Plötsligt gillar jag den färg som länge var den tråkigaste, ointressantaste och absolut onödigaste jag visste. Det hördes ju till och med på namnet hur bedrövlig den var. Beeeeiiige. Det är förstås inte bara jag som tycker så — slår man upp den föreslås bl.a. synonymerna ”färglös, töntig, konturlös, tam”. Nej, den är fortfarande inte jättespännande, inte för mig heller, men det stör mig inte. Den har andra kvaliteter som tilltalar mig. (Ser dock inte KLOKT UT när folk har beigea leggings. Eller, nåjo, det är väl en åsiktsfråga, men jag tror alltid att de är underkroppsnakna.)

Häromveckan mötte jag två äldre personer, gissningsvis 80-plussare, och de var båda två iklädda beiget från topp till tå. Eller i alla fall byxor, osäker på skor om jag ska vara ärlig. Beige trench. Ena hade t.o.m. en beige basker. Stiligt och mysigt. Väldigt klassisk pensionärsstil, eller hur? Jag kände mig med ens som att jag eventuellt kommit på mig själv med något. För nu undrar jag förstås om min egna relativt nya svaghet för denna färg beror på att även jag börjar komma till åren. Den gav sig nämligen tillkänna det år jag fyllde 35. Halvvägs till 70. COINKYDINK? Det kan man inte veta.

(Att den också råkar vara en trendfärg är dock blott en slump. Trender kommer och går men pensionärsbeige den består.)

Jag ville skriva lite om stil och hur den förändras och hur det är som att insikter angående min garderob tycks nå mig en gång i halvåret eller i kvartalet. Antagligen då årstiderna skiftar för att jag då tvingas tänka mer på vilka kläder som funkar. Men nu tycker jag det är jättesvårt att formulera utan att det blir lika tråkigt som beiget. Eller i alla fall långt, så väldigt långt i det är inlägget som skulle vara ett kort SCHUPP men redan dragit ut på sig. Det får bli en annan gång.

Men en liten insikt jag slagits av var att jag ville ha en svart collegetröja i kortare modell. Det är ju ett basplagg som man skulle tycka att var rätt lätt att sätta tassarna på men det dröjde oskojat minst ett halvår innan jag hittade en som ungefär motsvarade min tanke. Men här är den nu! Det känns extremt bra att en längre tid gått och tänkt att jag vill ha ett sånt plagg, jag VET att jag kommer använda den här tröjan konstant igenom hela hösten och vidare framåt. För den är ju det jag, tack vare att jag numera har en mer överskådlig garderob, har kunnat pinpointa att är exakt vad jag skulle ha mest användning av. Mina kriterier har varit skarpa. Ärmarna är korta men jag låtsas att det är en sån stil, fast det i själva verket beror på att den är i för liten storlek. Den är från Name It som gör barn- och ungdomskläder, men jag hittade den på loppis tidigare i veckan.

Byxorna är från Asos men åkte ett varv via loppis de med innan de hittade hem till mig. Kunde gott åka ett varv till strykbrädet också, ser jag nu. 

Mitt nya hårband är naturvitt manchestersammet och LÖJLIGT MJUKT. (Säkert polyakryl, mutter mutter.) Aldrig postat en belfie här förut tror jag? Plötsligt rumpor det. (Till skillnad från ‘händer’, då.) Hejdå!

Titta vilka gulliga små grejer jag loppade igår. Ingen av dem direkt en nödvändighet men om man vill köpa krimskrams så är det förstås på loppis som man ska göra det. Vi dyker ner i detta blåtonade hav och granskar närmare:

Hårrosetten är faktiskt något som Blenda önskat sig efter att vi tittat på Alla vi barn i Bullerbyn och hon blivit inspirerad av deras festklädsel på jul- och nyårsafton. På tal om det så kom jag på en grej som jag glömde att fota: Ett vitt litet mjukslamm med röd rosett runt halsen. Blenda brukar leka att hon går till skolan och tack vare Bullerby-Lisas upptåg har hon fått för sig att man ska ha med sig ett lamm då man går dit! (Ibland leker hon också att hon är Olle och har en hund.)

Örhängena är åt mig själv, fast jag är sämst på att använda sådana. Dras kanske mest till tunna hoops men jag kan inte ha sådana örhängen eftersom hålen i mina öron är sneda (gjorde dem själv i tonåren) och ringarna vinklas liksom åt olika håll då. Men ljusblåa dinglande hjärtan i typ porslin/glas? Tja, ska vi säga att det var ett testköp. Ska man testköpa är det naturligtvis också loppis som gäller. Visste ni förresten att ljusblått kommer vara den nya trendfärgen? Jo, puderblått kommer vara det nya puderrosa och synas överallt. Detta vet jag eftersom det är vad jag dras till mycket just nu och just i den saken verkar jag vara synsk. Kombinationen mörkgrönt plus ljusrosa, gult, beiget/vita nyanser, och nu just mörkare blåa toner är vad jag de senaste åren tyckt att varit ”min” grej och typ ett halvår senare har de synts överallt. Vet inte om jag ska vara frustrerad eller mallig? Så jag kör på både och för jag är en MODERN KVINNA som kan HAVE IT ALL! 💃

Vill passa på att fortsätta vara motbjudande: Även jag blev inspirerad av Bullerbybarnens festklädsel och letade således reda på min svarta löskrage, och satte på min mentala loppislista att fynda minst en till, gärna en mer iögonfallande — och detta INNAN Elsa Billgren bloggade om precis samma sak! Fast nu känns det som att jag härmar henne. (Och Johanna Bradford som också lyfte fram löskragarna.) Men nej jag härmar Astrid Lindgren. Eller kanske kostymören för Alla vi barn i Bullerbyn förresten. Susanne Falck och Inger Pehrsson säger IMDb. Det här tycker jag förresten att är något väldigt återkommande då det gäller mig och min trendkänslighet, för jag tycker faktiskt att jag har bra känselspröt för sånt och känner ofta att jag är ute i god tid. I teorin. För trots det så hinner jag ju aldrig för fasen meeed! Det är lite som den där samma fåniga känslan som då ett band man gillar blir jätteuppskattat. Och man ba: MEN GNGNGHHH GE MIG CREDS JAG VAR FÖÖÖÖÖRST!

(Shit, kanske det är DET som alla #first-kommentarer på Youtube betyder?)

Porslinskatten var bara för jäkla gullig för att lämna. Jag vet inte vad den är ens. Liten ljusstake? Liten vas? Liten förvaringskopp bara? Jag ska låta Blenda bestämma, den var en present åt henne. Blått är hennes favoritfärg. (Kanske härmar jag henne också.)

Gissa vem som kommer bli avundsjuk på Blenda när hon om några år får springa runt i den här suveräna denimklänningen i toppskick från inhemska Autere. Auteren Teollisuus OY står det på den blekta lappen i nacken. Det företaget var verksamt från 1978 till 1998 och jag gissar att detta plagg härstammar från dess tidiga produktioner. Sent 70-tal eller tidigt 80-tal alltså. Skulle vara underbart att finna en sån här i egen storlek! Tillsvidare får jag leva ut mina denimklänningsdrömmar genom Blenda. Om hon går med på det.

Jag vill slå ett slag för att ta ett grävpass genom mösslådan på loppisar nu som då, för där kan man hitta roliga grejer i god kvalitet. Min personliga favorit är en greige mössa som dels består av pungråtteylle (ja, ni läste rätt), den är varm och mjuk och jag använder den varje dag. Åt Alfred har jag fyndat en festlig blåvit en som det står ”Fläkt service” på (jepp, tyvärr särskrivet), för när han ute och springer. Hehe.

Och i går blev det de här två som ser svarta ut på bild men egentligen är midnattsblå. Den till vänster är en tunnstickad sak i 100 % merino. Ostickig och skön alltså. Tänkte att Blenda kunde uppskatta den i vår. Den randiga är i 100 % (får) ylle och den är mer en gemensam hushållsmössa, både åt mig och Alfred. Kan vara bra att ha en i reserv! Det stör mig som fasen att jag inte kan komma på vad logotypen på den är för något. En nyckel med ax åt flera håll, framför en slags glob.  Den känns så bekant men vad är det?! Nåt låsföretag kanske?

Och så ett förkläde åt den lilla! Bra att ha när hon vill vara med och baka. Eh, ifall ni inte visste när man använde förkläden eller varför jag nu kände mig manad att förklara den saken… Varsågoda i så fall! 😌