Verklighetsförvrängningar och sådana episoder

Nyligen läste jag om en ung person som ibland hade episoder, eller vad man ska kalla dem, då allt går för snabbt. Så som jag förstod det så rörde det sig om en uppfattning om att hela verkligheten på något sätt rusar iväg jättesnabbt. Det här var tydligen ett relativt vanligt fenomen, särskilt under barndomen, utgående ifrån att det var många som kände igen det. Men ingen hade svar på vad det berodde på.

Själv har jag aldrig varit med om det, men däremot ett annat som jag tänker på ibland —

Att alla ljud plötsligt blev så otroligt aggressiva. Helt harmlösa ljud, typ fågelkvitter. Plötsligt lät det bara argt? Som att varje fågel var förbannad på mig. Låter ju inte KLOKT och jag fattade det då med, men så kändes det!

Jag tror att de här episoderna oftast brukade triggas igång när jag var ensam, typ satt ensam i mitt rum och pysslade med något, kanske var ganska koncentrerad. Minns till exempel att raspet från blyertspennan plötsligt kunda låta som att jag tryckte på nåt otroligt, som att jag hade all världens aggressioner som skulle ut ut UUUT genom spetsen. Men jag höll i pennan som vanligt. Om någon knackade på dörren då så lät det förstås som bankningar. Kom någon in lät allt de sa som bannor och anklagelser. Alla ljud var väldigt högljudda i mitt huvud. Som att allt var en ASMR-inspelning på högsta volym. (Hatar för övrigt ASMR. HATAR.)

Fenomenet varade väl gissningsvis ett par till några minuter. Jag blev alltid själv också så jävla arg av det. Pur irritationsilska. Sån där som pulserar genom hela kroppen.

Någon som varit med om samma? Har ni fått svar på vad det berodde på? För jag vet inte. Ångest, har man gissat, men jag förstår bara inte över vad.

Nu funderar jag om det hör ihop med min misofoni. Det slog inte mig förrän jag läste om det andra, uppspeedade verklighetsförvrängningsfenomenet, att jag ju även i vuxen ålder erfar lite märklig uppfattning av ljud, fast på ett annat sätt. Jag har ingen aning om jag alltid varit misofonisk, eller hur man säger, eller om det utvecklats vartefter, men jag har haft obehag för vissa ljud sedan jag var liten. En del av dem har så länge jag kan minnas kunnat trigga igång en djup och plötslig ilska hos mig. (En slags ångestreaktion, egentligen.) Har alltid undvikit vissa situationer och bävat inför sådana jag inte kunnat undvika eftersom jag vetat hur hemskt det skulle kännas. Så visst verkar det som att något åtminstone var på gång när jag var barn.

Min barndoms episoder av förvrängd ljuduppfattning är inte som det jag vet att är misofoni nu, men visst påminner de lite. Det som triggar min misofoni nu låter inte argt, men jag kan ändå reagera med samma slags pulserande, ilskna irritation om det inte upphör. Ljudet har fortfarande den där ASMR-vibben. Som att den tränger igenom allt annat. Som att allt det som låter sker tätt intill mitt öra, en halv centimeter ifrån. (USCH nu mår jag illa.)

Nu är jag förstås jättenyfiken på om andra med misofoni i vuxen ålder också varit med om konstiga argsinta ljudförvrängningar som barn. Var det alltid den ångesten?

Out in public, make a scene

Det är något poetiskt och väldigt talande med att när Trump för några år sen var presidentkandidat för första gången så läcktes ett band där han pratar om kvinnor, om att vad han brukar göra är att ”grab them by the pussy”. När han litet senare, trots detta och oändliga andra brister och olämpligheter inte bara som ledare utan som en samtidsmänniska överlag, ändå vann presidentvalet (men inte majoritetsrösterna) så samlades människor dagen efter att han svurits in som president — över 200 000 i Washington och några miljoner runtom i USA. Demonstranterna bar rosa mössor, s.k. ”pussy hats”, bland annat i protest mot presidentens kvinnosyn. Lite som att säga: Jag bestämmer över mig och du, ditt äckel, rör inte mig.

Och det var någonting alldeles särskilt att se att kvinnor nu igen samlas på gatan utanför Vita Huset, och den här gången är de där utav glädje, och lättnad, och segeryra! Och alldeles självmant, med 100 % samtycke (!!), stämmer de upp i en så symboliskt talande sång. De sjunger I said certified freak, seven days a week / Wet-ass pussy, make that pullout game weak. Blev bara så GLAD av det! WAP WAP WAP WAP — för att pussy-grabber-Trump förlorade. Hihi!

Mobbare hör hemma i kattsandlådan

Status: Nästan lika redo som Myra att dra täcket över mig. Här blir det nog ingen nattuggling för att hålla koll på presidentvalet i USA. För trött, för avlägset, för oinvolverad. Konstigt att jag ändå tycks vara mer orolig över presidentvalen over there än här i Finland? Ok, kanske inte konstigt, men lite skevt ändå. Det har såklart att göra med saker som status, inflytande och att all mediahajp gjort sitt… Men så har vi inte riktigt samma slags kandidater (nåja, jag syftar väl särskilt på en av dem) här heller. Likväl ser jag ju nu som då en del finländska Trumpsupportrar i Facebookflödet och jag har kanske framför allt svårt att fatta varför någon är så engagerad. Eller alltså på ett så frenetiskt sätt. Så häcklande, smutskastande, defensivt och sjukt ofta med nån ologisk bismak av personlig kränkthet (??). Som om massor av personer utgjorde nån himla fara för den stackars karln, oavsett om hen ens är en kandidat eller ej. Ni vet: Biden, Thunberg, Obama, de flesta journalister, alla som inte tycker att allt Trump gör är absolut oklanderligt. Och dessa ska då tas ned på jorden genom att hålla en nivå som ligger lågt under den. Det är så jävla pinsamt. Det skulle kanske störa mig mindre om jag inte dessutom tyckte deras åsikter var rakt från röven, men… tja. Nån gräns ändå va? (Man kunde förmoda att jag också hade finländska Bidensupportrar i flödet, men inte ser jag dem bete sig som bajsnödighet med wifi.) Ja ja. Hoppas vi inte får fyra år till av det. Varken vi eller USA.

Emellanåt när jag läser sagor med Blenda så brukar vi fundera på varför nån viss karaktär är så elak eller skrämmande. Som Måns i Pelle Svanslös, vargen i Bamse, Mårran i Mumin. Det tog inte länge innan hon fattade sammanhanget i att kanske någon har tidigare varit elak åt Måns, och då har han själv blivit elak åt andra. Mårran kanske sprider kyla för att hon aldrig haft någon i sitt liv som gett henne värme. Hon tar själv upp det här ibland då vi läser, påminner mig om varför nån kanske säger något elakt åt någon annan. Det är väldigt lätt att se ner på människor som mobbar eller brinner så för att försvara en mobbares rätt att mobba, men när jag tänker på hur jag skulle diskutera omvärlden med B., så får det ju en att undra vad alla de där personerna riktigt har varit med om. Om det nu finns en förklaring på allt. Skitbeteende är det såklart oavsett.

Försökte spinna (no mysig katt-pun intended) vidare på det där men nä, kan bara gissande svamla ett blaj. Vad vet jag? Jag vet ingenting. Bara att precis som alla säger så är The Queen’s Gambit på Netflix superbra. Lita på folket. (!)

Vanessor

Tidigare i höstas hörslade jag My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Det är en berättelse som inte är lätt att skaka av sig. Huvudkaraktären Vanessa är en 15-årig tjej som anser sig samtyckligt inleda en romans med sin 42-åriga lärare Jacob Strane. Som läsare inser man att läraren steg för steg manipulerar sin elev, men för tonåriga, rätt ensamma Vanessa är uppmärksamheten den bekräftelse som många i hennes livsfas längtar efter. Att hon är speciell. Hon känner en attraktion till honom, som utvecklas till en förälskelse.

Genom boken dras det paralleller till Vladmir Nabokovs Lolita, och Vanessa läser den boken och sin egen upplevelse som en romantisk kärleksberättelse. Enligt henne är det frågan om passionerad, djup kärlek som omvärlden missförstår och vill förvränga till något fult. Åren går och sen inträffar #MeToo. Tänk om Lolita aldrig var någon Lolita utan faktiskt bara Dolores Haze?

Förra veckan hörslade jag Samtycket, en annan bok med liknande tema, även den en som biter sig fast i en, och även den med paralleller till Lolita — men som skildrar författarens egna erfarenhet när hon, som 14-åring, inleds i en romans med en etablerad fransk kulturman. Den är alltså självbiografisk och författaren heter Vanessa Springora.

Denna Vanessa beskriver en liknande händelse som hände Russells Vanessa: En äldre man ägnar henne uppmärksamhet och hon suger i sig bekräftelsen, den smickrar henne. (Det låter banalt då jag summerar det, men verkligen inte när Springora skildrar det.) Tonårshormonerna gör även sitt och hon känner åtrå för den 50-årige författaren GM (Gabriel Matzneff). Han är noggrann med att se till att hon ger honom sitt samtycke för det som sedan ska följa. Han är, nämligen, rutinerad. Och det är alldeles välkänt i Frankrikes kulturvärld. Han skryter om sina sexuella äventyr (övergrepp) i sina böcker.

De här är två intressanta och obehagliga böcker som av en händelse råkar passa tillsammans som två bitar från samma patriarkala, daddy-issues-populäriserade, flickor-hypersexualiserade samhällspussel vi tyvärr kallar verkligheten. Att de båda huvudkaraktärena heter Vanessa gör inte, som man kanske kunde tänka sig, att jag föreställer mig dem som samma person. Istället får det effekten att de tillsammans började att symbolisera varje ung flicka. Alla flickor är Vanessor. Och inga flickor är Lolitor.


Detta har inte med nåt att göra, men jag blev så förvånad när jag kollade Russells författarbiografi på Goodreads och kände igen hennes bild. Hade ingen aning om att jag visste vem hon var men jodå, vi var nämligen i samma online-community för typ tio år sen! Vi lärde aldrig känna varandra men jag kände definitivt till henne. Alla visste redan då att hon var smart, begåvad och att hon var en författare som skulle slå igenom. Hon jobbade på My Dark Vanessa redan då, i intervjuer har hon sagt att hon gjort det sedan tonåren. (Verket drar förresten stor nytta av detta, att Russell redan som tonåring skrivit karaktären Vanessa som tonåring.) Tycker det är OTROLIGT häftigt att hon haft berättelsen med sig och aktivt arbetat på den så länge. Tycker OCKSÅ att det är ganska jäkla otroligt häftigt att när hon väl sedan debuterade med samma berättelse så skrev hon ett sjusiffrigt kontrakt med sitt förlag. Det är liksom BÅDE absolut lyxdrömmigt och känns samtidigt helt välförtjänt.

Två om det vilda

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.