Larven

I kväll fick Blenda och jag klart vårt pyssel vi jobbat på de senaste dagarna. Det var en detalj i en bild i en bok vi läste som fick mig att haja till i min coronadimma och ge mig en idé för ett karantänsprogram. Så när vi läst klart bläddrade jag bakåt och frågade Blenda, ”Ska vi försöka pyssla typ en sån här?”

Larven var ett krångligare pyssel än vi trodde så jag gjorde mer än jag tänkt, men Blenda har valt färgerna, målat alla cirklarna, bestämt ordningsföljd på dem, och till sist ritat ansiktet. Ansiktena.

En bit garn löper genom hela så den är förhållandevis formbar i kroppen. Går även att vika ihop dragspelsstyle om man skulle söka kompakt förvaring. Det är i ärlighetens namn lite oklart vad man gör med en sån här men barnets fantasi brukar hitta lösningar på sådana grumligheter. (Just nu sover den på barnets nattduksbord, den blundande sidan uppåt förstås, under en filt. Mycket mysigt.)

Ingen har bett om detta men så här gjorde vi:

  • Rita ut cirklar på kartong.
    Vi gjorde 10 stycken i mellanstorlek för kroppen, som alltså limmas mot varandra så att kroppen blir fem cirklar lång. Plus 2 stycken större cirklar för huvudet, och 2 mindre för stjärten. Dricksglas, kryddburkar, kaffekoppar och sånt brukar vara bra mallar. Klipp ut dem.
  • Måla alla cirklar på en sida, låt torka. Vi använde akrylfärg.
  • Klipp en lång bit garn som ska löpa genom hela kroppen, huvud till stjärt, på larven. Klipp också till kortare stumpar som ska bli till benpar + antenner. Knyt dem runt den längre garnstumpen som du spänner rakt, så kan du flytta på de kortare garnstumparna efter behov, genom att dra dem bakåt eller framåt. Jag valde att knyta enkla knutar i ändarna av varje benpar eftersom garnet var lite fransigt, och på antennerna knöt jag fem knutar med några millimeters mellanrum, för varför inte. (Hade jag haft mer ork just i detta skede hade jag för övrigt låtit barnet välja olika garnfärger för varje benpar, men nu tog jag bara samma vita för alltsammans och det är ju fint det med.)
  • Limma ett cirkelpar i taget.
    Smeta lim på den ena biten, låt den ligga på rygg och placera garnet så att det löper tvärs genom cirkeln, mer eller mindre vid cirkelns mitt. Dra ett benpar till rätt position. Smeta lim på den andra biten, placera den emot den andra, och pressa. (Just det här var väldigt krångligt för oss eftersom kartongen var så kraftig och limmet så svagt, så vi har dessutom pressat dem under tunga böcker.)
    Vid följande cirkelpar lämnar du en-två millimetrar med utrymme (och garn). Och när du limmar huvudet eller stjärten ska du såklart se till att garnstumpen inte sticker ut utanför cirklarna utan får fästas i limmet inuti.
  • Ge larven ett passande ansikte (eller två)!

Att ta sig i pallkragen

En jobbigare dag i går. Det visade sig vartefter minutrarna och timmarna tickade förbi att bebisen inte alls tänkte sova om det inte var i min famn. Morgonen, förmiddagen, eftermiddagen förflöt — jag satt mer eller mindre fast i soffan hela dagen. Vi hade tänkt, allihopa, gå ut på förmiddagen och fixa odlingar i vår pallkrage som länge bara skuffats framåt och ännu längre framåt. Men så blev det alltså inte, de planerna fortsatte skuffas framåt, eftersom cirka inget hanns med. Förutom att alla blev irriterade på varandra och osams.

Alfred och Blenda var borta under eftermiddagen, jag satt på min vanliga plats, och när de kom hem igen på kvällen kändes allt bara så otroligt USLIGT. Riktigt uselt. Alla var trötta, ingen hade sovit tillräckligt, Alfred uttryckte skepsis till att vi skulle orka gå ut mer den kvällen, Blenda hade fullt upp med att leka för sig själv och ville inte göra något annat, och jag kände bara hur hopplösheten tog över mig. Den där kliande frustrationen av att det inte FINNS någon lösning, vet ni? Jag både ville och ville inte — kändes som att man BORDE, för att nånsin få det gjort och innan det blir alldeles för sent så att man hinner få nån jädrans skörd, men jag ville ju göra det för att det skulle vara KUL och MYSIGT och inte för att man för helvete bara MÅSTE. Det här gjorde mig så sur, att det bara blivit så fel. Gav till sist upp och slutade tjafsa om det.

Men så, en kort stund senare, säger Blenda ”Okej, nu går vi ut för jag orkar inte höra på det här tjatet mera”, haha. En aning fräckt, förvisso, men ändå väldigt trevligt att höra!

Lite beslutsamhet och fixar-anda var exakt vad jag behövde. Nån som bara: Vi gör det! Blev så glad/lättad/tacksam att jag fällde ett par tårar för eh ja det var alltså en sådan dag. Är jättestabil efter förlossningen och graviditeten, unt so weiter. Sen gick vi ut. Jag har ju KNAPPT varit utomhus sedan innan jag åkte in till bb. (Säkert jättestabil utav det också.) Att hänga utomhus var även det exakt vad jag behövde.

Gården ser lite ut som den gör nu för tiden. I höstas fällde den ena stormen den stora, gamla björken som stod här innan. Sorgligt, men den skulle ändå fällas av människohand under vintern om inte stormen hade tagit den. Nu står där två små nyplanterade träd istället, äppel och plommon. Ny gräsmatta har också blivit sådd men det verkar som att de flesta fröna regnade bort. Men sandlådan är på plats! Ska se om vi lyckas få dit gungan ännu i sommar också.

*Zoom zoom* Hallå där! Här är vi. ”Var är pappa?” frågade Blenda och svaret var på balkongen! Med kameran i högsta hugg. Och vad gör Dag? Nå, han sover ÄNTLIGEN någonstans som inte är i min famn den dagen. I vagnen! Första utomhustuppluren. TJOHO!

Fotade odlingarna för att anteckna planteringarna på fonen för man är väl ändå millennial. Säger jag som att jag trodde det fick mig att låta ung eller nåt, ell o ell. Hittills gräslök, rädisor, jordgubbar (köpte de av sorten ”Korona” eftersom jag tyckte synd om dem) och en påse ”insektbuffé” som vi fick tillsammans med en smoothie vi köpte i Berlin för ett par år sen. Vet inte om fröna fortfarande är i skick men det visar sig. Påsen innehöll bl.a. solrosfrön och kanske var det vallmofrön också, i övrigt har jag ingen aning. Spännande! Hoppas på inget megainvasivt. Då får vi rensa och bränna.

I det stora tomma fältet till vänster utan anteckningar ska vi så sockerärter nu då jag läst på påsen att de ska blötläggas innan sådd, heh heh, och kanske smultron om vår försådd någonsin tar sig tillräckligt bra. Och vi får plats med dem. Annars får de bo nån annanstans.

Tjoho! Denna bild får illustrera även mitt eget humör efter den kvällen. Cirka tusen gånger bättre än tidigare, sa jag. Och håller fast vid än.

Det var det. Ibland känner jag mig så sabla TRADIG som skriver såna här långa inlägg om en enda grej. Önskar jag kunde sammanfatta i några enkla koncisa rader men istället blir det alltid såhär, jag svamlar på och på. Ja ja. I kväll sätter vi ärter. Kul! Och här och nu sätter jag punkt.

Uppåt väggarna och på tapeten

Tack och lov är det endast en vägg i Blendas rum som ska tapetseras, för fy fasen vilken kamp det blev med den. I går åkte en, ynka en, våd av den upp och jag var alldeles kaputt efter det. Det var en PÄRS. På grund av skör papperstapet från 70-talet, snett och vint hus från 20-talet, och så en extremt höggravid kvinna från 80-talet då. Det blev svettigt, eller jag blev. Tapeten gick sönder på två ställen men det får vi stå ut med. Den hänger antagligen snett, men vem fan vet vad som är rakt i detta hus ändå. Inte direkt en supermjuk start för ett par tapetseringsnybörjare.

I kväll fortsatte vi med våd nummer två, och det var vårt enda mål för dagen, haha. En ynka våd till, så länge Blenda hälsade på hos sin farmor. Innan vi började i går trodde vi väl att vi skulle ha kommit längre, men nu tar vi ett litet babysteg åt gången. Denna gång med mönsterpassning och jag bävade inför det, förberedde mig på att det till och med skulle skita sig så rejält att vi skulle få slänga hela våden. Istället fick vi den otroligt nog på plats utan att behöva kassera den, och visst i världen har man sett snyggare tapetseringar, men…

… HALLÅ den är på plats ja?! Det gick bättre än jag hade kunnat hoppas på. Absolut inte problem- eller felfritt, herregud, men mina nerver förblev liksom intakta genom alltsammans?? Tror jag knappt ens svor?! Otroligt!! I morgon fortsätter vi.

Vill inte avslöja det beräknade förlossningsdatumet men låt oss säga att jag, min (o)vana trogen, jobbar bäst (läs: mest, främst) strax mot en tajt deadline.

Väggen har ett låtsasfönster för att, ja, vem fasen vet. På andra sidan av det finns alltså inte utomhus utan badrummet. Öppnar man det syns bara baksidan av badrumsväggen, inne i badrummet är det bara en helt vanlig vägg. Vet inte vad det rummet var till för innan det blev badrum, men Blendas rum var pigrum, d.v.s. logi för tjänsteflickan. Det är ett litet rum med ett litet fönster åt nordost och jag har lekt med tanken på att sätta in belysning bakom fönstret, en ljuspanel som liknar dagsljus. Om jag hittar någon i passlig storlek. Annars kunde kanske en spegel som reflekterar ljuset som hittar in genom fönstret vara ett vettigt alternativ.

På tal om ljuskällor i barnrummet så har Blenda önskat sig en särskild sorts sänglampa. Den ska hänga på väggen och tändas och släckas genom att man drar i ett snöre. Jag har förstås redan från förr ett begränsat men likväl överflödigt urval lampfötter och vägglampor som hon kunde få välja och vraka mellan, men inga av dem med snörbrytare. Så jag säger att tyvärr har jag nog ingen sådan. ”Sen när babyn är född kan du ju gå och leta en på loppis”, föreslår hon då. Ursäkta men jackpot??

Loppisfynd och linjebrodyr

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

20200522_fynd

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

20200522_skissa

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

20200522_klar

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

20200522_kudde

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Champinjonhjärtat

20191004_maala

Min civilstatus är gräsänka, den har varit så sen i förrgår morse och är det tills i kväll. Blenda har varit förkyld med snuva och riktigt hög feber (40 grader!), men hon har hanterat det som en sann champion. Eller champinjon, som jag tycker att man borde säga på svenska. (Vem är med mig?)

Själv har jag däremot varit helt slutkörd, i synnerhet om kvällarna. Sjuklingens tupplurer har inte varit långvariga och jag har hunnit med cirka ingenting om dagarna. Vi har tittat på massor av tv, det har i princip varit enda sättet att få henne att faktiskt vila. Nu har hennes feber äntligen gått ner och det är en lättnad både för henne, för mig och faktiskt för er också, för annars skulle jag kanske snart bli tvungen att blogga något om att det känns oroligt i ”mammahjärtat” (urk), som folk tycker om att säga.

Jag tror jag förstår hur folk menar att det känns men jag avskyr hur det uttrycket låter. Som att man måste klargöra att MITT hjärta känner EXTRA mycket av detta jobbiga eftersom det är ett sånt där speciellt MAMMAhjärta och just därför är det också ett sånt GODHJÄRTAT hjärta, bless my heart.

Och med det sagt så går vi vidare till ett annat typiskt och inte alls himla-med-ögonen-framkallande föräldrafenomen och pratar om hur BEGÅÅÅVAD ens barn verkar vara!

😎😎😎

20191004_maalningar

Ping närmsta konstgalleri?? De här gjorde hon i fredags och jag tycker de är så fina. Jag imponeras konstant av hur mycket hon lär sig och upptäcker just nu, och visar oss. Som färgskalorna hon valde! Och de upprepade formerna! Och allt! Har hon så där bra öga för sånt eller råkade det sig bara?

Häromdagen spelade hon på sitt lilla ryska leksakspiano och i princip allt låter vackert som kommer ur det, men hon spelade då något som nästan var en återkommande melodi. Eller det kändes liksom som att hon hade koll på vad hon höll på med. Och man undrar, är hon musikalisk? Är hon konstnärlig? Ja, det är spännande att se hur hennes identitet liksom tycks veckla ut sig framför en.

20191004_blenda

Lillkonstnären mitt i det kreativa flödet. Här ser hon ju ganska frisk ut ändå, snorfri under näsan och allt, men ATT skenet bedrar. Här döljer sig en feber på 39 grader och lite till. O ja — helt klart ett champinjonhjärta i den här tultan.

Som för övrigt just i dag har sin sista dag som ettåring! Känns sentimentalt i mammahjärtat, hörni. Bless her heart.