Klibb

God afton! Jag har satt mig vid min dator för första gången på veckor. Sedan jag sist skrev. Jag är inte en som kan blogga på telefonen, och det är väldigt sällan jag hittar kontorsalkoven. En fråga om tid, ej rum. Kopplade i laptopen i mina externa grejer här (skärm, tangenbord, mus) för ett par månader sedan för att jag skulle ”få nåt gjort”, är nämligen benägen att enbart slösurfa om jag har datorn med mig i soffan. En god tanke. Men med resultatet att jag nu slösurfar betydligt mycket mer på telefonen istället. OKEJ vi lämnar detta fängslande ämne.

Men över till vad annat vet jag icke. Livet är mestadels klibbigt. Mjölk, svett och gröthjärna. Oklart om en öl hjälper någotdera men åtminstone kan den erbjuda lite svalka. Tror vi får kalla detta ett mellaninlägg, förhoppningsvis ett uppvärmningsinlägg (trots att just det känns som ett motbjudande begrepp i denna klimatkrisangstiga värmeböljehetta) och lämna det så.

01/07 23:59 i jakten på det enkla

Varje dag är ljuset skarpt och jag lyckas aldrig riktigt öppna ögonen, det är alltid någon muskel som skrynklar i ögonvråna. Jag längtar efter mulet. Vi går på promenader och hittar på små utflykter och aktiviteter men det känns hopplöst, för krävande, med egentliga scheman. Att utsätta sig för planer. Skapa något att hålla sig till. Hur? Varje gång jag är på väg ut genom dörren så måste jag ändå göra sjutton andra saker först.* Jag tänker ofta att jag kunde höra av mig åt någon för att ses, men det tycks vara en hög tröskel, fast jag egentligen vill träffa människor. Vill paradoxalt ha mer tid för mig själv, också, men den meningen är väl lite av nyblivna tvåbarnsföräldrars refräng den. Det stressar mig hur snabbt tiden går, hur lite tid jag har.

* Som att hitta kläder att ta på mig. Det är närmast omöjligt att plocka fram något som passar både kroppen, värmen och amningen med allt vad den medför. Och som jag samtidigt ska trivas i, och gärna känna mig lite fin eller cool i. Garderoben är så väldigt begränsad just nu. Längtar efter att rymmas in i mina vanliga kläder igen — dels så att jag kan rensa ut allt det som inte riktigt funkar då heller. Längtar kanske egentligen efter enkelhet.

Jag dras till idén om en sommarstuga, en plats med en egen gård, där grannarna befiner sig på andra gårdar vilka i sin tur gärna befinner sig en bit borta, en plats med en gård med en stuga som jag, vi, kan göra till min, vår, egna — där vi har våra egna regler och vi väljer våra trädgårdsmöbler, dit jag kan köpa det där gulliga porslinet som inte skulle funka här hemma men skulle vara urmysigt på en stuga — ett ställe där vi bara har det vi använder och behöver och vill ha. En sådan slags stor och skön skjorta ska hänga i garderoben, den där rejäla hudsalvan med den där distinkta doften ska alltid stå i badrumsskåpet där, och det där gulliga porslinet som inte skulle funka här hemma ska stå i köksskåpet där och i de kopparna ska kaffet alltid smaka så himmelskt gott ute på trappan. Vet ni?

En sådan längtan handlar säkert också om enkelhet, är vad jag menar. Om att vara nöjd. Att välja något och nöja sig, låta nöjdheten slå rot inom sig och gro och blomstra. Typisk nutidsmänniska att inte behärska det, va. (Medan typisk odräglig nutidsmänniska skyltar med att hen de facto gör det.)

Jag dagdrömmer en stund (fast nu är det väl bokstavligen en nattdröm) och sen kommer jag på hur jäkla svårt det egentligen skulle vara. Det är ju mer att ta sköta om. Stå för. Svara för. Tenderar fortfarande bli stressad av den tanken. Och nog fattar jag att drömmen om den perfekta garderoben också är en chimär. I själva verket skulle jag ju väldigt snabbt bli uttråkad med perfektion. Detta post-natal-mellanstadie är lite trist men utöver det så. Jag älskar ju jakten.

Snart ska vi hur som helst vara kattvakt åt mina föräldrar (eller snarare deras katt) några dagar. Då får vi i alla fall låna den där alldeles egna gården.

Sol och åska och pys och pys

Sommarsolstånd, Dags enmånadsdag och utlovad åska som aldrig tycks infinna sig. Luften är klibbig. Allt är klibbigt.

I morse vaknade jag till ett mejl från insta om att jag tycks ha problem att logga in. Men det var ju inte jag som försökte bryta mig in där klockan fyra på natten. Min första tanke är att det är märkligt, för jag har ju inte så många följare att kontot på det sättet verkar vara något värt att kapa. Men det har onekligen varit väldigt många barnbilder på sistone. Är det sådant folk som targetas nu för tiden? Småbarnsföräldrar som vill ha sina minnen kvar och är villiga att betala för att få dem tillbaka?

Hur är det att vara tvåbarnsmorsa, har några frågat, är det sant det där om tvåbarnschocken? Ja och nej. Jag tror att om Alfred jobbade ett vanligt åtta-till-fyra-jobb varje dag och jag skulle vara ensam här med bebisen varje dag, eller bebisen plus storasyster (som ju haft dagis) för den delen, så skulle det högst antagligen ha blivit en chock ja. Det har hittills varit lättare än förväntat, men det glömmer jag hastigt de stunder då ryggen värker så allt är obekvämt, migräntinningen pulserar varnande och alla behöver något samtidigt så man helst av allt bara vill skrika ikapp med barnen. Nu har Blenda fått sommarlov och alldeles nyss gick Alfred ut för att jobba, spela in för sitt och Jakobs radioprogram. Men båda barnen sover. Katterna också, som annars lite tenderar att gå omkring och jama, härja eller trampa omkring i ens famn då det finns chans på uppmärksamhet. Det är alldeles lugnt här hemma nu.

Mitt bildarkiv, på tal om sådana, svämmar över. Särskilt mappen med bilder jag tänkt blogga — för man kan ju spara minnen här med (och inte bara insta). Det är ju faktiskt en av de klara fördelarna med blogg, att man har all kontroll alldeles själv och gör sina egna regler för hur man använder den och vad man använder den till (ifall nån behövde påminnas/upplysas). (Jag kommer väl aldrig sluta peppa för allmän bloggrevansch.) Så. Jag ploppar in en halvsuddig liten hög från i förrgår:

Ibland är det mys.

Ibland är det bus.

Ibland är det gos.

Ibland är det pys och pys.

Och ibland är det ”Titta mamma vi håller hand”.

Låst läge

Jag har en skrivspärr, eller heter det bloggblockering, och den härstammar ifrån en obekvämlighet som hängt med mig en väldigt lång tid, en slags konflikt som jag till sist, även det för länge sedan, bara försökt att acceptera. Men. Den är ändå där. Fortfarande obekväm. Ibland mer, som nu. Så jag vill testa att sätta nåt inlägg bakom lås ibland. Sådana inlägg kommer knappast skilja sig så värst mycket från resten här, men jag vill ha lite koll på vem som läser, och hoppas att det ska göra att jag slipper den här trängda känslan jag så ofta har när jag vill/försöker/tänka på att blogga. Jag vill trivas här. Så jag måste kanske testa något annorlunda, för att förhoppningsvis bryta av det här mönstret. Det här betyder förstås att om någon vill läsa sådana inlägg så måste de be om lösenord. Fast jag vet inte ännu helt säkert att det blir av ens. Men utifall om, så… ja, nu vet ni då!

Stormen, smakprovet, skotten, sötsuget och sluket

När stormen Vieno avlägsat sig gick vi ut till pallkragen vår i går kväll. Det var dags för provsmakning av koronagubbarna. Ja, de heter så. (Hela fjolåret var bara en stor PR-kupp för dem.)

Det var bara en jordgubbe som var färdigmogen så det var den nästyngsta av oss som fick äran.

Tänk vad sjukt det hade varit om det hade varit jag som ätit den. Bara: öhh ja det är ju jag som köpt plantorna eller hur?? Läste en tråd på @mansbebisar på insta för nån månad sedan, där folk berättade om män som lassar upp mat på sina tallrikar utan att tänka på att maten ska räcka åt alla. Framför allt nämndes många pappor som tog mat åt sig själva först utan att bry sig om att servera åt sina små barn som hungriga sitter och väntar på att få mat men inte kan ta själv, och inte heller i att även barnen (och mamman) skulle kunna äta sig mätta på det som var kvar, som åt upp ”resterna” som hade funkat som matlåda följande dag/ar, inte för att de fortfarande var hungriga eller så utan för att det fortfarande gick ner. Otroligt deprimerande tråd. Särskilt att den var så lång. Och att jag ser den här bakomliggande normen ÖVERALLT, och då menar jag även i mig själv. Jag har inte hunnit fundera jättemycket på hur det ska bli att uppfostra en pojke, men det är i alla fall en sak jag kunnat konstatera, att det ska vara lika självklart att min flicka också är någon som växer och lika mycket gillar sötsaker och behöver bli ”stor och stark”.

Samtidigt ska man väl inte truga på barn mat heller. Vi har för många gånger nu begått misstaget att nämna efterrätt på förhand och då blir det nästintill omöjligt för treåringen att äta maten sin, även favoriträtter. Var väldigt bestämd sist efter att detta upprepat sig gång på gång en längre tid, så det blev som att vi tvingade i henne sin mat och det känns dåligt i efterhand. Skäms över det, särskilt då jag själv har ett SÅ dåligt minne av en sådan liknande erfarenhet. (Mådde illa, fick inte gå på rast innan jag ätit upp skolmaten, var ensam elev kvar, kräktes upp alltsammans på väg ut ur matsalen, åt sedan inte risotto på ca tjugo år.) Vi MÅSTE lära oss att hålla efterrätter som överraskningar, herregud. Vi har precis pratat om detta, alltså JAG har lyft fram det, och sen är vi på restaurang och läser menyn och jag bara: HmmmMMMMMm tänk om man skulle ta EFTERRÄTT sen då! 😣🙄

Innan vi gick in plockade vi knoppande blomklasar som fallit ur hängsyrenen. Stormen hade knäckt av dem så de hade säkert legat där sedan föregående natt och var inte precis det piggaste gänget. Vad tror ni, kommer de slå ut i blom ännu? Har precis lärt mig av Linda att man ska plocka bort bladen från syrenkvistar man tar in, annars orkar inte vattnet fram till blommorna.

Vaknade klockan tre i natt och mindes att jag glömt att vattna smultrongroddarna. Jag hade kommit på samma sak natten innan, men sedan glömt det igen. Så i natt steg jag upp och gav stackarna vatten, äntligen. Många hade vissnat, så snopet. Blenda förlät mig, men jag är nu ännu mer nervös över hur det ska gå med resten. Borde väl så småningom plantera om dem men wääh de verkar så ömtåliga och lååångsamma. (Även när jag minns att vattna dem.) Finns det månne rediga smultronplantor att köpas nånstans i Vasa ännu? De var slut på Plantagen. Måste leta. Måste ha smultron! Först och främst barnet.