Dripp dropp dripp dropp regnet faller sakta, dunk dunk dunk dunk hjärtat slår

Det var ett biljud på Dags hjärta som jag inte skrivit om eftersom det känts privat. Jag har knappt berättat om det åt nån, egentligen. På grund av biljudet släppte de inte iväg oss på tidig hemgång från BB, utan vi måste vänta där medan det utreddes. Jag var otålig och ledsen, ville hem. Men inte så orolig då och jag har inte varit det sedan, läkarna har bemött det med tryggt lugn, och magkänslan har helt enkelt bara inte signalerat åt mig att jag bör vara bekymrad. Och då har jag inte heller velat öppna dörren för någon annans oro.

Förra veckan var det dags för check-up med en andra omgång hjärtultraljud, den första var på BB. Trots att jag inte gått omkring och oroat mig (han har ju verkat så frisk), så var det en lättnad att få beskedet att allt är okej. Man hinner förstås tänka en hel del under tiden man inte egentligen oroar sig, inte minst under tiden ultraljudet utförs. Alla de där ”tänk om” som tränger in sig i glappen, pauserna, alla hejdningar från att ta något för givet. Tänk om det är nu allt svänger rakt åt helvete åh helvete åh helvete åh helvete. Man vill ju kräkas och ändå fattar man ju inte alls.

Och där emellan så är allt cool beans och jag glömmer vad som pågår och i nästa sekund känner jag mig skamsen för att jag inte är, typ, upprörd. Borde jag inte må superdåligt? Borde jag inte verka megaängslig? Jag undrar om läkaren tänkt på samma sak. Jag oroar mig för att verka nonchalant. Det här (jag) låter på nåt vis hemskt. Hur ska jag beskriva det (mig) rättvist? Det är förstås skillnad på att vara obrydd och att inte vara orolig, det vet ni.

Och så säger läkaren att allt är okej, hon återkommer till det flera gånger. Och jag svarar variationer på ”oj vilken lättnad” och ”åh så skönt”, och då jag sagt det en sista gång märker jag hur mycket jag menar det. Liksom. Hur djupt inifrån det kommer. Hur innerligt. Som att något liksom lossade från mig och svävade uppåt. En tyngande sten som blev till en glädjestinn heliumballong. Tänk att den fanns där utan att jag visste det?

Jag säger tack och klär på Dag halaren som är så liten att den knappt hålls stängd. Han blir som en stoppad babyrosa babykorv i den och det är så jävla gulligt. Går ut i hissen. Kliver ut genom ytterdörren. Tar av masken. Där ute har det regnat och luften är rik, himmelrik, på syre. Solen kikar fram så världen går lite mer i dur igen. Jag kramar om min lilla stora klimp jag har i famnen och jag känner mig så väldigt lättad och lyckligt lottad. Nu åker vi hem, Dag.


Senare, samma kväll, händer en olycka. Det är mitt andra barn, min första baby, som faller med cykeln och slår sig. Ganska illa. Hon blöder, har ont. Vi har kontakt med jourhjälpen och följande dag tandjouren. Blenda är otroligt duktig, i brist på bättre ord, och nu några dagar senare berättar hon obekymrat åt folk om händelsen och, roat, att jag satte broccoli på henne. (Att den var i en fryspåse utelämnar hon.)

Åt dagispersonalen, när de frågar om olyckan, säger jag att jag ”tack och lov inte såg den”. Men jag tänker sen att jag ljuger och ångrar mitt ”tack och lov”. Det såg säkert hemskt ut — men som jag önskar att jag varit där. Hu.

Ursäkta en sån fånig rubrik, men: Storleken spelar ingen roll (förutom när den gör det)

Efter min andra graviditet, med en gedigen viktuppgång (TACK OCH LOV var inte ALLT av den babyn, får man väl ändå konstera), efterföljt av en detta var inte första barnet-putmage i några veckor, plus några fruktlösa varv till loppis, så gav jag upp och köpte ett par jeans på Lindexrean. Två storlekar större än mina tidigare jeans från samma kedja, ändå ett bra köp — jag har använt mina nya Penny nästan jämt sen dess. Ett par månader senare är de för stora, men jag vägrar ge upp med dem eftersom mina andra fortfarande känns snäva, så jag bältar dem i midjan så de hålls uppe. Andra gånger bär jag dem utan bälte nerhasade på höften. Oberoende av hur jag gör ser jag lite ut som en luffare men jag låtsas att det är meningen. Det är något frigörande med att ha jeans som inte sitter åt någonstans. Man känner sig i alla fall inte fåfäng (fastän man ju är).

Det har ju blivit allt svårare att rättfärdiga att man köper nyproducerade kläder bara för att man vill ha nya kläder — jag menar jag HADE ju också kunnat gå klädd i gamla mjukisbyxor varje dag om jag varit riktigt *dUkTiG* — men känner ändå att den saken sannerligen är något varje nyförlöst kvinna kan vara värd: Ett bra par byxor. (Varje gravida likaså. Men det verkar vara en tämligen omöjlig ekvation, enligt mina erfarenheter.)

Och skor, herregud, skor. Mina fötter blev större under graviditeten och när jag tog de här bilderna var jag på väg ut för att hämta ut mina nya lenkkare. För att vara någon som pratat rätt mycket om loppis och att inte köpa nytt så låter det minsann som att jag köper en hel del nytt eller hur? HMM.

Nejmen vid ”obekvämt” måste man väl ändå dra gränsen va? Om det inte var för att mina gamla skor klämmer på tårna vilket medför inga problem i korta stunder, men efter en dag är smärtan reell och man kan konstatera att yup size does matter, så skulle jag nog inte köpt nya. Vill inte heller köpa begagnade då jag redan har nog med problem med mina fötter, plattfotad och hallux valgusad som jag är, och det är fullt möjligt att åratal av att ha använt begagnade skor och/eller annars bara dåliga skor har förvärrat det hela. Annars gäller loppisregeln, och det är också därför jag envisas med att använda Lindexjeansen.

Ja ja, vilket försvarstal det där blev när jag egentligen bara försökte driva med mig själv.

På tal om storlekar så ska man ju inte stirra sig blind på dem. På loppis ska man kanske inte titta på dem ens en sekund. Den här greigerosa halvpolon från Nanso är inte min storlek men lite löst och ledigt känns rätt (slouchy, inte helt olikt min hållning grr) och den är en av mina favorittröjor just nu. Den och kavajen (och väskan och bältet som knappt syns) är såklart från loppis.

Önskar att jag hade någon poäng att komma fram till men njäe. Jag bara dillar om ytligheter som vanligt. Om ni följer mig på insta så har ni hur som helst sett de här bilderna förut. Det var alltså gårdagens outfit. (Förstås taggad med #loppbiten som alla loppor bör, hör ni det!!) Jag får väl bara göra så som man gör i bloggosfären och lämna över ordet till er:
Vad tycker ni?
Spelar storleken nån roll?
: )

(Önskar jag kunde pokerfejsa mig igenom detta och säga inget men det känns för buskis. JAG DREV.)

Tur och otur och himmelsblått och chokladbrunt

Den här dagen, den här dagen. Eller kanske snarare den där gårdagen. (Nu efter midnatt förrgårdagen men det blir för snurrigt om vi ska låtsas om det.) Blenda vurpade med balanscykeln i backen, och i dag köpte vi en ny hjälm åt henne. Det var med andra ord tur att hon hade en. Det hade kunnat bli en riktig mardröm men det ordnar sig, kommer bli bra. Men jag är hur som helst lite mör av att tänka på missöden och potentiella eländen så jag tror faktiskt jag lämnar det där. Det känns inte heller alldeles okej att skriva om andras olyckor. Integriteten, och så vidare.

Det var även andra saker i går som jag inte känner för att gå in på just nu, och jag säger inte det för att kokettera, utan mer för att… öh. Säga det, bara. Det berör sedan tidigare inplanerade sjukhusbesök med det andra barnet och det skulle kännas skevt att utelämna det helt och hållet, som att Dag inte också var viktig. (Frisk, är han också.)

Så väldigt nöjd med min färgkombination i dag. Sånt piggar upp. Äntligen temperaturer för mockajackan. Massa glass i stora lass. Himmelsblått mot chokladbrunt. Och så vidare.

Fyra aktuella stories

Jag är definitivt en sån som huvudsakligen använder mina insta stories för att spara bilder på barnen och katterna. Naturbilder och nån självis nu som då. Ni fattar. Jag orkar liksom inte riktigt satsa. Sannerligen inte delta i debatter eller snackisar heller. Kan dela sånt jag tycker är viktigt men drar mig för att säga något eget om ämnena. Vad ska jag där och härja om saker som jag redan vet att alla som följer mig ändå tycker likadant om och som andra sagt mycket smartare och bättre? Lite så brukar jag känna.

Men i går mådde jag fan illa och skrev det här som jag fick så väldigt mycket respons på att jag tänkte lite, bloggare som jag är, att okej borde jag göra ett inlägg av detta? Men beslöt nu, lat som jag också är, att jag bara gör så här istället:

@complex.

Jag tittade länge på människorna på bilden igår. Vet inte om jag kunde ta in det helt. Zoomade in och det framträdde så tydligt att varje en är en individ, ett jag. Så många jag precis som jag. Och jag känner en sån ömhet för varje person jag riktar in mig på. Vad månne ska röra sig inom dem? Sorg, lättnad, skuld? Det kränger i en att försöka föreställa sig hur det är. Nåt jag, om jag fortsätter ha tur, aldrig kommer förstå.

Och i dag såg jag en annan bild som summerade mina känslor alldeles exakt:

@saharsanjar. / 📷: @mr.magpie.

Bokstavligen var ”Kom hit! Allihopa! Ut med skitstövlarna istället” nåt annat jag skrev igår i ett samtal om saken. Jag tycker förvisso att det här landet har plats med fler invånare än nuvarande antal — men om nu nån insisterar på det motsatta så har jag en lösning…

Men huvudsakligen katt och barn var det ja. Så vi byter hux flux ämne:

För så här gulligt var det i går. När inget barn sover mellan mig och Alfred är det mer eller mindre Selmas plats. Sedan Dag trädde in i bilden har hon hållit sig på avstånd, men i går såg hon sin chans och kunde ej stå emot. Hon bara damp ner där, välte sig på sidan med ett BAMP sådär som katter gör ibland. Otroligt mysigt, även om det innebar att jag inte hade särskilt mycket till sovplats i.o.m. att jag brukar fösa iväg Dag en bit inåt sängen efter att han ammat klart. Nu hade jag inte riktigt möjlighet till det, eller till att vända mig. Men det gjorde inget, eftersom det, som ni ser, var så jäkla gulligt att jag TILL OCH MED måste ta en bild med BLIXT på ahahhh. Ej helt sansat kanske men kände instinktivt att det var värt risken att de skulle vakna.

Dock ej på samma sätt som en känd svensk profil som vid ett par olika gånger klagade på att nattning av barnen tog evigheter, och detta illustrerades med flera selfies med blixt tagna i ett mörkt rum, och sen också ett foto rakt i fejset på en vaken (missnöjd) toddlare? Ursäkta men vad i helvete förväntar man sig om man håller på och blixtrar i rummet när de ska somna? Tänker ofta på det här och hur sjukt det var. Alltså mer än bara dumt, det är liksom MOTBJUDANDE på nåt sätt. Kände sån skepsis gentemot hela den här personen då. Vad driver henne? Vet ni? Och jag kände mig alltså lite som henne när jag tog den där bilden på Dag och Selma men lovade mig själv att om de (eller Alfred) vaknar så ska jag FÖRSÖKA att inte klaga på att de inte sover i bildtexten ändå. FÖRSÖKA.

Och de vaknade inte. Så. 😌

📸: @li.m.por då.

Vecka 33 och tillbaka till vardagen

Åtminstone är en av oss det, d.v.s. Blenda som i dag återvände till dagis igen efter sommarlovet. Alla i hushållet var i morse engagerade i denna händelse, och då menar jag verkligen alla — till och med Selma och Myra iakttog avfärden från köksfönstret.

Själv tillbringade jag dagen alldeles slö och handlingsförlamad. Är det inte typiskt? När det plötsligt finns betydligt större chans på oavbruten egentid så blir möjligheterna på nåt märkligt vis alldeles förlamande. Vad handlar det om? Jag menar sån skit får en verkligen att mer eller mindre självdiagnosticera sig med ADHD. (Nä men, såklart är det inte så enkelt att bedöma, men yikes vad jag känner igen mig i många memes om saken. Får en att bli rätt fundersam SLASH ÖVERTYGAD ibland.)

Allt jag gjorde var att dricka kaffe och ångra att jag inte sovit mer. Inte den vardag jag drömt om men onekligen bar den en vibb av klassisk motsträvig måndag, I’ll give it that.

I sommarlovsefterhand känns det som att vi borde ha gjort något mer under lovet, något mer speciellt. Visst har vi gjort saker, men det varit bebistider i coronatider, och det har väl varit aningen begränsande ändå. Antar att den där känslan dels handlar om mitt dåliga samvete för att jag överlag varit så frånvarande från Blenda den här sommaren. Som att jag önskar att jag hade kompenserat för det på nåt vis, fast jag vet att det är nonsens. Alfred har skött så gott som allt med henne och sällan har jag orkat hålla på och leka de stunder jag haft möjlighet. Det är ju bara så att lillebror har tagit mycket fokus och energi av mig. Tröstar mig med att det kanske inte är sommaren vi tågluffade till Berlin eller bodde med Elsa, Jonas och Signe i Lovisa, men det är sommaren Blenda blev storasyster. Sommaren vi hade en liten baby-Dag hos oss. Sommaren Blenda verkligen verkligen längtat efter.

Och så ger det mig hopp att jag känner av en förändring i min orkeslöshet, att jag återhämtar mig. Jag rent av sprang en bit i dag för att hinna med Blenda på cykeln, sen gav Alfred mig beröm och jag trodde han drev med mig. Han försökte bara vara snäll, men förstås blev jag misstänksam när någon är vänlig på det viset eftersom sådan är jag av någon jävla orsak. Liksom. Jag förtjänar väl inte beröm för nåt så trivialt som att jag sprang? Nej jag måste ha sett ut som en idiot. Ja så var det. Det är därför det uppmärksammas. Så reagerar jag. Men Alfred gav mig alltså beröm eftersom jag inte kunnat springa på väldigt länge, men plötsligt händer det! (Har dessförinnan bara bryskt kunnat ropa ut order och hot för att få kontroll över en situation där ett barn rört sig för snabbt.) Jag ser till och med fram emot att låna Alfreds crosstrainer i källaren igen — hade just börjat med det förra hösten när jag blev gravid och väldigt hastigt otroligt sömnig och andfådd (och lite nojig för vad som är lagom träning eftersom jag har så lite erfarenhet) — kanske är det förresten det jag ska göra imorgon om jag är lika slö som idag. Och Dag väntar längre stunder mellan amningssessionerna än han gjorde förut och det hjälper förstås det med. På eftergranskningen var mitt Hb nästan mitt personbästa, också trevligt. Det är ju ingen rak linje jag följer men rent generellt så. Jag känner mig piggare, det gör jag.

Fast kanske inte just på en måndag.