en försenad dagens

Peppe lade för ett par veckor sen fram förslaget att bloggare skulle återinföra dagens outfit och som ett fan av både garderobsspionage och stilmässiga självgestaltningar så understöder jag detta bigtime. Jag vill se vad ni har på er! Jag brukar ibland blogga sånt själv men inte ens i närheten som så ofta som jag brukar tänka att jag ska blogga sånt. Idéerna brukar oftast lämna i det teoretiska skedet, ofta tycker jag inte att jag har tid, eller så är det för mörkt, eller så börjar jag känna mig för fånig, eller så tycker jag att jag ser för jävlig ut på alla bilder, eller så börjar jag tänka sådär typiskt jantelagiskt som balanserar nånstans mellan självförakt och paranoid självmedvetenhet, att va fan, vad håller jag på med, jag är pinsam ju, alla tycker mina kläder är fula, jag har ingen smak. Och så vidare. Men så i fredags tog jag på mig det som avbildats på bilden nedanför och då jag senare på kvällen träffar en kostymör som säger att hon noterat mig under kvällens lopp för att hon tyckt att jag är så stiligt klädd, då jag tänker jag först SQUEE HIHI och sen tänker jag, precis som vilken plötsligt peppad någorlunda klädintresserad bloggare som helst, förstås: OOTD-post! Så i söndags drog jag på mig samma plagg igen. Sen poserade jag något oavslappnat fast mycket sömnigt.

IMAG0481_sv

Har blivit mer och mer insnöad på utsvängda och/eller vida byxor och framför allt sådana med hög midja, men tills nyligen hade jag bara ett par som är alldeles för tunna för denna årstid, men den som söker hen finner och för ett par veckor sen snubblade jag över detta year-round-dugliga par. Pris: 1€. Tack, loppis!

Något som sedan länge sen passerat insnöad-gränsen över till besatthet är tantiga finblusar — speciellt tunnare sådana i halvtransparent chiffong och polyesterblandningar, med rosetter som ska knytas, gnistrande knappar, plisseringar, veck och övriga små detaljer. Blusen ovanför är en av de nyaste tillskotten och med juvelslipade knappar längs med axlarna och upp till kragen som kantas med krås samt sydda veck i en våd framtill, så uppfyller den många av de kriterier som jag speciellt efterlyst. Pris: 0€. Tack, gratiskorg!

Nästan så det är pinsamt hur billigt klädd jag är (ha ha ha).

Har haft det här inlägget i mina utkast i flera dagar nu, som sagt så blir det ofta så att sånt som handlar om stil stannar där. Ska skärpa mig. Har tänkt mer än vanligt på kläder på sistone, det har nog något att göra med nästan-vårvädret som kikade förbi förra veckan och påminde mig om att det finns ett liv utanför denna invirade kokongtillvaro av lager-på-lager av tjocka, varma plagg under tunga, täta ytterplagg. Det har sin charm det med, men fan, det varar alltid för länge, även denna milda vinter.

Har förresten en fråga åt er: Vad fasiken är det för skor som det är tänkt att ska användas med vida byxben egentligen? Allt jag provade förutom platåskor såg så himla märkligt ut men orka gå omkring i höga klackar hela tiden. Förslag? Allt sportigt eller tåspetsigt är uteslutet men utöver sådant, berätta!

crappy diems

Jag avskyr att vara den personen som stirrar på textrutan och försöker inleda ett inlägg på ett flertal misslyckade sätt och varje gång radera meningen och sen stirra i några sekunder till, bli oroväckande frustrerad på sig själv, sen öppna en annan flik där hen slösurfar planlöst eller ödslar tid på spel på fejjan. Likaså avskyr jag att vara den personen som gång på gång upprepar sin uttjatade klagosång i sin blogg, meeeen likväl tycks jag passa bägge signalementen till punkt och pricka. Det skulle vara lättare att komma överens med att jag är så oproduktiv och förutsägbar här om det var så att jag åtminstone fick något uträttat i det verkliga livet, som folk tycker om att kalla det, men tvärtom är jag ännu mer poänglös där. Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå. Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är helvetes trött på att vara helvetes trött. Jag märker att denna trötthet håller på att göra mig seriöst förbittrad — jag blir på skitdåligt humör av att tänka på den och hur jäkla fräckt det är att den ska drabba mig, men sen å andra sidan så gör det mesta mig på skitdåligt humör på sistone. Kan väl med ganska hög säkerhet förmoda att det går hand i hand det där. Så anyway, kommer bli jätteJÄTTEkul om det håller i sig!!

Nuvarande maskot, typ:

ihateeverything

Äsch jaja. Har kanske lyckats gnälla av mig lite nu. Återkommer en muntrare gång. #fäädijåma

god morgon! hälsar dödsätarmormonen

wpid-2014-01-21-01-50-43-1-e1390326745298wpid-2014-01-21-01.55.57-1

Under det senaste året har ett stort parti av min garderob utvecklats åt ett håll som jag kommit att associera med både dödsätare och mormoner. Ett sätt att få det att låta ungefärligen hundra gånger mer smickrande och utstuderat (samt tusen gånger coolare) än vad det egentligen är vore att beskriva det som ifall att Chloë Sevignys karaktär Nicolette Grant i Big Love hade gått i Hogwarts och varit Slytherin-klasskamrat och eventuellt bästis, åtminstone i sina dagdrömmar, med Bellatrix Lestrange, men ärligt talat är det mest såhär: tantiga 90-talsklänningar i trikå med knappar framtill, tantiga knytblusar i chiffongartade material (”finblusar”), tantiga och trubbiga vinterstövlar, långa koftor, långa kappor, och naturligtvis allt i svart, svart, svart.

Och på tal om exteriör: Har latat till mig och plockar bort fler och fler skönhetsrutiner för vardagsmorgnarna. När jag började jobba försökte jag upprätthålla nån slags standard, kunde t.ex. försöka ljusa upp mörka ringar, lugna ner vissa rodnader samt ibland rent av tillsätta andra, försökte t.o.m. någon modig dag styla frisyrer, och så vidare. Men nu har lättjan spridit sig så långt att jag skippat något så fundamentalt som mascara många mornar. Detta låter kanske inte som mycket men för mig, som oftast inte bär mycket smink till vardags, innebär det en minskning med 50% av sminkprodukter. Med ljusare ögonfransar känns det också som att övrig sminkfrihet framhävs — det blir på något vis extra tydligt att min hy t.ex. är aningen flammig här och där, alltså bär jag inte heller foundation eller puder, eller att jag kanske är ganska röd runt näsan, alltså bär jag knappast heller concealer, och så vidare. Utöver detta framhäver denna nedskärning i smink två vibbar: den dödsätariga — insjunkna ögonhålor, grådaskig hy, stripigt hår; samt den mormoniga — som gud skapade mig, typ. Och i och med att jag då ganska ofta brukar tänka att en dödsätarmormon är precis vad jag klädmässigt ser ut som så är dessa nya effekter mycket lämpliga! Mitt i prick faktiskt, även om sen intrycket i sig är fullständigt vilseledande. (Är blott en icke-troende mugglare, ju.) Tidigare i veckan tyckte jag att jag hade en såndär dödsätarmormondag, en dubbel dessutom (både kläd- och ansiktsmässigt), att jag beslöt att det skulle dokumenteras. Plus att bakgrundsrullarna i fotostudion hade alla rullats upp en del och blottade ett tidigare dolt fönster vilket nu släppte in — ni kan aldrig tro det här — ljus! Wow! Naturligt ljus, tänk en sån möjlighet.

(Det känns förresten, löjligt nog, som att jag borde inflika och förtydliga att det var under lunchpausen jag tog de här bilderna, att jag liksom inte spexar omkring hur som helst under arbetstid och sätter tid på allt möjligt vem-vet-vad utöver själva arbetet. Men sånt förstår väl folk av sig själva, eller? Faktum är, sånt tänker folk knappt på ens, va? Jag gör det sällan själv i alla fall när andra personer bloggar vissa tider eller vad som helst.)

I alla fall, jag uppskattar kosmetika av många orsaker och är alltså inte en sån som går ut bland folk utan smink, även om jag inte heller brukar bära mycket till vardags så är jag ändå definitivt inte okej med att gå nånstans helt utan. (Det är otroligt vad förstärkta ögonbryn och ögonfransar kan göra för självkänslan.) Men på sistone så har jag hellre sovit några minuter längre, faktiskt. Har varit så jäkla trött att det känts overkligt, inte ens bara trött men också sömnig under merparten av min vakna tid. Men så i natt har jag vaknat ett par gånger utan att begripa varför, och när Jim steg upp låg jag kvar och försökte att somna om men kände tvärtemot att jag mer och mer vaknade. Tjugo före sju steg jag upp och nu sitter jag här och dricker pulverkaffe med O’boy i, istället för att, tja, tvätta håret och sminka fejset t.ex.? Ack, lättjan. Tror bestämt att det blir ännu en dödsätarmormondag.

tillbaka till blomsterhattarna

20140115_blomsterhatt

Jag berättade ju om blomsterhattsidén förra veckan, och nu är den förverkligad! Gjorde klart kransen igår kväll och jodå, den går att bära både ovanpå hatt och direkt på huvud.

Gjorde också mitt första Instagram-filmklipp.

Inte speciellt spännande, tänkte inte ens på att ljud också kommer med (tänkte automatiskt bara gif-animering) så den blev väldigt tystlåten men försökte väga upp med ett kort ‘tadaa’ på slutet. Orsaken till att jag låter som ett bräckligt litet spökbarn är att jag med ens blev hemskt självmedveten och började således känna mig fånig och osäker då jag öppnade munnen och försökte få ut ett läte, vilket visade sig vara svårt. (Upplever förresten ibland det motsatta — typ när jag ska säga hejdå till affärsbiträden så tar jag i lite extra för att inte bara semi-oartigt mummelviska, och då blir det TACKHEJ!!! på dubbelt högre decibel än vad som vore en normal volym. Brukar också kännas halvdumt.)

Ganska många blommor lämnade över så jag tänkte att jag skulle göra en andra krans också. Funderar att dess öde i så fall kunde vara en utlottning, har aldrig haft någon sådan förut. Har däremot sett ganska många av dem i bloggosfären på sistone — hoppas det är nya bloggtrenden för 2014. Både roligt och fint ju!

i växtriket

20140110_plantor20140111_blommor

Under gårdagen inhandlades en hel del blommor, både levande (krukväxter) och odödliga (tygblommor). De sistnämnda ska ompysslas till accessoarer, de två andra har jag ikväll pysslat om på det viset att jag planterade om dem, den mindre i en konservburk och den större i en hink. Att beskriva det som en akt där jag ”pysslat om” är dock lite vilseledande, åtminstone för den ena plantans del — lyckades ställa ner den jordfyllda hinken på klätterväxtens ena, öh, extension (?!) så att stjälken gick av. Grattis.

Pysseltanken med tygblommorna är någon slags krans en eventuellt kan endera bära direkt på huvudet, eller — och denna användning klassar jag som allra helst — trä på valfri hatt, som något av ett hommage till alla blomsterhattstanter. (Vilket trendord det förresten blivit sen Philip Teirs försvarstal i Helsingin Sanomat. Och med all rätt, förstås.) Köpte en sliten hatt för ett par månader sedan, den saknar kullband (visst heter det så?) och jag har innan tänkt att pynta med åtminstone någon blomma där, men nu, inspirerad av allt blomhattstantsprat, känner jag mig frestad att testa go all in med blommor varvet runt. Det visar sig. Uppföljarinlägg… följer… upp… då jag kommit så långt. Tygblommor brukar ju annars vara hutlöst dyra men på SPR-loppiset fanns en stor korg fylld med ljusmanchetter för 0,10€ styck. Mycket förträffligt!

I övrigt är jag precis lika överjävligt trött denna lördagskväll som om den vore vilken vardagskväll som helst. Känner mig förrådd och malträterad. Hur gör folk? Hur hålls ni pigga? Varför får ni grejer gjorda? Varifrån kommer er energi? Vem har ni sålt era själar till och hur kan jag kontakta Hin?