Out in public, make a scene

Tycke & tanke

Det är något poetiskt och väldigt talande med att när Trump för några år sen var presidentkandidat för första gången så läcktes ett band där han pratar om kvinnor, om att vad han brukar göra är att ”grab them by the pussy”. När han litet senare, trots detta och oändliga andra brister och olämpligheter inte bara som ledare utan som en samtidsmänniska överlag, ändå vann presidentvalet (men inte majoritetsrösterna) så samlades människor dagen efter att han svurits in som president — över 200 000 i Washington och några miljoner runtom i USA. Demonstranterna bar rosa mössor, s.k. ”pussy hats”, bland annat i protest mot presidentens kvinnosyn. Lite som att säga: Jag bestämmer över mig och du, ditt äckel, rör inte mig.

Och det var någonting alldeles särskilt att se att kvinnor nu igen samlas på gatan utanför Vita Huset, och den här gången är de där utav glädje, och lättnad, och segeryra! Och alldeles självmant, med 100 % samtycke (!!), stämmer de upp i en så symboliskt talande sång. De sjunger I said certified freak, seven days a week / Wet-ass pussy, make that pullout game weak. Blev bara så GLAD av det! WAP WAP WAP WAP — för att pussy-grabber-Trump förlorade. Hihi!

Mobbare hör hemma i kattsandlådan

Tycke & tanke

Status: Nästan lika redo som Myra att dra täcket över mig. Här blir det nog ingen nattuggling för att hålla koll på presidentvalet i USA. För trött, för avlägset, för oinvolverad. Konstigt att jag ändå tycks vara mer orolig över presidentvalen over there än här i Finland? Ok, kanske inte konstigt, men lite skevt ändå. Det har såklart att göra med saker som status, inflytande och att all mediahajp gjort sitt… Men så har vi inte riktigt samma slags kandidater (nåja, jag syftar väl särskilt på en av dem) här heller. Likväl ser jag ju nu som då en del finländska Trumpsupportrar i Facebookflödet och jag har kanske framför allt svårt att fatta varför någon är så engagerad. Eller alltså på ett så frenetiskt sätt. Så häcklande, smutskastande, defensivt och sjukt ofta med nån ologisk bismak av personlig kränkthet (??). Som om massor av personer utgjorde nån himla fara för den stackars karln, oavsett om hen ens är en kandidat eller ej. Ni vet: Biden, Thunberg, Obama, de flesta journalister, alla som inte tycker att allt Trump gör är absolut oklanderligt. Och dessa ska då tas ned på jorden genom att hålla en nivå som ligger lågt under den. Det är så jävla pinsamt. Det skulle kanske störa mig mindre om jag inte dessutom tyckte deras åsikter var rakt från röven, men… tja. Nån gräns ändå va? (Man kunde förmoda att jag också hade finländska Bidensupportrar i flödet, men inte ser jag dem bete sig som bajsnödighet med wifi.) Ja ja. Hoppas vi inte får fyra år till av det. Varken vi eller USA.

Emellanåt när jag läser sagor med Blenda så brukar vi fundera på varför nån viss karaktär är så elak eller skrämmande. Som Måns i Pelle Svanslös, vargen i Bamse, Mårran i Mumin. Det tog inte länge innan hon fattade sammanhanget i att kanske någon har tidigare varit elak åt Måns, och då har han själv blivit elak åt andra. Mårran kanske sprider kyla för att hon aldrig haft någon i sitt liv som gett henne värme. Hon tar själv upp det här ibland då vi läser, påminner mig om varför nån kanske säger något elakt åt någon annan. Det är väldigt lätt att se ner på människor som mobbar eller brinner så för att försvara en mobbares rätt att mobba, men när jag tänker på hur jag skulle diskutera omvärlden med B., så får det ju en att undra vad alla de där personerna riktigt har varit med om. Om det nu finns en förklaring på allt. Skitbeteende är det såklart oavsett.

Försökte spinna (no mysig katt-pun intended) vidare på det där men nä, kan bara gissande svamla ett blaj. Vad vet jag? Jag vet ingenting. Bara att precis som alla säger så är The Queen’s Gambit på Netflix superbra. Lita på folket. (!)

Vanessor

Tycke & tanke

Tidigare i höstas hörslade jag My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Det är en berättelse som inte är lätt att skaka av sig. Huvudkaraktären Vanessa är en 15-årig tjej som anser sig samtyckligt inleda en romans med sin 42-åriga lärare Jacob Strane. Som läsare inser man att läraren steg för steg manipulerar sin elev, men för tonåriga, rätt ensamma Vanessa är uppmärksamheten den bekräftelse som många i hennes livsfas längtar efter. Att hon är speciell. Hon känner en attraktion till honom, som utvecklas till en förälskelse.

Genom boken dras det paralleller till Vladmir Nabokovs Lolita, och Vanessa läser den boken och sin egen upplevelse som en romantisk kärleksberättelse. Enligt henne är det frågan om passionerad, djup kärlek som omvärlden missförstår och vill förvränga till något fult. Åren går och sen inträffar #MeToo. Tänk om Lolita aldrig var någon Lolita utan faktiskt bara Dolores Haze?

Förra veckan hörslade jag Samtycket, en annan bok med liknande tema, även den en som biter sig fast i en, och även den med paralleller till Lolita — men som skildrar författarens egna erfarenhet när hon, som 14-åring, inleds i en romans med en etablerad fransk kulturman. Den är alltså självbiografisk och författaren heter Vanessa Springora.

Denna Vanessa beskriver en liknande händelse som hände Russells Vanessa: En äldre man ägnar henne uppmärksamhet och hon suger i sig bekräftelsen, den smickrar henne. (Det låter banalt då jag summerar det, men verkligen inte när Springora skildrar det.) Tonårshormonerna gör även sitt och hon känner åtrå för den 50-årige författaren GM (Gabriel Matzneff). Han är noggrann med att se till att hon ger honom sitt samtycke för det som sedan ska följa. Han är, nämligen, rutinerad. Och det är alldeles välkänt i Frankrikes kulturvärld. Han skryter om sina sexuella äventyr (övergrepp) i sina böcker.

De här är två intressanta och obehagliga böcker som av en händelse råkar passa tillsammans som två bitar från samma patriarkala, daddy-issues-populäriserade, flickor-hypersexualiserade samhällspussel vi tyvärr kallar verkligheten. Att de båda huvudkaraktärena heter Vanessa gör inte, som man kanske kunde tänka sig, att jag föreställer mig dem som samma person. Istället får det effekten att de tillsammans började att symbolisera varje ung flicka. Alla flickor är Vanessor. Och inga flickor är Lolitor.


Detta har inte med nåt att göra, men jag blev så förvånad när jag kollade Russells författarbiografi på Goodreads och kände igen hennes bild. Hade ingen aning om att jag visste vem hon var men jodå, vi var nämligen i samma online-community för typ tio år sen! Vi lärde aldrig känna varandra men jag kände definitivt till henne. Alla visste redan då att hon var smart, begåvad och att hon var en författare som skulle slå igenom. Hon jobbade på My Dark Vanessa redan då, i intervjuer har hon sagt att hon gjort det sedan tonåren. (Verket drar förresten stor nytta av detta, att Russell redan som tonåring skrivit karaktären Vanessa som tonåring.) Tycker det är OTROLIGT häftigt att hon haft berättelsen med sig och aktivt arbetat på den så länge. Tycker OCKSÅ att det är ganska jäkla otroligt häftigt att när hon väl sedan debuterade med samma berättelse så skrev hon ett sjusiffrigt kontrakt med sitt förlag. Det är liksom BÅDE absolut lyxdrömmigt och känns samtidigt helt välförtjänt.

Två om det vilda

Tycke & tanke

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.

Whiteout

Tycke & tanke

Black Lives Matter, men allt jag skriver om det är vitt. Det hjälps inte, sådant är mitt perspektiv, men när vi talar mycket utifrån det har jag allt mer börjat känna att vi derailar fast vi stöttar. Jag känner det här särskilt tydligt när jag ser vita människor hacka på andra vita för att de gör fel och begår misstag när de vill stöda rörelsen. Jag såg ett klipp på insta som jag sedermera tyvärr slarvade bort, men i det pratade en kille om sånt och att enligt hans erfarenhet har sådana beteenden (fast man är en ally) inte sällan samma ursprung som ”all lives matter” och dylika mothugg — nämligen i en rädsla att syna och erkänna sina egna brister, en instinkt att vilja skylla ifrån sig och istället klandra någon annan, visa sin egna oskuld i vad som gått fel. Nu parafraserar jag men typ så. Visst låter det mänskligt? Jag halkar oavsett så lätt in på det spår som läggs fram i kritiken. Jag kanske vill försvara mig eller nån jag känner eller åtminstone förklara omständigheterna (som sist?), vill svara något lika syrligt eftersom det känns personligt riktat mot mig, jag blir orolig och ängslig över att det är så jag gjort utan att fatta det eller varför det är så himla fel, eller vill tillägga något liknande fenomen och spinna vidare, eller helt enkelt hålla med och reposta för jag känner igen det som kritiseras och jag är också irriterad på det och vill få utlopp. Och så POFF! Så handlar det om oss då. Vita människor, världens mittpunkt.

Vet ni hur jag menar? Jag antar att jag känner att jag inte vill stjäla uppmärksamheten genom att (ännu) mer prata om vita människor eller utgå ifrån mitt eget vita perspektiv — men det slipper jag ju inte ifrån när jag pratar om saker som BLM… Det är förstås motsägelsefullt att skriva om det, som jag gör nu, men det känns på nåt (lbr: narcissistiskt) vis märkligt att bara återgå till vanliga oberörda dagsboksreflektioner (mvh Världens Mittpunkt) när detta som händer är så stort, viktigt och har mitt stöd. Jag skulle egentligen skriva om hur min helg har varit, men… Kanske fattar ni hur jag menar fast jag inte helt har landat i något förutom att jag är lite trött på vår ihärdiga vitcentrism (oklart om detta är ett ord) och detta inkluderar alltså mig själv.

Skulle förresten aldrig posta om sånt här på typ insta för där tycker jag VERKLIGEN att mitt vita navelskådande re:BLM inte behöver snappa upp tid och agera störningsmoment från de viktiga sakerna folk delar där om ämnet. Men i ens egen blogg  navel så… ja, ni vet!

Juni, juni, juni

Tycke & tanke

Processed with VSCO with a9 preset

Jag kämpar emot att inleda med: Juni! Plötsligt är det juni! Vart har tiden gått? Fåglarna kvittrar, himlen är blå, solen skiner och allt annat är grönt och blommigt. Nyss verkade detta så långt borta MEN NU SÅ. Sommaren är här!

Ärligt, varför blir det alltid så? Jag är förstås inte ensam om det. Men är det nåt jag beundrar hos andra bloggare — och det finns mycket att välja bland — så är det förmågan att inleda ett inlägg på ett sätt som känns fritt från ”inledning”. Lyckas aldrig med det själv. Måste öva på (bland annat) detta.

(Jag kunde ju också bara stryka det här jag skrivit nu i efterhand men NEJ jag vill inte att ni ska tro att jag tänkt ut något på förhand.)

Jag har sett flera tipsa om Koko Hubaras Bruna flickor de här senaste dagarna — och om ni, som jag, inte läst den förr men är nyfikna på den så kan jag tipsa om att på Fredrikabiblioteken finns den att lånas via appen Biblio, alltså den ni kan låna e- och ljudböcker från biblioteket med. Blev glad. Ska läsa den på mobilen. Appens startsida upptas typ alltid av en myriad svenska deckare och feel-good-romaner som jag inte ens kan hålla isär, så jag glömmer lätt att det finns mycket annat också bara man letar.

Har i dag försökt fundera på hur mycket litteratur av icke-vita jag läst och har fått så lov att konstatera att det inte varit mycket alls. Att jag länge *tänkt* läsa James Baldwin håller liksom inte. Pinsamt att inse att de flesta böcker jag läst som behandlar rasism, har likväl författats av vita människor. Men två (fantastiska) undantag jag nu kan komma på är Angie Thomas The Hate U Give och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Såklart! Tänker också på Alice Walkers klassiker The Color Purple men helt ärligt minns jag inte så mycket av den, bara att jag uppskattade den. Tror den fokuserade mer på kvinnofrågor än ras- men precis som jag skriver detta inser jag att antagligen kan en rasifierad kvinna inte have one without the other så det är kanske onödigt att fundera på. (Hoppas jag inte typ whitesplainar nu.) Hur som helst — jag får jobba på att bredda spektrat.

Det är mycket snack nu om vad vi vita ska göra härnäst, efter att vi delat inläggen i sociala medier, och nu menar jag inte att läsa icke-vita författare är att göra nog men det är i alla fall att göra NÅT. På tal om det så vill jag tipsa alla småbarnsföräldrar om förlaget Olika. De satsar på normkreativa böcker som innehåller en bred diversitet på ett alldeles självklart och naturligt sätt. I kväll har jag och Blenda läst Varför gråter pappan? som är så väldigt fin.

Okej, dags för min egen godnattsaga! True crime och rättegångsdrama.

”You know you don’t want it for you”

Tycke & tanke

Jag var elva år då mordrättegången mot O.J. Simpson pågick och jag minns att min pappa ibland tittade på rättegången på tv. Jag visste vem Simpson var — från Den nakna pistolen-filmerna — och kanske just därför ville jag hoppas på hans oskuld. Tjugofem år senare tittar jag på The People v. O.J. Simpson på Netflix och fy fasen alltså vad den är välgjord och gripande. Den fokuserar inte bara på Simpson, hans dream team av advokater, åklagarna och hela rättegångsfaderullan, utan den lyfter också så skickligt fram rasismen som genomsyrade (genomsyrar) samhället. Simpson var (är) svart, mordoffren Brown Simpson och Goldman var (var) vita. Men Simpson var stjärna inom amerikans fotboll, skådis i populära filmer och typ den första svarta personen som frontat reklamfilmer för ett sånt stort företag som Hertz. Han var beundrad och hade liksom allt — pengar, kändisskap och inflytande. Han bodde i ett rikt, vitt område i L.A. Porträtteras i serien som osentimentalt inställd till det svarta samhället han lämnat bakom sig. Men var en ikon för den amerikanska drömmen. Rättegången och mediabevakningen blir starkt präglade av rasfrågor. När samma bild på Simpsons ansikte samtidigt pryder omslagen till både Newsweek och Time (juni 1994) så har Time ändrat ljussättningen med resultatet att hans hy är avsevärt mörkare. (Oavsiktligt, påstår de, men hallå va.)

Ett par år innan morden hade det dessutom varit kravaller i L.A. De bröt ut som en reaktion på en händelse som en privatperson fångat på film, när fyra poliser misshandlade en svart man vid ett gripande. (Låter det bekant?) Rodney King tar emot slag och sparkar medan han endera ligger ner, tar sig upp på alla fyra för att krypa undan slagen, ligger ner igen eller vrider sig av smärta. I den ordningen. King överlevde attacken, poliserna åtalades — men frikändes. Av en vit jury. (Är nån förvånad?)

Och allt det här är såklart färskt i minnet när rättgången mot O.J. Simpson drar igång! ALLT är liksom känsligt och infekterat och ja, jag vet inte, jag är inte rätt person att ge en lektion i varken historia eller rasfrågor så jag ska inte ens försöka dra det längre eller djupare än så. Egentligen ville jag bara säga att allt bara är så SKICKLIGT skildrat åt tittaren, så välnyanserat och på ett sätt som känns upplysande. (Kan också tillägga att sexism skildras så jäkla snyggt.)

Och sen själva rättegången! Jag har nog inte fattat förr hur makalös den var. Vi är fem avsnitt in i The People v. O.J. Simpson nu och historien är så oerhört intressant och fast jag numera inte alls tror att Simpson var det minsta oskyldig så sympatiserar jag också med det svarta samhället, de som hejade på honom och höll fast vid mottot ”Innocent until proven guilty.” Det var nån som sa typ att fast den slutgiltiga domen var helt fel, så var den ändå inte mer än rätt. Jag tror jag förstår vad de menade med det. Ja, jag vet inte, serien är bara så VÄLGJORD och jag längtar cirka konstant efter att få fortsätta se.

Medan vi har tittat på den här serien så har fyra polismän i Minneapolis mördat George Floyd vid ett gripande. Fy fan alltså. Privatpersoner har filmat detta och kravaller har utbrutit. Har känt mig så ledsen och skakad över det hela. Jag såg en äldre bild på honom och hans dotter som bebis. Hon är i dag sex år gammal och hon kommer växa upp med att se sin pappa bli mördad, på tv och på nätet. De filerna hittas inte bara på extrema sajter nischade för morbida personer, utan i det vanliga vardagsflödet. I nåns instastory, i nån annans facebookflöde. För av någon orsak går vi med på att bild och film på svarta och bruna kroppar sprids på ett sätt vi aldrig skulle tolerera med vita.

Nä, uff, jag vet inte. Det känns nästan fånigt att sitta här och prata om det, det där som händer där långt borta på andra sidan jordklotet. Rasismen här ser annorlunda ut och kanske är det den man (jag) borde sätta energi på att peka ut. Kanske jag borde ha saker på närmare avstånd att engagera och beblanda mig i. Sånt har jag tänkt på mellan att jag tittat på TPvOJS och ett citat av Martin Luther King har dykt upp i den: ”Injustice anywhere is a threat to justice everywhere”. Antar att det inte är underligt att man reagerar på det som nu händer där borta. Har inget klokt att komma fram till. Men titta gärna på The People v. O.J. Simpson. Och — hur bra den än är — ännu hellre detta korta filmklipp då Jane Elliott föreläser om rasism:

”I want every white person in this room, who would be happy to be treated as this society in general treats our citizens, our black citizens. If you as a white person would be happy to receive the same treatment that our black citizens do in this society – please stand! – You didn’t understand the directions. If you white folks want to be treated the way blacks are in this society – stand! – Nobody is standing here. That says very plainly that you know what’s happening. You know you don’t want it for you. I want to know why you are so willing to accept it or to allow it to happen for others.”

P.S. Jag skrev detta för ett par dagar sedan och det är så mycket som hänt sen dess i USA. Själv har jag tittat på ett par avsnitt till av TPvOJS, åkt ut till mina föräldrar på landet och hängt där ett par dagar, och inte hunnit kolla igenom det här inlägget en gång till innan nu. Det är så svårt med rasfrågor (och historia!) och vill ogärna säga något korkat eller förhastat. Fattar att serien är en skildring av historien och inte den verkliga historien, men vill så gärna berätta om den. (Fattar också att många icke-vita säkert sagt det Elliott säger i klippet utan att nån (vit publik) lyssnat.) För en tid sen sa jag ju att jag sällan hittar bra serier, minns ni det? Här är undantaget, en suverän!

Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Tycke & tanke

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är så orimligt svårt att hitta en duglig tv-serie dessa dagar? Det är så få som håller måttet. Endera så hittar jag trettio gånger fler saker att störa mig på än uppskatta (det kan inte *bara* handla om mig att det är så), eller så väcker serierna inte tillräckligt med känslor över huvud taget och så tappar jag intresset med tiden. Nån månad senare minns jag dem knappt. Men här är tre jag gillar just nu! Samtliga hittas på HBO Nordic.

mrsamerica

Mrs. America baserar sig på verkliga händelser och personer i 70-talets USA. Vi befinner oss mitt i andra vågens feminism med kända surfare som Gloria Steinem, Betty Friedan, Shirley Chisholm (som jag sett på så många bilder förut men aldrig riktigt vetat vem varit, pinsamt) och så kvinnan på bilden: Phyllis Shlafly. Nej jag vet, jag hade heller hört hennes namn innan jag såg första avsnitettet. Hon var en konservativ, påläst författare och antifeminist som såg det som sin uppgift att stoppa Equal Rights Amendment, ett tillägg till konstitutionen vars ändmål var att garantera jämställdhet för amerikanska medborgare oavsett kön, genom att upphäva juridiska distinktioner däremellan i fråga om skilsmässa, anställning och så vidare. Det är runt den kampen som serien utspelar sig.

Det ska erkännas att jag gillar inte allt i den här serien, men tycker att den än så länge har vuxit för varje avsnitt. (Har i skrivande stund sett de fem som hittills släppts.) Ska ändå inte smussla med att största dragningskraften antagligen är ämnet och att den känns low-key allmänbildande att se på. Tycker att det överlag är svårt med kultur som görs med ”feminism” som tema. Det funkar inte som självändamål och det blir så jäkla skämmigt när budskapet sprids genom att en protagonist typ *TAR STÄLLNING* och predikar ordet. Jag menar jag håller ju oftast med om vad som sägs men snaaark fnys SUCK. Hur som helst så tycks Mrs. America undvika detta så gott det går — puh!

Sen är det ju något med sjuttiotalet som alltid fascinerar. Det är bara roligt att se på. Inte heller skadar det att serien har en kul skådespelararsenal med Cate Blanchett, Uzo Abuda, John Slattery, Sarah Paulson, Adam Brody (JA, Seth Cohen från the O.C.!), Jeanne Tripplehorn, m.fl. Enda större skådis vars rollprestation jag inte gillar är Rose Byrnes tolking av Gloria Steinem. VARFÖR så jäkla mumlig och dåsig, undrar jag, men ja ja. Alfred tyckte häromkvällen att karaktärerna var svåra att få nåt grepp om, att han inte skulle kunna beskriva de flesta. Jag känner likadant MEN störs inte av det alls, tycker istället att det gör att karaktärerna känns verkliga. Gillar dem, och kanske särskilt Friedan. Fast porträtteringen inte är helt smickrande, så ömmar mitt hjärta för henne. Ni får väl ta och kolla serien så kan vi prata om varför!

whatwedointheshadows

What We Do in the Shadows är en mockumentärserie a la The Office eller Parks and Recreation (har inte sett specialen ännu!) men här följer vi ett gäng uråldrigt unga vuxna som bor tillsammans i ett hus på Staten Island — vi möter vampyrerna Nandor, Nadja och Lazlo, samt energivampyren Colin Robinson som bor i källaren. På svenska är hans typ kanske mer kända som energitjuvar, sådana som världen över oftast jobbar på något kontor. (Kanske min favoritkaraktär!) Nandors dödliga betjänt, a.k.a. familjär, Guillermo är också en av de centrala figurerna i serien. Han drömmer om att själv förvandlas till vampyr, gärna av sin mästare som han vid seriens början passat upp på i tio år.

Ursprunget till serien finns i en film med samma namn som kom ut för några år sen, plus en kortfilm från typ 15 år sen (!), jag har dock helt missat dem så serien var ny för mig. Bakom denna franchise ligger Jermaine Clement (Flight of the Conchords) och Taika Waititi (Jojo Rabbit) så det säger kanske något om humorn. Torr, underfundig, otippad och överlag rätt lågmäld men stundom liksom lite urflippad och naivistisk. Ja, jag vet inte, serien är himla kul bara! Har hittills sett sex avsnitt. Ser nu att det sjunde avsnittet har fått 9.4 poäng på IMDb. Iih, ser fram emot ikväll!!

barry

Barry har ni hört bruset om, visst? Det har ju mer eller mindre ständigt pågått en applåd sen starten för ett par år sedan. Komikern och framtills dess aningen oseriöst stämplade (får man väl ändå säga?) skådisen Bill Hader gör en sjukt bra insats som krigsveteraren Barry Berkman som efter en lång tid av samvetslöst lönnmördande har fått nog och känner en längtan att bli skådis istället. Låter det som en påtaglig konflikt mellan dyster, brutal mardrömsverklighet och drömmens pastelliga lalaland? Ja, det är det ju. Egentligen har väl den här serien en ganska klassisk tematik — gott/ont, svart/vitt och gråzoner, vilken person man väljer att vara — men jag har aldrig sett det göras så här förut.

Misstänker att denna mörka komediserie kanske inte är för alla. Endera står man ut med svärtan och våldet eller så mår man för dåligt av det. Jag tycker den ändå håller en bra balans men den kan plötsligt svänga i handlingen och bli så JÄKLA mörk. Omöjliga situationer, moraliska konflikter, pest-eller-kolera-situationer uppstår och Barry tvingas göra sånt han verkligen inte vill — och sedan leva med det också. Nu då jag skriver ut detta känns det helsjukt att det ändå finns humor i detta men alltså faktiskt ganska väldigt mycket klämmer de in! Väldigt trist att vi nu sett de två säsonger som hittills kommit ut. Säsong tre får vi bara vänta på!

Bonus: Jag vet inte med er men jag blir alltid glad av att se självaste the Fonz, Henry Winkler. Dessutom perfekt i sin roll.

Det var allt jag hade på lager! Har ni tips? Kanske finns det nån serie jag borde ge ännu en chans? Fleabag har jag sett och älskat p.g.a. är inte galen, The Marvelous Mrs. Maisel blev jag tyvärr allergisk mot när jag insåg att hon var blott Lorelai Gilmore v. 2.0 (jag upprepar — är inte galen) och Succession har jag också sett och fattat tycke för. Bara för att avhandla de självklaraste, tänkte jag! Sen kommer jag inte på fler??

Give me one moment in time

Tycke & tanke

20200419_blendapaket.jpg

Tycker ljuset föll så fint i Blendas rum i morse. Vi lekte kalas, en av hennes favoritlekar. Nästan varje dag är det nån som fyller år. I dag var det Pupus tur. Paket och sång skulle han uppvaktas med. Här hade jag slagit in en bok i en bit havregrynspåse och Blenda knöt omsorgsfullt presentband kring den på låtsas. Krullade banden med fingertopparna också, om jag tydde gesterna rätt. Det var bara ett ögonblick som jag ville spara.

Jag tänkte posta bilden på min insta men stördes för mycket av det röriga i hörnen. Som Alfreds serietidning, högen med gosedjur och bland det fulaste vi har: plastpåsen. Så då började jag känna mig som att den här bilden inte var BRA NOG och alltså… blä att tänka så. Jag gillar ju den, mycket.

Häromdagen scrollade jag bakåt i mitt instaflöde och hittade nåt fjantigt filmklipp som jag absolut inte skulle posta i vanliga flödet längre. Det kändes lite pinsamt att se det där. Jag och Alfred iförda något Snapchatfilter. Det var från några år sen. Ja just det, innan det fanns instastories postade man ju sånt här här, mindes jag då.

Och det var närapå att jag skulle ha postat bilden på Blenda med det lilla paketet i mina stories, istället, eftersom den tydligen inte dög för det vanliga flödet. Men innan jag hann så bara skavde det till att den då skulle bli en tillfällig grej. Något som jag visar och som sedan försvinner — när den ju i själva verket var något jag ville behålla för evigt.

Kanske är det mest ett tecken på att jag håller på att tröttna på insta, men en stund kändes det som att jag snubblat ner i ett gigantiskt glapp i själva systemet. Blev irriterad. Om det eviga flödet är till för perfektion och det tillfälliga flödet för sånt som är ersättligt, vem och exakt vad postar jag min content för? Vad är poängen? Typ så kände jag. Säkert en tillfällig svacka och inget jag ställer mig på barrikaderna och gapar om, men ändå.

Hur som helst så slog det mig sen att förr i urminnes tider hade man ju bara postat den i sin blogg. Det är väldigt enkelt. Tacka vet jag blogg.

Frau in the haus

Tycke & tanke

Bullabakkurvan ökade exponentiellt redan den första corontänveckan. Flödet fylldes av nygräddade bullar. Tänker att det finns något att säga om feminism och att många kvinnor nu i corontäntider finner sig i köket där de tar sig an husliga traditioner med iver. (Fast, jag vet inte vad det är som kan sägas. Kan ärligt bara prata runt det. 🙃) Många av mina vänner skulle kunna beskrivas som ”alternativa”, men på bullepunkten är de flesta av oss tydligen helt mainstream. För det finns något superkonventionellt helylletryggt med en nygräddad plåt kanelbullar, eller hur?

Jag spår att folk kommer bli jäkla bra på att kocka och baka efter den här corontänen. (Ok, inte en jättemodig gissning.) Alla kommer hitta sina paradrätter och desto fler kommer dras till att experimentera i köket. Det är ett tillgängligt äventyr, och vi kommer att vara utsvultna på upplevelser. Dessutom är det ett bokstavligt talat matnyttigt värv, så vi kan genomföra det med gott samvete. Min syster beskriver sig som ”ny-huslig”. Skämtsamt, förvisso, men visst känner man igen sig?

I The Feminine Mystique (1963) nämner Betty Friedan att 1950-talsidealet härstammade från krigstidens osäkerheter. Då var det kärnfamiljen som idealiserades, eftersom att många familjer splittrats. Alla hade sin plats, och det kändes tryggt. Därifrån uppstod hemmafruidealet där kvinnan skulle ha hand om det husliga.

Barnen som föddes kring andra världskrigets slut, in i de eftersträvade kärnfamiljerna då, är som välkänt den generation som kom att kallas baby boomers. Och som nu hör till den åldersrelaterade riskgruppen för coronaviruset. Jag är inte den första att säga det, men tänk att ett virus — ibland skämtsamt kallat ”boomer remover” — som tvingar folk att stanna hemma och ha mer tid för varandra än vanligt, därmed potentiellt kunde resultera i en ny generation av baby boomers.

Det här är särskilt mind-blowing om man tar i beaktande att bägge boomer-generationer då skulle vara utlösta (intressant ordval…) utav omständigheter som trots olikheter ändå kan summeras med ett gemensamt ord: Krisläge. Det är ju ändå ganska spännande va?

Och nu vill jag bli husligare jag med?? I och för sig har jag väl länge tyckt att det inte skulle skada att vara mer lagd åt det hållet. Men jag undrar om det inte också är lite så man tenderar reagera i ett sånt här slags krisläge? Typ att jag vill instinktivt ta hand om något, bidra med något, göra något nyttigt. Till exempel att lära sig behärska matlagning av olika slag är ju en slags förberedelse, en stadig grund att stå på. Något nödvändigt som inte heller lämnar en sysslolös och överflödig. Tryggt! (Även nu som för sjuttio år sen, eller hur?)

20200331_surdegssemlor

Och med det sagt så har jag har gjort en egen surdegsrot! Och bakat bröd på den!! Det var egentligen det jag skulle blogga om, ville skryta med mina semlor. Se på dem! Aldrig vågat försöka mig på surdeg förr. Har hört att det är så himla lätt att misslyckas. Är ju till och med lite rädd för jäst, redan där har jag alltså tyckt att det verkat krångligare än jag eftertraktat. Men nu kändes det som det var dags att lära sig! Så jag var inställd på flopp i surdegsdebuten så att jag inte skulle bli för frustrerad. Istället gick det faktiskt ganska bra! Hade kunnat knåda in saltet bättre och låtit degen jäsa ännu mer, men alla här hemma är nöjda med resultatet. Semlorna går åt!

Så jäkla rewarding. Och detta är störtlöjligt MEN ska ändå erkänna att det gör mig lite extra nöjd att ur ett survivalist-prepper-perspektiv känns surdeg dessutom som ett helt vettigt know-how, nu när folk redan hamstrar jästen ur butikshyllorna. Jag behöver den inte, tihi.

Vill avslutningsvis visa ett par bilder på degen, före och efter tre timmars jäsning:

20200331_surdegsdeg

Urk så len och härlig den var. Mjuk och varm. Som magen på en hårlös katt. 😌 Blev så innerligt glad av att umgås med den. Rekommenderar! Jag följde förresten det första resultatet som ploppade upp på google när jag sökte på ”surdegsgrund”, och det var denna guide. Det var allt! Klart slut.