feminism som benämning

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)

tre dagar i november

Det börjar med att jag ser en ung kvinna stå på knä utanför Citymarket, med handflatorna mot varandra, vädjan i ögonen och ur hennes mun ljuder en lågmäld upprepningen av ordet ”please”. Och det fortsätter med att jag inte vet vad jag ska göra. ”Strunta i henne”, är rådet jag senare får. ”Om vi ger dem pengar kommer bara fler”. Dem. Som att hon var del av någon gräshoppssvärm som utsänts för att kolla utfodringssituationen. Ett skadedjur som dräller in i stora flockar. Hela dagen tänker jag att den där unga kvinnan, hon är en person. En person.

Det utvecklas till en nervös liten diskussion om flyktingar. Vi är inte överens. Jag säger att alltid när flyktingpolitik dryftas så säger folk saker som ”de måste integreras i samhället” men att jag tycker att vi finländare, rent generellt, inte är så bra på att låta folk integreras med oss och att jag tycker det kunde göra oss gott att få lite mer övning. Jag tycks inte övertyga någon. Jag får starkt känslan av att om det är någon som anses ha sagt något opassande, så är det jag.

Jag läser att i Åbo firades Kristallnatten med ett flertal band som uppträdde. De kallade evenemanget Westcoast Hardcore Massacre. För att fira att det gått 75 år sedan hundratals oskyldiga människor mördades och tiotusentals fler fördes för att sakta mördas på koncentrationsläger. För att fira en massaker.

Jag läser också att Vasa stadsfullmäktige beslöt att ta emot 40 kvotflyktingar 2014, efter en lång diskussion och många omröstningar. (Att det ens uppstår en ”het diskussion” om 40 människor!) I artikeln läser jag ett par argument och jag blir mer och mer nedslagen trots att nyheten i slutänden var god. I slutet av texten nämns Ivanka Capova (gröna), som själv är flykting. ”Hon tyckte det var sorgligt att följa med diskussionen och påminde om att den handlar om människor som nu bollas fram och tillbaka”. Det är precis samma sak jag har tänkt på hela dagen. Att det är människor vi pratar om, personer, individer, livs levande och tänkande och kännande varelser.

Allt det där var bara en dag.

Nästa dag läser jag att ordföranden för Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Lieksa, Esko Saastamoinen, vill ha ”en ren möteslokal” eftersom ”somalier smutsat” den de nu använder. Blott genom att använda samma lokal i sin mänskliga, somaliska existens. En annan Sannfinländare säger att någon officiell ställning till saken inte tagits. En tredje Sannfinländare säger att Saastamoinen handlat tanklöst. Det är samma gamla ramsa igen.

Jag tänker att jag inte köper det längre, inte ett satans uns av det, att det längre skulle vara möjligt att personer som inte är rasister stöder det där partiet.

Den tredje dagen ser jag en artikel som berättar att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”. Förstår inte exakt varifrån denna uppgift kommer eftersom i artikeln presenteras endast fyra personer som del av undersökningen, varav precis hälften är invandrare. Finländarna, som båda jobbar med information i migrationsärenden, menar att de inte sett till främlingsfientlighet i Vasa. En av de intervjuade invandrarna verkar inte ens ha ställts en endaste fråga angående främlingsfientlighet eller ens trivsel i stan. När den andra utlänningen ställs frågan om han har råkat ut för rasism i Vasa, svarar han ”Rasism finns överallt i världen”.

Dessa uppgifter är tydligen tillräckliga för att besluta att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”.

Skojar ni eller?

Österbotten har alltid välkomnat invandrare och flyktingar, och det har inte förändrats säger de som jobbar med invandringsfrågor. Måndagens hetsiga debatt om flyktingar i Vasafullmäktige behöver inte vara ett tecken på ökad främlingsfientlighet.

Vad betyder ens detta? Att rasismen tycks finnas på samma nivå som den gjorde under gårdagen? Vad menas? Att det är något att ge oss själva en klapp på axeln för? För att vi antagligen står på precis samma ställe som förut?

Det är inget att fira.

Vi har t.ex. en gata i Vasa som heter Negerbyn och varje gång en namnförändring föreslås så uppstår en parad av (vita) provocerade och förbannade människor, inte sällan med argumentet ”så har den alltid hetat”. Jag har ett flertal gånger råkat på personer, Vasabor, som berättat att de av en orsak eller annan inte tycker om att ”utlänningar” kommer hit. Men att t.ex. några svenskar, irländare och andra utlänningar med ljus hy härstammande från ett i-land har flyttat hit, det är å andra sidan helt okej och t.o.m. något att vara lite stolt över. När jag gick med en mörkhyad kompis till en karaokebar här i stan blängde bartendern på henne då vi kom in. Då hon ville sjunga sa han att argt att det var för sent (det var det inte) och några minuter senare utan någon underhållning där emellan sjöng han istället själv den sista låten, en lång ballad.

Allt känns bara lite genomskinligt.

Ju mer jag tänker på den sista artikeln, desto tydligare blir det för mig att även den är så sabla skev. Den är säkert harmlöst ämnad att vara uppmuntrande, men jag förstår inte varför vi ska uppmuntras. I slutändan är den inte harmlös, den är alldeles för aktiv. Den smickrar, ursäktar, förminskar, generaliserar och den blundar. Alltsammans till fördel för oss, den vita, privilegierade människan. Så som vi är vana.

Och där står vi då. Kanske inte mer rasistiska än igår, men för fasiken inte mindre heller.

fördubbla mödan, mödan fördubbla; heta kittel, sjud och bubbla

doubledoubletoilandtrouble

Nytt år, nytt början. Åtminstone här i min egen personliga bloggosfär. Har dammat av kitteln och ska blanda ihop en häxbrygd igen. Ingredienser? Sjökräks-öga och grode-hand, läderlapps-öga och hunde-tand. Huggorms-tunga, gaff af slå, ugglevingar, ödletå. Om Shakespeare fick bestämma, det vill säga. Det kommer han oftast inte få. (Det är också han som svamlat om att fördubbla mödan. Personligen har jag tvärtom tänkt att bryggandet ska gå superenkelt!)

Första i första. Hade påbörjat ett bloggtraditionellt summeringsinlägg av år 2013 under pausen, men hann tröttna. Sådana inlägg har ploppat upp på var och varannan blogg i cirka en månads tid redan och för stunden känns det bara inte som att jag skulle ha något nytt att tillföra de andra genomgångarna, sist och slutligen skulle jag upprepa samma plattityder som blivit sagda om alla andra år. ”Det fanns motgångar men lyckligtvis också medgångar”, ”I det stora hela var det ett bra år men hoppas att nästa år blir ännu bättre”, ”Det var ibland upp och ner som det brukar vara ibland”. Jag skulle hålla det personliga på ett lämpligt tryggt avstånd från ytan och jag skulle direkt försöka väga upp molltoner med lite dur. Det är en testad sak, det är tydligen så jag skriver genomgångar. Och det känns så överflödigt. Just nu känns det bara märkligt att blicka tillbaka på det som varit nu när något nytt precis nyss har börjat. Kan inte riktigt förklara det.

Under min bloggpaus har jag också hunnit med annat. Inget livsförändrande eller överväldigande men, ni vet, livet i allmänhet bara. Dock med några flera festligheter än vanligt, så som det brukar vara i slutet av året. Har t.ex. firat Karins trettioårsdag med överraskningskalas i Jakobstad. Lillajul firades i Petalax med glögg och nygräddade pepparkakor. Har lite i förskott firat min egen och lite i efterskott firat en kompis trettionde födelsedagar, samtidigt och tillsammans alltså, här i Vasa. Har semi-firat julen i Katternö, men mest med dåligt humör och insikten att jag varje år tycks bli mer kritiskt och avogt inställd till högtiden. Har firat juldagen i Kållby i goda vänners sällskap och med superb icke-julmat som ändå kändes julig (vilket jag menar på ett positivt sätt, trots min buttra julattityd!). Tillbaka i Vasa har jag sedan firat min egentliga trettioårsdag med födelsedagslunch, finfina presenter, utgång på kvällen och den årliga påminnelsen att inte förändras mycket. Några dagar senare har jag firat en supertrött nyårsafton och släpat ut min sömnbrustna lekamen några minuter innan tolvslaget för att titta på raketerna, även det i Vasa. Gör säkert några retrospektioner senare. Har alltid föredragit att carpa en gången diem ändå. (Snarare än nuet, menar jag. Jag är inte en sådan, vad ska vi kalla dem, dagsfångare kanske? Jag är inte en sådan dagsfångare, alltså.)

Jag har också hunnit tänka ganska mycket på bloggandet, dels på ett rent generellt plan men också vad som funkar för mig och vad som inte funkar. En av de vanligaste fällorna jag brukar fastna i är att jag skriver allt för långt och länge, att jag alltid på något vis försöker sammanfatta eller tänka ut något klart innan jag publicerar — ofta med resultatet att inläggen aldrig publiceras i.o.m. att de inte någonsin känns ”färdiga”. Ska försöka att strunta i det så bra jag bara kan. En annan sak jag verkligen ska försöka undvika är att blogga om bloggandet, blir vansinnigt trött och irriterad på mig själv då jag så ofta gör det. Detta inlägg är uppenbarligen ett undantag, men jag lovar att detta nybloggslöfte träder i kraft sen!

(Kanske dessa två ansträngningar är den där fördubblade mödan Shakespeare nämnde. I så fall kan jag gå med på den delen också.)

Avslutningsvis, ännu en sista sak jag hunnit med — att sakna bloggandet! Känns som en bra start.