Anteckningsblock anteckningsblogg

Anteckningar trendar på Instagram. Det här är långt ifrån en ny tanke, men: Tänk om de kunde trenda i bloggen (bloggosfären) också. Förritin skrev folk dagbok på nätet, nu bloggar de. Det blir väldigt tydligt när jag klickar igenom folks inköpslistor och halvfärdiga tankar, bisatser utan huvud och meningar utan slutpunkt. Det känns lite som förr.

Jag deltar också och i min telefon hittar jag mängder av anteckningar som jag inte längre förstår vad de handlar om, syftar på. Vissa har jag skrivit med min fingertopp som en penna och min handstil är så svårläslig att inte ens jag själv kan tyda den. Men linjerna ser släta och smidiga ut tack vare att det är så programvaran översätter mina svepningar över skärmen. Det finns listor med angivna mått, bredd och djup och höjd. Men på vad? Det finns sånt Blenda sagt, en del av dem i sömnen mitt i natten. Det finns en lång, lång lista på namn som ett framtida barn kunde ha. Jag påbörjade den långt innan jag ens blev gravid.

Många av anteckningarna hamnar just där, under rubriken ”inför framtiden”. Idéer att spinna vidare på, frågor att kolla upp, planer att fullborda. Middagar att laga, filmer att se, ärenden att uträtta. Jag undrar om det skett en sådan distinktion i bloggen också — är det DET lilla som gjort all the skillnad, en förändring i tempus? Jag menar liksom grundtidsformen i bloggen, den man (jag?) automatiskt sätter sig i. Vilket tidsperspektivet är, blickar jaget framåt eller bakåt. Skrev man förr mer ofta om sådant som inte ännu var tydligt, färdigt och faktiskt? Medan man nu känner sig mer bekväm med att istället hålla sig till det som är paketerat, klappat och klart.

Och fast jag tänker på detta och tycker det ena låter lite härligare och friare så får jag likväl nu slå bort impulsen att spara detta som utkast, istället för att publicera, tills att jag vet om det jag spekulerar i faktiskt stämmer. Åh kom igen nu, Linnea, du missar din egen point. Anteckningsböcker har sällan ett facit.

Varför är det så?

Vet ni hur struligt det kan vara att få nåt så till synes okomplicerat som den soffa man beställt? Först levereras den i två delar så man en tid lever med en halv. Sedan, efter att man fått andra halvan, kvarstår ändå en väntan på andra, längre soffben som vi ska byta till. Ja, det var här jag blev för kaxig och utmanade ödet, antar jag. Jag köpte dem för att sitthöjden på soffan var så väldigt låg, vilket jag inte tycker är så bekvämt, särskilt inte just nu. (Se: Gravidmage, foglossning.)

Min målbild var alltså denna: Mysig soffa som vi alla ryms i OCH som är BEKVÄM. Är det för mycket begärt? Jag bara frågar. För jag blir fan osäker asså.

Paketet med soffben anläder så småningom till Vasa för att — väl här — i en veckas tid alldeles lealöst kryssa av och an mellan ”delivery center” och ”unsuccessful delivery attempt”. Med andra ord bortom mitt räckhåll, tills att en kompis tipsade mig om vart jag kunde ringa och få hjälp. (Till en helt annan logistikfirma som delade depå med de som mitt paket sänts via, så helt logiskt kändes det ju icke. Hade aldrig räknat ut det.)

Har för övrigt skippat flera om och men i denna etapp p.g.a. tradig, enerverande historia som ingen orkar med. Men kan säga att den inkluderar bland annat misslyckade kontaktförsök till både leverantör och producent vilket kändes SISÅDÄR betryggande.

Klipp till att jag öppnar paketet — och inuti finner jag då äntligen de efterlängtade soffbenen. Men vänta? Är det faktiskt de jag skulle ha? Nej såklart inte!! Det hade varit alldeles för lätt! Jag har fått fel storlek! Så att de nya benen är EXAKT! LIKA! LÅNGA! SOM DE URSPRUNGLIGA!!! 🙃 🥲

Alltså man FÅR fan inte jävlas med ett gammalt slitet foglossat preggo på det sättet. Det är omänskligt.

Goda nyheter är att jag nu i alla fall fått tag på producenten, alltid nåt! Håll tummarna för den nya leveransen de ska skicka. Och för mig. Det FINNS chans att det slutar lyckligt ännu men herr-e-gud the lord tests us. (Detests us, vill jag egentligen säga, men äh jag tror ju inte ens på gubben.) Åtminstone vet jag ju numera hur jag ska få tag på paketet för det är tydligen för mycket begärt att budfirman ska försöka få det uppstyrt!!

Det är så förbannat störigt när man fan bara vill göra det BEKVÄMT OCH MYSIGT och istället blir det OTROLIGT MYCKET OFLYT. Vet ni?

Hela den här soffadäsen känns som en allegori för, fan, jag vet inte, den mänskliga existensen eller nåt. I alla fall för min! För livet mitt. Inte alltid är det så här, men känns ändå som SÅ ofta. Det är ett så extremt välbekant mönster. Absolut väl tilltaget i denna soffepisod, som ju närmast känns som nån slags charmlös satirsketch, men typiskt symptomatiskt ändå. Det är så sällan raka linjer, istället är det hinder och krångel och strul och jävla massa kompromisser och en ändlös harang av provisoriska lösningar. Känner ni igen det? (Usch säg inget om ni inte gör det, jag vill för helvete inte veta.) Varför är det så? Återigen, jag bara frågar!!

Kvinnas dag var dag

Jag tillbringade kvinnodagen så som en modern, tidlös kvinna bör — som trött och lat. Utan prestationer, utan fake it til you make it, utan större ambitioner än att inte göra mer än jag måste, och knappt ens det. Nej, det är inte att ”vara snäll med mig själv” jag pratar om. Jag menar att bara vara som man är. Inte att tillåta sig det, inte att unna sig det, inte att vara förtjänt av det så därför så. Utan bara att frickin’ VARA.

Otroligt provocerande att till och med idén att inte ställa (så) höga krav på sig själv blivit en prestationsgrej. Nåt att klappa sig själv på axeln för, eftersom man, underförstått, är så uppoffrande alla andra gånger. Jag kan inte vara den enda som uppfattar en sådan underton, va? Ironin i det!! Och är det förresten inte bara en förlängning av duktig flicka-syndromet? (Även den en ganska bekväm brist att bekänna, får en väl anta.) Duktiga flickor, presterande tjejer, goda kvinnor. Godkända.

Nej men gud jag vet inte vad jag vill ha sagt. Ville skriva nåt om kvinnogrejer på kvinnodagen men blev som sagt så trött och lat och nu, en rad veckodagar senare, är min energi helt mysko. Jag låter sur och jag förstår inte varför? Jag älskar kvinnor, och jag vet att det är alldeles rimligt och välmotiverat att beundra dem för att de fasen får grejer gjorda, men jag älskar dem särskilt när de latar sig. Eller är trötta på nåt. Så är det bara. Vill att ni ska veta det!! (Men med det sagt borde denna kvinna likväl verkligen städa.)

Dålig blivande mamma

Sent i går kväll slog det mig att det var länge sen jag känt några fosterrörelser. Klockan var vid det skedet redan förbi elva men jag drack iskallt vatten, buffade på magen, ställde mig upp och hoppade lite. Till sist kom en spark, men oron lämnade mig inte helt ändå. Då jag vaknade fanns den kvar. Den var det enda jag kände i magen.

Oron ökade under tiden jag körde till mödrarådgivningen. Dels var det skönt att jag redan hade det mötet inbokat, men på väg dit spelade jag upp skräckscenariot. Att inget hjärtljud skulle hittas, att jag senare skulle höra orden ”Tyvärr verkar det som att fostret dog under natten” — och att jag skulle, för evigt, sitta fast med mitt fruktansvärda misstag. Att jag borde ha agerat snabbare. Inte väntat på mitt inplanerade möte med vårdpersonal nio timmar efter att jag på kvällen börjat oroa mig. Och hade jag inte tänkt på det tidigare under dagen också? Att det kanske varit litet stilla i magen? Och vad är det där, precis nu, är det sammandragningar? Ja, de fortsätter. Men vad nu, har jag ont i korsryggen också? Så var det ju sist jag fick värkar.

Hur ska jag stå ut med det, undrade jag. För sådant kan hända även mig, försökte jag tvinga mig själv att inse i ett besynnerligt sätt att skydda mig själv i det långa loppet. Jag måste förbereda mig på att det blir så, tänkte jag. Det kan man aldrig, förstod jag ändå. Jag tänkte på de i bekantskapskretsen som gått igenom det. Kände mig så väldigt ledsen för deras skull.

Men när jag satt där och pratade med barnmorskan, som inte verkade särskilt orolig, kände jag äntligen en spark igen. Jag andades ut lite bakom mitt ansiktsskydd. Det var inte kört. Och en stund senare lyssnade vi på hjärtljudet som denna gång hördes alldeles tydligt, ett dunk-dunk-dunk och inte ett woosh-woosh-woosh. Jag spelade in det och spelade upp det åt Alfred och Blenda när jag kom hem.

Blenda, som innan jag åkte, frågade om jag tror att babyn kommer sakna henne och pappa under tiden vi var borta. Fy fan vad det kändes bitterljuvt då, att svara ”Det tror jag säkert” utan att känna sig 100 % säker på att det fanns något där som kunde sakna. Jag tänkte på henne i bilen till mödrarådgivningen. Besvikelsen. Sorgen. Huu.

När jag var gravid med Blenda hade jag mycket ångest. När jag säger det tar alla alltid för givet att den härstammade i den rädslan som jag kände i dag — att något skulle gå fel. Det stör mig nu, det knäckte mig då. Det var aldrig det som var roten till min ångest, och det gav mig bara mer ångest att jag dessutom hade ångest över fel sak. Det fanns så få att relatera till. Andras ångest var osjälvisk och ärofull. Jag kunde känna att jag placerades i ett fack. En dålig blivande mamma. Ett monster. En bra blivande mamma oroar sig enbart över sitt fosters liv. Inte sitt eget.

Jag tycker förstås inte att det egentligen är så, och jag gjorde inte det då heller, men jag känner det fortfarande ibland och jag kunde känna det då. Och jag förstår att vad jag upplevde i dag var en bråkdel av det andra gjort och jag menar inte att att jämställa. Hoppas jag inte är okänslig. Min oro, sorg, ånger och skuld var långt ifrån vad de hade kunnat bli, men fanns där. Jag vill inte igen gå igenom de tankar och känslor som jag gjorde i dag — men på nåt plan var det en lättnad att äntligen må dåligt rätt.

Spräcka bubblor eller inte

Angående vansinnet i Kapitolium så märks det så bra vilken some-bubbla man lever i när sånt händer. Eller i alla fall jag gör det. För ALLT jag sett delas på insta om den händelsen den kvällen har jag hållit med om. Varje iakttagelse, varje åsikt, varje analys! INGET har jag tyckt annorlunda om. Är knappast ensam om det. Man dras ju till vettiga människor. :))) (Är väldigt glad för det.)

Men så finns det en facebookgrupp. Den är lokalt förankrad och det är alltså inte värderingar som för oss samman, om vi säger så. Trots att gruppen matar mig med frustration, sekundärskam eller i bästa fall många frågetecken cirka varannan gång jag får syn på nåt i den så hänger jag kvar. Och inte vet jag om det gör någon egentlig skillnad, de få saker jag ifrågasatte, motargumenterade eller *faktakollade* den kvällen (det var nog inte Antifa hörni), men det känns ändå bra att ha gått ett litet steg utanför sin egen bubbla istället för att bara dela grejer i instastories. SÅ MEDALJ ÅT MIG TACK.

Nä men jag känner mig nöjd med det, ända tills jag tänker på att det säkert finns folk som tycker att jag är jObBiG som säger emot i gruppen. Och så känns det pinsamt. Ingen vill väl bli sammankopplad med dålig stämning. Nej urk. Men då aktiveras istället nån försvarsmekanism! Och jag blir riktigt irriterad på dessa påhittade personer. Hallå era jävla mesar, vad är det som är så sabla farligt med det då??

Förut sades det att man skulle ”ta debatten”, sedan ”don’t feed the trolls”. Ibland om vartannat. Ibland vet jag själv också att jag är jobbig. Orka hålla på, idas käbbla, vad tjänar det till, och så vidare. Jag fattar. Men jag säger ibland något ändå. Ibland tänker jag skuldmedvetet att jag likväl borde vara betydligt jobbigare. Att det är min skyldighet som människa. Men jag blir feg, känner mig för dum och obildad, för osjälvsäker. Säker på sak, på det moraliska, men osäker på att kunna förvara det, formulera det rätt. Så jag säger ibland ingenting.

Ofta känner jag att diskussionerna ligger långt under min, andras, någons värdighet — men jag vill inte heller låta min feghet bestämma vad jag vågar stå för så ofta som den gör. Man vill ju bara behålla lite jäkla stolthet. Vet ni?

Vi avslutar med en sjuk grej:

Aldrig har jag blivit mer simultant inspirerad och provocerad av något någon sagt.