hemmafrusjukan

Boken jag sen ett par veckor tillbaka håller på med är Betty Friedans The Feminine Mystique, vilken var en av mina självutmaningar i samband med min feministkalender. Det går långsamt framåt, inte för att boken är särdeles tung, men den kräver nog sin beskärda del koncentration eller åtminstone uppmärksamhet i och med att den är fullspäckad med uppgifter. Det är ljudboksversion på jobbet som gäller och det fungerar inte att sväva bort i tankarna en minut och sen förvänta sig att handlingen ska vara på samma plats när jag återvänder till det aktiva lyssnandet. Pausar alltså mycket men känner likväl att jag också missar mycket, tyvärr. Funderar på att köpa den i tryckt format, kan vara en sådan som är intressant att läsa något kapitel i nu som då.

hemmafru

Kan berätta mer om den sen när jag kommit igenom den, men den handlar alltså om hemmafrusjukan, det trånga ideal som fick kvinnan på bilden ovan att trots sitt perfekta hemmafruande ställa sig frågan ”Är detta allt? Är detta allt med livet?”.

Själv är jag inte en huslig person. Ni som känner mig vet att jag är slarvig, stökig och mitt hem sällan städat. Jag samlar på mig mängder med saker som jag sen inte vet hur eller var jag ska förvara, jag slänger kläder omkring mig, jag ställer glas och kaffekoppar på vilken yta som helst och på diskbänken staplar jag diverse kärl tills de tar slut och jag måste rengöra dem.

Förra veckan hade jag nyss kommit till delen av boken som specifikt handlar om hushållsskötsel och kvinnans roll i det, och i samband med detta den nationella ekonomin i USA under 1900-talets mitt. Som bakgrundsinfo bör kanske förklaras att i efterkrigstiden steg familjelivet i status, knappast förvånande eller oförståeligt i.o.m. att så många familjer splittrats under krigen. Mannens roll var som välkänt försörjare jämte kvinnans omhuldare, och i barnens uppfostran ses tecken på dessa roller — flickor uppmuntras till att stanna i hemmet, leka med dockor, dockhus, mamma-pappa-barn, medan pojkarna istället uppmanas att komma sig ut utanför hemmet, t.ex. genom att ta ett jobb som tidningsutdelare eller springpojke. När dessa barn sen är vuxna är det långt ifrån märkligt att de finner sig i samma roller. Normens makt ska inte underskattas.

The Feminine Mystique berättar hur för en person som är designerad till att tillbringa sjukt mycket av sin tid i hemmet med att ta hand om hemmet, så är nya produkter något efterlängtat som kan bryta av tristessen utan att personen för den delen rör sig utanför sin sfär. Att hålla hemmet i skick blev genom kulturella påtryckningar hemmafruns passion och ändamål och detta gynnade i sin tur konsumtionen av nya städprylar, skurmedel och allehanda husgeråd. I ett samhälle där en misslyckad hemmafru var synonymt med en misslyckad människa så är det inte konstigt att hemmafruarna var villiga att testa på nya produkter, endera utav förhoppningen om att med deras hjälp vara en ännu bättre hemmafru, eller helt enkelt utav pur uttråkning. Det är självklart att företag inom dessa branscher ville fortsätta att främja hemmafruidealet, eftersom det innebar att då fanns det en väldans bred marknad bestående av individer vars enda utlopp för självförverkligande i stort sett gick endera genom andra människor, d.v.s. deras makar och barn, och antagligen allra främst genom det som de hade kontroll över, alltså deras hem.

Och där har vi det, en konstruktion som inte bara tutar i unga flickor att hemmafru är allt de nånsin kommer vilja bli, utan även fyller i när de unga flickorna har blivit vuxna kvinnor och finner sig tomma och vilsna i sina roller som enbart hemmafruar, genom ett utbrett marknadsföringskoncept som säger att om någon är olycklig, så beror det på att hon har fel produkter till sitt förfogande. Och hemmafruns jakt på lyckan fortsätter och hemmafrun fortsätter på samma gång att stöda den struktur som nya unga flickor (och pojkar) under tiden växer upp mitt i.

Detta lyssnar jag på på jobbet och tycker det är hiskeligt fascinerande, nästan konspirationsartat utan att det för den delen är någon som konspiratoriskt konspirerat ihop det. Jag tänker att jag så väl kan förstå den där lockelsen att köpa nya produkter som utlovar att ens liv ska bli lyckligare, när en lever ett liv som är mycket begränsat och tillåter få möjligheter till att utvecklas på andra plan än det som i samhället målas upp som ens enda accepterade professionella aspiration; i detta fall skötsel av hemmet. Sen går jag hem och möts av oredan, konstaterar att jag vore en urusel hemmafru och då helt plötsligt får jag en knäpp. Börjar städa. Samlar ihop en massa grejer som legat på konstiga ställen, omarrangerar möbler, torkar bord och fönsterbräden och fyller påsar med sånt jag bestämmer att ska klassas som skräp. Energiskt gör jag dessutom detta. Under tiden jag håller på fattar jag inte själv vad som tagit åt mig, tänker att boken måste ha haft någon slags omvänd psykologisk effekt på mig. Jag sopar, dammsuger, skurar och i hinken åker det sista skurmedlet och som nån jäkla ironisk skymf mot det jag lyssnat på hela dagen känner jag mig p.g.a. denna tomma flaska peppigt upprymd och tänker jublande att JAG FÅR KÖPA NYTT!

Vad i helvete.

Jo, nog tror jag att jag förstår 50-talets desperata hemmafruar. Men hittills måste jag säga att det är ganska härligt att sporadiskt drabbas av denna variant av hemmafrusjukan. Det är lite trevligare att bo, bara. Om jag nu bara kunde räkna ut hur fasiken jag ska få de övriga rummen i acceptabel ordning så skulle mitt liv vara… ja, fulländat och perfekt.

Skoja ba!

Men åtminstone lite mindre stökigt, en stund i alla fall.

skamlös klickbetning

20150227_endagienradikalfeministsliv

Min andra krönika för sevendays.fi publicerades idag och den bär den på-gränsen-till-oacceptabla klickbetstiteln En dag i en radikal feminists liv, och mer klickbetande än så kan jag bara inte tillåta mig själv att bli så surfar ni inte in på den kommer ni antagligen aldrig klicka er in på något jag skrivit. (Jag tänker pompöst att detta skall komma att dividera internet, i likhet med ”what color is this dress?”-klänningen.) I alla fall, krönikan handlar, hör och häpna, om radikala feminister och hur en dag kan se ut i deras liv. (Ni ser, den fyller sin funktion, den titeln.)

På tal om ingenting, fast ändå relaterat till krönikan, så har jag hela dagen haft samma fras ekande i huvudet: HE E FRIEDAAAAAN!

flopplistan

20150220

Där är jag då jag låtsas tänka. Fast egentligen dricker jag kaffe och lyssnar på Orlando. (Har alltså kommit igång med feministkalenderutmaning numero uno!) I alla fall, ovidkommande självporträtt hör väl till blogginlägg så de får vara här för att låtsasillustrera något jag tänkt på.

Jag försökte fylla i tyck-om-dig-själv-listan som cirkulerat i bloggosfären på sistone. Jag tyckte den verkade upplyftande och att tanken var god, men likväl gick det så att när jag själv skulle ta mig an den så började jag känna mig obekväm, och inte enbart på ett jantelagiskt sätt.

5 saker jag är bra på / 5 saker jag gillar med min kropp / 5 saker jag är stolt över / 5 saker jag är tacksam för

I den abstrakta tanken tyckte jag detta lät bra men när jag började fundera på konkreta svar till punkten ”5 saker jag är stolt över” så rann bara all pepp ur mig och istället sjönk jag ner i en stirrig apati och tänkte att för någon som mig, som tycks åstadkomma få saker, så börjar det kännas ganska gnatigt att så mycket i livet kretsar kring meriter och bedrifter. Och jag antar att vid det skedet tänkte jag inte ens på den listan längre utan snarare på vårt samhälle överlag, att vi är så prestationsorienterade och att allt verkar kunna mätas i olika skalor av framgång. Samtidigt som vi uppmanar varandra att inte jämföra oss med andra, att vägen till ens egen lycka ligger i en själv och ingen annan, så pågår en tyst men så gott som konstant tävling mellan oss. Vem har det vackraste hemmet, vem tar det tyngsta passet på gymmet, vem har flest följare på valfri social mediasajt, vem äter den trendriktigaste maten, vem jobbar på den coolaste arbetsplatsen, vem har den mest finkulturella smaken, vem reser till de mest exotiska ställena, och vem är mest sig själv och bryr sig minst i att tävla med andra — id est: vem är mest inspirerande för andras självförverkligande?

Jag vet inte, kanske är jag bara en jäkligt olycklig och inkomplett sate till människa, men jag tror faktiskt bara inte på att alla alltid bara tävlar med sig själva, som det brukar påstås. Jag fattar att viss tävlingsinstinkt är hälsosam, men ibland tycker jag att den här attityden är överallt. Jag står förstås inte heller utanför fenomenet. Jag kan t.ex. bli förbannat avundsjuk på människor som är bättre än mig på något jag själv vill vara bra på, och som följd barnsligt sur och knäckt, precis som att det faktiskt påverkade mig och min jäkla prestationsförmåga, det vad andra kan och kan åstadkomma. Jag suckar åt sportevenemang och andra former av tävlingar men nästan varje tisdag går jag på pubquiz och onekligen ligger en stor del av förtjusningen i att vi ibland vinner och aldrig hittills varit sämst, vilket definitivt snabbt skulle radera mycket av det roliga. Med andra ord är det absolut prestationsorienterat, det med.

Det är så sällan vi nämner misslyckanden och brister på ett rent sakligt, bekräftande plan. Vi ser ofta negativa aspekter omtalas på nätet men få gånger handlar det om våra egna tillkortakommanden, och jag tänker att som med det mesta annat så skulle det bara vara skönt med lite balans. Så inspirerad av en annan bloggtrendande lista, inte-listan, så kommer här en lista på saker jag har missat, aldrig gjort, inte kan, eller bara fan är en generell flopp på.

Jag har aldrig ätit sushi. Jag har aldrig åkt snowboard. Jag har inte sluppit in till den fotoutbildning jag sökt till två gånger. Jag har aldrig haft en konkret ”dröm” eller något ”mål i livet”. Jag är urusel på att fullfölja mina egna påbörjade projekt. Jag har sjukt låg stressnivå och blir knäpp direkt jag har fler än cirka tre saker som måste göras framför mig. Jag har inte tagit studenten. Jag har hoppat av fyra utbildningar. Jag kan knappt simma. Jag är sämre på finska än jag vågar erkänna. Jag mesar ur och tackar nej till de flesta möjligheter som öppnar sig, till stor del p.g.a. rädsla att göra bort mig. Jag är inte bra på att dansa eller att härma rörelser. Jag får ibland slängar av socialfobi med tillhörande svettig panikkänsla. Jag är pinsamt bedrövlig på att komma igång med hushållsarbete. Jag är slarvig och stökig. Jag har inte läst Fittstim. Jag har inte sett en endaste Indiana Jones-, Rocky- eller Back to the Future-film. Jag har inte heller sett The Dark Knight, Fight Club eller Brokeback Monuntain. Jag kan emellanåt rodna utav någon idiotisk pissorsak och känslan får mig bara att rodna ännu mer. Jag vet ungefär ingenting om historia, allt blir bara en sörja i mitt huvud. Jag vet ännu inte vad jag vill bli då jag blir stor. Jag har ganska många dåliga idéer, det här kan eventuellt ha varit en av dem… Men ääääh, sak samma. Ni vet kanske lite mer om mig nu, bara, och det är nog inte hela världen att informationen inte var sådan jag skulle placera i kategorin ”saker jag är stolt över”. Nä, orka prestera liksom, säger jag. Och det är väl en till sak: Jag är ganska loj också.