It’s gonna be may, maskrosor, Mad Men och majbejbi (my baby)

Jag kunde tänka mig att jag, efter ett sånt här händelselöst år, skulle längta efter något nytt. Något som skulle skaka om mig. På teve. Men nepp! Sannerligen icke. Jag letar efter trygghet, jag vill bara ha bekanta ansikten och bekanta karaktärer som beter sig som förväntat. Inget annat. Efter att jag plöjt igenom alla Buffy-säsonger har jag nu övergått till Mad Men. Och det är så jävla bra?!!! Det borde jag redan vetat, med tanke på att jag redan sett det. Men det var förstås några år sedan. Och den här gången är jag alldeles GOLVAD av första säsongen. Tänker på den hela tiden (fast jag gått vidare till andra).

När jag läste Betty Friedans The Feminine Mystique för några år sen så minns jag att jag tänkte på Betty Draper i MM. Jag undrade då om hemmafrun i tv-serien hade namngetts som en blinkning till författaren och särskilt syndromet hon beskrev och namngav, hemmafrusjukan, ”the problem that has no name”. Nu är jag närmast övertygad om att det bara måste vara så. Älskar Betty. Tänker också mycket på Don Drapers hora-madonna-komplex. Förstås kvinnosynen överlag. Blir överraskande berörd nu som då och gråter av scener, tänk att de lyckas med det fast serien är så osentimental. Och ingen gör typ någonsin som man vill. Efteråt slår jag upp grejer på mobilen i sängen, varför gjorde hen si, varför sa hen så? Letar analyser och infallsvinklar och gottar mig i det tills att ögonen knappt hålls öppna. Det är ljuvligt.

I natt drömde jag att jag själv var nån slags copywriterhjälte, en mästarnas mästare och stans favorite mad woman. Bara sjukt bra på att komma på säljande grejer. Jag hjälpte en kompis som hade problem med en sketch som behövde någon typ av catchphrase för att lyfta den, och det är lite diffust vad det exakta behovet var, men jag vet att det fylldes av min skojfriska pitch: En dörrklocka som då man trycker på den låter ”Kuk-rrrrring! Kuk-rrrrring!”

Ja, ni hör ju. Mad Men.

(Och tydligen skriver mitt undermedvetande BUSKIS?? Upprörande.)

Spotted: Årets första maskrosor! I dag, vappen till ära. XOXO, Gossip Girl. (En serie jag dessvärre inte klarat av att se om. Har försökt.) Blenda ville plocka dem men jag sa, av någon orsak, att man helst inte ska plocka årets första. Jag fortsatte prata och sa, till min fortsatta förvåning, att de måste få vara kvar så att andra också kan se dem och bli lika glada som vi blev. Tydligen har jag någon sådan slags åsikt? Uppfattning? Förhoppning? Jag vet inte vad det är. Instinkt, känns det som. Nog är det konstigt hur mycket man, varje en, allihopa, går omkring och bara HAR i hjärnan. Utan att ens veta om det.

Mer medvetet tänker jag på att det blir maj nu. It’s gonna be MAY. Det har jag obsessat över de här senaste dagarna och nu känns det som att jag nått ett delmål i nedräkningen. Jag fick nämligen för mig att bebisen skulle komma vilken dag som helst, tidigare än beräknat, inte för att jag haft någon riktigt övertygande känning eller så, utan det var väl bara en möjlighet som fanns och som inte kändes alldeles osannolik, och eftersom jag så länge varit inställd på en majbebis så stressade detta mig. Eller vaddå ”eftersom”, inte vet jag varför. Lite kanske för att allt inte är klart och ställt i ordning här på hemmaplan ännu, men mest tror jag det var någon mental motspjärning. Som att jag inte *kunde* vara redo förrän i maj ens. Jag vet bara att jag ville att bebisen skulle födas i maj och inte april. Nu blir det så! Oh my.

Ett majblommigt vårtecken

I samarbete med Folkhälsan.

Det var i vuxna kvinnors små askar som de söta Majblommorna först dök upp. Så minns jag dem från barndomen — i mammas smyckesskrin i nattduksbordslådan, i mommos syskrin med andra blandade skatter på arbetsbänken. Och förstås på äldre kvinnors kragar och kavajslag. Ett glatt litet vårtecken.

Fast jag associerar majblommorna till vuxna och äldre kvinnor, så är de till för barnen. Genom att köpa majblommor stöder man barnverksamhet i Folkhälsans lokala föreningar. Simskolor, till exempel. (Jag gick för övrigt aldrig i någon — vägrade, säger mamma — och är inte ännu heller i vuxen ålder alls bra på att simma. Kan ej rekommendera.) Jag hade sett fram emot att sätta fast min nål och pin på min och Blendas vårjackor, men så kom snön tillbaka och vårjackorna fick vänta, trots att maj ligger strax om hörnet. Men vårtecknet Majblomman är här i alla fall!

I Finland såldes den första majblomman år 1908 och den är vårt lands äldsta insamlingsmärke. Den är 75 år äldre än mig och fortfarande är det lite spännande att se vilka färger som ska pryda årets blomma, precis som det var i barndomen. Och nu är jag själv den vuxna kvinnan som efter den här säsongen får spara blomman i ett skrin med blandade skatter. (Just på dessa bilder är det dock Alfreds skrin som modellar. För män kan förstås också ta del av traditionen.) Vem vet, kanske har jag barnbarn en dag som gillar att titta på den och undra vilken färg som kommer härnäst.

Läs mer och köp er egen på majblomman.fi!

Sängtöcken, sängtäcken, sängtecken

Jag försökte skriva om något aktuellt utanför min egen preggobubbla för ett par dagar sen. Om hur jag nyss hade krupit ner i sängen och skulle sätta bort telefonen då jag läste att domen i George Floyd-rättegången skulle komma när som helst. Och om hur jag med ens blev så nervös där jag låg, som att halva jag med ens blev inställd på att må illa. På grund av hur det brukar gå. Och om tweeten av Amanda Gorman där hon sa ungefär att det är väldigt talande att vi alla vet vad domen BORDE vara men att vi ändå är osäkra på vad den KOMMER bli, och att jag liksom låg där och bävande inför den enorma sorg och vrede som med all rätt skulle uppstå om Chauvin inte dömdes. Och om hur domen kom några minuter senare, och hur ända här långt borta i lilla Finland (likväl rasistiskt) kände jag inte bara en väldig lättnad utan också en förvåning. Nog är det en sjuk värld.

Men jag känner mig så tillgjord då jag skriver sånt. Eller, kanske främst otillräcklig. Jag har så sällan något nytt att tillföra. Som att jag tror att det är ett kriterium som ska uppfyllas för att man ska ha skäl att uttala sig om något. Det blir ansträngt, som att jag lajvar någon kunnigare, och jag uttrycker mig lätt i floskler. Jag har sällan något smart att säga, (men är i alla fall klarsynt nog att se att man har nåt jävla problem om man alltid rusar till polisens försvar,) typ om NÅGOT över huvud taget, så därför kretsar den här bloggen främst kring… graviditetströttma och loppisfynd, antar jag.

Som dessa två täcken från Bergs Polydun Ab. Visade dem i mina stories häromkvällen och skrev något i stil med att ibland är det minsann extra kul att snart har två barn, men det kändes direkt som att jag jinxade alltsammans. Blev tvungen att radera det. Är i allmänhet inte vidskeplig, men just sånt där har jag nog så svårt med. Vågar sällan ta ut glädjen i förskott, till exempel, eftersom jag vet hur besviken jag brukar bli. (Men fattar också att det är en kognitiv bias som min hjärna med åren blivit en välutbildad (fast lågavlönad) expert att hitta bekräftelse på.)

Men ja, utan att ta något för givet då, så känns det roligt att tänka på två barn. Och när man stöter på inte bara ett, utan två, och inte heller tre, fina retrotäcken som skulle passa bra till just exakt två barn och man därmed har en slags godtagbar orsak att kapitulera för sitt habegär och lasta över båda två i den ursprunliga duo de hör hemma i i köpkorgen, så känns det ändå som att det är pikulite meningen. Vet ni? (På tal om vidskeplighet.)

Vi avslutar med en brännande fråga på lagom nivå: Vad blir det av dem, täcken eller överkast?

Vecka 16 och havet

Hur kommer det sig att du vaknade så tidigt?” undrade jag för någon morgon sen. ”Det var en mardröm som väckte mig” sa hon. ”Jasså,” sa jag, ”vad hände i den då?” Hon berättar då om en skatt med guldmynt och juveler på havets botten, ett sjörövarskepp, en drös delfiner eller vad det var, och annat i den stilen. (Hajar som är vegetarianer och lever främst på sjögräs är ett annat återkommande tema, men de figurerade nog inte i just denna dröm.)

Inget av det hon berättar låter som att det varit skrämmande. Till och med sjörövarna låter alldeles harmlösa. Hon är lugn när hon berättar, närmast ivrig, om något. Jag har mina aningar om att hon kanske inte helt förstått vad det innebär att ha en mardröm, men ibland överraskar hon en. ”Så vad var det riktigt som gjorde den till en mardröm då?” frågar jag därför. Och här överraskar hon mig sannerligen. Hon svarar sakligt. ”Nå, det var nu den där båten.”

mar
1. (dialektalt) gyttjig och grund havsvik; göl
Etymologi: Av fornnordiska marr (”hav”), av urgermanska *mari, av urindoeuropeiska *móri. Besläktat med tyska Meer, latinska mare, kymriska môr och polska morze. Besläktat med bland annat marin, morsk och moras. Användning: Ordet återfinns främst som förled, och betyder då hav- eller vatten-, se vidare mar-.

Jag skrattar och känner mig alldeles salig och förtjust. Hon vet förstås inte hur sjukt korrekt och bildat det hon just sagt var, men jag medger att jag förstår vad hon menar. Vi pratar sedan lite om vad mardröm betyder och då är det Blendas tur att fnittra. ”Valdröm” skojar hon. ”Det låter nästan som valdröm,” förklarar hon med skrattet stockat i halsen, ”en sån som valar har”. Jag kan såklart inte hejda mig utan tillägger ”Eller riksdagskandidater”.

(Oklart hur mycket av det vi skojar om på det sättet som hon förstår men å andra sidan pratade hon häromdagen om ”en räv som försöker musicera”, så… 🤷‍♀️ Jag blir sällan förvånad, men ofta imponerad. JAG VET, unik förälder-syndrom va.)

Bild orelaterad till såväl havstema som veckonummer. Känns som att jag måste klargöra det för det känns rent av lite deppigt annars. Att tänka sig att vi skulle vara fast där, för två veckor sedan… Hujedamig. Vi har fått byta om till vårigare ytterplagg sedan dess, tack och lov. Jag har allt mer ofta bytt halsduk och mössa mot solbrillor. Det går framåt! Snart plaskar vi i havet igen. En slags mardröm det med.

Den magiska fyndflytdagen

Jag hade ett sånt magiskt fyndflyt i går. Ursäkta min småbarnsförälderliga förutsägbarhet men det började med jakten på en Stokke Tripp Trapp-stol. Vi har en från förut, en äldre modell med träbåge och läderband. Hade köpt den åt bebisen men Blenda kärade ner sig i den så jag har hållit upp ögonen efter en till. I går kom jag på att specifikt en nyare modell som man kan ha nyfödd-set till kunde vara något för oss. Och då blir det plötsligt aktuellt med en sån ganska snart! Så jag plöjde frenetiskt igenom cirka alla annonser på nätloppisar, marketplace och andra loppisgrupper.

No luck, men däremot fick jag syn på ett skåp vars annons nyss åkt upp. Ett skåp som kunde passa bra som klädskåp i ett barnrum, något som jag en längre tid letat efter. Ganska slitet men då istället förmånligt. Sände ett meddelande och frågade om måtten.

Som om jag var synsk eller något fick jag för mig att på Folkhälsans loppis kunde det säkerligen finnas en Tripp Trapp. Åkte dit och japp, såg en på momangen, kollade serienumret som ska börja med 3 eller högre för att stolen ska vara av den nyare modellen (”nyare” betyder i detta fall de som tillverkats sedan i maj år 2003), och det gjorde det. Stolen var nerkletad med klistermärken och diverse fläckar men i övrigt i skick. Dessutom förmånligare än den äldre modellen jag köpte tidigare. Den tar vi!

Fick nångång under tiden på väg till loppiset svar av skåpförsäljaren som gav mig måtten och jag tyckte de lät rimliga. Frågade om jag kunde reservera tills kvällen och återkomma då jag mätt ut alltsammans ordentligt. Jadå, sa hon. Pirrigt!

Strosade vidare bland loppishyllorna, hittade spegeln på bilden. Har fantiserat om en ny spegel till tamburen, lite större än den som provisoriskt prytt ena väggen, men gärna i någon ovanligare form.

Tvekade ändå eftersom denna inte var superförmånlig, men eftersom den inte heller var superdyr och just hade en sån där ovanlig form jag hoppats på, plus snygg facetterad kant, PLUS att jag nyligen läst nånstans att man ”aldrig ångrar en spegel”, så köpte jag den. (Det var förresten i Elsa Billgrens blogg jag läste det, bekräftar google.) Kassörskan uppskattade att den härstammade från 30- eller 40-tal. Inte helt hundra på att den hittat rätt ställe ännu eftersom den sist och slutligen inte var så hemskt mycket större än den förra spegeln, men nepp, ångrar icke! Tesen håller.

Väl hemma igen åkte måttbandet fram, först ut var väggar och sedan bagageutrymme. Hörnet där jag tänkte att skåpet skulle stå var ett par centimeter för smalt på grund av en strömbrytare som kom i vägen. MEN elen är också utanpåliggande, som jag tror att det kanske heter, alltså med en synlig kabel som löper från taket ner till strömbrytaren, så det hela torde gå att flytta ganska enkelt. (Ja, det här ska jag förstås kolla upp grundligare.) För oavsett vilken möbel som står där så ligger faktiskt strömbrytaren lite dumt och begränsande. Så det skulle kanske hur som helst vara bäst att låta den maka på sig några centimeter, tänkte jag. (Ni förstår, har man ett rum på sju kvadratmeter vill man verkligen inte låta såna små detaljer påverka möbleringsmöjligheterna alltför mycket. De är begränsade redan som det är.)

Däremot skulle nog skåpet inte rymmas in i bilen utan en värre kamp och jag började ge upp hoppet. Hur mycket orkar man krångla för skåpet, var frågan jag ställde mig. Inte råkar det möjligtvis gå att få det till Vasa, var frågan jag ställde försäljaren, medan jag skämdes lite för det kändes verkligen som asking for a lot. I mitt sinne förlikade jag med tanken på att skåpet skulle få gå vidare till nästa i kön. Det kan vi nog ordna, sa försäljaren, min dotter kan komma med det fast redan i kväll! Otroligt!!

Medan jag väntade på leveransen putsade jag upp barnstolen och alla klistermärken och färgfläckar lossnade utan någon större ansträngning. Till och med de stora fläckarna jag misstänker var nagellack kom loss! Senare anlände skåpförsäljarens dottern inklusive bärhjälp och tillsammans lastade de in skåpet i trapphuset, så oerhört hjälpsamma människor!! Modern, dottern och hjälparn, samtliga! Leverantörerna till och med erbjöd sig bära upp skåpet till andra våningen där vi bor, vilka superhjältar. Kändes rent av fräckt att tacka nej, men rummet ska göras mer i ordning först. Nu står det i källaren och väntar.

HUR MYCKET FYNDFLYT? Magiskt!!

Tl;dr: Jag fyndade alltså en Stokke, ett skåp och en spegel i går — tre saker jag en längre tid spanat efter — med ett alldeles MAGISKT jäkla flyt! ÄR HELT 🤯😍🥲

Fattar att det är lågt allmänintresse för detta men ville bara verkligen föreviga denna välsignade dag.