om hoppet

Ni har kanske hört eller läst om att under gårdagen var det en ung man som hotade med att hoppa från ett av höghustaken i centrum av Vasa. Det råkar sig så att det var samma sjuvåningshus som jag sitter i om dagarna.

Allt gick tack och lov bra i slutändan, men en tid där var det mycket oroligt och nervöst. Det hördes rop, skrik, ibland vrål uppifrån taket. Polisen hade spärrat av området. Unga killar som jag förstod att var kompisar till han på taket stod nere på gatan och tittade åtta våningar upp.

Själv befann jag mig ungefär halvvägs mellan de våningarna och kände mig märklig och förundrad — funkar det faktiskt så att jag ska sitta där och jobba medan nån kanske störtar till sin död rakt förbi mitt fönster? Ja, jag vet att det finns förstås inget jag kunde göra, menar inte på det viset, men kontrasten mellan killen på takets liv och mitt eget då blev bara så surrealistiskt splittrat. Min egen vardag kändes plötsligt så sekundär.

En arbetskamrat som hade gått på lunch strax innan det här började kom tillbaka och sa att hon hört killen ropa ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte” åt den ena polisen där. Jag tänkte lättat att han inte vill dö just idag. En tid senare kom killen också ner oskadd, och jag drog en djup lättnadens suck och hoppades och förmodade att oavsett vad det var som fick honom att klättra upp på det där taket så kommer han säkert få den hjälp han behöver.

Senare hör jag att det lär ha handlat om att han vägrats asyl och snart ska utvisas. Att det för honom var samma sak att hoppa som att i nuläget tvingas åka tillbaka till sitt hemland. Och det är så sabla sorgligt, skrämmande och så hemskt att det är svårt att begripa. Men försök. Försök fatta. Fatta vad folk går igenom.

Och då, när jag hörde det där, så förstod jag att det han ropade åt polisen, ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte”, nog inte bara handlade om att få hjälp att ta sig ner för stegen.

Grät lite när jag kom hem. Tycker bara det är för jävligt. Alldeles, alldeles för jävligt.

hokus pokus

stwcauldron

Helt plötsligt hade det gått tre veckor sen senaste blogginlägget; mars är här nu, dagarna har börjat bli märkbart ljusare, fågelsång hörs från trädtopparna, hissen luktar ofta blöt hundpäls, på innergårdarna sicksackas det mellan vattenpottarna, och för att uttrycka det så som vi gör varje år runt den här tiden: våren är runt hörnet. Jag har försökt skriva ett inlägg i ganska exakt en veckas tid men jag är fortfarande generellt orkeslös, försoffad, lättdistraherad, okoncentrerad, resignerad, irritabel och benägen att kasta in handduken. (Obs! Skittråkigt att vara sån, rekommenderas ej.) Men jag knaprar i mig vitaminer och mineraler och tänker att bara jorden kommer lite längre i sin omloppsbana så måste det bli bra.

Drack för en stund sen min femte smoothie den här veckan, denna med granatäpple, passionsfrukt, banan, persika, kokosmjölk, mandelmjölk, yoghurt, kiwi-guava-juice, ingerfära och honung. Samt linfröolja för omega 3, 6 och 9. Igår blev det en på buskblåbär och grönkål, bl.a., kryddad med ingerfära och kanel. Det är möjligt att mina återkommande vitaminbomber redan har börjat ge resultat, kände mig piggare i morse och inte lika manglad ikväll. Häxbrygder! Vars verkan tyvärr har tynat vid det här laget, men jag tar vad jag får och klagar icke. För en gångs skull, #blinkblink.

äh, blommiga slipsar och värkande huvuden, typ

20140201_graend

Såhär såg en bit av Vasa ut tidigare idag. Vi åkte på loppis, hade planerat ett inspirerat och detaljerat inlägg sen då jag kommit hem igen men ungefär halvvägs genom alla rader av hyllor på Oma Tori började jag plötsligt känna av ett illamående samt huvudvärk. Och värre blev det. Mår inte alls bra nu.

Ett litet plåster på såren är att jag åtminstone gjorde en del fynd. En tantkavaj, typ karminröd, i någon slags ylleblandning; en gubbtröja, svart botten med varierande stickade mönster i vinrött, skogsgrönt och mörksepia (ska sy om den lite); tre stycken slipsar i varierande färger och blommiga mönster. Ser ni, för en tid sen redigerade jag några porträtt av en äldre herre som bar en mycket snygg vintageslips mönstrad med prästkragar och jag blev så begeistrad av dennes stilsäkra och överraskande snygghet att jag blev lite besatt med blommiga slipsar. Så pass mycket att jag tycker det är värt att samla några fina på mig även om jag nödvändigtvis inte själv kommer finna användning för dem. En undermålig bild på trion:

20140201_slipsar

Som ni ser är den sista slipsen även prydd med GÄSS! (YES!) Ett fåtal små vita kaniner sticker också upp sina öron bakom blomstren här och där. Flora och fauna, två av mina favoritsaker ju. Har också börjat tänka på vilken jäkla bra accessoar en slips är, en liten strimma personlighet förpackad i en extrem prydlighetsbooster som samtidigt är fullkomligt standard och därmed okomplicerad.

Har gjort en stor mugg med starkt pulverkaffe med massor av glass i som jag smuttat på så länge jag skrivit det här. Skulle dricka det medan jag såg på But I’m a Cheerleader (har ej sett förut men den verkar lagom krävande för idag: alltså inte alls) och tyckte synd om mig själv, tänkte jag. Ska återgå till den planen, stat. Adjö.

hot dreams, hot streams

 

Timber Timbre, mitt favoritband (eller min favoritartist, vet inte vad TT klassas som?), släpper ny skiva i april och idag har titelspåret med video släppts. Obs, det är mycket naket kvinnfolk i videon.

Var vid första lyssningen något tveksam, rent av en gnutta orolig för framtida besvikelse — har inget emot saxofonslisket, stripklubbshettan och den plötsligt höga, nästan tropiska luftfuktigheten, men det är bara så långt ifrån pianoklinket, gitarrsträngknirret, timmerstugedraget och den torra luften virvlande av damm som jag är van med. Men redan efter min andra lyssning gillade jag den direkt tre gånger mer än jag gjorde efter den första, så jag tror det löser sig! Taylor Kirks röst låter perfekt sensuell till det heta drömtemat, men jag föredrar ju ändå då han sjunger om exempelvis…

… döden och efterlivet,

… förbannelse och omöjlig frälsning,

… eller olika former av vidskeplighet och ritualer. Och allt möjligt annat, alltid förpackat i en nätt liten ockult låda som du är ändlöst fängslad av men som du aldrig lyckas öppna helt så att del av innehållet kan du bara skymta lite av där det ligger dolt i skuggan. Jag menar. Sånt går ju direkt rakt in i hjärtat förstås.

Även om den nya singeln inte alls är lika kuslig som vissa andra så har den ändå något av en krypande fara-vibb, det gjorde mig glad att märka att den finns kvar. Hade nog saknat den om den varit helt borta. Om hela albumet fortsätter i samma andra som singeln så tror jag det sist och slutligen kommer bli magnifikt och suveränt och alla sorters fantastiskt. Ser verkligen fram emot första april nu!

Bra musik. ♥ Jee.

nattsudd

Processed with VSCOcam with m5 presetProcessed with VSCOcam with m5 preset

Bild nummer två tog jag i misstag och jag tyckte den fångade baksmälletröttheten så bra att jag inte kan motstå att inkludera den trots dess tämligen oförskämda all-up-in-your-face-ighet. Plus att grodperspektivet och tankebristen definitivt bidrar med en klar brytning från samma-vinkel-samma-min-risken = bonus! T.o.m. det o-(som-skönhetsbranschen-tycker-om-att-kalla-det)-”smickrande” hakpartiet förmedlar dagens känsla, det är lite sådär tjockt och trögt i svalget och halsen. Till min stora förtjusning tappade jag nästan rösten igår en stund (alltid spännande med en ny röst, tycker jag), den har varit lite osäker under veckan också, länge grumlig på mornarna och så. Förväntar mig att jag ska snart bli förkyld men än uppvisar jag inga andra symptom. Igår gick jag alltså ut och på grund av det har jag varit hiskeligt slö och synnerligen meningslös idag. Har tillbringat exakt hela dagen i pyjamas, i säng och mestadels i en annan verklighet skildrad i form av film, tv-program, och en massa Youtube-klipp. Har svårt att förstå vart dagen har tagit vägen, men gårdagen var istället lång. Och rolig! Kändes som att en evighet passerat mellan att jag kravlade ur säng på morgonen tills att jag kröp tillbaka i säng på natten. Alltså, menar ej bokstavligt att jag kröp, åstadkom inte en sådan skithög till dag idag ändå.

Något som pratades lite om igår var att skapa, att prestera och presentera, att få nånting kreativt gjort och att sen visa det åt någon också. Och hur många hindermoment det finns i allt som är lite kreativt. Alltså att det inte bara är att få något gjort och klart som kan vara svårt, men också att sen få ut det i världen. För en del personer verkar det så lätt att publicera saker de gjort, oavsett om det då är ett blogginlägg, en låt, en målning, en artikel, ett vad-som-helst, men för mig är det ofta något som tar emot. Kan ibland våndas över att posta ett inlägg, kan börja känna mig så fånig och störande att jag liksom ångrar att jag ska sätta ut ”dettat” i världen redan innan jag gjort det. Kan ibland plågas av det av och an ännu följande dag efter att jag publicerat. Känner nån igen det? Samtidigt vill jag förstås sätta ut det eftersom jag gillar bloggandet, men det är onekligen något med det som ibland får mig att känna mig så oerhört, tja, nojig för att göra bort mig antar jag. Kan bli så självmedveten och så generad över hur uppenbart det måste vara att jag är så självmedveten, och så rädd för att det ska misstolkas som självkärlek, samtidigt som jag förstås är väl medveten om att det inte finns bloggare som inte har en ganska stark narcissistisk ådra. (Fast å andra sidan, vem har nu inte den ådran under dessa självcentrerade tider?) Helt bisarrt egentligen. Det är inget jag skulle beskriva som ett stort problem ändå, men sabla enerverande är det ju nog ibland. Ett sånt onödigt slöseri av energi och välmående.

Men jag hade visst nån regel om att inte blogga om bloggande, så jag ska återgå till att hålla den. Den finns där av en orsak, faktum är att det är just sådana inlägg som jag brukar sen ångra. Andra också, men framför allt sådana. Men det är ändå något som känns intressant för mig i just detta, som gör att jag dras till att tänka på det. Hur ska det hanteras, funderar jag. Ja, jag vet inte. Tänker på Jantelagen vilken jag i allmänhet uppskattar, ödmjukhet och självdistans är alltid ett stort plus, men fasiken om Jante ändå inte ställt till det väl mycket ibland. Till exempel: Att en ibland ska bli så nojig för att folk ska tro att en tror att en är nåt. (!! Hah!) Alldeles för överdrivet meta. Har tappat charmen totalt. Xzibit skulle inte consider it något värt att exhibit. Och så vidare och så vidare.