Bloggito ergo sum, så: Första semesterveckan, då

Ditt & datt

Hej hej jag lever fortfarande. Det blir bara ofärdiga utkast här. Glest utspridda, dessutom. Jag är inne på min tredje vecka semester, men den känns som dubbelt längre (och ändå inte hälften tillräckligt), och nu sitter jag här — ensam, med mycket egen, oavbruten tid framför mig — och känner mig tafatt. Var ska jag börja?

20200709_jobb_001.JPG

9 juli. Här är jag på jobb min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer tillbaka är kontoret ombyggt och den här typen av självisar här på bloggen får ni säga AJÖSS TILL.

20200709_jobb_002

Men än hinner vi klämma in en till. >:)))) Efter jobbet den här dagen cyklade jag raka vägen till Sappo (fammo) Mayas för att hämta Blenda. Alfred hade lämnat henne där när han skulle åka ut på cykelbudtur till Molpe med sin kompis Axel.

20200709_blenda

Jag var alltså gräsänka och på kvällen gick Blenda och jag ut på en promenad när solen tittade fram så ihärdigt, efter en mulen, stundom regnig dag.

20200709_hund

Vi såg en hund.

20200710_blenda.JPG

10 juli. Följande dag passade jag och Blenda på att gå på café, bara vi två. Trevligt att man kan göra sånt nu och faktiskt ha en ganska okej löpande dialog. Allt är säkerligen relativt men jag tycker hon pratar jättemycket nu, med ett ordförråd som vuxit massor på sistone. Hon använder ord som ”imponerad”, ”förbryllad” (fast inte alltid helt korrekt) och ”förskräckt”. Häromdagen frågade jag henne vilket hon ”föredrar” av två alternativ, och hon kunde svara. Hon blir tre i oktober(, säger jag inte för att skryta utan för dokumentations skull, hjälp).

20200711_katterna

11 juli. Alfred var hemma igen och vi rastade katterna som höll på att bli alldeles tokiga av att sitta inomhus i detta grannväder. Visst ser ni förresten skillnad på dem? Vet ni vad som provocerar mig? När folk inte gör det. Låtom oss inspektera:

20200711_selma

Selma.

20200711_myra

Myra.

Fattar int. Myra ser ju till och med ut som en myra. Ssselma är sssvart. SKÄRPNING ALLA!

20200711_bluemoon

Lördagskvällen och semesterstarten till ära testade jag en ölsort jag inte testat förr. (Ni hör hur sällan jag dricker alkohol numera, va?) En kompis gav tipset om att pressa ner en apelsinklyfta i den, fast det hann jag inte med denna gång. Postade en bild på semesterölen i mina stories och kände mig som EN SÅN JÄKLA KILLE då jag gjorde det. Borde ha loggat det i Untappd också. (Ja ja ursäkta alla tjejer som också gör sånt, jag vet att ni finns.)

20200712_snigel.JPG

12 juli. Följande dag var regnig och priset för tjusigaste paraplyet i stan gick till den här snäckan.

*pekar på mig själv*

Ha ha skoja, menar den på bilden.

20200713_regn

13 juli. Igen en dag som kantades av regn, åtminstone mot kvällen. Men jag tycker om när det blir mulet mot kvällen, man kan varva ner på ett helt annat sätt då. Stämningen blir dåsig och inget starkt solljus smiter in mellan rullgardinen och fönsterkarmen i sovrummet.

14 juli. Denna dag hände något osannolikt. Jag tog inga bilder alls??

20200715_vy

15 juli. Det var dock bara en tillfällig glitch, nu är vi back on track. Men va, det här ser väl inte ut som Österbotten? Var är vi?

20200715_taag

Jomen på tåget på väg mot Östra Nyland! Men mer om det en annan gång.

Nån annan som kör på inrikessemester i år? (Alfred och jag pratade nyligen om att ordet ”hemester” förresten inte alls fungerar i talspråk, i text funkar det men det låter alldeles osmidigt och hemskt att uttala högt. HEMskt, lol.) Nu blir jag osäker på att jag faktiskt pratar med nån och inte bara rakt ut i det tomma intet. Kan inte ni som fortfarande läser den här bloggn ibland (och orkat scrolla igenom hela den här i ärlighetens namn ganska händelselösa bildbomben) säga hepp och hej? Berätta ert drömresmål inom ert nuvarande land vetja! Jag är intresserad.

Det vida odagliga

Ditt & datt

Det är kanske bara jag som minns det, men jag gjorde sådär igen. Jag blev frustrerad på bloggandet (att det snarare motsvarade ett icke-bloggande), skrev något frustrerat och gnälligt, blev sedan generad så att det hela fick en dålig smak och jag började hålla mig undan. Ska försöka att inte metablogga längre. Med undantag för nu, tydligen. ☝🤠👉 piu piu

Nu nollställer vi det här.

20200619_midsommarselma.JPG

Så här är en bild på mig när jag ägnar mig åt midsommarritualen att erbjuda en fjantig katt åt nattens ljusblåa skyar. Som ni ser lyfter katten sin spralliga svans för det vida blåa odagliga himlatäcket att nappa tag i. Det är det enda acceptabla i en sån situation. Hittade du hit genom att googla ”österbottnisk midsommartradition”? Jag hoppas det.

Gårdagen var så lyckad. Vi åkte ut till Oravais där vi hälsade på Blendas kusin Elis (med familj). Barnen badade och lekte och höll armarna om varandra, Luzilla och Daniel skämde bort oss med en massa god mat som jag SLUKADE och barnen bestämde att de skulle dela stol när de åt (gulligt), solen gassade, havet glittrade, och på hemvägen hade jag antagligen kunnat somna i bilsätet. Vill ni höra om hur litet jag hade sovit förra veckan? Nej. Kan jag hålla mig ifrån att släppa genomskinliga hintar om att det var väldigt litet? Också nej! Som ni redan märkte.

Efter en tupplur kände jag mig som en eremitkrabba som bara ville krypa in i sitt skal. Till sist kröp jag istället, med Alfred och Blenda, till butiken för att få lite frisk luft. (Och godis.) När vi litet mer uppiggade spatserar in gården igen så händer det plötsligt: vi möter barnet Cassandra som är här och hälsar på sin farmor (vår granne)! Cassandra och Blenda är ungefär lika gamla men de har aldrig träffats förr. Under snart tre års tid har vi nu som då sett detta barn ute på gården men vi har aldrig lyckats tajma det så att vi kunnat gå ut samtidigt. Den här kvällen hade jag redan hunnit tänkt lata tankar om att det kanske var lite sent att börja hitta på nåt annat än att ställa sig för sängen — så glad att vi ändå släpade oss ut!

Blenda sken upp direkt när hon såg Cassandra, vi hade pratat om att hon var här och att de kanske skulle kunna leka, så hon visste vad som var på gång. Hon fattade tycke för sin nya kompis och blev efter en tid generös med kramarna. De två yrde omkring så länge vi vuxna satt ute i trädgården, klappade gulliga hundar, pratade och drack ett par glas vin. Kändes typ KONTINENTALT i den här värmen, som att den plockade fram en livsbejakande sida man glömt att man över huvud taget ens KUNDE ha. Det är så länge sen jag gjort något spontant, slog det mig. Det har utav uppenbart smittsamma orsaker inte känts möjligt på en lång stund. (NEJ då syftar jag inte enbart på min trista personlighet.)

IMG_0279IMG_0304IMG_0285IMG_0326.JPGIMG_0362

Snipp snapp snut så var dagen och veckan slut. Och fast den hade sin (onaturliga) semesterresecharm med sin tropiska hetta och strålande solsken, så kände jag mig så lycklig att jag blev rörd när jag mitt på dagen i dag promenerade till torget för att hämta lunch, och himlen var draperad i ett ljusgrått täcke, ett lätt duggregn droppade på folk som inte iddes fälla ut sina paraplyn, och termometern visade 22 grader. U n d e r b a r t .

Midsommar, midflow

Ditt & datt

20200620_stubbe_00120200620_stubbe_00420200620_stubbe_003

Är hemma igen efter en långhelg ute på landet, torsdag till söndag, under vilken jag hade en massa tid som likväl rann mellan mina sömnlösa fingrar som om den vore några ynka sandkorn. Föreställer mig alltid att jag ska hinna med mycket, att jag har oändliga alternativ. Sen är jag ändå bara trött och vill främst ha en lugn stund för mig själv. Lite samma nu också. Jag har nyss nattat Blenda och känner nästan för att gå och lägga mig själv med. (Fast vet att jag då vaknar runt två på natten och inte kan somna om.) Utav pur envishet skriver jag något nu för jag är egentligen på ganska dåligt humör p.g.a. dåligt flow, hinder och avbrott, men vill inte låta det förstöra mina planer på att skriva några rader i dag. Urless på att aldrig lyckas blogga! Är lite gladare när jag gör det. Men gud vad det är svårt att inte vara så trött, så sömnig, så avbruten, så o-flowig.

Vad jag försöker säga är att jag alltså inte hittar rätt läge för att berätta. Vet inte ens om vad. Midsommarhelgen var lugn och tillbringades ute på landet hos mina föräldrar. Det var nymåne och sommarsolstånd på samma gång. Skulle man varit så lagd skulle man säkert hållit en liten ritual under söndagsnatten. Det hade blivit ett mer spännande inlägg, helt klart. Nu blev det så här istället denna gång.

Avskyr förresten att använda de där bilderna för detta inlägg. Orkar bara inte leta fram nya. Jag var harmonisk och på bra humör när bilderna togs, om än mycket dåsig då med, runt niotiden på lördagsmorgonen. Jag laddade upp dem i går kväll och sen dess har jag gång på gång försökt blogga. Tycker det är så svårt att ens hitta någon tanke i det här huvudet mitt längre. Det oroar mig ibland. Varför kan jag inte tänka ut saker? Hitta reflektioner eller ens detaljer? Har jag ALLTID varit så här jävla trög och blåst? Medan Blenda somnade i kväll formulerade jag något i mitt huvud som jag skulle skriva ner och spinna vidare ifrån, men jag hann aldrig så långt och det här är något helt annat. Det här är så irriterat och det skär sig fullständigt mot vad jag hade tänkt att inlägget skulle vara när jag laddade upp bilderna. Det skulle vara spontant och bekymmersfritt. Det blev allt annat och DET STÖR MIG. Mycket!! Ville bara ha det sagt. Känns som att jag slösar BRA FIILIS på nåt sätt. Eller tar ett sorglöst minne och knyter ihop det med något surmulet, kanske. Äsch, jag vet inte. Och jag vet inte hur folk gör för att ta sig förbi det där då ens fiilis blir helt fel och man kommer av sig i skrivandet. Jag vet att folk säger att man ska strunta i det och skriva i alla fall men alltså HUR? Hur gör ni?

Sad happy, happy sad

Ditt & datt

20200614_sb_004

”Jag är Signes bästa kompis”, sa Blenda. Hon har tidigare sagt att Signe är hennes, och kanske föll det sig då självklart för henne att hon såklart är Signes. Jag sa nåt i stil med att man brukar låta andra säga vem som är deras bästis, men hejdade mig. Om man ändå känner det förtroendet, varför inte bara säga det? Jag har tänkt på det efteråt, att kanske är det så det egentligen borde uttryckas. Så ärligt och oförställt. Om jag gillar dig mest, vill känna dig bäst, allra mest tycker att du är allra bäst, då kanske jag är din bästa vän. En av dem, i alla fall. Barn krånglar inte till det och kanske är det minst lika rimligt att säga vems man som vem som är ens. Varför inte bara berätta vem man är för sin kompis eller hoppas få vara? Ens förtroliga. Du, jag är din bästis, vet du det? (Du vet det, Elsa.)

20200614_sb_001

Jag är typ kär i de här bilderna på Signe och Blenda tillsammans och det finns massor av dem och det var SKITSVÅRT att välja ut några till det här inlägget och det är ännu svårare att sluta stirra på dem med hjärtögon. Blenda var så salig och sprallig över att få kramas, hon hade längtat. Vi hade pratat om det på förhand, sen höll det på att glömmas bort, och båda barnen blev lite andäktiga när det väl kom på tal. Vill alla kramas? Jadå, vill kramas. Sen kramades och kramades de tills de föll omkull. Ställde sig upp, fortsatte kramas, föll omkull igen. Och ställde sig upp, fortsatte kramas. Nä huhhu det var så gulligt och fint. Och liksom rörande också, när man som blödig vuxen vet och förstår att vi var på farvälträff eftersom Signe med familj ska flytta några hundra kilometer bort. Och jag är väl som motivet på hennes klänning: Sad happy. Happy sad. Allra mest happy över att ha de här personerna i mitt liv (!! riktigt oironiskt *blessed*, jag menar det) men, ni vet, sad ändå för jag kommer sakna dem så. Jag blir typ rörd varje gång Blenda pratar om Signe och Elsa. Det gör mig så glad att jag delar detta med henne: hur mycket vi tycker om dem.

20200614_sb_00320200614_sb_002

Ja hörni ibland vill man ju bara dokumentera. Jag kommer inte på någon bra avslutning på det här. Kanske för att det finns nog inte något slut på det som varar livet ut. Kram. ♥

Lokal skam

Ditt & datt

20200602_utsikt

Vi for ut på cykeltur direkt jag slutat jobbet i går. Mötte upp med Alfred vid Blendas dagis, han hade med sig smörgåsar och dryck. Sen cyklade vi tills vi kom till en plats vi aldrig varit förr, och där bredde vi ut picknickfilten. Vyn ovanför var vår utsikt. Sen cyklade vi hem igen, via butiken och handlade glass som vi avnjöt ute på gården. Vi var ute i över två timmar — och cyklade säkert hälften av den tiden — och med det som svans på en arbetsdag är var jag ganska mör resten av kvällen. Orkade sist och slutligen bara titta på sista avsnittet av The People v. O.J. Simpson den sista lilla kvarstående slurken egen tid.

Blev därmed en av de som delade en blackoutbild på insta och sen mer eller mindre försvann därifrån resten av dagen. Nu känner jag mig träffad av alla (vita) som med varierande grad av självgodhet vill informera att det inte hjälper någon att bara dela en svart ruta. Rasistflopparna i lokala Facebookgrupper säger samma sak, de gillar förstås inte att en folkgrupp de hatar får så mycket uppmärksamhet och stöd. Alltså jag vet inte om ni kan föreställa er hur sunkigt det är? Rasism anses rumsren, av så många i Österbotten. Det är en ”åsiktsfråga”. De tjatar fan fortfarande om att ”i så fall är det minsann rasistiskt att det heter vitlök också!!!” Folk skrattar åt rasistiska uttalanden, försöker göra sig lustiga över situationen. En del tål förstås inte att världen inte kretsar kring dem i ett par minuter. I går var det en av dem som *triggats* (för att använda deras egna oooh so edgy jargong) så mycket av de svarta bilderna att han postade en vit. Det är så pinsamt. Lite senare konstaterade nån annan, när en del av oss sagt ifrån, att ”Snart är man rasist för att snön är vit… Lär er scrolla.” Vad ska jag säga? Jag menar ni hör ju nivån. Och så där håller folk då på här i min regionala närhet. Jag hatar att det är så. Jag vet att det inte drabbar mig och att jag aldrig kommer förstå, men det gör mig så arg och äcklad och full av skam. Jag vill inte ha det så, jag vill inte att nån ska tro att det är okej, jag vill inte att våra barn ska ha samma framtid framför sig, jag vill att vi fixar det bättre. Och vad jag vill komma till är att kanske finns det ändå en poäng i det, när man råkar bo mitt bland sånt, att offentligt och synligt ta ställning mot den skiten. Även om bara det nog inte hjälper just de svarta i USA, det ska medges.

Men ett mycket enkelt sätt att faktiskt göra det är att klicka in er på denna video och låta den snurra på. Spela alla reklamer. Intäkterna från dem doneras till organisationer som bl.a. hjälper till med borgenkostnader för demonstranter. Mer info i början av den:

Förresten, jag började läsa Bruna flickor (Koko Hubara) i kväll medan jag väntade på att Blenda skulle somna och jag har inte hunnit långt men GUD så bra den redan är! Liknande titel men annan bok, jag började också hörsla Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson häromdagen och den verkar jättefin, men det var svårt för mig att hänga med. Är ovan att lyssna på poesi och jag lyssnade dessutom medan jag jobbade, så jag var kanske för tankspridd. Ska spola tillbaka. Hur som helst, även den fanns på Biblio-appen, ifall den intresserar nån annan!

Startskottet

Ditt & datt

20200515_saadd

Vi skulle så nytt kattgräs för det gamla hade vissnat, av samma orsak som vi endast har tåliga krukväxter här hos oss. Naturligt urval, så att säga. Men när vi tömt det sista ur påsen med kornfrön så var det så få av dem att de inte alls räckte någonvart, och då kom jag ihåg hur spännande jag tyckte det var att plantera olika linser och ärter när jag var liten, och se hur de sprack upp och grodde och spurtade. Så jag kollade utbudet i skåpet och plockade fram belugalinser, röda linser och chiafrön. Lite rajgräs som lämnat kvar sen i påskas fick också åka med. Tog en bild för att minnas allt vad vi sått, huller-om-buller. Ingen aning om vad katterna tycker om blandningen men enligt vad jag kan begripa är inget i alla fall giftigt för dem. Ja ja, hoppas de gillar!

Så blev jag avundsjuk på katterna, verkar vara ett sånt fräscht liv att gå omkring och snacka på lite späda saftiga skott liksom. Kom på att vi borde ju också äta sånt och plantera nån kruka åt oss själva, fast kanske utan rajgräset då (?! kanske också är gott iofs). Blev inspirerad och googlade runt lite och nu har jag lagt solrosfrön i blöt. När jag var liten fattade jag aldrig att jag faktiskt hade kunnat äta de där slingriga linsskotten också, trots att de, nu när jag tänker tillbaka på det, såg hur läckra ut som helst. Men nu så! Nu ska vi bli en sån där fräsch, pigg *livsstilsfamilj* som klipper solrosskott och chiaskott på våra smöggisar. Hehe. Bara så ni vet!!

Så konstit men så var det

Ditt & datt

20200507_solen20200507_maanen

God kväll, god kväll. Hittade denna lilla berättelse när jag var hemma i barndomshemmet förra veckan. Den kändes passande för den här tiden, vintern, våren, coronan. Har inget minne av att jag skulle ha gjort den men om den faktiskt är min och min egna idé är det kanske det mest kreativa jag hittat på? Positivt överraskad, men samtidigt lite trist att peaka när man är typ sex-sju år kanske? Å andra sidan var det också i den åldern som jag som ett practical joke klippte av luggen så nära hårroten jag bara vågade. Jag hade nyligen vuxit ut luggen och jag hörde moster Lena säga åt mamma att ”Linnea passar bra utan pannlugg”. Jag förstod att hon inte menade bokstavligt men jag tyckte att det skulle vara JÄTTEFESTLIGT att tolka det så. Så jag stod och fnissade i mitt sovrum medan jag klippte. Förstås supersnett, jättefult, och jag började ettan kort tid därefter. Såatt… vet inte hur pass peak det var ändå, är vad jag menar.

Jag vaknade på morsdagen (andra majsöndagen i Finland) av att Blenda kom in i rummet och ropade ”Det är mors dag!” Sen sjöng hon Bä, bä, vita lamm åt mig. Av Alfred fick jag vita pioner som doftar så starkt att det känns som att vara i en trädgård att sitta här i köket. Ibland hör jag måsar sjunga, eller skräna, men det känns lite elakt att alltid säga så för ibland låter det ju faktiskt riktigt stämningsfullt. Klockan är snart nio och utanför fönstret ser jag två barn som spelar fotboll nedanför kullen. Det har blivit så ljust långt in på kvällarna nu, solens strålar når fortfarande in genom vardagsrumsfönstren, tränger in i glipor mellan rullgardiner och fönsterkarmarna i sovrummet. Det blir sommar. Fast det var ju inte konstit.

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

Ditt & datt

20200422_blaasippa

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Handplockade bloggar

Ditt & datt

20180609_plockat

Här kommer min lista på bloggar jag brukar hamna in på nu för tiden! (Som utlovat i fortsättning på Peppes och Mirjams bollrullning alltså!) De är MÅNGA. För det är väl roligare med en rejäl hög att plöja igenom under dessa isoleringstider? tänkte jag. Så här är sådana jag läser slaviskt, regelbundet och mer sporadiskt. Ströläser ännu fler men fick helt enkelt bara dra gränsen någonstans. Hur som helst — vi kör! I alfabetisk ordning:

  • Annas foto — precis som namnet avslöjar så är det mycket foto, och snyggt sådant. Allt känns mysigt och vänligt.
  • Blejk, fejt & fab — rebellen, karamellen, allas vår BFF-Ellen. Ett onischat, okonstlat, påhittigt och roligt tankeflöde att gladligen svepas med i och drunkna i.
  • Carola Ekman — klokt, kunnigt och kärleksfullt om föräldraskap.
  • Crfn — Caroline Ringskog Ferrada-Nolis blogg som inte uppdaterats sen första januari så kanske blir det inte mer, men det var kul så länge det varade!
  • Cecilia Blankens — försöker smittas av hennes sinne för stil.
  • Dnilva — kreativt, piggt och pyssligt signerat Anna María.
  • Elin Renck — tog bloggosfären med charmstorm för ett par år sen och vad kan jag säga? Jag blev också frälst. (Here we go go go to the temple of Elin Rencks blogg HEHE. Förlåt men bara måste få det ur systemet.)
  • Elisabeth Therese — loppis, stil och personligt. Det vilar nån slags tidlöshet över denna blogg, som att den nästan hade kunnat skrivits för hundra år sen.
  • Elsa Billgren — estetisk vintageinspiratör, proffs på långa stream-of-consciousnessinlägg som har riktig substans och närvaro, och är dessutom ett geni när det gäller trendspaningar eller att ringa in fenomen i samtiden.
  • Grön i Åbo — Julia, Svenskfinlands miljöhjälte! Snäll och tuff. Väldigt fint foto och ofta riktigt ärliga, råa texter.
  • Hanapee — ett energiknippe! Fast liksom angenäm.
  • Heidi Mari — grafiskt, stilsäkert och något hemlighetsfullt.
  • Heimani i stan — mina kompisar Karin och Niclas köpte hus, renoverade det och startade blogg. Hurra!
  • Hej Regina — det blir glatt, mjukt och gulligt när Agnes skapar.
  • Hemma i Bogdanoffs — välskriven, mysig blogg med bra humor från Eivor i Nykarleby.
  • Hit och dit och tillbaka igen — Charlotte skriver om feminism, historia, forskning, relationer och livet i ett gammalt hus.
  • Jasmin Jahja — färgsprakande och glädjespridande om livet.
  • Johanna Bradford — inredning, renovering, livsstil, och så vidare. Klassisk.
  • Julia – alltid mitt i prick — peppig och glad men ändå lite melankolisk. Fin!
  • Kaffepausen — välskriven, vettig vardagsblogg av Rolf som jobbar som lärare, har hund och ett öga för vackra vyer.
  • Karolinas Kaos — gammal hederlig, lite rockig (?!) blogg om livet.
  • Kläder & kvalitet — intressant och personligt om produktion och klädkonsumtion från Elin som driver eget designföretag.
  • Knapprandet — Emil skildrar vardagen med en sån drömmig närvaro. Är avundsjuk på hans uttryck.
  • Knivlisa — sprallig men öm mammablogg.
  • Krickelins — Kristin förmedlar inspiration, rakhet och mod, med ett blått filter över foto och inredning.
  • Lilla libertin — som en roman i korta sjok. Välskriven, vacker.
  • Livet & LA — hur ska man ens sammanfatta denna perfekta cocktail av allmänbildning, klokhet, charm och som bonus en riktigt flådig uppdateringstakt att skämma bort en ytterligare med? Jomen typ såhär då: Peppe Öhman.
  • Maggie’s Bohemian Ideals — varm själ bloggar om hållbarhet och natur.
  • Mama bites back — fylld med fina, glimmande saker från vardag och fantasi. Samt några kladdiga makaroner i hörnen, eftersom Jenna är småbarnsmamma.
  • Mama’s got the magic — käck kommunikation från Vasas Karisimporterade drottning Linn.
  • Mellanrum — vardagsbetraktelser och livsdokumentation från Nina i Umeå.
  • Miilo — driftig, pysslig festfixare (eller borde i alla fall jobba som en!) med fint, gammalt hus ute på landet.
  • Mirjam skriver — och hon skriver väl. Avslappnat, smart, fritt från klyschor. Det är verkligen så skönt språk i den här bloggen, om livet och skrivande i Nya Zeeland.
  • Nettelblad — poetiska reflektioner från Ulrika på Åland. Skicklig skribent!
  • Nio till fem — såklart läser jag Beijer. Hon levererar.
  • Nostalgifabriken — lättsam, rolig och bara så himla CHARMIG. Blir så glad av den. Innehåller dessutom mycket fint loppis och väldigt tjusiga bilder också. Skön stämning här hos Emma!
  • Nästan för lycklig — God, klok, vältalig och dessutom fyndig också, den där Amanda. Som jag för övrigt gick i högstadiet med!
  • Ponks — Lotta är ett mångsidigt geni. Unikt uttryck och underbar rytm i hennes texter. Jäkla KUL också!
  • Rastlösheten — många sammanfattningar från livet och loppisar i tydlig stil hos Clara.
  • Sebastian — mysigt och ombonat i hans hem och blogg.
  • Slurk — drinkar! På ett roligt sätt! (Syftar inte på det att de gör en full, men visst, det också.) Mixar och serverar gör Jakob.
  • Snickis — Sara skriver på ett sätt man så lätt följer med i, blir nyfiken på.
  • Soulmama Arts — Alexandra, bohemisk mångkonstnär, skildrar livet.
  • Sofia Wood — mat, inredning och mode, skildrat med värme och glädje.
  • Vardagskonst — beskrivande namn på denna fina blogg! Fastnade särskilt för Sandras sinne för dovt sprudlande färger.
  • Zuri Zuberi — min forna klasskompis Grace bloggar snyggt om färg, form och mycket textil.

Vilka andra bloggar tycker du jag borde läsa? Din egen, till exempel? GÄRNA! Väldigt fritt fram att sprida lite länkkärlek, som man sa en gång i tiden. Känner mig angstig över att jag glömmer nån men alltså jag KAN bara inte sätta mer tid på att fundera på det här nu. Puss ajöss!

Naleis nätt

Ditt & datt

naleis_003

Lustigt, eller bedrövligt, hur lite jag bloggar med tanke på hur mycket jag ändå tänker på blogg. Kanske är det corontänen som fått mig att inse att mitt lilla krypin här behövde en ordentlig renovering. Vem blir jag om jag byter bloggnamn? Det var i sådana tankar jag fastnade och de var alltför lockande. Brygd served me well men det började kännas så ingrott. Som att den hade skapats för en karaktär som krympt och blivit en allt mindre del av mig, och nu hade kläderna börjat kännas trånga. Nej, man vill ju ha något ledigt och tänjande. Naleis säger inget särskilt om mig förutom något som aldrig kommer förändras, österbottniskheten. Jag hakar inte avsiktligt på dialekttrenden, jag lovar! (Fast om nån verkligen ändå VILL klumpa mig samman med typ Klein, Blejk, fejt & fab och Vasas flora och fauna så kan jag ju inte hindra dem förstås hehe.) Till mitt försvar vill jag framföra att det är inte ens första gången jag väljer ett ord på mitt modersmål som bloggtitel. För tio år sedan hette min blogg faktiskt Mangleis. Numera nöjer jag mig med att den är Naleis.


För övrigt har jag haft ganska övertygade förhoppningar om att den här isoleringstiden skulle resultera i en bloggboom. Inte helt orimligt, va? (Och nu struntar vi i min egna slöa uppdateringstakt.) Kan inte typ alla testa på att blogga nu? UGH vad jag skulle älska det. (Följdfråga: Och är jag den enda som inte orkar med långa textinlägg på insta? Instan är fan inte den nya bloggen, jag bryr mig inte i vad ni säger.)

Såg att både Peppe och Mirjam delat sina blogglistor (♥) och detta gladde mig så, ska bums fixa till min egna. Återkommer! Spoiler: De två finns på den.