Om gårdagens kräftskiva och hur är det med självbilden i ens undermedvetna riktigt?

Vi hade kräftskiva i går och utav instagramflödet att döma så var det den internationella kräftskivedagen? Jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Varför hade alla kräftskiva just i går? Hur som helst gjorde jag en tångromspaj som vi nyss åt resterna av till lunch. Såklart godare dag två, när den fått stå i kylen över natten och ta ihop ordentligt. Det hann den inte med i går, den var snarast ett hastverk som blev klar fem minuter innan vi gick ut. Men det är väl mest konsistensen som förändras, smaken var densamma. Som dryck till den hade jag köpt pét-nat, den enda jag hittade på Alko, och det var otroligt gott i sig och otroligt gott tillsammans! Minns inte när jag sist drack vin, för den delen. Minst ett år sedan. Tror det hade varit otroligt gott oavsett men kan ej heller absolut bombsäkert fastslå att det inte alls spelade in.

Det är tre husbolag i rad här på gatan som har som tradition att ha kräftskiva tillsammans. Tre middagar, skilt för sig på gårdsplättarna, och efter maten och snapsvisor (som dels sjungs gemensamt) brukar det minglas kors och tvärs över gårdarna. Har ej varit med om liknande i något annat grannskap, det är ganska speciellt. Och mysigt att sitta där ute och roa sig i trädgården när mörkret faller och dessutom höra festerna pågå på varsin sida av gården (vårt hus är i mitten). Våra gamla grannar som flyttade ut för ett par år sedan kom också förbi. Och en ung kille som tydligen bott i ett av husen som barn var också här, och alla blev så otroligt uppspelta när de fick höra vem han var. Det var gulligt. Det är så många som säger åt oss att det är så roligt att det kommit bebisar till huset igen, som berättar om hur det var ”förr”, när massa ungar sprang i trapporna och satte upp teaterföreställningar på vinden. Ett par som bor i samma hus som vi fick barn för tre veckor sedan, så det tycker ju vi med att är jätteroligt att det finns någon som är så jämngammal med Dag här. Det skiljer alltså bara två månader mellan killarna.

Jag avslutade kvällen med att långsamt smutta i mig en liten slurk whisky som jag fått av min nya kompis i ena grannhuset. Och en annan granne från andra grannhuset, också en ny bekantskap, berättade åt mig att han brukar beskriva sig själv som en ”social introvert”. Det kan man ju relatera till. Oavsett var det oerhört uppiggande att komma sig ut, även om det bara var ut till gårdsplanen, och träffa folk. (Sen vaknade jag förstås under vargtimmen och bara GULP corona! GULP restriktionerna! GULP SÅ OANSVARIGT!!! Men vi var utomhus och långt under tillåtna antal.)

Det finns inget exakt recept på pajen utan jag brukar ta ingredienserna på en höft. Varje gång jag gör den blir den litet annorlunda, kör alltid på känsla. Fyllningen bestod i alla fall denna gång av tångrom (”havsbär” som vi börjat kalla dem), crème fraîche, schalottenlök, gräslök, dill, rädisbaljor, citronpeppar, citronsaft och kokt ägg. (Här en litet annorlunda variant.) Bottnen gjorde jag lätt för mig och köpte färdig pajdeg ur frysdisken, som jag sedan knådade ihop med en bit malaxlimpa som jag mixat sönder och rör ner smör i. För garneringen skickade jag ut Alfred och Blenda att plocka in några rädisblommor och rädisbaljor (som jag halverade), och så strösslade jag ut en drös citronbitar också, som ni ser.

Vaknade minst fem gånger i natt. Sov oroligt och drömde igen. Den här gången var jag på loppis då två unga tjejer, ena med grönt hår och andra med rött, trängde sig tätt intill mig och nappade saker jag tittade på typ rakt ur mina händer. Inga andningsskydd hade de heller, det hade jag. (Så nu har man tydligen det i drömmarna också.) Jag blev riktigt sur och fräste till, ”HALLÅ”. De svarade hånfullt och vi började bråka. Jag sa att man måste respektera andras utrymme och att man inte får riva och dra hur som helst. De himlade med ögonen och sa att inte finns det någon sådan lag. Så störig attityd, blev arg. En stund senare gick ungdomarna vidare och ropade över sina axlar åt mig att jag var dum. Jag svarade avmätt ”Jepp, det är det jag är”, och höll mitt huvud högt då jag plötsligt oberört gick vidare mellan loppishyllorna. Det här var inga nyheter för mig. Sticks and stones. Jag visste att jag vunnit. ”Elak, fittig och dum”.

Femtonde juli, tjugohundratjugo

Kära dagbok, i dag är det den 15:e december. Men för fem månader sedan? Ja, då var det den 15:e juli! Vi tar oss en tillbakatitt på den dagen.

Vi åkte då till Lovisa och hängde där ett par dagar. Jag skrev nog aldrig om det i somras. (Skrev nog aldrig om en massa — blev bara ett inlägg i juli och ett i augusti.) Hutlöst, eftersom det var en så himla fin resa. Jag, Alfred och Blenda åkte dit för att hälsa på Elsa, Jonas och Signe (också känd som Blendas ”bästa sötis”) som semestrade där. Så vi startade dagen med tidig väckning för att ta morgontåget till Helsingfors, sedan bussen till Lovisa där Jonas tog emot oss och ledde oss till Elsas familjs hus där Blenda och Signe efter en stunds återbekantade sprang iväg för att plocka röda vinbär som precis börjat mogna i buskarna.

Det var ju lite annorlunda med resor i somras (om nån läser detta om sjuttio år och har glömt det så var det the year of corona) och en tid trodde jag att vi faktiskt skulle kunna komma iväg oss på en kort resa utanför landet. Det började sedan kännas allt mer oansvarigt och som en dålig idé — och tur var väl det! För den här idén var ju faktiskt mycket bättre. Har alltid varit dålig på att åka och hälsa på folk och nu kändes det verkligen som ett tillfälle att ta vara på, särskilt när vårt sällskap nyligen hade flyttat från Vasa. (Buhu!) Hade heller aldrig varit i Lovisa förr och visste egentligen inget om staden förutom att det fanns. Vi tog en promenad och såg oss omkring. Trevlig var den! Fast mest höll vi till där hemma.

Det var så fint, bra och skönt där. Stängd grind ut till extremt lågtrafikerad gata (otrolig lyx med två toddlare som yrde omkring), gräsmatta och bärbuskar och liten grusväg att sparka fotboll på. Och äppelträd, som ni ser!

Elsa förberedde maten. Älskar denna kvinna (inte bara för att hon matar mig) utav hela mitt hjärta (men också mage).

Minstingarna busade i sängen. (Räknar inte egentligen Alfred till en av dem, men…)

Grillen gjorde sitt. Jonas hade en massa roliga grillidéer som han plockat på sig under sin tid på Strömsö, t.ex. kinakål! Var det kanske gurka också? Sedan åt vi ute i trädgården och allt var gott och mysigt. Satt ute och pratade, längre än jag den morgonen och förmiddagen hade trott att jag skulle orka vara vaken.

Skymningen gjorde till slut försiktiga närmanden. Jag var glad, trött, mätt, tacksam och antagligen en aning lullig. Lycklig. Och lite kär i den där genomtjusiga gården, svårt att stå emot.

Montag, eine Montage

Det är bara april och jag tar redan rekord i årets mest krystade bloggrubrik! Tack tack det känns förstås bra. Jag har tränat för det här.

”Bara” april — men jag har ändå inte bloggat klart om resan i slutet av juli. Känns pinsamt, men vill göra det klart. Ogillar att lämna sånt här ogjort, hela poängen är ju att dokumentera för att senare kunna blicka tillbaka och resa i tiden lite. Först reser man fysiskt, sen mentalt.

20190729_001

Det var måndag förmiddag i Berlin och Alfred ville gärna besöka en bokhandel. Vi lämnade hotellet och gick åt ett annat håll än vi dåtills rört oss i, och för en gångs skull åkte vi inte S-bahn någonstans utan höll oss i Mitte. När bilden ovanför togs satt vi på en bänk och väntade på att bokhandeln en bit nerför gatan skulle öppna. Eller jag ställde mig upp på bänken för att fota huset tvärs över gatan, eftersom det såg så extremt charmigt ut! Clärchens Ballhaus stod det på skylten med det dansande paret ovanför entrén. Nån månad senare ser jag på insta att några av mina bekanta gästar bröllop i Berlin och vad hålls festen om inte just här? Det är tydligen en väldigt känd danslokal och har varit en populär filminspelningsplats, bland annat var Quentin Tarantino där och spelade in några scener till Inglourious Basterds. (Fy fan vad jag hatar den där stavningen, får det aldrig rätt.) Och här trodde jag att jag hittat nån hemlig, dold pärla! Hah! Tji fick jag.

20190729_002

Ach ja, die Bratwurst und das Sauerkraut. Trevligt resesällskap.

20190729_003

Cyklist utanför vacker byggnad. Faktiskt ett katolskt sjukhus, St. Hedwigs. Älskar när klängväxter sveper in byggnader så där men vem gör inte? Puckon. Bara riktiga, riktiga puckon. (Ifall det var oklart.)

20190729_004

Längre fram med samma gata hittade vi en väggmosaik och ett snyggt hus. Mosaiken var en ”Peace Wall”, ett mångkulturellt konstprojekt gjort av föreningen Cityarts. Strax invid fanns en judisk gravgård.

20190729_005

Där fanns också denna bronsskulptur av Will Lammert. Den heter ”Jüdische Opfer des Faschismus”. Överexponerad bild tyvärr. I bakgrunden är gravgården.

20190729_006

Alfred och Blenda hittade maskeradbutik. Själv hade jag siktet ställt på ginger ale och KAFFE. Kolla min döda blick. Jag behövde laddas.

20190729_00720190729_008

Denna trio hade bestämt sig för att göra något ytterst turistigt.

20190729_009

Nämligen sight-seeing från en flodbåt på Spree!

20190729_010

Guiden var fruktansvärd. Glad och trevlig men satte fokus på konstiga saker. Det var t.ex. snack om var Angela Merkels skrivbord fanns — i sig godtagbar sight seeing-trivia om det presenterats på  ett rimligt sätt, men vad vi fick (tvingades utstå) var liksom guidningsturers motsvarighet till clickbaitrubriken ”Guiden ville visa Merkels skrivbord — men när turisterna fick se var det fanns kunde de inte tro sina ögon!”, om ni fattar. Och så klickar man. Och så glider man låååångsamt in på sajten, uppkopplingen är trög och medan sidan laddas retas ett snurrande timglas som nu som då slänger ur sig fraser som ”Snart får ni se!! Waaait for iiiit…”. Sen kommer man fram på sidan och efter en lång HÄRVA att KOMPLETT RAPPAKALJA så får man syn på ett högt hus med några pixellerade terrasser på högsta våningen och guiden säger ”Där uppe på den där balkongen med ett träd, där är Angela Merkels kontor, så där är säkert hennes skrivbord då”. Jahaja? Tack. Nu vet vi. Hade inte gått att bara nämna det när vi gled förbi antar jag?? Typ att han sagt ”Titta, där uppe har Angela Merkel sitt kontor”, och man hade bara: Åhå okej jasså! *hönfejs* Det visste vi inte. *förnöjt kluck* 

20190729_011

Ja ja, vi glider vidare. I komplimenternade utstyrslar, också. Tv-tornet på Alexanderplatz blekt i bakgrunden. Blendas hatt köpte jag förresten på H&M men bytte ut det ljusblommiga bandet till ett snäppet tuffare, och hon fattade tycke för den. Längtar att få använda den igen och provar den emellanåt. Hatt är mitt bästa sommarhack, får solsting annars. Min nuvarande hatt köpte jag sommaren 2014, även den från H&M. Satte fast snöret själv så jag kan ta av den ibland och ändå ha händerna fria, när den dinglar på ryggen.

20190729_012

Vacker, prålig arkitektur fanns förstås att beskåda. Gissar att jag postade nån bild av Berliner Dom i ett tidigare Berlin-inlägg, men inte den HÄR sidan av den i alla fall! Flodsidan.

20190729_013

Det syns visst på Blenda hur intressant hon tyckte det här var. Vi trodde att hon skulle vara överförtjust i att åka båt, men hon brydde sig inte alls. Blev uttråkad. Fick sen titta på Barbapapa på Alfreds telefon för hon blev så rastlös. Hon brukar typ aldrig titta på mobilen om vi är ute någonstans, utan brukar vara helt nöjd så länge man pratar med henne nu som då. (Ok, rätt ofta, ska medges. OKEJ OKEJ, typ konstant.) Så det här med sightseeing var verkligen inget för henne. Men förstår henne. Jag förstod ju vad som sades och blev ändå uttråkad.

20190729_014

Jag fördrev istället tiden med att fotografera vyerna. Till vänster nåt av museumen på museumön. Till höger riksdagshuset med flaggan i topp.

20190729_015

Ack att sitta där och läsa nån gammal klassiker medan man låtsas att man är med i någon modern…

20190729_016

Vyer jag inte kan placera.

20190729_017

Broar vi åkte under. När vi skulle åka under en bred en gick det att fånga Blendas intresse i några sekunder.

20190729_018

Mot naturskönare omgivningar. Långt borta, mitt i bild, glimmar Guld-Elsa längst uppe i Siegessäule (Segerkolonnen) i Tiergarten.

20190729_019

Kanske parken Kanzlergarten? Såg ljuvligt ut. Andra turister mötte vi också. Här nånstans vände vi om och åkte samma väg tillbaka. Guiden pekade ut andra saker, men kanske en aning färre.

20190729_020

Blenda hade fått SÅ nog. Inte ens att sitta uppe på bordet hjälpte längre. Ork int ens sii na mejr, muttrade hon. Sen mot slutet av turen blev det lite roligare då en äldre dam kom och satte sig bakom oss, tror för att söka skydd från den gassande solen, och hon blev direkt Blendas nya kompis. Trodde vid ett skede att damen pussade henne och jag blev riktigt jävla paff och obekväm men sen insåg jag till min lättnad att hon bara pussat i luften en bit ifrån. Sen tyckte jag ändå att det upprepades så ofta att det blev obekvämt igen. Föreställde mig att B skulle luta sig framåt eller nåt sånt. Jag sa ändå inget rakt ut, eller kanske jag sa nåt åt Blenda om att bara pussas på låtsas. Jag minns att jag typ försökte *signalera* åt tanten att det kanske inte var så bra, i brist på att veta hur jag skulle kommunicera det rakt ut.  Typiskt att bli så rädd för att Göra En Grej av nåt. Jag tycker att det här händer särskilt när jag är trött och lite seg i huvudet. Är jag pigg och alert så kan jag liksom bättre nappa tag i den där halva sekunden då jag ska komma med mitt inflikande och säga hej vi vill nog helst inte uppmuntra henne att pussa främlingar hon just träffat på båten riiiktigt ännu ändå.

20190729_021

Vi klev av turistbåten. Sökte oss mot skuggan där Blenda fick somna i vagnen.

20190729_022

Traskade iväg. Satte oss inte på denna bänk. Blev inte påkörda av svärmen cyklister som surrade förbi oss heller.

20190729_023

Återigen i skuggsidan, just en aning hett i den motsatta sidan den här dagen. Skuggan var då mildare med sina ynka 34 grader. 🙄 I det gassande solskenet uppe på Brandenburger Tor svimmade segergudinnan av solsting, hästarna stönade och örnen flaxade med sina väldiga kopparvingar för att svalka dem. Det var ett fruktasvärt oväsen.

20190729_024

Nä uff alltså. Det var nog en tung dag att vara ute och turista. Alfred, som inte hade något som skyddade huvudet mot solen, började må ganska illa. Här i Tiergarten låg folk och sov i skuggorna under de stora träden. Vi var här på väg till Förintelsemonumentet, gick igenom det men tog inga bilder.

20190729_025

Inte den vackraste bilden av Berlin. Inte den vackraste bilden av min baksida heller, men åtminstone matchar vi. Huset framför mig är ju t.o.m. lika randigt som min blus.

20190729_026

Gullig jordgubbskiosk. Någonstans häromkring gick vi till ett glasscafé som jag tyvärr inte minns namnet på, om hade ganska spännande smaker jämfört med sådana man får här i Vasa. Störigt att jag knappt minns nu men jag tror att en smak jag tog var apelsin och basilika. Tyvärr var platsen ingen större succé med massor av trafik och bara asfalt och betong överallt runtomkring. Glassen var god men hade ingen bra fiilis av att sitta där. Oväsendet och all rörelse var utmattande. Blenda fick frozen yoghurt, vill jag minnas, typ honung och nåt kanske? Hon var i alla fall salig.

20190729_027

På väg hem passerade vi lekparken nära vårt hotell. Och där var något fantastiskt på gång, som vi väntat på: Fiskarna i den sprutade vatten! Det fanns fontäner och pumpar och fullt med barn som lekte i vattnet. Vi var jäkligt trötta MEN det var vår sista dag i Berlin och vår sista chans att göra det här och Blenda hade längtat så — vi hade sett vattenparken första dagen men då hade vi inte tid och sen när vi skulle besöka den fanns det aldrig nåt vatten — så nu var det bara att passa på. Och Blenda lekte och sprang omkring i sina pösiga bloomers. Hon pumpade vatten och fick låna hinkar och plastbunkar av de andra barnen, som kommit mer förberedda dit, att samla vatten i. ”I think it’s important that they learn to share” sa en mamma. Fy fasen vilket härligt ställe. Har aldrig förr känt ett sånt starkt sug att flytta till Berlin.

Sen gick vi till butiken invid hotellet.  Hittade babyöl! Inställningen till alkohol är verkligen så mycket mer avslappnad där nere på kontinenten.

20190729_028

Vädret blev mulet. Luften var fuktigare än någonsin. På hotellet pratade personalen om att det skulle bli åska.

20190729_029

Vi gick in, duschade, slappade i sängen och tittade på tv, men mest var det reklam.

20190729_030

Sen gjorde vi oss i ordning och begav oss ut. Nu började det duggregna och Blenda hade egentligen för lite kläder på sig. Vi hade inte tagit någon vagn heller för vi skulle bara gå en kort bit till en restaurang vi kollat in på nätet. När vi kommer dit så är den stängd och så har det börjat blåsa. Plötsligt känns det som jättelång väg att gå tillbaka, samt dumt att fortsätta vandra längre bort för att hitta en annan restaurang. Stämningen var lätt irriterad när vi gick över vägen till busstationen för att sedan åka ett fåtal kvarter tillbaka till hotellet. Alfred springer in och hämtar vagnen och mer kläder åt Blenda. Sen gör vi ett nytt försök och går till ett annat ställe vi tidigare gått förbi och tyckt att verkat trevligt. Men jag är skeptisk för det jag tyckt att lockat med det stället var ju uteserveringen på den lyktbeströdda, lummiga innergården som skymtades från gatan, och nu tillät inte regnet att vi skulle sitta där.

20190729_031

Men vi gick in och möttes av världens trevligaste personal som var URGULLIG med Blenda, och då gaskade jag upp mig.

20190729_032

Här sitter jag och är EXTREMT AVSLAPPNAD med bruschetta och sallad. Nej skoja bara jag ser ju superstel ut.

20190729_033

Efter middagen fick vi uppsöka en matbutik för att handla lite frukost för nästa dag eftersom vi skulle åka så tidigt att det inte skulle finnas frulle på hotellet. Vi tog en tur via innergården innan vi gick upp till rummet och jag mötte ena receptionisten som pirrigt rös till och sa ”It’s starting!”. Vi gick upp till rummet och snart mullrade åskan och jag tyckte på nåt sätt att det var ett UNDERBART väder att avsluta den sista kvällen där.

Följande morgon flög vi hem, och Blendas flygdebut gick riktigt bra och hon sov så gott som hela flygturen i min famn. Ni minns kanske att vi åkt tåg/båt dit, och det hade varit roligt och spännande, men förstås tidskrävande och visst var det skönt att ta sig hem igen snabbare än så. Sista biten från Helsingfors till Vasa åkte vi hur som helst tåg och mot den sena eftermiddagen var vi hemma igen. Nån timme senare anlände även katterna från sin semesterort (hos mina föräldrar). Snipp snapp snut!


Resan i kronologisk ordning:

Påskris och påskros

20200411_paj_001

I förrgår gjorde jag den traditionella påskpajen. Som vi i och för sig också äter varje midsommar och cirka alla andra gånger det vankas fest… men men. Den är då gjord på malaxlimpa (typ kavring), tångrom, fejklax (morot) och så vidare. Den blir faktiskt bara bättre för varje gång jag gör den, har inget recept att följa utan har testat fram den, så den blir alltid något annorlunda än sist. Först gjorde jag den till exempel utan fejklax, ibland får den vara äggfri, och nån gång har jag garnerat med avokado. Saknade citronskivor denna gång, men citronkoncentrat funkade också.

Vill ni ha ett ungefärligt recept på fyllningen? Javisst:

  • 1 rödlök, finhackad
  • 1 knippe dill, hackad
  • 2 dl (1 burk) Oatly iMat fraiche (life hack: veganska alternativ funkar för ickeveganer också — ibland minst lika bra, om inte rent av bättre)
  • 2 burkar Cavi-art á 110 gram
  • 3 morötter, hyvlade, kokta i några minuter tills de mjuknat, saltade & oljade (ringla, strössla, rör om)
  • 3 ägg, hårdkokta, hackade
  • citronpeppar & citronsaft efter behag
  • örtsalt om det ens behövs (jag tyckte inte det gjorde det)

I år rörde jag ihop alltsammans. Moroten fick brytas av i mindre bitar. Ibland har jag försökt garnera med den, men det orkade jag bara inte med nu. Istället strödde jag ut och plattade ner några dillblad överst och sen fick pajen stå i kylen ett par timmar.

20200411_paj_002

På bordet stod Blendas videkissor. Vi har två andra större knippen påskris också men detta Blendas lilla är det enda som är pyntat. Hon har själv bestämt hur det skulle kläs. Hon fick fjädrarna från sitt dagis, som delade ut presentpåsar i år istället för att åka på en upplevelse tillsammans. Äggen var en present från Johanna, som lämnade en urfin påskpresent åt Blenda i vår postlåda, för att muntra upp B då hon saknar att umgås med sina kompisar. ❤ ❤ ❤  Enormt snällt, för ljuvligt. Blenda blev så glad.

Önskar förresten att jag hade tagit bild på risotton jag gjorde i fredags, på tal om matlagning. Den hade egentligen sin början som en olyxig variant, en slags man-tager-vad-man-haver-rätt. En påse ärt-majs-paprika-blandning, halv påse sojabönor, några bitar hackad spenat ur frysen. Gullök, vitlök. Ja ja ingen orkar läsa ett sånt här ”recept” så vi skippar tills jag gjort den igen och har bättre koll. Men alltså den luktade superkonstigt en tid, var så ängslig. Bet ihop och hällde ändå i fullkornsris (näpp, inget fjompigt risottoris inte) som skulle koka i över en halvtimme. Efter halva tiden hällde jag till matlagningsgrädde också… och alltså då jag smakade av så höll jag på att få DÅNDIMPEN. Det blev så sjukt gott?? Fatta att här hade det tidigare luktat så märkligt att jag till och med övervägt att kasta bort och börja om. Istället blev det min godaste risrätt. Ett påskmirakel! Och den ska självfallet heta… 🥁 PÅSKRISOTTO! 🐣 Heuheuheu. I alla fall, ny tradition? Ja kanske!

20200411_aegg_001

Påsktuppen kom också på besök! Och lämnade en present han med. På morgonen upptäcktes det att han hade lämnat lämnat en mystisk lapp på fönsterbrädet, och värpt ett litet påskägg ovanpå lappen.

Observera förresten Selma bakom Blenda. Hon diggar SÅ det här påskiga tillfället att lajva riktig häxkatt. (Fun fact: Selma är ju för övrigt ett anagram på Salem, Sabrina tonårshäxans katt.)

20200411_aegg_002

På lappen fanns en teckning på kattgräset jag och Blenda planterade för ett par veckor sen. Konstigt va? Och när Blenda gick till påskgräset fann hon en till överraskning, ett annat ägg och en annan lapp! Tre lappar fanns det allt som allt och på det sista gömstället fanns ett större ägg med ännu mer BARNSNASK i! Vanligtvis finns det ju nämligen bara vuxengodis, som vi ju alla vet. (Förutom ”snaskstång”, som alltså gjord på torkad frukt.) Men på påsk vet ni! Då kan det hända sig att påsktuppen värper lite barnsnask också.

Skärtorsdagspromenixen

20200409_videkissor

SWOOSH! Va!! Hörde ni det där? Vad var det? Var det en häxa som flög förbi på sin kvast på väg från Blåkulla? Herregud var det JAG på MIN kvast? Näe. Nej nej. Det var förstås bara tiden. Som vanligt.

Jag har typ glömt hur man bloggar så nu lastar jag bara upp en hög med bilder från gårdagen för att känna efter om det klickar nån pusselbit på plats.

20200409_hokuspokus

Vi gick ut för att plocka videkvistar. Här har vi redan hoppat till slutet av promenaden då vi gjort våra fynd. När vi begav oss av för att hitta videkissor visste Blenda inte riktigt vad hon hade att förvänta sig, men som ni ser blev hon icke besviken!

20200409_sten

Här var vi på väg mot videkissorna. Blenda ville göra en kort avstickare till Klemetsöparken för att hälsa på krypen där, fastän de är lite läskiga.

20200409_skog

Bofinkarna sjöng sina sånger. I parken på förra bilden, i skogen på denna. På morgonen, vid frukostbordet, hördes den också ända inomhus. ”Mamma hörde du också den där fågeln sjunga?” frågade Blenda mig. (Knäppt vad hon pratar nu.) Sen satt vi och lyssnade en stund.

20200409_port

Porten till Blåkulla kanske? Nånej men den gamla travbanan som ligger ganska nära vårt hem, bara att gå en bit längs med gatan och så kommer man till den. Nu har den i stort sett varit orörd i några år, har jag förstått, men det ska byggas bostadsområde på hela planen. Trist ändå, tycker det vilar en sådan nostalgisk känsla där. (Kan hända att jag romantiserar nåt med att gå och spela på hästar, också.) Gillar också att det är ett område som naturen gör vad den vill med. Tycker om att ha naturen inpå knuten, och faktiskt något ovårdat och otämjt som detta. Aldrig varit nån för välansade gräsmattor och symmetriskt planterade buskar. Vildvuxna ängar och lummiga skogar är min bofinksmelodi.

20200409_travbana

På andra sidan travbanan står lyftkranarna vid sjukhuset. Väldigt påskigt väder var det. Soligt och milt när vi gick mot videkissorna, men när vi vände tillbaka hemåt var det rått och kallt och jag fick direkt mer ont i halsen än jag hade innan. (Ja, klart man ska vara krasslig. Det är ju april.)

20200409_promenera

Bra promenad ändå!