decembergrönt

20171201_groent

Kom hem med några buntar grönt i dag, till katternas förtjusning. En bukett gran och en liten cypress. Ett knippe tall och några kvistar eukalyptus. Gissa om det doftade gott i bilen.

20171201_krans

Sedan band jag en julkrans för första gången! Fast jag pyntar mer för yule än jul, men hur som helst. Använde grönt garn för att få ihop grenarna och som stomme offrade jag en ståltrådsklädhängare som jag böjde ut och gjorde så rund som möjligt. Tips tips.

Jag hade valt ut gran och eukalyptus för kransen för att jag tänkte att det skulle se trevligt ut och dofta gott. Det tycker jag det gör också, men min poäng är att det var för estetiska skäl som jag valt den kombinationen. Sedan när jag gjort klart den så insåg jag att jag ju lyckats välja två träd från varsin sida av jorden, från varsitt halvklot, nord och syd, för ett pynt inför en ekvinox. Ha! Sånt gillar jag. 

Alltså, jag är ju inte så förtjust i jul. Men däremot i pyssel, och astronomiska händelser pysslar jag gärna inför! Solens återvändo är ju en ganska stor en.

Men det här med julen, håhåjaja. I flera år har jag velat skippa den helt och hållet, och för ett par år sedan gjorde jag i princip det också. Var bara ensam hemma och tyckte det var ganska skönt. Samtidigt är det ju trevligt med något slags firande men att fira jul på traditionellt vis blir nog aningen för ofta för mig att göra det varje år. Många av ingredienserna i jultårtan ger mig i stort sett bara ångest. Hela konsumtionsaspekten, det materialistiska fokuset, både det att vilja ha saker själv och att hitta rätt presenter åt andra, pressen att umgås och ha det så förbannat trevligt — helt omöjligt för mig när jag alltid är så sabla sur runt den tiden. Den kristna delen av högtiden kan jag inte relatera till heller. Så det hela känns bara inte som så mycket att hänga i julgranen, som man säger.

Nu när jag bildat (egen) familj så känns det också som att det är dags att skapa egna traditioner. Innan Blenda blir så stor att hon binder/vänjer sig vid dem, tänker jag, så vi har ju med andra ord ännu viss tid på oss. Julen är till för de små sägs det men jag är lättad att den nog inte är till för de riktigt små ändå. I år kan jag ännu vara ganska obrydd i hur det blir. Men sen! Hur ska vi göra sen? Liksom vi kommer väl knappast ha någon julskinka här i huset någon gång, till exempel, men det skulle vara kul med någon slags mattradition ändå. Och ska vi ”fira” på julafton eller ska vi go all-in hedning och fylla bägaren med vin på vintersolståndet istället? Ägna julafton åt, ack jag vet inte, meditation och/eller storstädning? Pulkåkning och filmmaraton?

Hur skulle ni fira jul om ni fick hitta på helt fritt? Nollställ allt, om ni vill! Eller inget alls, om ni hellre vill det.

djungelspräckligt

20171022_kruka

Har på sistone haft många idéer och planer som tävlat om min tid och fokus, så många att det är svårt att hinna eller orka med dem i den takt jag skulle önska fast de flesta är små. Det kliar i fingrarna nästan konstant och jag gillar att det är på det sättet, att jag har ett litet lager med påhitt att rota bland när jag känner att det kunde vara dags. Eller jag försöker se det på det viset istället för att bli frustrerad på att jag så sällan hinner eller orkar. Försöker. Det underlättar förstås att jag är ledig, också.

En sak jag gjort är att jag sprätte lite akrylfärg på en svart kruka. En sån där typisk grej som går i ett nafs bara man sätter igång, men utav någon orsak så förmår man inte sätta igång fast man vill och i flera veckor tänker man åh det vill jag göra. Den där rövsparken jag behövde var att hitta en växt för krukan.

20171022_rundkalatea

Hade inte tänkt köpa fler växter men att närma sig reahyllan på blombutiken kan verkligen väcka ha-begäret till liv. Allt som oftast hittar jag något där som är extra svår att säga nej till, som denna ståtliga rundkalatea, Calathea orbifolia. Föll pladask för de maffiga, runda, randiga bladen. (Förstås — det är ju som välkänt stora grönväxter som gäller.)

I alla fall, inköpet sporrade mig att plocka fram pensel, akrylfärger samt kraftpapper för att skydda golvet. Sen satte jag igång.

20171022_spraeckel

Gult, ljusgrönt och en mörkare turkos är färgerna jag använde. Tycker det blev ganska tjusigt, nästan som nån slags mineral eller äggskal eller handgjort papper.

En annan kruka som jag (och Alfred) gett en makeover ser ni förresten här, och bananträdet i den var för övrigt fyndad på samma reahylla. Och nu vill jag pynta fler krukor. Typ genast! Hmm, vad blir nästa teknik?

lumpslump

Det är nästan löjligt hur många år  jag velat göra ett sängöverkast i lapptäcksteknik. I fler än fem, men antagligen färre än tio i alla fall. Sporadiskt under denna tid har jag hållit utkik efter lämpliga tygbitar på loppisar, men min samling har vuxit ack så långsamt. Ett sängöverkast är ju inte heller något riktigt litet projekt att ta sig an — det är ganska mycket tyg som behövs för att täcka en sådan rektangel.

Här kommer bebisen in i bild. Såg ett fint lapptäcke hos Karins och Nikis som deras son gärna chillar på, och en tid senare slog det mig att jamenvisst ja, en sådan kviltad sak kunde ju vara bra att ha och att sy ett sådant kunde förstås samtidigt ge mig tillfälle att öva på mitt lappande inför ett fullskaligt överkast. Har inte sytt något i tekniken sedan drygt tjugo år sedan då jag sydde en ganska ful penal. (Pennfodral på finlandssvenska. Ett teleskopord?) Samtidigt resonerade jag typ så här: Men hur svårt kan det va?

Nå, där var ju mitt första misstag då. För svaret var: Åh HELT tillräckligt faktiskt.

20170929_tyglappar_001

Precis som med det planerade större överkastet så vill jag ha trekantiga bitar även för den mindre bebisfilten. De av er som hänger med på Instagram såg kanske häromdagen att jag redan kommit en bra bit på vägen, sytt ihop flera rader med trekanter, och då insett att jag slarvat alldeles för mycket och att jag omöjligen skulle få ihop det på ett snyggt och symmetrisk sätt. Det skulle reta gallfeber på mig att ens försöka och jag skulle vara för evigt missnöjd med resultatet, förstod jag. Blev helt matt av insikten men började efter nån timme tycka att det egentligen bara var bra. Jag var inte så nöjd med varken färgkombination eller komposition i ursprungsförsöket heller, och började vartefter tycka att alltsammans såg så skränigt ut, så det fanns bara en enda rimlig sak att göra: Börja om från början.

Så jag har klippt nya lappar, och loppat nya tyger också. Jag har sorterat och räknat så jag har lika många mörkare lappar som jag har ljusare. Framför allt så har jag mätt och markerat ordentligt innan jag tagit till saxen och på baksidan av varje kvadrat har jag ritat ett streck tvärs över från ett hörn till motsatt. Denna linje ska guida mig när jag sedan syr ihop varje mörk bit mot ljus bit med en söm på varsin sida av linjen, och sedan ska jag klippa upp längs med mittlinjen. Där ska jag då ha mina förhoppningsvis jämna(re) dubbeltrianglar, eller kvadrater, att jobba vidare ifrån.

20170929_tyglappar_002

Det har förstås tagit dubbelt mer tid att komma så här långt i försök nummer två, men fasen om det inte känns bättre än sist. Det kan fortfarande skita på sig rejält, förstås, men utgångsläget känns betydligt säkrare och dessutom snyggare. Till och med Selma godkände de nya lapparna. Allt verkar mer lovande, med andra ord. Rapporterar vidare då jag kommit längre!

Ja, det var nu det jag sysslat med de senaste dagarna. Fortfarande ingen bebis, och ej heller några påtagliga tecken på att den skulle ha särskilt bråttom till sin födelsedag. Kalendern säger 40+5 i dag. Börjar fundera att det kanske är ett oktoberbarn som jag bär på trots allt. Fast ännu har hen 30 timmar på sig att bevisa att vi ändå haft rätt uppfattning då vi pratat om slutet av september. Vad tror ni?

flash fujica, 1976

20170102_flashfujica_001

Under julhelgen hann vi besöka ett par loppmarknader i Jakobstad och jag vet inte vad det är med Jeppisloppisar, men de lämnar en sällan besvikna eller tomhänta. Jag fyndade bl.a. denna kamera, och det vore en överdrift att påstå att jag var i behov av ännu en analog kamera, men när det börjat bli dags att pensionera min tidigare trotjänare Minolta Hi-Matic F från 1972 och jag hittar en Flash Fujica från några år senare som dessutom har 1) inbyggd blixt och 2) självutlösare och 3) går på vanliga AA-batterier (till skillnad från Minoltans knappbatterier), så tycker jag det är ett rimligt köp i alla fall. Att den dessutom är så fin skadar ju inte heller, är så hiskeligt svag för silvertoppar.

Har försökt hitta information om mackapären men det mesta jag finner är på japanska, och jag vet inte hur väl jag ska lita på Google Translates insatser. Det har jag i alla fall luskat ut att den lanserades i november 1976 och kan vara svår att få tag på även i ursprungslandet Japan, vilket i så fall också skulle förklara varför uppgifter på andra språk var så svåra att finna för mig. Den är ju en kompaktkamera så ganska simpel, men ändå så pass avancerad att den har en fokuseringsfunktion som anges i meter, fot eller små symboler.

20170102_flashfujica_002

Samma piktogram syns också i sökaren och det rör sig om närporträtt på 0,9m, halvporträtt på 1,5m, helporträtt på 3m och landskapsfoton på 5m-∞, men det går också att ställa in fokuset på ett par lägen där emellan. Tycker sökarvyn är så härligt GULLIG, även då Myra inte poserar i den.

Min plan är att använda den som min vapendragare för ett bilddagboksprojekt, och främst då att ha den som en helgkamera med anledning av praktikaliteter så som mer ledig tid under ljus tid. Ska försöka minnas att varje veckoslut knäppa av åtminstone ett par bilder med den. Tänker att det viktiga är i slutändan inte att ha snygga bilder, även om det så klart skulle vara en superdupernajs bonus — utan den dokumenterande aspekten, att sedan kunna blicka tillbaka på året som gått och vad som har hänt/inte hänt en helg efter en annan. Är mycket peppad inför detta! Skulle jag inte vara så jäkla flunssig skulle jag genast gå ut och leta ett fint vinterlandskap att knäppa av en bild på, men jag mår sämre i dag än jag gjorde i går och ser dessutom ut som en skållad nakenråtta i ansiktet (p.g.a. ihållande snytande), så det skulle inte vara helt sjysst att gå ut och skrämma de goda invånarna i Vöråstan. Det kunde lätt sporra en masshysteri om att pesten har återvänt, i så fall. Men senast under veckoslutet! Då smäller (läs: klickar) det.

P.S. Har du nån gammal kompaktkamera som samlar damm på hyllan? Häng på vetja!