Startskottet

Ditt & datt

20200515_saadd

Vi skulle så nytt kattgräs för det gamla hade vissnat, av samma orsak som vi endast har tåliga krukväxter här hos oss. Naturligt urval, så att säga. Men när vi tömt det sista ur påsen med kornfrön så var det så få av dem att de inte alls räckte någonvart, och då kom jag ihåg hur spännande jag tyckte det var att plantera olika linser och ärter när jag var liten, och se hur de sprack upp och grodde och spurtade. Så jag kollade utbudet i skåpet och plockade fram belugalinser, röda linser och chiafrön. Lite rajgräs som lämnat kvar sen i påskas fick också åka med. Tog en bild för att minnas allt vad vi sått, huller-om-buller. Ingen aning om vad katterna tycker om blandningen men enligt vad jag kan begripa är inget i alla fall giftigt för dem. Ja ja, hoppas de gillar!

Så blev jag avundsjuk på katterna, verkar vara ett sånt fräscht liv att gå omkring och snacka på lite späda saftiga skott liksom. Kom på att vi borde ju också äta sånt och plantera nån kruka åt oss själva, fast kanske utan rajgräset då (?! kanske också är gott iofs). Blev inspirerad och googlade runt lite och nu har jag lagt solrosfrön i blöt. När jag var liten fattade jag aldrig att jag faktiskt hade kunnat äta de där slingriga linsskotten också, trots att de, nu när jag tänker tillbaka på det, såg hur läckra ut som helst. Men nu så! Nu ska vi bli en sån där fräsch, pigg *livsstilsfamilj* som klipper solrosskott och chiaskott på våra smöggisar. Hehe. Bara så ni vet!!

Så konstit men så var det

Ditt & datt

20200507_solen20200507_maanen

God kväll, god kväll. Hittade denna lilla berättelse när jag var hemma i barndomshemmet förra veckan. Den kändes passande för den här tiden, vintern, våren, coronan. Har inget minne av att jag skulle ha gjort den men om den faktiskt är min och min egna idé är det kanske det mest kreativa jag hittat på? Positivt överraskad, men samtidigt lite trist att peaka när man är typ sex-sju år kanske? Å andra sidan var det också i den åldern som jag som ett practical joke klippte av luggen så nära hårroten jag bara vågade. Jag hade nyligen vuxit ut luggen och jag hörde moster Lena säga åt mamma att ”Linnea passar bra utan pannlugg”. Jag förstod att hon inte menade bokstavligt men jag tyckte att det skulle vara JÄTTEFESTLIGT att tolka det så. Så jag stod och fnissade i mitt sovrum medan jag klippte. Förstås supersnett, jättefult, och jag började ettan kort tid därefter. Såatt… vet inte hur pass peak det var ändå, är vad jag menar.

Jag vaknade på morsdagen (andra majsöndagen i Finland) av att Blenda kom in i rummet och ropade ”Det är mors dag!” Sen sjöng hon Bä, bä, vita lamm åt mig. Av Alfred fick jag vita pioner som doftar så starkt att det känns som att vara i en trädgård att sitta här i köket. Ibland hör jag måsar sjunga, eller skräna, men det känns lite elakt att alltid säga så för ibland låter det ju faktiskt riktigt stämningsfullt. Klockan är snart nio och utanför fönstret ser jag två barn som spelar fotboll nedanför kullen. Det har blivit så ljust långt in på kvällarna nu, solens strålar når fortfarande in genom vardagsrumsfönstren, tränger in i glipor mellan rullgardiner och fönsterkarmarna i sovrummet. Det blir sommar. Fast det var ju inte konstit.

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

Ditt & datt

20200422_blaasippa

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Handplockade bloggar

Ditt & datt

20180609_plockat

Här kommer min lista på bloggar jag brukar hamna in på nu för tiden! (Som utlovat i fortsättning på Peppes och Mirjams bollrullning alltså!) De är MÅNGA. För det är väl roligare med en rejäl hög att plöja igenom under dessa isoleringstider? tänkte jag. Så här är sådana jag läser slaviskt, regelbundet och mer sporadiskt. Ströläser ännu fler men fick helt enkelt bara dra gränsen någonstans. Hur som helst — vi kör! I alfabetisk ordning:

  • Annas foto — precis som namnet avslöjar så är det mycket foto, och snyggt sådant. Allt känns mysigt och vänligt.
  • Blejk, fejt & fab — rebellen, karamellen, allas vår BFF-Ellen. Ett onischat, okonstlat, påhittigt och roligt tankeflöde att gladligen svepas med i och drunkna i.
  • Carola Ekman — klokt, kunnigt och kärleksfullt om föräldraskap.
  • Crfn — Caroline Ringskog Ferrada-Nolis blogg som inte uppdaterats sen första januari så kanske blir det inte mer, men det var kul så länge det varade!
  • Cecilia Blankens — försöker smittas av hennes sinne för stil.
  • Dnilva — kreativt, piggt och pyssligt signerat Anna María.
  • Elin Renck — tog bloggosfären med charmstorm för ett par år sen och vad kan jag säga? Jag blev också frälst. (Here we go go go to the temple of Elin Rencks blogg HEHE. Förlåt men bara måste få det ur systemet.)
  • Elisabeth Therese — loppis, stil och personligt. Det vilar nån slags tidlöshet över denna blogg, som att den nästan hade kunnat skrivits för hundra år sen.
  • Elsa Billgren — estetisk vintageinspiratör, proffs på långa stream-of-consciousnessinlägg som har riktig substans och närvaro, och är dessutom ett geni när det gäller trendspaningar eller att ringa in fenomen i samtiden.
  • Grön i Åbo — Julia, Svenskfinlands miljöhjälte! Snäll och tuff. Väldigt fint foto och ofta riktigt ärliga, råa texter.
  • Hanapee — ett energiknippe! Fast liksom angenäm.
  • Heidi Mari — grafiskt, stilsäkert och något hemlighetsfullt.
  • Heimani i stan — mina kompisar Karin och Niclas köpte hus, renoverade det och startade blogg. Hurra!
  • Hej Regina — det blir glatt, mjukt och gulligt när Agnes skapar.
  • Hemma i Bogdanoffs — välskriven, mysig blogg med bra humor från Eivor i Nykarleby.
  • Hit och dit och tillbaka igen — Charlotte skriver om feminism, historia, forskning, relationer och livet i ett gammalt hus.
  • Jasmin Jahja — färgsprakande och glädjespridande om livet.
  • Johanna Bradford — inredning, renovering, livsstil, och så vidare. Klassisk.
  • Julia – alltid mitt i prick — peppig och glad men ändå lite melankolisk. Fin!
  • Kaffepausen — välskriven, vettig vardagsblogg av Rolf som jobbar som lärare, har hund och ett öga för vackra vyer.
  • Karolinas Kaos — gammal hederlig, lite rockig (?!) blogg om livet.
  • Kläder & kvalitet — intressant och personligt om produktion och klädkonsumtion från Elin som driver eget designföretag.
  • Knapprandet — Emil skildrar vardagen med en sån drömmig närvaro. Är avundsjuk på hans uttryck.
  • Knivlisa — sprallig men öm mammablogg.
  • Krickelins — Kristin förmedlar inspiration, rakhet och mod, med ett blått filter över foto och inredning.
  • Lilla libertin — som en roman i korta sjok. Välskriven, vacker.
  • Livet & LA — hur ska man ens sammanfatta denna perfekta cocktail av allmänbildning, klokhet, charm och som bonus en riktigt flådig uppdateringstakt att skämma bort en ytterligare med? Jomen typ såhär då: Peppe Öhman.
  • Maggie’s Bohemian Ideals — varm själ bloggar om hållbarhet och natur.
  • Mama bites back — fylld med fina, glimmande saker från vardag och fantasi. Samt några kladdiga makaroner i hörnen, eftersom Jenna är småbarnsmamma.
  • Mama’s got the magic — käck kommunikation från Vasas Karisimporterade drottning Linn.
  • Mellanrum — vardagsbetraktelser och livsdokumentation från Nina i Umeå.
  • Miilo — driftig, pysslig festfixare (eller borde i alla fall jobba som en!) med fint, gammalt hus ute på landet.
  • Mirjam skriver — och hon skriver väl. Avslappnat, smart, fritt från klyschor. Det är verkligen så skönt språk i den här bloggen, om livet och skrivande i Nya Zeeland.
  • Nettelblad — poetiska reflektioner från Ulrika på Åland. Skicklig skribent!
  • Nio till fem — såklart läser jag Beijer. Hon levererar.
  • Nostalgifabriken — lättsam, rolig och bara så himla CHARMIG. Blir så glad av den. Innehåller dessutom mycket fint loppis och väldigt tjusiga bilder också. Skön stämning här hos Emma!
  • Nästan för lycklig — God, klok, vältalig och dessutom fyndig också, den där Amanda. Som jag för övrigt gick i högstadiet med!
  • Ponks — Lotta är ett mångsidigt geni. Unikt uttryck och underbar rytm i hennes texter. Jäkla KUL också!
  • Rastlösheten — många sammanfattningar från livet och loppisar i tydlig stil hos Clara.
  • Sebastian — mysigt och ombonat i hans hem och blogg.
  • Slurk — drinkar! På ett roligt sätt! (Syftar inte på det att de gör en full, men visst, det också.) Mixar och serverar gör Jakob.
  • Snickis — Sara skriver på ett sätt man så lätt följer med i, blir nyfiken på.
  • Soulmama Arts — Alexandra, bohemisk mångkonstnär, skildrar livet.
  • Sofia Wood — mat, inredning och mode, skildrat med värme och glädje.
  • Vardagskonst — beskrivande namn på denna fina blogg! Fastnade särskilt för Sandras sinne för dovt sprudlande färger.
  • Zuri Zuberi — min forna klasskompis Grace bloggar snyggt om färg, form och mycket textil.

Vilka andra bloggar tycker du jag borde läsa? Din egen, till exempel? GÄRNA! Väldigt fritt fram att sprida lite länkkärlek, som man sa en gång i tiden. Känner mig angstig över att jag glömmer nån men alltså jag KAN bara inte sätta mer tid på att fundera på det här nu. Puss ajöss!

Naleis nätt

Ditt & datt

naleis_003

Lustigt, eller bedrövligt, hur lite jag bloggar med tanke på hur mycket jag ändå tänker på blogg. Kanske är det corontänen som fått mig att inse att mitt lilla krypin här behövde en ordentlig renovering. Vem blir jag om jag byter bloggnamn? Det var i sådana tankar jag fastnade och de var alltför lockande. Brygd served me well men det började kännas så ingrott. Som att den hade skapats för en karaktär som krympt och blivit en allt mindre del av mig, och nu hade kläderna börjat kännas trånga. Nej, man vill ju ha något ledigt och tänjande. Naleis säger inget särskilt om mig förutom något som aldrig kommer förändras, österbottniskheten. Jag hakar inte avsiktligt på dialekttrenden, jag lovar! (Fast om nån verkligen ändå VILL klumpa mig samman med typ Klein, Blejk, fejt & fab och Vasas flora och fauna så kan jag ju inte hindra dem förstås hehe.) Till mitt försvar vill jag framföra att det är inte ens första gången jag väljer ett ord på mitt modersmål som bloggtitel. För tio år sedan hette min blogg faktiskt Mangleis. Numera nöjer jag mig med att den är Naleis.


För övrigt har jag haft ganska övertygade förhoppningar om att den här isoleringstiden skulle resultera i en bloggboom. Inte helt orimligt, va? (Och nu struntar vi i min egna slöa uppdateringstakt.) Kan inte typ alla testa på att blogga nu? UGH vad jag skulle älska det. (Följdfråga: Och är jag den enda som inte orkar med långa textinlägg på insta? Instan är fan inte den nya bloggen, jag bryr mig inte i vad ni säger.)

Såg att både Peppe och Mirjam delat sina blogglistor (♥) och detta gladde mig så, ska bums fixa till min egna. Återkommer! Spoiler: De två finns på den.

Bara lite fluff

Ditt & datt

20200403_moln

Jag sitter i sängen och Selma ligger bredvid mig. Alfred och Blenda är i vardagsrummet. Myra i Blendas säng. Med mig i stora sängen har jag också molnkudden som jag sytt åt Blenda. Tyget köpte jag på loppis nångång. (Usch vad jag saknar loppis.) Jag orkade inte krångla med att pressa sömmarna för jag hade lämnat ett sånt litet hål att vända den och fylla den genom, men sen när jag sytt ihop hålet för hand så slog det mig att jag hade ju i alla fall kunnat stryka själva ytan. Nu gjorde jag inte det så den är ganska skrynklig. Ah ja. Nå, om jag nånsin orkar sprätta upp för att ändra på formen där den stör mig, så kan jag ju försöka minnas att stryka ett par varv med järnet då. (Skrev först ”ett par varm med järnet”. HAHAHAHAAHAHHAA. Skoja. Så kul var det inte.)

20200403_foenster

Vi vaknade till en helt vit värld i dag. Det var morgonens snack. Det är snödrivor till och med på trädgrenarna, och alla ljud utifrån verkar dämpade. Ljuset också, solen gömmer sig bakom en gråvit himmel. Det är en harmonisk känsla här inne. Där ute drar vinden med sig snö som yr ner från träden och taken. Sovrumsfönstrena är fläckiga av blaffiga snöflingor som smält. Hade tänkt gå ut och plocka vide- eller björkkvistar i dag. Tror inte det blir av.


Tiden gick sedan jag skrev det där. Då var det förmiddag. Nu sitter jag i sängen igen och Blenda sover ute på balkongen. Fick sopa bort över en decimeter tjockt, tungt snötäcke från golvet innan jag kunde rulla ut henne i vagnen. Hon stod där inne i sina yllesockor och tittade på när jag sopade. ”Heja, mamma, heja heja!” peppade hon.

20200403_blenda

Blenda har fått en ny skjorta och hon tycker om att låtsas att den är hennes nattskjorta. Det som inte finns på bild här är sovormen Bo. En natt rullade hon över den och föll ur sängen, men lyckligtvis råkade en stor kudde ligga nedanför på golvet så hon verkar inte ha slagit sig så illa. Men hon har också råkat slå huvudet i träkarmen ett par gånger — fast ormen varit där — och det vet vi ju alla att gör jäkla ont. Funderar på att sy en tjockare orm som eventuellt sitter fast i ett underlakan som man då skulle föra in under madrassen, så att kudden faktiskt skulle sitta på plats ovanpå de hårda kanterna. Kunde det vara något? Hmm, måste klura.

20200403_morgon

Ok, tuppluren och skrivstunden över. Här är vi i morse. Hej hej. 👋

Keep calm and takatalvi on

Ditt & datt

Hej hej. Hur mår ni? Det är så konstigt då man inte vet hur länge något ska vara såhär som det är just nu. Jag har haft huvudvärk från morgon till kväll och plågade mig igenom arbetsdagen. Morgondagen är min sista dag på jobbet på en tid för sen blir jag permitterad. I fredags åkte jag och handlade åt mina föräldrar, båda över 70. Blenda saknar fortfarande sina dagiskompisar. Det där poppiscitatet från Chernobyl ploppar upp i mitt huvud minst tio gånger om dagen: ”Not great, not terrible.”  Jag antar att det är spänningshuvudvärk som jag dras med nu. Tycker egentligen att jag för det mesta mår okej men visst, konstigt skulle det vara att inte känna nån slags stress. Det sätter ju sig alltid i nacken på mig. Nacken, käklederna. Bakhuvudet. Vänstra tinningen. Snett ovanför ögat. Ögonlocket. Jag anar att den ruvar där nu. Migränen. Runt ögat känns det liksom bortdomnat. Ska strax gå och lägga mig men jag ville bara föra dagbok först. Det känns verkligen som att det är det man gör nu, eller hur? För dagbok. En logg. Nåt för arkiven. Som att man skriver för eftervärlden. Hej hej eftervärlden. Vet ni vad en fidget spinner är? (Gud, redan i nutid låter jag som en relik. INGEN bryr sig om fidget spinners mera.)

20200330_gryning

Våren är min favorit och när jag häromdagen ställdes frågan ”Vad gör dig lycklig?” (alltså i en såndär insta-challenge, inte på cheesig reality-tv-dejt) blev jag först alldeles matt — så tråkigt att svara för självklart ”kärlek och katter”, började sen sakna loppis så mycket att det blev bittert att tänka på det — men sen gick det upp ett ljus. Nästan bokstavligen. (Wink wink till tv-kameran tihi.) Och så komponerade jag en lång, pirrig kärleksförklaring till våren i mitt huvud (men aldrig till pappers/mobils, för så långt hann jag aldrig)… sååå klart det ska snöa samma kväll då. Vad annars? Men så hör det ju bara till att vintern ska återvända just när man vågat börja tro att våren är runt hörnet. Snopet, men tryggt. Det är det eviga aprilskämtet som kan komma lite när som helst den här tiden. Min dumma sill. Åtminstone den saken — och kanske inte så mycket annat — är ju precis som den ska i år. Är jag knäpp som helt på riktigt tycker att det för med sig något trösterikt ändå? Tack tack takatalvi, dig kan vi lita på.

Vad litar ni på?

Liten svart

Ditt & datt

Vill lajva riktig mammabloggare och transkribera ett samtal jag och Blenda hade vid matbordet en helt vanlig dag tidigare i veckan.

Blenda: Har du en säl, mamma?
Jag: En säl? Nej, jag har nog ingen säl.
Blenda: Har du inte en säl, mamma?
Jag: Säger du säl?
Blenda: Ja.
Jag: Nej, jag har ingen.
Blenda: Du har en liten svart säl.
Jag: … säger du SJÄL?
Blenda: Ja.

20190616_fram

Vi två i somras. Kan hända att detta foto fångat min lilla svarta säl men jag kan inte vara säker.

Haha! Och det märkliga tog inte slut där ens. För:

Litet senare…
Blenda: Kan titta i den, sidu.

??

Strålande och inte-så-

Ditt & datt

20200323_sol.jpg

Hallå där nere. Hör ni mig? Det är jag, solen. Nä skoja bara. Det är bara jag, Linnea, och min strålande humor. Äh nu förstörde jag allt. Det roliga är över.

Har haft något av humörsvängningarnas dag i dag, när jag nu tänker efter. I grunden på gott humör, men ändå i snuttar växlande från sprallig till vresig till stressad till ångerfull till energisk till utmattad till sur till tålmodig till glad till, ja, ni fattar. Så där har det hållit på. Och nu sitter jag här och känner mig… hmm. Lite jäktad kanske? Känner den här måndagspressen. Som att jag har nåt att bevisa nu när det är ny vecka. I bloggosfären. (Skojar inte ens men jag vet hur löjligt det är.) För vad är måndagar om inte veckans nyårsdag? Bokstavligen. Sällan så pigg och ny som man hoppas, istället ofta något slötuggad. Men himlen var blå i alla fall. Det gjorde gott.

Vi går in i vecka två av corontänen. Själv var jag på jobb i dag men fick rapport hemifrån. Blenda hade bett om att få gå till ”stora parken” och leka för ”där finns andra barn”. Hon har också tagit till att kalla sina gosedjur för sånt som hennes dagiskamrater heter. Så leker hon att de leker tillsammans på dagis. Alltså ffffffan vad det är sorgligt att tänka på. Det är inte som att hon verkar jättesorgsen men helt klart saknar hon sina vänner, och att leka med någon i sin egen ålder.

Om kvällarna brukar jag berätta en saga om en kalv som saknar en jämnårig kamrat. Men, long story short räddar kalven ett lamm ur floden som flyter förbi gården. De blir bästa vänner den dagen och fortsätter leka tillsammans livet ut. Jag berättade den här redan innan den här social distansteringstiden och nu känns den väl extra passande. Jag föreslog att kalven skulle heta Rosamunda. Blenda hittade sedan på lammets förunderliga, underbara namn: Månbladet.

Jag hade ju inte egentligen tänkt att jag skulle skriva så mycket om Blenda och sånt hon gör, men jag vill ändå säga att de senaste kvällarna har hon önskat att jag ska ligga med henne i hennes säng när hon somnar, och i kväll sa hon att jag kan få låna Pupu. Pupu! Hon lade honom bredvid sig på kudden och sa att hon lägger honom där åt mig. ”Vill du ha ett gosedjur?” frågade hon strax efter, och då jag väldigt andäktigt sa ”Det vill jag jättegärna” för att markera hur stort det var, så fnissade hon stolt och kramade Kia. Fy fan vad fint. Hon delar med sig av sina favoriter. URK mitt hjärta sväller så.

Hmm tja vad mer? Det är så mycket som förstås påverkas av hela coronaeländet men jag orkar inte prata eller tänka mer på det. Situationen är så obekant, fenomenet så främmande. Nu som då pendlar jag fortfarande mellan att oroa mig för att det överdrivs men sen ändå underskattas kring det. Det senare vore förstås mycket värre och det är allt mer sällan pendeln åker åt andra hållet. Menmen. Som sagt, orkar inte mer. Höll just på att få ett nervsammanbrott och höjde rösten för att schasa bort katten som i en evighet skulle krafsa i sandlådan sin. Stod bara inte ut med ljudet. Ja ja. Strålande humör också visst? Som sagt, små snuttar humörsvängningar. Måndag. Hur man än vrider och vänder på det så ändå måndag.

Nåt skoj om downward-facing, dog

Ditt & datt

Undantagstillstånd. Helt sjukt. Tänk att vi upplever något sånt. Det låter så overkligt och nu är vi mitt i det och det typ bara ÄR, sådär som nuet alltid är, som vanligt, kanske för att nuet aldrig riktigt är här utan det är alltid förra eller nästa sekund man på nåt vis lever i och då är det som att det egentliga nuet där mitt emellan aldrig riktigt förändras utan behåller sin vanliga svårdefinierbara nuighet — men sen kommer allt detta ligga bakom oss och vi kommer tycka att det känns väldigt främmande och svårtänkbart igen. Antar jag.

Många är vilsna och bekymrade men jag hör ändå få klaga. Det här är vad vi gör nu. Det är vad det är. Arbetsmässigt är situationen verkligen inte ideal för mig eller Alfred, men vi är förstås inte de enda som har det så. Blenda var hemma från dagis i måndags eftersom att hon var så snuvig, och mot den kvällen blev det ju klart att hon inte kommer åka till dagis heller på en lång tid. Det tycker jag är alldeles självklart, men visst är det lite sorgligt för hon saknar det redan. Och inte kan man förstås hälsa på och leka med andra heller eftersom hela poängen är att inte. Två meters avstånd funkar inte riktigt i den här åldern.

20200318_1001

I morse gick Blenda och jag upp på vinden för att hämta ner en gammal hylla som min mamma snickrat åt mig för länge sedan. Detta för att vi i helgen lånade en drös med böcker från biblioteket eftersom jag gisade vartåt det här barkade av (isolering av en orsak eller annan) — och trots att de redan visat sig vara för få, svämmade ändå bokhyllan över. Böcker låg överallt och då kom jag att tänka på den smala, blå hyllan som jag tänkt att kunde falla Blenda i smaken. Den är precis så bred som det fanns plats för i badrummet i en lägenhet jag hyrde i Nykarleby en tid, och har inte helt ultimat utplacerade hyllplan för stora barnböcker (däremot suverän för badrumsprylar!) — men Blenda blev jätteglad över den och började direkt flytta över sina böcker i den då jag provställde den bredvid hennes säng. ”Nu är den min?” frågade hon ledande och fnittrade förtjust när jag sa ja.

20200318_1114

Solen sken över hela innergården och jag föreslog att vi skulle ta ut katterna. Jag är lite förvånad själv för det var fortfarande bara förmiddag? Brukar inte vara så energisk då. Jag brukar ju inte ens gilla sol, egentligen, men detta väder var härligt, vårigt och uppiggande. Precis vad vi kan behöva dessa dagar, eller hur? Och jag uppskattar det kanske särskilt mycket i sådana här tider att inte bara ha en ganska stor och trevlig gårdsplan utan dessutom en hel lekplan och lekplats precis intill den. Det finns nåt att göra alldeles nära, alltså. Helst ska man ju inte röra sig på sånt stort område nu för då riskerar man träffa på fler människor. (Introverter ba: lol ”nu” 🙄)

Medan vi var ute föll Blenda nerför en liten kulle, så att vi inte såg henne bakom den. Vi blev smått oroliga och jag skyndade dit och under de sekunderna hann det det kännas ganska nervöst att hon inte ställt sig upp igen ännu. Och så då jag kommer över kullen (som alltså bara är en dryg halvmeter hög eller så, ändå) så ligger hon där på marken och SKRATTAR och typ krälar runt med gamla blöta löv i ansiktet. Knäpp typ! Mycket bra.

20200318_1406

En fluga hade vaknat mellan fönsterrutorna och jag skulle släppa ut den i friheten men jag råkade istället befria den från livets bojor. Det vill säga, Myra åt upp den. Medan fönstret ändå var öppet började jag torka damm på karmarna och öppnade den sista rutan också så att frisk luft strömmade in. Balkongkänsla, tyckte Alfred, och satte sig i Blendas säng i vinddraget och solskenet och läste en stund. Vi har alltså ingen egen balkong och jag trodde inte att vi skulle sakna en då vi flyttade hit, men det gör vi visst ändå. Kanske Myra också, verkar det som. 

20200318_1805

Efter kvällsmaten (jag gjorde lasagne och vi har mer än halva kvar, woop) så skulle Alfreds yoga i sovrummet. Blenda sprang in, ropade ”YOGA!” och ville vara med. Kanske ser världen en gnutta mer rätt väg ut ur det där perspektivet. 🙃

Avslutningsvis vill jag bara rikta strålkastaren på denna tids om kanske inte direkt osjungna så åtminstone för-givet-tagna hjälte: NÄTET! Vilken stjärna, va? Evigt tacksam att vi har dig, internet.