Vår halvårsDag

Dag är ett halvt år i dag och han är ömsint, förnöjd och undersökande. Han har lärt sig att åla sig bakåt, först med stor frustration över att det var den vägen han åkte, men i går iakttog jag honom göra det beslutsamt. (Kanske borde han ha hetat Backa i efternamn i alla fall?) Han busar med mig och besvarar mina kindpussar med blöta vrålande pussgap mot min kind och skrattar när jag skrattar. Han följer Blenda förtrollat med blicken och skrattar så han kiknar när hon underhåller. Han blev alldeles sprallglad en dag då hon kom hem från dagis, han hade saknat henne så. Han tittar på mig när vi ammar, söker min blick, håller den kvar. Han gråter när jag inte är där när han vaknar efter att han somnat hos mig. Ibland tåras hans ögon när man ser på honom — blir han rörd? Har han legat ensam länge och väntat på en? Åh vår lilla babyDag, utbrister vi.

Han ligger lugnt i vagnen och betraktar omvärldens himlar susa förbi. Somnar, vaknar, ibland utan att säga ett knyst, ögonen vakna och blåa. Han håller sina armar bakåt när man bär honom i famnen och vänder sig på mage när han sover. Ibland har han åkt vagn liggande på mage också, glatt och nyfiket, redo att rullas in i resten av världen. Han har ett standardleende som han nästan alltid bär, det som berättar att han är nöjd med sammanhanget, munnen vilar halvöppet, mungiporna pekar en millimeter uppåt, tungan vilar precis innanför läppen. Så händer något som gör honom mer än nöjd — kanske att man möter hans blick tvärs över rummet eller att man säger ”Hej Dag” när man sätter sig vid bordet eller att man hjälper honom ställa sig upp på sina vingliga små babyben — och han blir förtjust. Ögonkontakt etableras, finurligt, tungan räcks ut, lojt, överläppen spänns i ett flin. Skrattgropen i ena kinden kommer fram och på motsatt sida ansiktet höjs ett ögonbryn, men bara utsidan av det, mot tinningen, som om Jack Nicholson hade lärt honom det, som en blinking, som för att säga ”Vad sa du nu då?”, som för att charma, som för att säga ”Du och jag, pysen.”

Ja ni får ursäkta all denna babyromantik men jag skriver så sällan att jag grips av panik och överväldigande sentimentalitet nu när det väl sker, halvårsdagen till ära. Och tiden har rusat, en evighet har passerat på ett ögonblick och ett ögonblick har varat en evighet. Allt detta och så mycket mer och han är bara sex månader och hur ska orden och tiden någonsin räcka till för att beskriva och bevara? Mig själv är det i alla fall enklare med: Förälskad.

Livets morsdagskort 2021

Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)

Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:

Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲

Och armarna utsträcka som för en kram kanske?

Blenda. ❤

Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!

Frostig fars dag en solig söndag

Blenda och jag inledde denna frostiga dag med att baka scones. Vi gillar att sätta frön i dem så det gjorde vi — pumpa, solros, lin och chia. Medan plåten var i ugnen målade barnet en liten tavla (föreställande bland annat en ”en växtätande växt”) på pannå åt sin far, dagen till ära. När konsten var färdigställd, sconesen gräddade, kaffet bryggt och ljusen tända rusade hon in i sovrummet och sjöng ”Ja må han leva” i iver och drog med Alfred till köket. Sen åt vi scones med smör och sylt. Dag såg på och var nöjd med det även om jag ibland tycktes ana en blick med ett visst sug. (I går fick han smaka på första maten som inte var mjölk, utan istället morot.) Hakan dreglig men det är den oftast nu för tiden. (Tänder på kommande, får vi väl anta.)

Eftermiddagen tillbringade vi på kalas för kusin Iris som fyllt ett. Där fanns det fler pappor som firades på samma gång med en lunch jag absolut ska snatta idén från, d.v.s. stekta små halloumibitar att strössla i sammetslen soppa. Frosten från natten satt fortfarande kvar i varje stelfrusna grässtrå ute på ängarna när vi körde hem igen. Det var som att solen inte värmde alls i dag, utan istället valde att enbart skina. Och som det skimrade.

Ringde min egen pappa på kvällen och fick inte tag på honom på mobilen. Försökte hemtelefonen och min mamma svarade. Blenda, igen alldeles ivrig, jublade ”Grattis på fars dagen!” innan hon hann märka att det inte var moffa i andra änden. Men hon körde en repris en halv minut senare efter att jag viskat åt henne att säga det igen.

Senare plockade vi fram fingerfärgen. På min första mors dag gjorde vi ett handavtryck av Blendas hand, och jag har länge tänkt att det inte är mer än rimligt att göra ett av Dags hand på — om inte Alfreds första (då var Blenda en dryg månad), så åtminstone Dags första — fars dag. Så nu har vi det! Ska rama in det med och hänga det på väggen i tamburen, tillsammans med Blendas. Två vinkande små babytassar.

Efter att barnen somnat drack jag vinglaset jag saknade häromkvällen. Vi köpte vinet i går, tänkt för i går också, men mäktade aldrig med det då. Är nu riktigt mör i huvudet, men det var jag å andra sidan innan också. Jag har sovit så osunt hela den här veckan och pyttelite har det berott på barnen och utan tvekan är det jag själv som bär den huvudsakliga skulden — har varit uppe sent och följande kväll låtit mig slumra till i några minuter vilket lett till att jag sedan varit minst lika sent uppe den kvällen med, och så vidare. Ser fram emot att börja på ny kula imorgon måndag, även om jag vet att det inte är så det egentligen funkar. Men med den här vinskvätten i kroppen känns det så ändå (även om det redan hunnit bli sent nu igen, grr). Jag är redo att sova som ett propert utsövningsproffs till stock.

Åtta vykort från en babybubbla en måndag och tisdag

I måndags kom vi hem från bb tidigt på kvällen, och katterna gick omkring och nosade i periferin utan att våga sig riktigt nära. De är lite skygga för Dag nu när han är på utsidan. Annat var det då han var i magen, då brydde de sig inte ett skvatt i att de stod och trampade på honom. Eller att han sparkade tillbaka.

Förvisso nyfikna, men utan ingivelsen att ge sig hän den nyfikenheten. Lika så bra att de håller visst avstånd. (Fast i dag kom faktiskt Selma och strök sig mot hans lilla hand.)

Här är vi! Slog mig precis nu att jag som alltid varit yngst i min familj nu är äldst i min familj. Fast jag vet inte om det räknas när man axlat en föräldraroll i familjen, men hur som helst så. Food for thought… 🤔 (Nej, skoja. SÅ inget att fundera på.)

I tisdags började min huvudvärk. Gissar på bovarna uttorkning och sömnbrist i dramat. Dag hade några lynniga nätter och jag är dålig på att tupplura, till skillnad från katterna. De blev överlyckliga när Alfred tog ner spjälsängen från vinden förra veckan. Ännu gladare när madrassen var luftad och fodralet tvättat och alltsammans placerat i sängen. Det stör inte katterna, men nu är allt alldeles nerhårat, innan vi ens hann bädda den. (För övrigt med grönvita lakan som jag hittade på loppis efter min sista arbetsdag inför mammaledigheten. Eller, jag hittade ett dynvar, och Ellen hittade det matchande påslakanet åt mig. Credit where credit’s due.)

Två andra som tupplurat.

Blenda kom staplande med yra, bestämda steg från sin middagslur och jag trodde att det var till mig hon gick så målmedvetet men nej nej, det var beben hon ställt sitt sikte på. Det ser typ ut som att han ligger där och gallskriker på bilden men jag kan inte minnas det alls så endera är jag en otroligt ouppmärksam förälder eller så är Dag världens yngsta mimartist.

Dag somnade i soffan och Blenda lånade ut Pupu åt honom som sällskap. 🥲 Kontorspupu, som hon blev blixtförälskad i när hon fick syn på honom i en gratiskorg utanför loppis när hon bara var 0-åring. Det var på den tiden som loppis låg ett par hundra meter nerför backen från vårt. Ack, living the dream. Här kan man gott föreställa sig den där gamla utdaterade Lost-gifen på skägg-Jack som gråter om att ”we have to go back” för extra melodramatisk effekt för att matcha hur mycket jag saknar det. (Även om det, då det begav sig, faktiskt började kännas rejält pinsamt hur ofta jag gick dit.)

Och här har den lille typen — som Blenda är himla glad att efter lång väntan äntligen få paja på (”Jag börjar tröttna på att bara vänta och vänta” är en varnande kommentar hon fällt ett flertal gånger) — somnat i sängen istället. Eller som jag har kommit att kalla det: Dag har tagit natt.
🥁
tack

Internationella syskondagen

Vi visste inte om det, men det var internationella syskondagen i går. Vi åkte ut till Öjens naturstig och när vi gick över bron i början av leden sa jag åt Blenda att här har hon varit förr, men då var hon i min mage. Vi tog bilder på samma bro då men jag verkar inte ha publicerat nån av dem, och nu då jag tänker på det så tror jag också att jag var för fåfäng och missnöjd med dem, hah. (Kände mig SÅ ful den tiden. Kroppen främmande i.o.m. graviditet, nyklippt osmickrande pannlugg, och så vidare.) Eller vaddå ”tror”. Jag VET att det var så.

Ställ dig med magen, Blenda”, sa Alfred. Magen är vad vi kallar mig nu för tiden. (Skoja.) Och vips! Så hade vi TYP tagit syskonfoton på internationella syskondagen i alla fall. Okej okej lite krystat. (Okej okej ursäkta preggojargongen.)

För övrigt var det i samma månad men i slutet av dem som vi var här sist. Men då var jag graviditetsmässigt i fjärde-femte månaden, den här gången mer som åttonde-nionde. GULP. Det börjar dra ihop sig… (Jag SA ursäkta redan.)

På tal om syskon så läste jag nånstans att personer som har sex år mellan sig själv och sina syskon klassas som s.k. ”funktionella endabarn”. Jag är yngst i familjen och just ett sådant. Jag tror att jag säkert är en ganska typisk minsting i många aspekter, men fasen om jag inte också är lite ensambarn. Ordet ”sladdbarn” är nog rätt beskrivande för hur jag känt mig, minns mitt känsloliv som ganska ensligt under min barndom. Jag var avundsjuk på mina systrar som var närmare varandra i ålder och jag ville så gärna ha en lillasyster själv, någon att höra samman med på samma sätt. Det här har nog format mig himla mycket och jag kan se spår av den känslan och andra som hör ihop med den genom hela mitt liv. Den påverkar mig nu också, och jag vet att jag projicerar en del på mitt/mina barn. Inte bara med åldersskillnadsnojan, som jag nämnt tidigare. (Men släppt! Tycker nu att 3,5 år känns prima.)

Jag kan bli ängslig, som ni säkert vet. När vi bara hade en katt, Selma, och funderade på att skaffa en till, så hade jag sån jävla ångest över det. Jag tyckte ändå det var väldigt viktigt att hon fick en kamrat eftersom katter ofta vill ha det. De är familjedjur. När jag såg annonsen med Myra så visste jag det var hon, på samma sätt jag vetat när jag såg annonsen med Selma, men fy helvete alltså vad jag våndades. Jag var SÅ orolig över att fucka upp dynamiken. Vi hade ju det så bra vi tre, jag och Alfred och Selma. Låg liksom vaken om nätterna och mådde dåligt över det, vilket låter helsjukt nu i efterhand, men ja så var det alltså.

Man kunde ju alltså tänka sig att jag hade behövt sövas ner på medicinsk väg nångång under denna andra graviditetens gång för att någonsin få någon vila. Ett år eller så innan jag blev gravid så kändes det fortfarande som att det skulle vara ett svek mot Blenda att föra in ett syskon i familjen. En ny baby. Vaddå en ny baby?! Någon att ta hennes plats?? HEMSKT ju. Så kändes det då. Men alltså det är jäkla lite jag sist och slutligen oroat mig för att det här ska vara fel beslut, så som jag gjorde med katterna. Tycker det är alldeles häpnadsväckande! Hade inte räknat med att det skulle gå så här smidigt i psyket så här långt. Visst har det emellanåt känts bitterljuvt, det är ju liksom slutet på en kort liten evighetslång era det här. Det kan kännas drabbande, vetskapen att det är så förgängligt, så påtagligt flyktigt. Som jag vet att tiden förstås alltid är, men jag känner det inte alltid. Det känns redan sentimentalt när Blenda någon morgon kryper upp i vår säng och ligger där mellan oss, bara vi tre. Jag kommer sakna det här, tänker jag då.

Men ända sedan vi berättade att hon ska få ett lillasyskon har hon väntat, väntat och väntat. Hon pratar om bebisen, frågar vad den gillar för mat, sjunger sånger för den, berättar vad hon vill leka med den, känner och pussar mig på magen, undrar vad den gör där inne, ”bara plaskar runt i fostervattnet” säger hon och fnissar långt bak i halsen. Hon uttrycker sin längtan som jag tror att jag hade velat göra, och kanske hade kunnat, och jag blir fan RÖRD av det. Jag ser såklart mig själv i henne och det blir så tydligt hur generationer fungerar, hur man vill att de ska få det man saknat, ha det man önskat sig, vara det man inte kunnat vara själv, men det kommer från henne så det kan inte bara vara projektion.

Och jag fattar att det finns inga garantier för något över huvud taget, men om jag måste plocka fram någon ”tänk om”-tanke som varit för tung för att utstå denna graviditet, så är det i så fall den att något ska gå fel så att Blenda måste vänta ännu längre. Går allt bra så är jag inte rädd för att det ska bli helt fel. Tänk det, så långt min ensliga ängsliga lilla själ har kommit. Den är där den alltid var.