Spräcka bubblor eller inte

Angående vansinnet i Kapitolium så märks det så bra vilken some-bubbla man lever i när sånt händer. Eller i alla fall jag gör det. För ALLT jag sett delas på insta om den händelsen den kvällen har jag hållit med om. Varje iakttagelse, varje åsikt, varje analys! INGET har jag tyckt annorlunda om. Är knappast ensam om det. Man dras ju till vettiga människor. :))) (Är väldigt glad för det.)

Men så finns det en facebookgrupp. Den är lokalt förankrad och det är alltså inte värderingar som för oss samman, om vi säger så. Trots att gruppen matar mig med frustration, sekundärskam eller i bästa fall många frågetecken cirka varannan gång jag får syn på nåt i den så hänger jag kvar. Och inte vet jag om det gör någon egentlig skillnad, de få saker jag ifrågasatte, motargumenterade eller *faktakollade* den kvällen (det var nog inte Antifa hörni), men det känns ändå bra att ha gått ett litet steg utanför sin egen bubbla istället för att bara dela grejer i instastories. SÅ MEDALJ ÅT MIG TACK.

Nä men jag känner mig nöjd med det, ända tills jag tänker på att det säkert finns folk som tycker att jag är jObBiG som säger emot i gruppen. Och så känns det pinsamt. Ingen vill väl bli sammankopplad med dålig stämning. Nej urk. Men då aktiveras istället nån försvarsmekanism! Och jag blir riktigt irriterad på dessa påhittade personer. Hallå era jävla mesar, vad är det som är så sabla farligt med det då??

Förut sades det att man skulle ”ta debatten”, sedan ”don’t feed the trolls”. Ibland om vartannat. Ibland vet jag själv också att jag är jobbig. Orka hålla på, idas käbbla, vad tjänar det till, och så vidare. Jag fattar. Men jag säger ibland något ändå. Ibland tänker jag skuldmedvetet att jag likväl borde vara betydligt jobbigare. Att det är min skyldighet som människa. Men jag blir feg, känner mig för dum och obildad, för osjälvsäker. Säker på sak, på det moraliska, men osäker på att kunna förvara det, formulera det rätt. Så jag säger ibland ingenting.

Ofta känner jag att diskussionerna ligger långt under min, andras, någons värdighet — men jag vill inte heller låta min feghet bestämma vad jag vågar stå för så ofta som den gör. Man vill ju bara behålla lite jäkla stolthet. Vet ni?

Vi avslutar med en sjuk grej:

Aldrig har jag blivit mer simultant inspirerad och provocerad av något någon sagt.

Formen och tricket 🍐

Vet ni jag fortsatte ändå obsessa över magen efter mitt senaste inlägg. För jag åt en stor lunch, och efter det kände jag mig som en obscen badboll. Samma sak följande dag. (Jag är alltid så jäkla hungrig! Förhastar mig.)

Men i förmiddags vaknade jag, tittade i spegeln på den där otympliga utbuktningen mitt på magen medan jag klädde på mig, och tyckte att det inte var så himla illa ändå. Ändå kändes det på något vis pinsamt? Jag vet inte riktigt varför. Lite som att det gör mig obekväm att andra också ser den. Som att det på något vis är förödmjukande? Men jag kan ju inte styra över folks blickar, herregud. Känslan beror kanske på nån slags splittring mellan att vilja bära magen med stolthet och samtidigt inte vilja bli sedd. Svårt att förklara. Eller förstå.

Insåg att det enda som kunde råda bot på detta var att ta en bild och posta den på insta. Det kändes genast bättre.

Tala i fullständiga

Att äldre beklagar sig över att det inte går att förstå vad ungdomar säger är ju sen gammalt, men fasen om inte de åldersstigna också kunde anstränga sig lite för att göra sig förstådda. Det här lägger man ju särskilt märke till sen fejjan blev populär bland tidigare generationer. Förlåt nu alla som känner sig prickade men ni var inte heller så himla bra på det där, okej?

Hur ska man till exempel förstå vad nån menar när hen inte behagar bemöda sig med att skriva fullständiga meningar. Så här är det konstant: Någon säger ”År 2014 vann Sverige Eurovision Song Contest för sjätte gången”, och någon annan svarar ”Men 2015 vann Ukraina…”. Och man ba… ja? Relevansen? Avsikten? Vad fasen är det du vill ha sagt, människa? VAD ÄR DET DU INTE SÄGER?

När ungdomar är svårbegripliga så beror det ju på att de talar nån slags slang. Ibland består ju den också — helt avsiktligt — av ofullständiga meningar. ”I don’t even”. (Ok, knappast *ungdomligt* uttryck nu mera men ni fattar.) Men såna uttryck mejkar ju komplett sens för de som är vana med den jargongen förstås.

Och tänk om det är likadant för de äldre? Att alla de här till synes ofullständiga, ofattbara yttringarna liksom faktiskt BETYDER NÅT alldeles sjävklart och kLoCkReNt för de andra åldersslang-invigda?

Och att det är DÄRFÖR det alltid är nån som kommenterar typ ”Absolut!” på en notis som redogör för bokbussens körrunda?? Och det är därför de kommentarerna dessutom alltid har ett par likes??? Her – re – GUD.

🤯

Hipp hipp hurra för vårt land i dag

Ibland känns det verkligen helknäppt att jag bor i Finland, och ändå har jag bott här hela mitt liv. Men uppväxten var som en egen liten ö — faktiskt var det ju en egen ö, för några hundra år sedan, innan landhöjningen gjorde sitt — med populärkulturen från Sveriges tv-kanaler, språket ett eget som varken lät som Sverigesvenska eller som det andra officiella språket i landet, och sen det då, det finska Finland som något främmande. Det okända bortom en osynlig gräns. Inte direkt avlägsen, men dunkel. Fortfarande en annan kultur jag i själva verket vet väldigt litet om.

Jag är ju inte finsk. Jag är förstås finländare, men jag tvekar när jag funderar om jag också känner mig finländsk. Jo, kanske i det allmänna halvt folkskygga undandragandet, att småpratet inte alltid löper lika naturligt och självklart som för personer från andra nationer, i närheten till det mörka, ömsom karga och ömsom rika vemodet. Förstås också i mitt språk, min finlandssvenska dialekt. Men det är ett mellanting, för mig, att vara finlandssvensk. Kanske särskilt för att jag även är österbottning. (Och fortfarande väldigt dålig på finska.) Vann hör ja heim?

Det tänkte jag på i dag, och började sedan känna mig som en sådan party pooper som på Finlands självständighetsdag väljer att fästa uppmärksamhet vid hur jag inte känner en hundraprocentig samhörighet med nationen. Det bär en vibb av eau de svår tvär förutsägbart rebellisk tonåring, eller hur?

Kanske är det typiskt min generation att betrakta det här med nationalitet ur ett så individualistiskt och känslomässigt perspektiv. Att det kretsar kring att *jag* *känner* mig si och så. I morse läste jag ett par fina artiklar på Svenska Yle om personer som erfarit det krigstida Finland (Kvinnor för Finland — det här är Lotta Svärd, Veteranen och Änkorna, ser nu också att det dykt upp mer innehåll på samma tema), och det jag flera timmar senare tänker på att det skildrar en stark kontrast mellan människan då och människan nu. Texterna och minnena tycks inte enbart blicka tillbaka på en tid av krig, utan en tid av samhörighet och gemenskap.

Men, jag vet inte, kanske jag bara romantiserar kring krig nu. Också det typiskt någon i min generation som haft förmånen att sakna personlig erfarenhet av det. (Fast de flesta av oss visade ju sig vara helt okej på kollektivism i alla fall, i dessa covidriga tider.)

Hur som helst. Hipp hipp hurra för Finland 103 år i dag. Kanske man inte behöver säga mer? För att uttrycka det med finländsk (?) positivitet: Vi kunde ha det värre ställt.

Bonuskonst:

Blenda, mixed media, 2020.

Blenda gjorde denna ståtliga Finlands flagga på dagis. (Inget kors! Vet hon att vi är hedningar?) För evigt impad av allt fint pyssel de hittar på.

Verklighetsförvrängningar och sådana episoder

Nyligen läste jag om en ung person som ibland hade episoder, eller vad man ska kalla dem, då allt går för snabbt. Så som jag förstod det så rörde det sig om en uppfattning om att hela verkligheten på något sätt rusar iväg jättesnabbt. Det här var tydligen ett relativt vanligt fenomen, särskilt under barndomen, utgående ifrån att det var många som kände igen det. Men ingen hade svar på vad det berodde på.

Själv har jag aldrig varit med om det, men däremot ett annat som jag tänker på ibland —

Att alla ljud plötsligt blev så otroligt aggressiva. Helt harmlösa ljud, typ fågelkvitter. Plötsligt lät det bara argt? Som att varje fågel var förbannad på mig. Låter ju inte KLOKT och jag fattade det då med, men så kändes det!

Jag tror att de här episoderna oftast brukade triggas igång när jag var ensam, typ satt ensam i mitt rum och pysslade med något, kanske var ganska koncentrerad. Minns till exempel att raspet från blyertspennan plötsligt kunda låta som att jag tryckte på nåt otroligt, som att jag hade all världens aggressioner som skulle ut ut UUUT genom spetsen. Men jag höll i pennan som vanligt. Om någon knackade på dörren då så lät det förstås som bankningar. Kom någon in lät allt de sa som bannor och anklagelser. Alla ljud var väldigt högljudda i mitt huvud. Som att allt var en ASMR-inspelning på högsta volym. (Hatar för övrigt ASMR. HATAR.)

Fenomenet varade väl gissningsvis ett par till några minuter. Jag blev alltid själv också så jävla arg av det. Pur irritationsilska. Sån där som pulserar genom hela kroppen.

Någon som varit med om samma? Har ni fått svar på vad det berodde på? För jag vet inte. Ångest, har man gissat, men jag förstår bara inte över vad.

Nu funderar jag om det hör ihop med min misofoni. Det slog inte mig förrän jag läste om det andra, uppspeedade verklighetsförvrängningsfenomenet, att jag ju även i vuxen ålder erfar lite märklig uppfattning av ljud, fast på ett annat sätt. Jag har ingen aning om jag alltid varit misofonisk, eller hur man säger, eller om det utvecklats vartefter, men jag har haft obehag för vissa ljud sedan jag var liten. En del av dem har så länge jag kan minnas kunnat trigga igång en djup och plötslig ilska hos mig. (En slags ångestreaktion, egentligen.) Har alltid undvikit vissa situationer och bävat inför sådana jag inte kunnat undvika eftersom jag vetat hur hemskt det skulle kännas. Så visst verkar det som att något åtminstone var på gång när jag var barn.

Min barndoms episoder av förvrängd ljuduppfattning är inte som det jag vet att är misofoni nu, men visst påminner de lite. Det som triggar min misofoni nu låter inte argt, men jag kan ändå reagera med samma slags pulserande, ilskna irritation om det inte upphör. Ljudet har fortfarande den där ASMR-vibben. Som att den tränger igenom allt annat. Som att allt det som låter sker tätt intill mitt öra, en halv centimeter ifrån. (USCH nu mår jag illa.)

Nu är jag förstås jättenyfiken på om andra med misofoni i vuxen ålder också varit med om konstiga argsinta ljudförvrängningar som barn. Var det alltid den ångesten?