Drömmarnas prins

Klockan är ett på natten och jag håller precis på att somna då jag med fasa inser att det som avbrytit min nästan-slummer är en liten, pratande röst.

”Ka-ka-ka”, säger den.

Ska han vakna nu? Jag stelnar till i föräldraskräck. Ångrar att jag satt uppe och kollade Gudfadern istället för att gå och lägga mig, ångrar också sånt jag inte kan rå för: att Dag vaknar, att klockan är ett, att man över huvud taget behöver sova nånsin alls. Drar ångertäcket tätare över mig.

Det roliga är att Dag har börjat prata mer på sistone. Verkligen jätteroligt, fast kanske inte när det sker mitt på natten. Han säger t.ex. ”nenne” (Niini, gosedjur), ”nanne” (Nalle, annat gosedjur) och variationer på ”babba” som kan betyda Babblarna, Barbapapa, pappa, lampa, trappa eller i princip vad som helst annat. Det är inte alltid jättetydligt, men han blir allt mer definierande och vill också göra sig förstådd.

”Ka-ka-ka”, fortsätter han att mumla ut i nattens mörker. Och jag hör då att han inte låter vilsen och upprörd som han brukar göra när han vaknar ensam i sin spjälsäng mitt i natten. Han låter tvärtom ganska glad och mysig. Nöjd och sömnig. Ska han somna om? Jag håller andan, ligger knäpptyst, gör mitt yttersta för att sända en telepatisk tanke åt Alfred att göra detsamma.

”Ka-kah?”, tillägger Dag som en hoppfullt uppfordrande fråga som sist och slutligen aldrig besvaras. För efteråt är han tyst igen och jag inser att han nog pratade i sömnen. Jag riktar ett tack till universum och så vidare.

Sen minns jag det ord som han ju faktiskt varit så mån om att lära mig nån dag tidigare, just det där ”ka-ka-ka”. Och så fattar jag att Dag, vår lille ett-och-ett-halvt-åring, seriöst ligger och drömmer om PEPPARKAKOR (!) om nätterna.

Äää gud vilken drömprins.

(Bild från september med skrubbsår på näsan. Men drömprins ändå.)