Ja kanske. Vi testar!

Ditt & datt

Det som spikade namnbytet på bloggen för några månader sedan, från Brygd till Naleis, var faktiskt att domänen ”naleis.net” var ledig. Skrockade så! Naleis nätt. Ett begrepp som ofta tas till för att beskriva det som vid första anblick inte precis strålar med sin skönhet men ändå besitter en viss charm som kryper upp på en med att tilltala en. En fulsnygg blus bland loppisplaggen. ”Äntå naleis nätt.” Ett ovanlig förnamn på den nya babyn. ”Faktiskt naleis nätt noo!” En gammal, stundom försummad levnadsteckning i bloggosfären? Ja kanske. Vi testar!

Det här är ett memo som INGEN borde behöva få, men för mig själv så. Som vanligt försöker jag återuppfinna bloggen en gnutta i jakt på motivationen. Läste nånstans att det tar runt 21 dagar att få in en ny vana. Det vill säga, om du vill göra det till en vana att börja dagen med att göra tio push-ups så ska du envisas med det i 21 dagar. Sedan kommer det naturligt — kanske. Är det att blogga varje dag från första december tills tjugoförsta som gäller för att få in rutinen? Den dagen är det dessutom vintersolstånd. Det låter väl festligt? Hänger ni med? Vågar jag fastslå att jag ska köra på det? Ja kanske. Vi testar!

Julhälsningar från grinchen

Ditt & datt

‘Tis the season to loppa julpynt och andra små mysiga saker. Rotar till exempel alltid ett extra varv genom samlingar med kakformer i jakt på en speciell en, tycker de är så fina. Gamla, små julgransdekorationer i glas tackar jag inte heller nej till, och den hjulande snögubben påminde mig alldeles för mycket om nån av de dansande snögubbarna på tomtens fest i The Snowman för att jag skulle kunna lämna den. I år köpte jag en liten plastgran eftersom bekvämlighet is next to godliness. Blenda har i flera dagar roat sig med att pynta om den.

I många år var jag en grinch. Blev bara, kanske i tonåren, så trött på julen. Tröttheten växte till ett avog till ett obehag till ångest och stress och ibland närmast ett hat. Nåt år har jag skippat julen helt. I många år nu har jag tackat nej till julklappar och inte gett egna heller (förutom åt barn i närheten). Sen jag själv fick barn har julen återfått en del av sin charm och nu tycker jag det är ganska roligt att plocka fram pynten och sånt. Brukar dock låtsas att det är vintersolståndet alla peppar inför. Är fortsättningsvis inte så mycket för själva julaftonsfirandet (visst är det lite irrationellt att så mycket på nåt vis hänger på en enda kväll), utan det är mest det där myspysiga pyntandet runtomkring som jag uppskattar (*ytlig*) — men eftersom Blenda förstås är ett sånt stort fan av julafton så är det svårt att inte själv också smittas lite av det. Julen är till för de små.

Men också för de gamla och alla som vill ha den. Det är därför jag blir så väldigt besviken och frustrerad när jag ser folk bete sig oaktsamt just nu, när vi har sån kort bit kvar att gå. Jag baxnar liksom. Varför beger man sig in i trängsel, varför skippar man ansiktsskydden när man ska vistas bland folk, varför väljer man att riskera — och just nu? Det är helt ärligt mest den osansade tajmingen jag hakar upp mig på. Jag förstår att man är trött på den här skiten och inte riktigt vill orka. Men tidpunkten! Hur kan den inte väga mer? Julen är så oerhört viktig för så många — särskilt efter ett sånt här år (!!) — och det drabbar så många om incidenstalet skulle börja stiga så här års, med en knapp månad kvar tills julafton. En kompis inom äldreomsorgen säger att hon tänker på sina gamlingar. Ska inte de få träffa de sina, för att vi andra inte kunde sköta oss ens några veckor till? Ledsamt.

Det är kanske dumt att måla fan på väggen men det är också dumt att inte ta sitt ansvar. Och det gör man som bekant genom att använda ansiktsskydd, hålla avstånd, undvika täta folkmassor, tvätta händerna noggrannt och ofta, men allt det här vet ni såklart. Sluta inte med det nu. Jag, grinchen, ber er rädda julen.

Tack för mig, nu klättrar jag ner från min höga halmbock. 😌

I övrigt märks det förresten att det var en tid sen man (jag) upprätthöll nån slags social kontakt med folk när man väl råkar på någon bekant ute på stan. Som i dag, han sa ”Länge sen vi setts”. Jag svarade ”Ja, länge sen vi sett dig med ☺”. Liksom??? Detsamma?? Är det verkligen så man svarar på det? ÄR DET?

Alright, måste tassa vidare. Ska gå till butiken och köpa yoghurtrussin, chokladmandlar och annat smått och gott som lillajulstomten ska lämna åt Blenda imorgon. Redan en tradition. You’ve come a long way, grinchy.

P.S. Visst blev det förresten uppenbart att jag behöver recept på andra kakor utöver pepparkakor som fungerar ypperligt att stansa ut med såna där kakformer? Tar tacksamt emot! Gillar allt som är gott.

Ängslig surdeg, solitär kaffepaus, oavsiktlig biff

Ditt & datt

Den där rubriken låter oväntat mycket som en minibiografi av mig själv. Alltid undrat hur jag ska besvara på frågan ”beskriv dig själv”. Nu vet jag!

2020/11/15 15:56

Två utflykter i helgen, eller två utförda besök. I lördags hos mina föräldrar i Katternö, i söndags hos Alfreds syster i Oravais. Halvvägs genom november och mörkret faller hastigt och plötsligt. I morse var det som en liten chock att gå ut genom ytterdörren. Att man inte vant sig ännu! (Då menar jag inte bara i år, utan efter trettio-nånting år av samma sak.)

Innan jag i morse gick hemifrån bakade jag ihop en fördeg, som stått över natten, med mjöl, vatten och salt. Sedan vek jag den några gånger i olja. Nu är den en vanlig deg som står och förhoppningsvis mår bra i kylskåpet så länge jag är på jobbet. Har läst att det ska gå hur bra som helst men jag är ganska nervös för jag har haft ett sånt oflyt med surdegarna på sistone. Två första gångerna gick det häpnadsväckande bra, men jag lyckades aldrig spara roten eller få liv i den igen efter att jag bakat på den en gång. Och sen har det inte alltid gått så bra att starta igång en ny rot, heller. Den senaste verkade mögla, heheh.

I går beställde vi hem hamburgare från en hamburgarrestaurang här i stan, vi har inte testat den förr men det doftar alltid så otroligt gott och rökigt från den på gågatan. Man kunde byta biffen till en vegebiff så det gjorde vi allihopa. Vi börjar äta. Blenda säger plötsligt att hamburgaren är ”konstig”, inte väldigt missnöjt men inte precis förnöjt heller, kanske mest av allt bara förundrat. Det är då det uppdagas att hon har fått en köttbiff i sin juniorburgare. BAH. På kvittot på påsen stod det att det skulle vara bönbiff i varje en. Antar att någon packat fel? Alfred lämnade feedback för att informera restaurangen om vad som hänt, men tror inte de svarat. Blenda har inte smakat på kött förr. Nu vet vi att hon tycker det är ”konstigt”. Det tycker ju jag med. (I övrigt var burgarna superlyckade. Alfred, som äter kött ibland, bytte burgare med Blenda. Som åt halva vuxenburgaren och sen gav resten åt Alfred. Frid och fröjd!)

2020/11/14 14:36

Nu är det kaffepaus och jag sitter här, för mig själv, och speedbloggar istället för att sitta med kollegorna i köket och umgås. Fast, det är förstås ett slags umgänge, det här med. Hej på er!

Ekar det här inne?

Ditt & datt

Hallå? Är någon här? Vart försvann jag riktigt? Ja, jag vet inte. Jag tog alltså ett covidtest, resultatet kom tillbaka negativt, men två veckor senare gör jag samma test igen. Det vill säga i dag. Gjorde jag det igen. Kul!! (Och den här gången vågade jag berätta för personalen hur mycket jag uppskattar det hen/de gör.)

De tog också blodprov och UARGH varför tycker jag det är så obehagligt nu för tiden? Förut tyckte jag det var spännande. Men så en gång — kanske ska jag sätta en TW här för de som har ännu värre obehag — prickade personen inte rätt och började liksom gräva runt med nålen i armvecket. Följande dag hade jag ett stort blåmärke där som gjorde det svårt för mig att böja armen ordentligt i ett par veckor. En annan gång tittade jag på när blodet forsade ner i röret och jag antar att jag inte ätit ordentligt eller nåt för jag blev plötsligt vimmelkantig och illamående. Sen dess har det bara inte varit sig likt. Nu tittar jag alltid bort. I jämförelse går coronatestet snabbt. Det är en fördel.

Mellan det förra testets negativa resultat och mina nästa symptom så hade jag tänkt berätta vad jag gjort. Till exempel att jag bakade blåbärs-mascarpone-tårta och morotskaka och att vi hade kalas för Blenda ute på gården med en handfull gäster. Att jag gick på loppis efter en mestadels oavsiktlig torrperiod på flera veckor och att jag bland annat köpte en ljusbeige, fulsnygg och extremt gubbig ylletröja som jag vet att kommer rädda min höst. Att vi en dag förra veckan tänkte åka och hälsa på Ellen och Pär och deras torp, men att Blenda hade under dagens lopp blivit så snuvig att vi snopna fann oss tvungna att avboka besöket i sista stund. Att vi istället stannade hemma och att jag tömde min garderob på allt i den, skruvade loss fyrtioelva skruvar och sen fast dem igen för att flytta på hyllplan, klädstång och lådor så att den blev rymligare, men att min motivation började tryta nånstans under tiden så jag har ännu inte fyllt i den ordentligt utan hälften av mina kläder ligger fortfarande i Ikeasäckar framför den. Och att jag städade upp i kontoret som återigen länge fått agera kaotiskt förvaringsutrymme och möblerat om en aning i sovrummet istället för att plocka tillbaka mina kläder… (Klassiskt!)

Men allt det där var för flera dagar sedan. Blendas snuva smittade av sig på mig och nu har jag inte gjort ett skvatt de senaste dagarna. Min största och stoltaste bedrift är att jag orkade duscha i dag! Och att jag snytit upp en hel rulle vessapapper på typ 24 h, förstås. Icke att förglömma.

(Ställer mig emellanåt fundersam till de saker jag avgör vara värda att förevigas i den här bloggen. Ja ja. It’s all for you, framtida barnbarn.)

I övrigt noterar jag en skillnad mellan min nojighet från denna gångens covidtest och den förra. Är igen ganska övertygad om att det bara är en vanlig dagisförkylning, men sist sipprade likväl angst för ”tänk om” igenom. Den här gången har jag använt andningsskydd varje gång jag besökt en affär i två veckors tid innan jag började visa symptom på något. Det hade jag inte sist och fast det såklart ändå finns risk att ha smittat vidare den här gången också så känns det bättre för samvetet att ha det såhär. Ännu ett skäl till att använda skydd.

Ett annat är att det är urtöntigt att inte. Har ni märkt det? Allt ovanligare blir det ju att inte ha, men en tid fick jag försöka påminna mig om att det är fult att döma och att jag inte kan veta vad det ligger för skäl bakom, meeen det hjälps inte när jag också tycker det är fult att inte bry sig tillräckligt i sina medmänniskor för att använda mask i den halvtimmen det tar att gå in på närbutiken på hörnet och plocka några bananer och fryspizzor i korgen.

Dan före dan

Ditt & datt

Den här dagen för tre år sen var jag verkligen höggravid. Jag skulle egentligen ha farit på igångsättning den morgonen men väl där så kändes det bara så fel. Jag hade bara sovit tre-fyra timmar den natten. Kan vi inte skjuta på det tills imorgon istället? Så jag säkert orkar för jag känner mig så trött och svag? Jovisst, sa de. Följande kväll kom Blenda. Det var en hinnsvepning från helvetet som krävdes för att sätta igång förlösandet, och jag behövde aldrig välja mellan ballong eller piller. (Den natten hade jag istället sovit en timme. En enda. Spöktimmen. Det gick ändå.)

Snubblade nyligen över ett inlägg om förlossningsrädsla i en Facebookgrupp. Hur förbereder man sig bäst för sin första förlossning, undrade en som skjutit ifrån sig att tänka på det. Jag var likadan. Vänner och bekanta tipsade om profylaxkurser, YouTubevideor med diverse avslappningsövningar, informationsstinna böcker som hjälpt dem mycket. Jag tackade och tog emot, uppskattade gesten och omtanken, men hade egentligen inget intresse av att ta del av dem. Tänkte att det kanske kunde bli sen — det blev det aldrig. Jag var verkligen inte förberedd, och det var jag okej med. Jag beslöt att bara go with the flow och lita på att barnmorskorna kunde lotsa mig rätt.

Det är säkert jättebra att tvärtemot från mig insupa mängder med information och verkligen sätta sig in i olika tekniker, förlossningsställningar, smärtlindringsalternativ och vilka andra möjligheter det nu än finns att påverka förloppet. Men lyckligtvis måste det inte innebära katastrof att inte göra det heller. Att inte ha en uttänkt drömförlossning eller ett endaste antecknat stödord i ett förlossningsbrev betyder inte att det blir en total mardröm. (Jag blir fortfarande helt matt av att föreställa mig att ha det. Är kanske bara inte min grej.)

Jag visste knappt ett skvatt när jag kom in till förlossningen, förutom att jag inte var en som tackar nej till smärtlindring, och det gick bra ändå.

(Ska jag ändå dela med mig av ett tips så är det ändå att titta på Margaux Dietz förlossningsvideo. Den var just ungefär det enda som fick det att inte kännas omöjligt!)

Sitter nu i köket och känner mig en aning sentimental. Blenda fyller alltså tre år i morgon och jag har nyss bakat en liten tårtbotten i sista stund. Present köpte jag för flera veckor sedan och skönt är det för de senaste dagarna har jag bara ugglat här hemma i väntan på testresultatet, fast med färre åstadkommanden än en riktig uggla. Känner att jag tappat bollen vad det gäller det mesta, t.ex. födelsedagsplaneringen. Hade tänkt fixa en festlig glassportion i morgon och spara tårteriet tills senare, men så önskade hon sig tårta när vi åt kvällsmat. En sån med ljus i, sa hon. Och sent i kväll började det bara kännas så ledsamt att hon inte skulle få en tårta imorgon då. Jag vet, jag vet, men hon har liksom så få önskemål. Jag vill uppfylla dem.

Så nu har jag bakat en platt sockerkaka som jag tänkte splitta upp, sätta sylt i, låta stå tills imorgon och då hiva över ett lass glass på och sticka ner tre ljus i. Måste väl ändå klassas som tårta, eller? Vi hade ingen grädde hemma så man får kompromissa. Och vem vet om det ens kommer något kalastillfälle för tårta i helgen. Förutsatt att mitt coronatest är negativt så blir det väl ett litet firande, men inget kan man visst vara hundra på att håller så som det ser ut nu. Ja, det är ju inte min halvslappa planering som det hänger på, men det behöver man väl inte förtydliga i detta smittoriskens år 2020. Och mitt i smittohärdens Vasa.

Ja ja. Tillbaka till baket!

Negativ är det nya positiv

Ditt & datt

Så vi åkte till Äkäslompolo och på hemvägen läste jag att många blivit covidsmittade i Ylläs, alltså där vi var. I och för sig några dagar innan vi anlände, men likväl inte jättekul att läsa just då. Det är ju det där lilla, envisa ”tänk om” som kan vara svårt att täppa till även om det känns långsökt. Fast efter gårdagens rubriker om att Vasa hade 64 nya fall den dagen så känns det i jämförelse inte så himla ödesdigert att vi fjällvandrat och isolerat oss i en egen stuga i några dagar. Perspektivet zoomade om, om vi säger så.

I dag är jag likväl hemma från jobbet fast det var väldigt nära att jag skulle gå. För att göra en lång, slingrig, lite krasslig och aningen nojjig historia kort så har jag nyss varit på covidtest för säkerhets skull. Jag hade en sån där på-väg-att-bli-sjuk-känsla i ett par dagar förra veckan men det blev aldrig nån fullbordad förkylning av det, och jag misstänkte aldrig corona utan snarare Blendas klassiska dagissnuva. Jag har hur som helst mestadels hållits här hemma sen vi kom hem. Ändå kändes det, när jag väl bokat tid för provtagningen, som att jag dåtills fattat en lång rad dåliga beslut. Borde vi över huvud taget ha åkt till Äkäslompolo? Borde jag ha använt ansiktsmask på det stället och det andra? Borde vi ens ha utbytt hälsningsfraser med de vi mötte på vandringslederna?! Och så vidare. Jag har pendlat mellan detta och att ha dåligt samvete för att nöta på resurserna, när jag egentligen är övertygad om att jag inte har coronavirus i kroppen. Men jasså, 64 smittade i söndags — måste ha varit rätt många som på sistone varit övertygade om att de inte haft coronavirus i kroppen, tänker jag då. Och jag förstår ju att det också är sant!

Nåja, det tröstar i alla fall att kunna checka av punkterna på THL och se att vi inte gjort något urkorkat. Vi har följt rekommendationerna. Och snart får jag vara efterklok! Hoppas det blir en positiv upplevelse. Fast negativ, eller hur man ska säga.

Blev förresten rörd när jag nyss satt i rummet med hon som skulle ta mina prov. Jag tittade på där hon under tystnad jobbade i sin skyddsmundering och tänkte på hur obekvämt jag fortfarande tycker det är att ha på mig ansiktsmask i ens tio minuter, och där jobbar hon i timmar med allt det där på sig, instängd i ett rum där hon träffar patienter — hur många? — som hon testar för covid-19, i en stad där kurvan brant klättrat uppåt under helgen, och hon bara gör det och bemöter mig som en människa, som ett proffs, vänligt, koncentrerat, och utan obehag i blicken. Kände sån vördnad för det. Ville säga något om det innan jag gick därifrån men klarade inte av det, sa bara tack så mycket och andades in som att jag skulle säga något mer men istället gick jag.

Efter stormen

Ditt & datt

Stormen tog med sig ett par träd på gården, i förlängningen också några till runt tomten (och en flaggstång, en mattställning och en trädgårdsgunga) eftersom den stora gamla björken knäckte dem i fallet. Jag gillar inte förändringen, men kan uppskatta att det var naturen som fällde den stora björken och inte människan. Den skulle huggas i vinter, hur som helst. Ljuset var annorlunda i köket morgonen efter stormen och jag kommer sakna skuggmönstren på köksskåpen, småfåglarna längst ute på de hängande grenarna, hur den gav innergården en känsla av en ombonad, mysig koja. Nu är det så öppet, så plant, så kalt. På väg hem från jobbet den dagen efter stormen fick jag syn på en klase blommande nyponrosor. Nog är det konstigt att stormen kunde bevara något så ömtåligt och skirt, men riva med sig ett 97-årigt massivt träd. Eller kanske det inte är konstigt. Nä, inte konstigt. Men känns besynnerligt ändå.

Ska strax hämta Beblund från dagis, men vill först inflika att vi bestämde att vi ska åka till Sápmi! Till Äkäslompolo igen, så som för tre år sedan, fast då under sommaren. Och bärande på Blenda i magen — nu får hon växla mellan att gå själv och hänga med i bärsele. Vädret verkar tveksamt, träden har kanske fällt de flesta av sina löv, men det ska bli roligt och skönt ändå. Hoppas på att träffa på många renar och lavskrikor. Och ingen snö.

Hast host hust håst hest hist hyst häst höst

Ditt & datt

Jag har nån slags hålligångbaksmälla efter en aktiv vecka, enligt mina (slöa) mått mätta då. I går firade vi Alfreds pappa som fyller 70, och sedan gick jag och Blenda ut på pasta med mina föräldrar i nåt slags mellan mellan en sen lunch eller tidig middag. Rutinerna fick skjutas åt sidan den här dagen och B skippade sin tupplur. Ändå var det jag som var extremt sömnig på kvällen och lätt hade kunnat somna i soffan med henne. Kanske var det lite matkoma med i bilden också.

Jag har varit ensam med Blenda ett par dagar och nätter den här veckan och de kvällarna har jag gått och lagt mig inom en timme efter att hon somnat. Oerhört skönt att det numera är så mörkt på kvällarna att det ens är möjligt. Det sägs om bebisar att ju mer de sover, desto bättre sover de, att sömn föder mer sömn, och jag undrar om inte samma gäller för 36-åringar också för nu då jag för en gångs skull hittat sömnen så vill jag bara ha ännu mer.

En av gräsänkskvällarna i veckan träffade jag Kugge och intervjuade henne, inför publik, vilket jag i vanliga fall skulle lida av efterhandsångest och skamsköljningar för eftersom sån är jag, men nu har jag haft så fullt upp att jag knappt — bara lite — hunnit våndas att jag ibland tappade tråden eller inte kunde minnas vad mina stödord betydde och tvingades krysta fram riktigt… eeeh… krystade frågor (som Kugge dock hanterade som ett proffs och förvandlade till vettiga svar) — meeen. Ja ja. Om vi säger så här: Jag ser både för- och nackdelar med att ha mindre tid och energi att fundera grundligt på saker om och om och om igen, hehe.

I fredags var grannens barnbarn här, så det var mycket lek och bus ute på gården. De lekte tillsammans första gången i somras och detta var deras andra träff. Lite blygt till först men sen ändå goda kamrater som rullade nerför backen tillsammans och kramades länge när de skulle säga godnatt. Vi har pratat om henne ibland, den där Cassandra. Vi pratar förstås om Signe, också. (”Där har jag varit med Signe!”, pekade hon när vi cyklade förbi Kasernparken.) Det känns fint att Blenda redan har vänner som bor långt borta men ändå är sådana självklara vänner för henne.

Jag fick ingen ordning alls på den här dagen och blev ständigt irriterad på hur jag inte orkade med nåt. Kände mig så oerhört meningslös där jag halvlåg i soffan och planlöst slösurfade. (Konstigt, va?) Till sist tvingade jag mig att föreslå att vi kunde gå ut i skogen och testa nån vandringsled. Alla nappade, matsäck packades. Smörgåsar och sista bitarna hembakad äppelpaj som vi fick i utbyte för en kalasöverbliven räktårta som Alfred bjudit ut i husets Whatsappgrupp. Bra picknick, förutom att jag 1) slog huvudet i ett flyttblock och 2) fick smulor i fel hals så jag började intensivhosta.

Vi kom hem sent, åt kvällsmat och sen fick Blenda direkt göra sig i ordning för natten. Är igen ganska mör men det är tack och lov på ett betydligt mer behagligt sätt nu. Otroligt länge sen jag vandrat i skog. Blev direkt sugen på att åka norrut till fjällen, särskilt då Blenda visade prov på skicklighet och uthållighet att röra sig på stigarna. Verkade typ skogsvan. Mulleskogsutflykterna från dagis har gett resultat! De går just nu varje vecka. Matsäck och sittunderlag i ryggsäcken. Bara nån förälder minns, till skillnad från ensamma mig den här förra veckan då. 😌😌😌

Sitter nu i Blendas sängs fotända och väntar på att kunna smyga härifrån. Skulle avrunda det här inlägget som jag började på redan innan vi drogs till skogs, men just då blev det dags för nattning som drog ut på tiden. Så nu sitter jag för tredje gången och försöker… ja, vaddå. Vad är det man gör? Summera något? Berätta något? Spara något? Den här höstliga veckan i september 2020. Blenda plockade upp ett gult löv på gården och sa åt grannarna Kaisa och Kika att ”Ser ni? I dag blev det höst”. Vi skrattade, men på nåt vis känns det övertygande. 13 september 2020 blev det höst. Och inlägget blev ett spretigt och ryckigt ett i dag, men det får vara så då. Vissa saker kan man inte förhindra.

Kråkorna sjunger för mig

Ditt & datt

Blenda samlar vita, ljusa småstenar och hon har ofta ett par i jackfickan när vi hämtar henne från dagis, eller ett par på hyllan när vi lämnar av henne där. Vissa dagar är hon alldeles salig när nån av de andra dagisbarnen hjälpt henne leta och gett henne stenar. Jag tycker också att det är så fint av dem. En gång kom hon hem från en promenad och räckte över en månformad grå sten, hon hade fått syn på den och tänkt på mig. Jag fattar inte hur hon kan känna mig så bra?? Och ibland säger hon sådana poetiska saker. Att hon tänkte på att jag har blåa ögon och att de ser ut som åskan och som himlen. Eller att ”Kråkorna sjunger för dig. Hör du?” — jag RÖS jag blev så glad. Jag vet att hon sa så för att hon vet hur mycket jag tycker om kråkor. 

Rent generellt uppvisar hon faktiskt en begåvning för komplimanger, som när vi pratade så här:  

Blenda: Mamma, du är fin.
Jag: Nämen…!
Blenda: Då kan du säga så här: DU är fin!

20200831_dagis

Alltid så mysig rabatt på dagisgården.

Vår egen lilla kråka har rätt plötsligt bytt dagisgrupp efter påtryckningar underifrån (alltså: yngre barn stod i kö till den lilla avdelningen som hon då befann sig i) — och hon hann inte vara tillbaka på dagis mer än ett par dagar innan hon fick hoppa vidare. Alltså, vi kände oss inte pressade. Vi fick ta det i egen takt. Men eftersom Blenda var helt pepp på det gjorde vi det så gott som direkt. Hennes iver kan dock ha berott mycket på att den nya avdelningen heter Blåklockan och att blått fortsättningsvis är hennes favoritfärg. Jag vet inte om jag NÅNSIN haft lika dille på nån färg som Blenda har på blått. Och då vet ni kanske ändå hur den här tonårsgoten och dystergöken varit med svart?? I alla fall, jag tyckte alltid att blåklockebarnen verkade så stora. Och nu är hon ett av dem! Hjälp o.s.v.

Förra veckan råkade jag cykla rakt ut framför några bilar som just fått grönt ljus i ena esplanaden. Jag är fortfarande lite paff över det. De stod stilla när jag kom, och mina egna trafikljus fungerade inte så varken grön eller röd gubbe lyste. Men eftersom det var en esplanad så fanns det ju trafikljus på andra sidan, och där var det grönt. Så jag vände ut på gatan, och i samma sekund började bilar gasa iväg för att strax tvingas nitbromsa. För att inte köra på denna vårdslösa (?!) morsa, fatta hur tragiskt det hade kunnat bli, just när jag var på väg för att hämta min tvååring på dagis. Och jag kunde typ bara förvirrat titta på trafikljusen och med mitt mest tacksamt beklagande fejs mima ”SORRYYYY” mot bilisterna. De såg förskräckta och sura ut. Ibland är det röd gubbe på espla- och grön på -naden, mindes jag ju. Då.

När jag cyklat vidare nåt kvarter ville jag bara SKRIKA. Inte åt någon eller så utan mest bara vråla det här SKAVET ur mig. Det kändes så JOBBIGT. Varför är jag sådär? Varför fylls jag av en sån jävla SKAM över såna där saker? Varför kände jag en lång stund att det bara förstörde min dag och att jag bara ville heeeem och gömma mig? Ingenting hände, egentligen var det ganska odramatiskt, men fy fan i alla fall.

ÄH whatever. Nu ska jag göra något annat. Kanske kolla på Girls. Kanske tigga till mig popcorn. (Alfreds popcorn blir alltid bättre än mina.) Kanske lyssna efter kråksången!! Jag tycker faktiskt allt i den är fin, men jag tycker SÄRSKILT om när en kråka landar på ett hustak eller trädgren någonstans i närheten och släpper ur sig ett djupsinnigt ”MÅÅÅÅÅÅÅ”. Må, det ska jag.

Ritsch

Ditt & datt

Jag måste verkligen sänka ribban. Jag vet att allmänintresset för blogginlägg som handlar om bloggarens egna bloggande ligger på cirka minus tvåhundratusen, och jag FÖRSTÅR varför, men ni får ursäkta mig. Detta sker i konstruktivt syfte. Jag tycks ha en idé om att jag alltid måste göra/tänka något färdigt innan jag kan skriva om det, vilket förstås betyder att väldigt mycket faller bort. (Sen gör det egentligen inte läsningen några tjänster heller. Det känns tvärtom ganska trist att alltid ha nåt att komma fram till.) Måste helt klart sätta in mer följetongtänk i mitt förhållandesätt. Jag vill klicka spara här så jag faktiskt minns att göra det. För idén var väl att dokumentera längs med livet och inte sammanställa ett livsverk efter att det är över? Duh! Idiotiskt. Omöjligt.

Jag läste nånstans att bloggen som medium kanske gör comeback nu och trots att bloggandet känns så avlägset numera så grämde jag mig lite över att jag skulle missa det. Det vill jag ändå inte. Jag försökte blogga på min sista semesterdag men om jag minns rätt så ~kom livet emellan~. Just då var det att jag och min sambo blev sura på varandra över något och jag tappade all fiilis. Det var två veckor sen. Det är INTE OKEJ att vara såhär orutinerad och orimligt HÄMMAD i min (forna?) favorithobby. Har knappt läst bloggar heller, tror att det är för att jag känner mig stressad över att jag inte bloggar. Känner mig utanför och kanske lite generellt avundsjuk, ibland mer och mer specifikt. Det är ju inte bara att det är *min blogg* utan det är ju allt det här lilla som är stort, som man knappast annars minns om det inte plitas ner. Ni som fattar fattar. Plus att det förstås är givande när man har vanan inne och det löper smidigt.

20200817_kardborre

Så med det sagt: Jag har plockat stora kardborreblad som förhoppningsvis ska få pryda våra väggar senare. Om det lyckas får ni se dem igen då! (Märker ni? Följetongtänk!)

117876252_603462043704355_7887259826082547012_n