Whiteout

Tycke & tanke

View this post on Instagram

This is important. As I am protesting & actively practicing how to be anti-racist, remembering this has encouraged me to have more of a voice within my community. It’s okay to show up and be imperfect. It’s okay to have a few hiccups as we begin to identify racism in all of its layers. ACCEPT THE CONSTRUCTIVE CRITICISM. There is no space for ego. Learn from it and work harder. Acknowledge that you are practicing. And most importantly: de-center yourself. This isn’t about non-Black poc or white lives. It is about all the Black lives that have been and still are fighting for liberation in this world, against the very systems built to destroy them. Listen to, give space to and amplify Black voices, educators, artists. This is for them, this is their space and we as non-Black folx need to never forget that. In solidarity with, and not in the way of. Check yourself everyday. . . Image quote: @chionesoo Tagged: Black EXCELLENCE that we do not deserve 🙏🏽🙏🏽🙏🏽

A post shared by veronica llave (@orangemoonfloral) on

Black Lives Matter, men allt jag skriver om det är vitt. Det hjälps inte, sådant är mitt perspektiv, men när vi talar mycket utifrån det har jag allt mer börjat känna att vi derailar fast vi stöttar. Jag känner det här särskilt tydligt när jag ser vita människor hacka på andra vita för att de gör fel och begår misstag när de vill stöda rörelsen. Jag såg ett klipp på insta som jag sedermera tyvärr slarvade bort, men i det pratade en kille om sånt och att enligt hans erfarenhet har sådana beteenden (fast man är en ally) inte sällan samma ursprung som ”all lives matter” och dylika mothugg — nämligen i en rädsla att syna och erkänna sina egna brister, en instinkt att vilja skylla ifrån sig och istället klandra någon annan, visa sin egna oskuld i vad som gått fel. Nu parafraserar jag men typ så. Visst låter det mänskligt? Jag halkar oavsett så lätt in på det spår som läggs fram i kritiken. Jag kanske vill försvara mig eller nån jag känner eller åtminstone förklara omständigheterna (som sist?), vill svara något lika syrligt eftersom det känns personligt riktat mot mig, jag blir orolig och ängslig över att det är så jag gjort utan att fatta det eller varför det är så himla fel, eller vill tillägga något liknande fenomen och spinna vidare, eller helt enkelt hålla med och reposta för jag känner igen det som kritiseras och jag är också irriterad på det och vill få utlopp. Och så POFF! Så handlar det om oss då. Vita människor, världens mittpunkt.

Vet ni hur jag menar? Jag antar att jag känner att jag inte vill stjäla uppmärksamheten genom att (ännu) mer prata om vita människor eller utgå ifrån mitt eget vita perspektiv — men det slipper jag ju inte ifrån när jag pratar om saker som BLM… Det är förstås motsägelsefullt att skriva om det, som jag gör nu, men det känns på nåt (lbr: narcissistiskt) vis märkligt att bara återgå till vanliga oberörda dagsboksreflektioner (mvh Världens Mittpunkt) när detta som händer är så stort, viktigt och har mitt stöd. Jag skulle egentligen skriva om hur min helg har varit, men… Kanske fattar ni hur jag menar fast jag inte helt har landat i något förutom att jag är lite trött på vår ihärdiga vitcentrism (oklart om detta är ett ord) och detta inkluderar alltså mig själv.

Skulle förresten aldrig posta om sånt här på typ insta för där tycker jag VERKLIGEN att mitt vita navelskådande re:BLM inte behöver snappa upp tid och agera störningsmoment från de viktiga sakerna folk delar där om ämnet. Men i ens egen blogg  navel så… ja, ni vet!

Juni, juni, juni

Tycke & tanke

Processed with VSCO with a9 preset

Jag kämpar emot att inleda med: Juni! Plötsligt är det juni! Vart har tiden gått? Fåglarna kvittrar, himlen är blå, solen skiner och allt annat är grönt och blommigt. Nyss verkade detta så långt borta MEN NU SÅ. Sommaren är här!

Ärligt, varför blir det alltid så? Jag är förstås inte ensam om det. Men är det nåt jag beundrar hos andra bloggare — och det finns mycket att välja bland — så är det förmågan att inleda ett inlägg på ett sätt som känns fritt från ”inledning”. Lyckas aldrig med det själv. Måste öva på (bland annat) detta.

(Jag kunde ju också bara stryka det här jag skrivit nu i efterhand men NEJ jag vill inte att ni ska tro att jag tänkt ut något på förhand.)

Jag har sett flera tipsa om Koko Hubaras Bruna flickor de här senaste dagarna — och om ni, som jag, inte läst den förr men är nyfikna på den så kan jag tipsa om att på Fredrikabiblioteken finns den att lånas via appen Biblio, alltså den ni kan låna e- och ljudböcker från biblioteket med. Blev glad. Ska läsa den på mobilen. Appens startsida upptas typ alltid av en myriad svenska deckare och feel-good-romaner som jag inte ens kan hålla isär, så jag glömmer lätt att det finns mycket annat också bara man letar.

Har i dag försökt fundera på hur mycket litteratur av icke-vita jag läst och har fått så lov att konstatera att det inte varit mycket alls. Att jag länge *tänkt* läsa James Baldwin håller liksom inte. Pinsamt att inse att de flesta böcker jag läst som behandlar rasism, har likväl författats av vita människor. Men två (fantastiska) undantag jag nu kan komma på är Angie Thomas The Hate U Give och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Såklart! Tänker också på Alice Walkers klassiker The Color Purple men helt ärligt minns jag inte så mycket av den, bara att jag uppskattade den. Tror den fokuserade mer på kvinnofrågor än ras- men precis som jag skriver detta inser jag att antagligen kan en rasifierad kvinna inte have one without the other så det är kanske onödigt att fundera på. (Hoppas jag inte typ whitesplainar nu.) Hur som helst — jag får jobba på att bredda spektrat.

Det är mycket snack nu om vad vi vita ska göra härnäst, efter att vi delat inläggen i sociala medier, och nu menar jag inte att läsa icke-vita författare är att göra nog men det är i alla fall att göra NÅT. På tal om det så vill jag tipsa alla småbarnsföräldrar om förlaget Olika. De satsar på normkreativa böcker som innehåller en bred diversitet på ett alldeles självklart och naturligt sätt. I kväll har jag och Blenda läst Varför gråter pappan? som är så väldigt fin.

Okej, dags för min egen godnattsaga! True crime och rättegångsdrama.

”You know you don’t want it for you”

Tycke & tanke

Jag var elva år då mordrättegången mot O.J. Simpson pågick och jag minns att min pappa ibland tittade på rättegången på tv. Jag visste vem Simpson var — från Den nakna pistolen-filmerna — och kanske just därför ville jag hoppas på hans oskuld. Tjugofem år senare tittar jag på The People v. O.J. Simpson på Netflix och fy fasen alltså vad den är välgjord och gripande. Den fokuserar inte bara på Simpson, hans dream team av advokater, åklagarna och hela rättegångsfaderullan, utan den lyfter också så skickligt fram rasismen som genomsyrade (genomsyrar) samhället. Simpson var (är) svart, mordoffren Brown Simpson och Goldman var (var) vita. Men Simpson var stjärna inom amerikans fotboll, skådis i populära filmer och typ den första svarta personen som frontat reklamfilmer för ett sånt stort företag som Hertz. Han var beundrad och hade liksom allt — pengar, kändisskap och inflytande. Han bodde i ett rikt, vitt område i L.A. Porträtteras i serien som osentimentalt inställd till det svarta samhället han lämnat bakom sig. Men var en ikon för den amerikanska drömmen. Rättegången och mediabevakningen blir starkt präglade av rasfrågor. När samma bild på Simpsons ansikte samtidigt pryder omslagen till både Newsweek och Time (juni 1994) så har Time ändrat ljussättningen med resultatet att hans hy är avsevärt mörkare. (Oavsiktligt, påstår de, men hallå va.)

Ett par år innan morden hade det dessutom varit kravaller i L.A. De bröt ut som en reaktion på en händelse som en privatperson fångat på film, när fyra poliser misshandlade en svart man vid ett gripande. (Låter det bekant?) Rodney King tar emot slag och sparkar medan han endera ligger ner, tar sig upp på alla fyra för att krypa undan slagen, ligger ner igen eller vrider sig av smärta. I den ordningen. King överlevde attacken, poliserna åtalades — men frikändes. Av en vit jury. (Är nån förvånad?)

Och allt det här är såklart färskt i minnet när rättgången mot O.J. Simpson drar igång! ALLT är liksom känsligt och infekterat och ja, jag vet inte, jag är inte rätt person att ge en lektion i varken historia eller rasfrågor så jag ska inte ens försöka dra det längre eller djupare än så. Egentligen ville jag bara säga att allt bara är så SKICKLIGT skildrat åt tittaren, så välnyanserat och på ett sätt som känns upplysande. (Kan också tillägga att sexism skildras så jäkla snyggt.)

Och sen själva rättegången! Jag har nog inte fattat förr hur makalös den var. Vi är fem avsnitt in i The People v. O.J. Simpson nu och historien är så oerhört intressant och fast jag numera inte alls tror att Simpson var det minsta oskyldig så sympatiserar jag också med det svarta samhället, de som hejade på honom och höll fast vid mottot ”Innocent until proven guilty.” Det var nån som sa typ att fast den slutgiltiga domen var helt fel, så var den ändå inte mer än rätt. Jag tror jag förstår vad de menade med det. Ja, jag vet inte, serien är bara så VÄLGJORD och jag längtar cirka konstant efter att få fortsätta se.

Medan vi har tittat på den här serien så har fyra polismän i Minneapolis mördat George Floyd vid ett gripande. Fy fan alltså. Privatpersoner har filmat detta och kravaller har utbrutit. Har känt mig så ledsen och skakad över det hela. Jag såg en äldre bild på honom och hans dotter som bebis. Hon är i dag sex år gammal och hon kommer växa upp med att se sin pappa bli mördad, på tv och på nätet. De filerna hittas inte bara på extrema sajter nischade för morbida personer, utan i det vanliga vardagsflödet. I nåns instastory, i nån annans facebookflöde. För av någon orsak går vi med på att bild och film på svarta och bruna kroppar sprids på ett sätt vi aldrig skulle tolerera med vita.

Nä, uff, jag vet inte. Det känns nästan fånigt att sitta här och prata om det, det där som händer där långt borta på andra sidan jordklotet. Rasismen här ser annorlunda ut och kanske är det den man (jag) borde sätta energi på att peka ut. Kanske jag borde ha saker på närmare avstånd att engagera och beblanda mig i. Sånt har jag tänkt på mellan att jag tittat på TPvOJS och ett citat av Martin Luther King har dykt upp i den: ”Injustice anywhere is a threat to justice everywhere”. Antar att det inte är underligt att man reagerar på det som nu händer där borta. Har inget klokt att komma fram till. Men titta gärna på The People v. O.J. Simpson. Och — hur bra den än är — ännu hellre detta korta filmklipp då Jane Elliott föreläser om rasism:

”I want every white person in this room, who would be happy to be treated as this society in general treats our citizens, our black citizens. If you as a white person would be happy to receive the same treatment that our black citizens do in this society – please stand! – You didn’t understand the directions. If you white folks want to be treated the way blacks are in this society – stand! – Nobody is standing here. That says very plainly that you know what’s happening. You know you don’t want it for you. I want to know why you are so willing to accept it or to allow it to happen for others.”

P.S. Jag skrev detta för ett par dagar sedan och det är så mycket som hänt sen dess i USA. Själv har jag tittat på ett par avsnitt till av TPvOJS, åkt ut till mina föräldrar på landet och hängt där ett par dagar, och inte hunnit kolla igenom det här inlägget en gång till innan nu. Det är så svårt med rasfrågor (och historia!) och vill ogärna säga något korkat eller förhastat. Fattar att serien är en skildring av historien och inte den verkliga historien, men vill så gärna berätta om den. (Fattar också att många icke-vita säkert sagt det Elliott säger i klippet utan att nån (vit publik) lyssnat.) För en tid sen sa jag ju att jag sällan hittar bra serier, minns ni det? Här är undantaget, en suverän!

Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Tycke & tanke

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är så orimligt svårt att hitta en duglig tv-serie dessa dagar? Det är så få som håller måttet. Endera så hittar jag trettio gånger fler saker att störa mig på än uppskatta (det kan inte *bara* handla om mig att det är så), eller så väcker serierna inte tillräckligt med känslor över huvud taget och så tappar jag intresset med tiden. Nån månad senare minns jag dem knappt. Men här är tre jag gillar just nu! Samtliga hittas på HBO Nordic.

mrsamerica

Mrs. America baserar sig på verkliga händelser och personer i 70-talets USA. Vi befinner oss mitt i andra vågens feminism med kända surfare som Gloria Steinem, Betty Friedan, Shirley Chisholm (som jag sett på så många bilder förut men aldrig riktigt vetat vem varit, pinsamt) och så kvinnan på bilden: Phyllis Shlafly. Nej jag vet, jag hade heller hört hennes namn innan jag såg första avsnitettet. Hon var en konservativ, påläst författare och antifeminist som såg det som sin uppgift att stoppa Equal Rights Amendment, ett tillägg till konstitutionen vars ändmål var att garantera jämställdhet för amerikanska medborgare oavsett kön, genom att upphäva juridiska distinktioner däremellan i fråga om skilsmässa, anställning och så vidare. Det är runt den kampen som serien utspelar sig.

Det ska erkännas att jag gillar inte allt i den här serien, men tycker att den än så länge har vuxit för varje avsnitt. (Har i skrivande stund sett de fem som hittills släppts.) Ska ändå inte smussla med att största dragningskraften antagligen är ämnet och att den känns low-key allmänbildande att se på. Tycker att det överlag är svårt med kultur som görs med ”feminism” som tema. Det funkar inte som självändamål och det blir så jäkla skämmigt när budskapet sprids genom att en protagonist typ *TAR STÄLLNING* och predikar ordet. Jag menar jag håller ju oftast med om vad som sägs men snaaark fnys SUCK. Hur som helst så tycks Mrs. America undvika detta så gott det går — puh!

Sen är det ju något med sjuttiotalet som alltid fascinerar. Det är bara roligt att se på. Inte heller skadar det att serien har en kul skådespelararsenal med Cate Blanchett, Uzo Abuda, John Slattery, Sarah Paulson, Adam Brody (JA, Seth Cohen från the O.C.!), Jeanne Tripplehorn, m.fl. Enda större skådis vars rollprestation jag inte gillar är Rose Byrnes tolking av Gloria Steinem. VARFÖR så jäkla mumlig och dåsig, undrar jag, men ja ja. Alfred tyckte häromkvällen att karaktärerna var svåra att få nåt grepp om, att han inte skulle kunna beskriva de flesta. Jag känner likadant MEN störs inte av det alls, tycker istället att det gör att karaktärerna känns verkliga. Gillar dem, och kanske särskilt Friedan. Fast porträtteringen inte är helt smickrande, så ömmar mitt hjärta för henne. Ni får väl ta och kolla serien så kan vi prata om varför!

whatwedointheshadows

What We Do in the Shadows är en mockumentärserie a la The Office eller Parks and Recreation (har inte sett specialen ännu!) men här följer vi ett gäng uråldrigt unga vuxna som bor tillsammans i ett hus på Staten Island — vi möter vampyrerna Nandor, Nadja och Lazlo, samt energivampyren Colin Robinson som bor i källaren. På svenska är hans typ kanske mer kända som energitjuvar, sådana som världen över oftast jobbar på något kontor. (Kanske min favoritkaraktär!) Nandors dödliga betjänt, a.k.a. familjär, Guillermo är också en av de centrala figurerna i serien. Han drömmer om att själv förvandlas till vampyr, gärna av sin mästare som han vid seriens början passat upp på i tio år.

Ursprunget till serien finns i en film med samma namn som kom ut för några år sen, plus en kortfilm från typ 15 år sen (!), jag har dock helt missat dem så serien var ny för mig. Bakom denna franchise ligger Jermaine Clement (Flight of the Conchords) och Taika Waititi (Jojo Rabbit) så det säger kanske något om humorn. Torr, underfundig, otippad och överlag rätt lågmäld men stundom liksom lite urflippad och naivistisk. Ja, jag vet inte, serien är himla kul bara! Har hittills sett sex avsnitt. Ser nu att det sjunde avsnittet har fått 9.4 poäng på IMDb. Iih, ser fram emot ikväll!!

barry

Barry har ni hört bruset om, visst? Det har ju mer eller mindre ständigt pågått en applåd sen starten för ett par år sedan. Komikern och framtills dess aningen oseriöst stämplade (får man väl ändå säga?) skådisen Bill Hader gör en sjukt bra insats som krigsveteraren Barry Berkman som efter en lång tid av samvetslöst lönnmördande har fått nog och känner en längtan att bli skådis istället. Låter det som en påtaglig konflikt mellan dyster, brutal mardrömsverklighet och drömmens pastelliga lalaland? Ja, det är det ju. Egentligen har väl den här serien en ganska klassisk tematik — gott/ont, svart/vitt och gråzoner, vilken person man väljer att vara — men jag har aldrig sett det göras så här förut.

Misstänker att denna mörka komediserie kanske inte är för alla. Endera står man ut med svärtan och våldet eller så mår man för dåligt av det. Jag tycker den ändå håller en bra balans men den kan plötsligt svänga i handlingen och bli så JÄKLA mörk. Omöjliga situationer, moraliska konflikter, pest-eller-kolera-situationer uppstår och Barry tvingas göra sånt han verkligen inte vill — och sedan leva med det också. Nu då jag skriver ut detta känns det helsjukt att det ändå finns humor i detta men alltså faktiskt ganska väldigt mycket klämmer de in! Väldigt trist att vi nu sett de två säsonger som hittills kommit ut. Säsong tre får vi bara vänta på!

Bonus: Jag vet inte med er men jag blir alltid glad av att se självaste the Fonz, Henry Winkler. Dessutom perfekt i sin roll.

Det var allt jag hade på lager! Har ni tips? Kanske finns det nån serie jag borde ge ännu en chans? Fleabag har jag sett och älskat p.g.a. är inte galen, The Marvelous Mrs. Maisel blev jag tyvärr allergisk mot när jag insåg att hon var blott Lorelai Gilmore v. 2.0 (jag upprepar — är inte galen) och Succession har jag också sett och fattat tycke för. Bara för att avhandla de självklaraste, tänkte jag! Sen kommer jag inte på fler??

Give me one moment in time

Tycke & tanke

20200419_blendapaket.jpg

Tycker ljuset föll så fint i Blendas rum i morse. Vi lekte kalas, en av hennes favoritlekar. Nästan varje dag är det nån som fyller år. I dag var det Pupus tur. Paket och sång skulle han uppvaktas med. Här hade jag slagit in en bok i en bit havregrynspåse och Blenda knöt omsorgsfullt presentband kring den på låtsas. Krullade banden med fingertopparna också, om jag tydde gesterna rätt. Det var bara ett ögonblick som jag ville spara.

Jag tänkte posta bilden på min insta men stördes för mycket av det röriga i hörnen. Som Alfreds serietidning, högen med gosedjur och bland det fulaste vi har: plastpåsen. Så då började jag känna mig som att den här bilden inte var BRA NOG och alltså… blä att tänka så. Jag gillar ju den, mycket.

Häromdagen scrollade jag bakåt i mitt instaflöde och hittade nåt fjantigt filmklipp som jag absolut inte skulle posta i vanliga flödet längre. Det kändes lite pinsamt att se det där. Jag och Alfred iförda något Snapchatfilter. Det var från några år sen. Ja just det, innan det fanns instastories postade man ju sånt här här, mindes jag då.

Och det var närapå att jag skulle ha postat bilden på Blenda med det lilla paketet i mina stories, istället, eftersom den tydligen inte dög för det vanliga flödet. Men innan jag hann så bara skavde det till att den då skulle bli en tillfällig grej. Något som jag visar och som sedan försvinner — när den ju i själva verket var något jag ville behålla för evigt.

Kanske är det mest ett tecken på att jag håller på att tröttna på insta, men en stund kändes det som att jag snubblat ner i ett gigantiskt glapp i själva systemet. Blev irriterad. Om det eviga flödet är till för perfektion och det tillfälliga flödet för sånt som är ersättligt, vem och exakt vad postar jag min content för? Vad är poängen? Typ så kände jag. Säkert en tillfällig svacka och inget jag ställer mig på barrikaderna och gapar om, men ändå.

Hur som helst så slog det mig sen att förr i urminnes tider hade man ju bara postat den i sin blogg. Det är väldigt enkelt. Tacka vet jag blogg.

Frau in the haus

Tycke & tanke

Bullabakkurvan ökade exponentiellt redan den första corontänveckan. Flödet fylldes av nygräddade bullar. Tänker att det finns något att säga om feminism och att många kvinnor nu i corontäntider finner sig i köket där de tar sig an husliga traditioner med iver. (Fast, jag vet inte vad det är som kan sägas. Kan ärligt bara prata runt det. 🙃) Många av mina vänner skulle kunna beskrivas som ”alternativa”, men på bullepunkten är de flesta av oss tydligen helt mainstream. För det finns något superkonventionellt helylletryggt med en nygräddad plåt kanelbullar, eller hur?

Jag spår att folk kommer bli jäkla bra på att kocka och baka efter den här corontänen. (Ok, inte en jättemodig gissning.) Alla kommer hitta sina paradrätter och desto fler kommer dras till att experimentera i köket. Det är ett tillgängligt äventyr, och vi kommer att vara utsvultna på upplevelser. Dessutom är det ett bokstavligt talat matnyttigt värv, så vi kan genomföra det med gott samvete. Min syster beskriver sig som ”ny-huslig”. Skämtsamt, förvisso, men visst känner man igen sig?

I The Feminine Mystique (1963) nämner Betty Friedan att 1950-talsidealet härstammade från krigstidens osäkerheter. Då var det kärnfamiljen som idealiserades, eftersom att många familjer splittrats. Alla hade sin plats, och det kändes tryggt. Därifrån uppstod hemmafruidealet där kvinnan skulle ha hand om det husliga.

Barnen som föddes kring andra världskrigets slut, in i de eftersträvade kärnfamiljerna då, är som välkänt den generation som kom att kallas baby boomers. Och som nu hör till den åldersrelaterade riskgruppen för coronaviruset. Jag är inte den första att säga det, men tänk att ett virus — ibland skämtsamt kallat ”boomer remover” — som tvingar folk att stanna hemma och ha mer tid för varandra än vanligt, därmed potentiellt kunde resultera i en ny generation av baby boomers.

Det här är särskilt mind-blowing om man tar i beaktande att bägge boomer-generationer då skulle vara utlösta (intressant ordval…) utav omständigheter som trots olikheter ändå kan summeras med ett gemensamt ord: Krisläge. Det är ju ändå ganska spännande va?

Och nu vill jag bli husligare jag med?? I och för sig har jag väl länge tyckt att det inte skulle skada att vara mer lagd åt det hållet. Men jag undrar om det inte också är lite så man tenderar reagera i ett sånt här slags krisläge? Typ att jag vill instinktivt ta hand om något, bidra med något, göra något nyttigt. Till exempel att lära sig behärska matlagning av olika slag är ju en slags förberedelse, en stadig grund att stå på. Något nödvändigt som inte heller lämnar en sysslolös och överflödig. Tryggt! (Även nu som för sjuttio år sen, eller hur?)

20200331_surdegssemlor

Och med det sagt så har jag har gjort en egen surdegsrot! Och bakat bröd på den!! Det var egentligen det jag skulle blogga om, ville skryta med mina semlor. Se på dem! Aldrig vågat försöka mig på surdeg förr. Har hört att det är så himla lätt att misslyckas. Är ju till och med lite rädd för jäst, redan där har jag alltså tyckt att det verkat krångligare än jag eftertraktat. Men nu kändes det som det var dags att lära sig! Så jag var inställd på flopp i surdegsdebuten så att jag inte skulle bli för frustrerad. Istället gick det faktiskt ganska bra! Hade kunnat knåda in saltet bättre och låtit degen jäsa ännu mer, men alla här hemma är nöjda med resultatet. Semlorna går åt!

Så jäkla rewarding. Och detta är störtlöjligt MEN ska ändå erkänna att det gör mig lite extra nöjd att ur ett survivalist-prepper-perspektiv känns surdeg dessutom som ett helt vettigt know-how, nu när folk redan hamstrar jästen ur butikshyllorna. Jag behöver den inte, tihi.

Vill avslutningsvis visa ett par bilder på degen, före och efter tre timmars jäsning:

20200331_surdegsdeg

Urk så len och härlig den var. Mjuk och varm. Som magen på en hårlös katt. 😌 Blev så innerligt glad av att umgås med den. Rekommenderar! Jag följde förresten det första resultatet som ploppade upp på google när jag sökte på ”surdegsgrund”, och det var denna guide. Det var allt! Klart slut.

Önska sig mer

Tycke & tanke

fammokvartettkvadrat

Skulle det inte vara härligt om det här fick folk att ställa om, frågade jag när vi stod och väntade på grön gubbe igår. Om det här fick dem att inse att de inte saknar att konsumera alla de där nya sakerna. Bestämma sig för att det är värt det att inte jobba så mycket, trots allt. Tycka det är ganska skönt att inte bry sig så värst i karriär eller pengar. Tänka, kanske jag inte behöver tjäna så mycket. Kanske jag kan va lika nöjd eller rent av mer nöjd med ett annat upplägg. Tänka, äh va fasen, jag jobbar 80 % då. Ännu mindre? Förbrukar mindre. Handlar färre prylar. Reser mer sällan — men kanske stannar längre istället? Sparar på resurserna, såväl egna som planetens. I förlägningen familjens och vännernas också. Alla blir lite gladare och trevligare av att må lite bättre, orka lite mer av sånt som man vill och inte bara det som man måste. Kanske tänker de att det är dags att låta karriären flytta ner från piedestalen i finrummet. Kanske smittar det här av sig till hela samhället. Kanske blir sex timmars arbetsdagar den nya standarden? Kanske medborgarlön? Kanske folk slutar beklaga sig över skatter. Är det den riktningen vårt tjugotal ska ta? I så fall hade vi verkligen goda skäl att kalla det för det glada tjugotalet igen. Tänk om hur vi ser på livet och verkligheten skulle förändras så. Nytt fokus, nya nyanser. Ni vet?

Synd att det aldrig kommer hända, sa jag sedan. Och så gick vi över vägen till grillkiosken ett par hundra meter nedanför backen längs med vår gata. Där köpte vi varsin tämligen medioker glass och tre på rad satte vi oss på en kall bänk i den ljumma vårsolen. Just då kändes det ändå toppen! Man kan vara riktigt nöjd med små medel också, och faktiskt inte önska sig mer.

Psst! Känner ni förresten igen bilden där överst? Det är samma foto som jag har i förstorad version på väggen, fast här färglagt. Mamma tipsade att det finns en sån feature på MyHeritage nu, som gör det automatiskt åt en, så jag tipsar vidare!

”Respektera det okända”

Tycke & tanke

Lyssnade på podden Armchair Expert och i avsnittet jag valde så var Ronan Farrow gäst. Farrow är författare, advokat, journalist och hans artikel för The New Yorker, för vilken flertalet kvinnor redogjort om Harvey Weinsteins övergrepp, blev i stort sett startskottet för MeToo-rörelsen. Farrows agenda är inte att peka ut eller att anklaga, vad han gör är att undersöka — grundligt — och rapportera. Det är han tydlig med. Lite intressant att det kanske behövs.

Jag hade glömt att Farrow var så sammanlänkad med Weinsteins öde. Det var bara utav ren slump som jag valde att lyssna på det avsnitt där Ronan är med just den dag då Harvey förklarades skyldig. Eller den slutgiltiga domen ska visst falla om ett par veckor, men juryn har i alla fall enats om att han är skyldig till våldtäkt. ÄRLIGT TALAT inte alls insatt i varken rättegången eller hur systemet fungerar. Men hur som helst.

I det fallet var det ju väldigt många människor som klev fram och vittnade om trakasserier och övergrepp. Det har också varit en härva av sekretessavtal hit och dit och enorma mängder pengar som Weinstein har betalat folk för att hålla tyst. Men ibland är det förstås inte lika tydligt. Ibland står det ord mot ord och det blir svårt att finna bevis. Ibland anses personerna som anklagas vara så generellt genialiska och genomljuvliga att många vägrar svälja något annat än lovtal om dem. (Woody Allen, Michael Jackson, Bill Cosby, eller för den delen Elvis.)

20190727_vatten

”Respektera det okända”, sa Farrow. Han tar som exempel att skådisar emellanåt uttalar sig offentligt ungefär med orden ”Men jag älskade att jobba med regissören, jag kan inte tro på anklagelserna mot honom, han var alltid så trevlig mot mig!” Och Farrow säger ungefär att det är väl KLART att Woody Allen (strongt förresten att ta sin egen pappa som exempel) eller Roman Polanski var sjysst mot den personen — hen är ju en FILMSTJÄRNA, och inte liksom ett utsatt barn inom familjen eller en drogad underårig flicka som skulle fotomodella för honom lite.

Sen behöver det förstås inte ens vara en känd person som anklagas för något för att andra ska uttrycka sig i samma ordalag. ”Men det där har jag svårt att tro, han har alltid varit schysst mot mig.”

Farrow tycker att vi istället ska tänka på att man inte vet allt. Bara för att vi känner en person så känner vi inte till alla hens möjliga sidor. Det betyder inte att man måste blint tro på varje persons uttalade om någon annan, men att man ska akta sig för att avfärda dem. Bättre att vara tyst, vill jag minnas att han sa. Jag håller med. Folk verkar gärna vilja sympatisera med hen som potentiellt blivit falskt anklagad och anse att hen behöver deras stöd. Ni vet, för att de är sådana goda människor. Men inte lika ofta är dessa goda människor villiga att sympatisera med det potentiellt verkliga offret som öppnar sig om något fruktasvärt hen har varit med om, men möts av misstro och i många fall aggressivitet. Vilket hen — obs obs obs — fasen vet att kommer hända. Och ändå tar hen det steget. (Jag säger inte att det avgör saken men jag tycker att det säger något.)

Tyckte det var smart sagt. Respektera det okända. Det är ett enkelt motto som vem som helst kan komma ihåg. Farrow sa för övrigt en massa andra smarta saker också men jag som INTE hoppat förbi en massa årskurser eller börjat i college när jag var elva är för dum för att återge eller ens förstå vissa av dem. Ah welp. Blev hur som helst sugen på hans bok Catch and Kill, som bland annat handlar om Weinstein och allt sjukt som hände medan Farrow journalistgrävde i fallet. Han försökte skriva den som en riktigt bladvändare, sa han generat i podden, och jag antar att jag inte är den enda popcornshjärnan som tilltalas av den approachen, så varsågoda!

Vardagshumoristerna

Tycke & tanke

Hur det är att bo med en komiker? Det undrar folk ibland. Fast det kan väl inte jag veta, det får de väl fråga Alfred då? Skoja! (Är inte ens tillräckligt kul för att faktiskt svara så.) Min sambo är alltså komiker och jag tänkte på den där frågan i går när vi ganska länge spann vidare på en sketch, eller vad man ska säga. Jag har ju blivit förkyld och sa att skulle det inte vara typiskt om jag fått typ SARS? Alltså bara så otroligt blasé att just NU få just DEN sjukdomen. Alfred fattade direkt vad jag menade och sa att det är ju inte ens retro som galna kosjukan eller nåt. Det vore faktiskt bara komplett ute, sådär att det gör folk irriterade och obekväma om nån kommer dragandes med det. (Alfred gjorde jämförelsen till Nyan Cat.) Det blev ett slags pågående skämt av det här som höll i sig i några timmar. (Alltså inte nonstop, herregud, så odrägliga är vi inte.) Är kanske inte jätteutmärkande, men lite så kan det vara. De flesta par utvecklar ju ett eget humorspråk. (Säger jag tvärsäkert utan att ha en egentlig aning — men det gör de väl?)

Ja ja, är inte på väg någonstans med detta och tycker nu att det känns lite fånigt men äsch struntsamma. Bara en vardagsbetraktelse.

Vad är humor numera? Hur kommer den se ut? Vilken riktning ska den ta? En spännande spaning var när Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin podd sa att PK kommer lämnas på 10-talet. Detta tänkte jag på när jag såg på Jojo Rabbit och det förekom en massa heilande som publiken skrattade åt. Överdriver jag när jag säger att sådant hade upprört folk för ett par år sedan? För så känns det ju, som att det blivit snack om att det är respektlöst mot förintelsens offer, att Hitler inte var någon naivistisk gulleführer som den som porträtteras i filmen, att alltsammans är problematiskt. Jag tycker ju att PK är en bra sak, men visst är det härligt att inte haka upp sig så pass mycket att man inte ser vartåt sparkarna riktas.

En humortrend som jag personligen önskar livet ur är den att karaktärer är ”roliga” genom att bara vara ~*awkward*~. Det är så jävla GJORT. Det är fruktansvärt att kolla på sånt, som varje gång någon gör något lite oväntat eller har det minsta känsloutbrott, klipper till någon socialt halvoduglig typ som i klumpig staccato mumlar ”Umm. Okay. So… uh. Yeahhh.

(Eller förresten är det alltid en uppenbart fullständigt socialt helduglig typ som bara LÅTSAS vara halvoduglig. Motbjudande.)

Hur som helst: SÅ TRÖTT PÅ DET! SLUTA!!

(Och här klipper det till er som ba: Umm
        okay
               so
uh
                            yeahhh)

Processed with VSCO with j1 preset

Orelaterat till humor, förvisso, men nåt som ändå är KUL är förstås att göra fynd. 🤠 Just denna skjorta som gjord för en arbetarklassens Bobby Ewing har jag först hittat på loppis, sedan i Alfreds garderob. Jag köpte den åt honom typ i somras men han har aldrig använt den så nu tog jag över den. Ljusblå i 100 % bomull från 70/80-talets Tiklas för en herre, som funkar som oversize med uppvikta ärmar på en dam! Glädjande!

Ok det var allt! Tack hej! *halkar ut på ett bananskal* (*gör komiksuccé*, obvi)

Förhistoriskt graviditetsscenario

Tycke & tanke

Lyssnade precis på början av ett avsnitt av En varg söker sin pod (”Samtal om moderskap”, 2019/11/29) där de pratar om att vara gravid och hur det bland annat är att inte längre ha valmöjligheter. Det påminde mig om det här inlägget som jag skrev för ett par veckor sen, och jag kände direkt sån JÄKT att publicera det INNAN det blir som att jag lyssnat på hela podden och bara upprepat allt de sagt, fast mycket dummare, vet ni hur jag menar?

Kanske man inte borde låta sig gripas av en panik av det slaget men här är vi nu ändå. För ett par veckor sen fick jag inte ihop inlägget som jag ville och tänkte att jag skulle fixa det en vacker dag och publicera då, men nu tänker jag äh WHATEVS. Vi kör ändå:

Graviditetshormoner är A Lot. Alltså jag menar A Lot. Detta pratade jag och en kompis om nyligen och just då slog det mig hur TRÖTT jag är på den medföljande jargongen att hormonerna gör gravida kvinnor *GaLnAaAAaa* och allt det. Ni vet hur den låter. Att kvinnan överreagerar och är överkänslig. FAST jag också sagt sånt, jag vet. Det är förstås bekvämt att avfärda ens största kriser och utbrott med ”yikes hormoner lol”. Men nu har jag alltså insett att jag tycker det känns passé och avfärdande.

För trots hormoner i uppror så fanns det naturligtvis sanning i allt det jag kände. Liksom inget av det var hittepå. Jag tycker fortfarande att jag hade godtagbara skäl för alla mina frustrationer. Om jag föreställer mig att jag inte var gravid men bara TÄNKTE MIG att jag skulle vara det, så skulle jag ändå reagera negativt på samma saker. Snurrigt sätt att uttrycka det men förstår ni hur jag menar? Jag skulle väl ungefär tänka ”om jag var gravid skulle jag inte vara okej med det här”. Det skulle inte kännas rätt. Min magkänsla, om än fosterlös, skulle lika mycket vara att jag inte tyckte om det!

20171004_1213

En dräktig hona tre dagar innan förlossning.

Ta sen också i beaktande att för den gravida (och här når vi det som podden var inne på) så HAR ju livet förändrats redan då hon inser att hon är gravid — och inte bara hormonellt då. För henne är det en väldigt abrupt förändring. (Även fast det inleds med flera månaders väntetid på den verkligt stora förändringen.) Direkt måste hon förhålla sig annorlunda till så väldigt mycket. Typ att här har man hela livet varit en person och plötsligt är man för i helvete TVÅ??

Inte så galet att känna stort just när man tvingas ta ansvar för nåt så stort på en HELT annan nivå än den man är van med. Kanske det istället finns en orsak till att graviditetshormonerna är A Lot och gör som de gör? Kanske det är MENINGEN att vi ska känna stort så att vi säkert ska vara uppmärksamma på farorna? Och så medvetet som möjligt kunna eliminera riskerna?

Typ att den förhistoriska kvinnan bara:Älskling, nu när vi snart kommer få smått så bara KAN jag inte längre bo i varggrottan. Jag vet att du säger vi en dag kommer tämja de här odjuren men innan det händer känns det bara inte säkert att leva så tätt intill dem.

Och den förhistoriska mannen bara: ”Well actually så pratade vi inte ens i närheten av så här på den förhistoriska tiden och jag betvivlar starkt att nån av oss de facto delade boning med en vargflock så det där är ju nog helt en icke-fråga, lilla honan min.

Till vilket den förhistoriska kvinnan förstås bara: ”Ugh </3″

TYPISKT 🤷‍♂️