu längre. Går allt bra så är jag inte rädd för att det ska bli helt fel. Tänk det, så långt min ensliga ängsliga lilla själ har kommit. Den är där den alltid var.

Vårljuset, vårluften, vad mer kan man önska sig

Bortsett från att det känns tungt för kroppen så är det otroligt skönt att soliga eftermiddagar ta lite frisk luft och promenera till Blendas dagis för att hämta henne. Utan jäkt, är tanken, men hittills brukar det ändå bli lite bråttom innan vi är i väg. Jag går i rask takt i vanliga fall men nu får jag sammandragningar och ont i foglossningshöften av det. Plus att jag blir jäkla andfådd. Det har visst nåt att göra med blodvolymen. Hade inte kunnat gå och hämta henne om jag fortfarande jobbat, hade varit för långsam. Känns otippat främmande att vara en slow walker. Är liksom så hjälplös? Att man bara inte KAN sätta på ett kol om det blir tajt om tid. Det är annorlunda.

Ska jag säga något annat som inte låter som jag? Tänker ibland på att jag ser fram emot att orka träna lite igen. Hade börjat trampa mig svettig på Alfreds crosstrainer innan jag blev gravid, men genast jag plussade blev jag så otroligt trött. Tränade ett par gånger efteråt men det gjorde mig dessutom orolig, kunde inte avgöra hur mycket som var lagom och så vidare. Vet ju ingenting om träning. Och så är jag lite som då jag går eller cyklar: Kan liksom inte ta det lugnt.

Hur som helst, är verkligen svinnöjd med tajmingen av denna graviditet. Just när vårljuset och vårluften började locka en fick jag logga ut från kontorets dunkel. (Jag jobbar som bildredigerare och vill gärna ha det ganska mörkt där jag jobbar för att se nyanser på skärmen.) Oerhört lyxigt. En sån FRI känsla. Om jag inte var så tung och klumpig så skulle jag hävda att there’s a spring in my step. Men det sitter nog bara i huvudet.

Det snöar förvisso lite just i dag men våren ÄR ju här. Min favoritårstid! Den är bara så hoppfull. Och ganska retsam. Lite som det Oscar Wilde sa om cigaretter, att de är den perfekta njutningen. ”It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?

Skönt i sin oskönhet

I torsdags blev det april och plötsligt fanns det blommor här och där i rabatter mot solvarma väggar. På morgonen förde jag till dagis ett tvärt och argt och ledset litet barn som stundom skrek så att det nog hördes över hela dagiskvarteret. Hon var bland annat upprörd över idén att klä ut sig till en påskhäxa, att hon inte hoppat ur vagnen tidigare och gått en bit av vägen innan vi kom fram till dagisgården, att pappershanddukarna på ena vessan var slut när hon tvättat händerna, och så vidare. Sen lugnade hon ändå ner sig och då jag frågade ”Ska du ha en bra dag i dag?” innan jag gick, svarade hon, lite hackigt som på en restsnyftning som blivit över, ”Joh”.

Dagen blev naturligtvis alldeles jättebra, rapporterade hon sedan. Inställning är allt. Gråt ut, skrik ut, snyfta ut — och sen: nya tag, en chans på oskrivna blad.

Under tiden barnet var på dagis var en byggare här hemma och fixade i hennes blivande rum. Det är inte klart ännu men det får plankgolv i furu och huhhu det blir så fint. Det är obehandlat nu och vi ska fixa den biten själva. Blenda själv har tidigare pratat om det ska målas blått, men i går pratade hon plötsligt om rött. ”Jo, man kan faktiskt ha det”, förklarade hon. Sedan hoppade hon tillbaka till blått. Sedan tror jag orange också lades fram. Hon är ombytligare än jag är på punkten om golv, men även jag ångrar det vitmålade vi har i vardagsrummet. Så jag tror bestämt det lutar mot såpskurat. Blir vi för lata (läste att man gärna ska såpskura nya golv fem gånger innan man börjar bo på det) kör vi på lackat. Har nån tips eller andra förslag?

April är månaden då saker verkligen bör fixas. Ännu är det mycket kvar av den och tur är det för det finns en hel del som helst kunde få göras förrän nästa månad då en bebis förväntas göra entré. Vi har det mesta sparat sedan Blenda var bebis så det är i alla fall ytterst få saker vi behöver skaffa. Kläder finns i överflöd, nästan så det är lite trist (det hade varit mysigt att med gott samvete få kurera en kollektion för en vårbaby), men vi ska inte förneka att det är behändigt och framför allt förmånligt. De senaste dagarna har jag tvättat massor av pyttekläder i storlek 50 till 62 och sorterat dem enligt storlek och typ av plagg. Sist hann vi knappt använda de allra minsta, får se hur det blir den här gången.

Av mina egna kläder passar typ inga på mig. Det mesta som fortfarande går på mig är fruktansvärt obekvämt, så även gravidkläderna eftersom cirka INGEN verkar kunna göra behagliga, flexibla sådana. De flesta passar endast under ett begränsat skede av graviditeten — endera är magen för liten, eller så är den sedan för stor. Byxor stramar, linningar hasar ner eller spänner på, tröjor är för korta och behåar skaver. Ser så väldigt mycket fram emot att rymmas in i mina vanliga kläder igen.

Borde packa en BB-väska. Köpa blöjor, antar jag. Blenda är väldigt intresserad av att välja ut en napp åt lillasyskonet. Högst på min egen lista står i skrivande stund Rennie. Fy fan alltså, den här halsbrännan. Kommer icke sakna den heller.

Det finns baksidor, men i övrigt är det väl helt mysigt. Skönt i sin oskönhet, som min kompis Elsa uttryckte det häromdagen. Alldeles precis så.

Ser konstigt mycket fram emot nästa vecka. Den började kanske redan men eftersom i dag är en söndag på en måndag så antar jag att morgondagen blir en måndag på en tisdag. Då vänds blad, igen. Vi gillar sannerligen färska blad den här tiden på året.