Färd & fest – Sida 2

Gosig övernattning

Dags att skryta på Brages Friluftsmuseum! I går morse sa Alfred att museumet ordnade övernattning åt gosedjur samma dag. Ursäkta mig men hur jäkla mysigt är inte det? Blev alldeles ivrig samt något missnöjd över att jag själv skulle gå till jobbet och då inte kunde hänga med på detta äventyr.

Men Alfred rapporterade, bland annat genom bilden ovanför. Då hade Blenda valt ut vilket gosedjur som skulle få sova över på museumet, och de var på väg för att lämna av Stora Räven.

Sedan fick man följa med vad gosedjuren hittade på via museumets instastories! Ett sånt fint och kreativt sätt att använda sig av sociala medier. Tycker det är helt fantastiskt att nån ordnar nåt sånt här. Jag var sedan tidigare ytligt bekant med gosedjursövernattning som koncept, men var inte förberedd på HUR pass givande och mysigt det skulle vara. Under eftermiddagens lopp dök det upp bilder och boomerangs på gosedjuren som var ute och lekte och hade det kul, och det har varit SÅ roligt att titta på dem och prata om vad Stora Räven och hans kompisar hittat på. Oj oj vad han ska ha mycket att berätta när han kommer hem, har vi sagt.

(Blenda har även framfört mer lessna små sketcher i vilka Lilla Räven, ett annat gosedjur som då varit kvar här hemma, gråtit och ropat ”Var är min pappa? WÄÄHÄHÄHÄÄ”)

Processed with VSCO with a4 preset — Foton från @bragesfriluftsmuseum.

Här hade det närmat sig läggdags och kvällsrutinerna ska checkas av. Vad är det som gör att det känns så förbannat urgulligt att vårt barns gosedjur sitter där och myser till det med andra barns gosedjur?? Blir knäpp. Vi är för övrigt VÄLDIGT STOLTA över Stora Räven som sitter på pottan alldeles själv och dessutom först av alla.

Bara måste dela de här bilderna också även om ni säkert fattat grejen. FÖR MYSIGT.

Det var en uppspelt Blenda som hämtade Stora Räven i dag. Jag hade tänkt att jag skulle skriva något mer ingående om vilken fin grej det är när såna här inspirerande äventyr erbjuds åt barn helt gratis, men jag är väldigt sömnig nu och kommer liksom inte längre än så i mina tankar, att det är fint. Så om ni tycker att detta inlägg inte är mycket annat än en hyllning av Brage Friluftsmusems fina initiativ och genomförande så misstar ni er icke! Det är just så som det är. Ej sponsrad, inget samarbete — ville bara berätta.

Semesterberlinsk söndagshalva

Hallo hallo! Här ser ni två sauerkrautar som semestrar i Berlin. Ja, jag kämpar ~~tappert~~ segt vidare med inläggen från resan i somras. Där vi nu hoppar in i följetongen igen har vi ganska nyligen avverkat ett zoobesök, barnet har somnat i vagnen och jag har googlat berlinska söndagsloppisar. Det finns många av dem, sådana som hålls utomhus, flera på söndagar. Bra tradition för en dag som lätt kan kännas så slö! (Ändå är jag urusel på att ta mig till den på Vasa torg på sommarsöndagarna, oops.) Vi beslöt att besöka den loppmarknad som ordnades i (eller heter det på?) Boxhagener Platz i stadsdelen Friedrichshain. Så nu har vi begett oss ditåt!

Friedrichshain är en tidigare arbetarstadsdel och i dag ett viktigt centrum för Berlins vänster- och alternativrörelser, säger Wikipedia. Bra område, tror jag, särskilt för unga, bohemer, människor som gillar lite ”alternativa” grejer och så vidare, men gatorna var besynnerligt ödsliga just när vi befann oss där?

Fast det kanske berodde på att alla gått till Flohmarkt Boxhagener Platz. Lol nej det är en total överdrift, loppiset var mindre än jag trott och det bor typ 120 000 personer i stadsdelen. De var inte alla där. Men mycket folk var det för det! Vi drack kaffe och strollade genom och runt loppiset. Såg en del fina saker men inget som skrek mitt namn. Det skulle i så fall ha varit nån möbel det men, tja, handbagage.

Vi strosade vidare i de lummiga kvarteren. Här tycks vi vistas på/omkring en gata som heter Grünberger. (Ja, grönt berg.) Passande på nåt vis, visst? Det är alltid sånt här jag saknar efter att jag rest någonstans, grönskande gator. Visst är det mysigt? Känns så ombonat. Annat är det här hemma. Jag vill ha fler träd på trottoarerna och mer klängväxter på husväggarna!

Hungern smög sig på. Vi spanade efter det mest lovande matstället och det var kanske för stort utbud av giltiga deltagare i den tävlingen för det blev svinsvårt att välja. Det mesta såg mysigt ut, men ändå blev jag kräsen.

Sen hade vi cirklat runt och gick förbi loppiset igen och då tyckte jag det var dags att skärpa sig. Så hamnade vi på ett mellanösterländsk ställe som kan ha hetat Sanabel Imbiss. Blenda och jag delade en rejäl wrap av något slag, minns ej riktigt. Falafel och halloumi kanske. Försöker jag dölja en en mun full med mat på bilden? Mm bwa fwåga. *svälj*

Här retades vi med Blenda genom att återigen visa en park åt henne som vi inte orkade leka i. Kul, va? Nej, det tyckte inte hon heller. Till vårt försvar visste vi inte att den skulle vara där, vi ville bara ta en genväg genom en grön liten park. Wizmarplatz, säger Google Maps.

Lyckligtvis är hon inte svår att muntra upp! Kuckuuu! Här tycks vi röra på oss åt rätt håll igen, enligt Google Maps. Vi var ute och irrade lite tidigare nämligen men nu är vi på väg mot U-bahnstationen och Blenda ska ännu en gång få syn på en av alla Buddy Bärar som finns utställda här och där i stan. För en björnfantast som Blenda var detta särskilt lyckat. Skulle egentligen ha infogat en bild på en sådan kompisbjörn här, men jag tycks likväl ha gallrat bort den. Vill ändå nämna björnarna, p.g.a. gullig stadsmaskot ändå va.

Tillbaka i Mitte. Där beundrar vi Neptunbrunnen som ligger nära Alexanderplatz. Strax innan har vi matat några fåglar i närheten av Berliner Fernsehturm, alltså tv-tornet. Då kommer en medelålders kvinna, nej jag vill säga dam faktiskt, för hon såg typ sådär proper ut som sydeuropeiska damer med guldörhängen och perfekt fönat hår gör, och bara KRÄÄÄÄKS. Kräks kräks kräks. Hon verkar inte full eller så, istället tänker jag mig att hon åkt upp i tv-tornet och blivit akut höjdrädd och illamående av det, meeen vi tycker ändå att det är dags att dra vidare. Då når vi denna fontän. Från en kaskad till en annan kan man säga!

Blenda vill som vanligt bada. Jag låter henne inte, men får en puss ändå. Hon är faktit näll (som hon själv sa om sin kompis Signe häromdagen).

På väg hem går vi äntligen en av Blendas viljor tillmötes och hon får leka i en park. Hurra! Kolla in hennes segerfejs.

Jag har förresten känt mig lite fånig över att det mest bara är bilder på mig, Alfred och Blenda i de här reseinläggen. Men då det gäller vyerna så märker jag att jag inte verkar ha ansträngt mig alls, eller i alla fall inte levererat även om jag gjort det, så bilderna känns oftast så trista och platta. Så då är ju personer automatiskt mer intressanta. Ska sikta på en jämnare balans under nästa resa.

Tillbaka på hotellet. Här har det blivit kväll. Vi har duschat, ätit kvällsgröt och Blenda har bytt om till pyjamas. Klockan var runt halv nio och vi tyckte det kändes trist att sitta inne på rummet, så vi bestämde oss att gå ut på innergården och låta Blenda sova i vagnen en stund.

Fint var det där. Så jävla HÄRLIGT med en lummig, mysig innergård fri från avgaser och trafikoväsen.

Ser ni hur mycket den möra kvinnan till vänster behöver en öl? Efter en lång söndag med trettiogradig hetta, zoo, loppis, allmänt turistande och sen en uppfriskande dusch på det, så var den kanske den godaste jag någonsin druckit.

Där satt jag och njöt medan Alfred sövde Blenda.

Eller, tja, försökte i alla fall. Hon ville vara vaken och prata. Nu när jag tänker efter så hade hon ganska nyligen börjat prata mer under den här tiden, att hon ville berätta saker själv på kvällarna eller kanske mest upprepa det man själv sa. Det var fortfarande nytt. Vi satt länge och pratade om alla djuren vi sett på zoo och sånt. När ölen var drucken gick vi upp till hotellrummet och då sov vi alla som små stockar.

Söndag på Zoo Berlin

Jag är krasslig och känner mig så grå och trist, så lika bra att då passa på att göra en tillbakablick till det soliga slutet av juli och semesterresan till Berlin. (Vaaa, redan?? Så snabbt? Sa ingen.) I denna alternativa verklighet har det just blivit söndagsmorgon.

Dags att vakna, små fiskar! Vi åt som vanligt frukost ute på hotellgården.

Vi hade planer för förmiddagen och efter att vi var matade och tvagade åkte vi S-Bahn med riktning Zoologischer Garten.

Blenda passade på att ta ett litet snack. Klockan var här strax innan tio och visst syns det hur varmt det redan var? Typ 32° skulle det i alla fall bli.

Framme på Zoo Berlin! Det första djuret vi såg var en tapir. Inträdet var förmånligt — 15,50€ för vuxna och gratis för barn upp till fyra år — här på den mest besökta djurparken i Europa och den äldsta i Tyskland.

Det finns en annan stor djurpark i Berlin också, Tierpark Berlin, som för övrigt är Europas största. (Alltså enligt yta.) Extremt förbryllande med så gott som identiska sajter, men de är alltså olika parker. Tierpark är belägen på den gamla östtyska sidan, Zoo på den västtyska.

Vi gick vidare och när jag nu tittar på bilderna vi tog så ångrar jag verkligen att jag inte hade med mig min systemkamera så jag hade fått bättre bilder. Men men. Vi såg elefanter och giraffer. Elefanterna fick vi senare se på närmare håll än sådär, men jag kunde inte motstå den här bilden med Blenda i sånt komplett safari-mode.

Vi såg apor och getter av olika arter. Här har nog bilderna hamnat ur den kronologiska ordningen för getterna såg vi typ strax efter tapiren, tror jag. Gud vilka hopplösa bilder, man ser ju ingenting på dem? Äsch ja ja. Blenda och jag gick upp på nån slags liten utkiksplats och hon satt i min famn och vrålade fram sina MÖÖÖÖÖÖÖÖH åt getterna. Nonstop tills vi gick ner igen.

Apor i sikte, skulle jag tro. Tidigare stod vi och tittade på en grupp bonoboapor rätt länge, och jag som tycker att apor är obehagliga och fula tyckte ändå att de var ganska trevliga att se på. En skylt berättade bland annat att lilla bejbiapan Mats (!! Mats! Bejbiapan Mats!) hade blivit född i maj och ibland såg man en skymt av hans lilla fjuniga skalle där han klängde på sin mamma. (Påminner mig om att ibland när man bär Blenda i famnen slår hon benen runt en och ropar ”APA!”.) I alla fall, buren var inglasad och i taket fanns ett repnät som aporna klättrade i. Plötsligt börjar den stora alfaapan röra sig rakt mot mig, svingande i sina armar i taket, och jag försöker se trevlig ut och tänker ungefär ”Men åh wow va spännande, är den nyfiken på mig? ☺️”. Och så rör sig apan SKITSNABBT och bara KASTAR SIG
I GLASET
RAKT FRAMFÖR MIG
MED EN
MASSIV
JÄVLA
SKRÄLL.

Alltså glaset höll såklart och han slog sig inte av vad jag kunde se, utan det var ju helt klart nåt jäkla skrämsel-macho-move för att berätta att jag icke var välkommen. Happ happ. Kukk de, apo.

Men Blenda och Alfred missade denna dramatiska display och deras relation till våra närmaste släktingar förblir okomplicerad. Så vad är det här för en slags apa då på bild då? Nåt fjantarsle, vill jag säga, men det vore väl elakt. En mandrill? En babian? Nåt ditåt.

Klätterapa fanns också där.

En sned bild på en majestätisk pelikan, varsågoda.

En annan sned bild. Det är som att jag inte ens försökte längre. Värmeslag kanske? Så verkade det också på Blenda, som fick syn på fontänen i bakgrunden och längtansfullt sprang mot dess svalkande vatten.

Hon hade förstås en förhoppning om att bada men nejdå det blev familjeselfies istället. Hon var inte riktigt lika intresserad av dem. Som ni kanske ser på den röda byggnaden i bakgrunden så vistades vi här på ett litet område som hämtade en del inspiration från kinesisk kultur, och…

Där bodde pandorna! Det var nästan högtidligt att gå in i en byggnad och genom glasvägg titta på de harmoniska bjässarna. Samtidigt var det trångt och kvavt bland oss människor som trängdes för att få en skymt av djuren.

Blenda hade fått syn på en lekpark som vi bara inte ORKADE hänga på. Vi vuxna då. Det var bara för hett. Hon själv hade säkert orkat men vi hade ett annat mål inom djurparken som vi ville nå fram till innan hon tömt ut all energi på annat.

Jag inser att det här inlägget mest består av bilder på Blenda istället för på djuren, men så får det vara då. Fast vi också exempelvis såg pingviner, flodhästar, björnar av olika slag, och så vidare. Vi hittade en skuggig, lugn plats som vi hängde på en liten stund. Vi konsulterade zookartan och…

Sen blev det Petting Zoo! Genom dubbla grindar gick man in till ett område där söta små pygmegetter och får strövade fritt. Deras inhängnader var konstruerade så att de skulle hålla människorna ute istället för djuren inne — så fiffigt och bra att de kunde gå in dit för att ta en paus från allt socialiserade när de ville.

På petting zoot (hur översätter man det?) fanns även ponnyer, åsnor, kaniner och marsvin att hälsa på. Mest spännande var ändå getterna.

STOR succé! Tyckte både Blenda och jag.

Efter att vi klappat så många djur som möjligt blev det dags att lämna djurparken och jag knäppte denna bild på dessa urtjusiga randiga antiloper som tycktes ha det det bra. Nyalor, lär de heta. (Låter inte Nyala precis som något folk skulle kunna döpa sina barn till? Folk blev så förälskade i dubbelvokaler en tid, noterar Linnea.)

På väg ut gick vi genom presentaffären och jag ville verkligen köpa en souvenir åt Blenda. Till slut hittade jag den PERFEKTA (*mallig*) — en liten myllerbok över zooet! Den har varit väldigt uppskattad och fortsätter vara ett nöje för henne att titta i. Särskilt kul har det förstås varit att kunna peka ut djuren som vi ju faktiskt sett där! Så det är ett hett bonustips för er med småttingar: Zoo Berlin Wimmelbuch!

Hälsningar från framtiden

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

Kattens mjau sent i november

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.