Dålig blivande mamma

Sent i går kväll slog det mig att det var länge sen jag känt några fosterrörelser. Klockan var vid det skedet redan förbi elva men jag drack iskallt vatten, buffade på magen, ställde mig upp och hoppade lite. Till sist kom en spark, men oron lämnade mig inte helt ändå. Då jag vaknade fanns den kvar. Den var det enda jag kände i magen.

Oron ökade under tiden jag körde till mödrarådgivningen. Dels var det skönt att jag redan hade det mötet inbokat, men på väg dit spelade jag upp skräckscenariot. Att inget hjärtljud skulle hittas, att jag senare skulle höra orden ”Tyvärr verkar det som att fostret dog under natten” — och att jag skulle, för evigt, sitta fast med mitt fruktansvärda misstag. Att jag borde ha agerat snabbare. Inte väntat på mitt inplanerade möte med vårdpersonal nio timmar efter att jag på kvällen börjat oroa mig. Och hade jag inte tänkt på det tidigare under dagen också? Att det kanske varit litet stilla i magen? Och vad är det där, precis nu, är det sammandragningar? Ja, de fortsätter. Men vad nu, har jag ont i korsryggen också? Så var det ju sist jag fick värkar.

Hur ska jag stå ut med det, undrade jag. För sådant kan hända även mig, försökte jag tvinga mig själv att inse i ett besynnerligt sätt att skydda mig själv i det långa loppet. Jag måste förbereda mig på att det blir så, tänkte jag. Det kan man aldrig, förstod jag ändå. Jag tänkte på de i bekantskapskretsen som gått igenom det. Kände mig så väldigt ledsen för deras skull.

Men när jag satt där och pratade med barnmorskan, som inte verkade särskilt orolig, kände jag äntligen en spark igen. Jag andades ut lite bakom mitt ansiktsskydd. Det var inte kört. Och en stund senare lyssnade vi på hjärtljudet som denna gång hördes alldeles tydligt, ett dunk-dunk-dunk och inte ett woosh-woosh-woosh. Jag spelade in det och spelade upp det åt Alfred och Blenda när jag kom hem.

Blenda, som innan jag åkte, frågade om jag tror att babyn kommer sakna henne och pappa under tiden vi var borta. Fy fan vad det kändes bitterljuvt då, att svara ”Det tror jag säkert” utan att känna sig 100 % säker på att det fanns något där som kunde sakna. Jag tänkte på henne i bilen till mödrarådgivningen. Besvikelsen. Sorgen. Huu.

När jag var gravid med Blenda hade jag mycket ångest. När jag säger det tar alla alltid för givet att den härstammade i den rädslan som jag kände i dag — att något skulle gå fel. Det stör mig nu, det knäckte mig då. Det var aldrig det som var roten till min ångest, och det gav mig bara mer ångest att jag dessutom hade ångest över fel sak. Det fanns så få att relatera till. Andras ångest var osjälvisk och ärofull. Jag kunde känna att jag placerades i ett fack. En dålig blivande mamma. Ett monster. En bra blivande mamma oroar sig enbart över sitt fosters liv. Inte sitt eget.

Jag tycker förstås inte att det egentligen är så, och jag gjorde inte det då heller, men jag känner det fortfarande ibland och jag kunde känna det då. Och jag förstår att vad jag upplevde i dag var en bråkdel av det andra gjort och jag menar inte att att jämställa. Hoppas jag inte är okänslig. Min oro, sorg, ånger och skuld var långt ifrån vad de hade kunnat bli, men fanns där. Jag vill inte igen gå igenom de tankar och känslor som jag gjorde i dag — men på nåt plan var det en lättnad att äntligen må dåligt rätt.

Spräcka bubblor eller inte

Angående vansinnet i Kapitolium så märks det så bra vilken some-bubbla man lever i när sånt händer. Eller i alla fall jag gör det. För ALLT jag sett delas på insta om den händelsen den kvällen har jag hållit med om. Varje iakttagelse, varje åsikt, varje analys! INGET har jag tyckt annorlunda om. Är knappast ensam om det. Man dras ju till vettiga människor. :))) (Är väldigt glad för det.)

Men så finns det en facebookgrupp. Den är lokalt förankrad och det är alltså inte värderingar som för oss samman, om vi säger så. Trots att gruppen matar mig med frustration, sekundärskam eller i bästa fall många frågetecken cirka varannan gång jag får syn på nåt i den så hänger jag kvar. Och inte vet jag om det gör någon egentlig skillnad, de få saker jag ifrågasatte, motargumenterade eller *faktakollade* den kvällen (det var nog inte Antifa hörni), men det känns ändå bra att ha gått ett litet steg utanför sin egen bubbla istället för att bara dela grejer i instastories. SÅ MEDALJ ÅT MIG TACK.

Nä men jag känner mig nöjd med det, ända tills jag tänker på att det säkert finns folk som tycker att jag är jObBiG som säger emot i gruppen. Och så känns det pinsamt. Ingen vill väl bli sammankopplad med dålig stämning. Nej urk. Men då aktiveras istället nån försvarsmekanism! Och jag blir riktigt irriterad på dessa påhittade personer. Hallå era jävla mesar, vad är det som är så sabla farligt med det då??

Förut sades det att man skulle ”ta debatten”, sedan ”don’t feed the trolls”. Ibland om vartannat. Ibland vet jag själv också att jag är jobbig. Orka hålla på, idas käbbla, vad tjänar det till, och så vidare. Jag fattar. Men jag säger ibland något ändå. Ibland tänker jag skuldmedvetet att jag likväl borde vara betydligt jobbigare. Att det är min skyldighet som människa. Men jag blir feg, känner mig för dum och obildad, för osjälvsäker. Säker på sak, på det moraliska, men osäker på att kunna förvara det, formulera det rätt. Så jag säger ibland ingenting.

Ofta känner jag att diskussionerna ligger långt under min, andras, någons värdighet — men jag vill inte heller låta min feghet bestämma vad jag vågar stå för så ofta som den gör. Man vill ju bara behålla lite jäkla stolthet. Vet ni?

Vi avslutar med en sjuk grej:

Aldrig har jag blivit mer simultant inspirerad och provocerad av något någon sagt.

Formen och tricket 🍐

Vet ni jag fortsatte ändå obsessa över magen efter mitt senaste inlägg. För jag åt en stor lunch, och efter det kände jag mig som en obscen badboll. Samma sak följande dag. (Jag är alltid så jäkla hungrig! Förhastar mig.)

Men i förmiddags vaknade jag, tittade i spegeln på den där otympliga utbuktningen mitt på magen medan jag klädde på mig, och tyckte att det inte var så himla illa ändå. Ändå kändes det på något vis pinsamt? Jag vet inte riktigt varför. Lite som att det gör mig obekväm att andra också ser den. Som att det på något vis är förödmjukande? Men jag kan ju inte styra över folks blickar, herregud. Känslan beror kanske på nån slags splittring mellan att vilja bära magen med stolthet och samtidigt inte vilja bli sedd. Svårt att förklara. Eller förstå.

Insåg att det enda som kunde råda bot på detta var att ta en bild och posta den på insta. Det kändes genast bättre.

Tala i fullständiga

Att äldre beklagar sig över att det inte går att förstå vad ungdomar säger är ju sen gammalt, men fasen om inte de åldersstigna också kunde anstränga sig lite för att göra sig förstådda. Det här lägger man ju särskilt märke till sen fejjan blev populär bland tidigare generationer. Förlåt nu alla som känner sig prickade men ni var inte heller så himla bra på det där, okej?

Hur ska man till exempel förstå vad nån menar när hen inte behagar bemöda sig med att skriva fullständiga meningar. Så här är det konstant: Någon säger ”År 2014 vann Sverige Eurovision Song Contest för sjätte gången”, och någon annan svarar ”Men 2015 vann Ukraina…”. Och man ba… ja? Relevansen? Avsikten? Vad fasen är det du vill ha sagt, människa? VAD ÄR DET DU INTE SÄGER?

När ungdomar är svårbegripliga så beror det ju på att de talar nån slags slang. Ibland består ju den också — helt avsiktligt — av ofullständiga meningar. ”I don’t even”. (Ok, knappast *ungdomligt* uttryck nu mera men ni fattar.) Men såna uttryck mejkar ju komplett sens för de som är vana med den jargongen förstås.

Och tänk om det är likadant för de äldre? Att alla de här till synes ofullständiga, ofattbara yttringarna liksom faktiskt BETYDER NÅT alldeles sjävklart och kLoCkReNt för de andra åldersslang-invigda?

Och att det är DÄRFÖR det alltid är nån som kommenterar typ ”Absolut!” på en notis som redogör för bokbussens körrunda?? Och det är därför de kommentarerna dessutom alltid har ett par likes??? Her – re – GUD.

🤯

Hipp hipp hurra för vårt land i dag

Ibland känns det verkligen helknäppt att jag bor i Finland, och ändå har jag bott här hela mitt liv. Men uppväxten var som en egen liten ö — faktiskt var det ju en egen ö, för några hundra år sedan, innan landhöjningen gjorde sitt — med populärkulturen från Sveriges tv-kanaler, språket ett eget som varken lät som Sverigesvenska eller som det andra officiella språket i landet, och sen det då, det finska Finland som något främmande. Det okända bortom en osynlig gräns. Inte direkt avlägsen, men dunkel. Fortfarande en annan kultur jag i själva verket vet väldigt litet om.

Jag är ju inte finsk. Jag är förstås finländare, men jag tvekar när jag funderar om jag också känner mig finländsk. Jo, kanske i det allmänna halvt folkskygga undandragandet, att småpratet inte alltid löper lika naturligt och självklart som för personer från andra nationer, i närheten till det mörka, ömsom karga och ömsom rika vemodet. Förstås också i mitt språk, min finlandssvenska dialekt. Men det är ett mellanting, för mig, att vara finlandssvensk. Kanske särskilt för att jag även är österbottning. (Och fortfarande väldigt dålig på finska.) Vann hör ja heim?

Det tänkte jag på i dag, och började sedan känna mig som en sådan party pooper som på Finlands självständighetsdag väljer att fästa uppmärksamhet vid hur jag inte känner en hundraprocentig samhörighet med nationen. Det bär en vibb av eau de svår tvär förutsägbart rebellisk tonåring, eller hur?

Kanske är det typiskt min generation att betrakta det här med nationalitet ur ett så individualistiskt och känslomässigt perspektiv. Att det kretsar kring att *jag* *känner* mig si och så. I morse läste jag ett par fina artiklar på Svenska Yle om personer som erfarit det krigstida Finland (Kvinnor för Finland — det här är Lotta Svärd, Veteranen och Änkorna, ser nu också att det dykt upp mer innehåll på samma tema), och det jag flera timmar senare tänker på att det skildrar en stark kontrast mellan människan då och människan nu. Texterna och minnena tycks inte enbart blicka tillbaka på en tid av krig, utan en tid av samhörighet och gemenskap.

Men, jag vet inte, kanske jag bara romantiserar kring krig nu. Också det typiskt någon i min generation som haft förmånen att sakna personlig erfarenhet av det. (Fast de flesta av oss visade ju sig vara helt okej på kollektivism i alla fall, i dessa covidriga tider.)

Hur som helst. Hipp hipp hurra för Finland 103 år i dag. Kanske man inte behöver säga mer? För att uttrycka det med finländsk (?) positivitet: Vi kunde ha det värre ställt.

Bonuskonst:

Blenda, mixed media, 2020.

Blenda gjorde denna ståtliga Finlands flagga på dagis. (Inget kors! Vet hon att vi är hedningar?) För evigt impad av allt fint pyssel de hittar på.