hur mår ni?

20150131_kahvia

Detta var i lördags, då hade jag sovit cirka tio (!!) timmar. Var då utvilad för kanske första gången hittills i år — DRÖMSKT — även om jag vaknade utan kaffe i hemmet, en situation som inte var alldeles behaglig. Gick till R-kiosken i ett töcken och köpte den största kaffemuggen de hade som likväl var för liten och för svag. Inatt har jag istället sovit knappt alls och allt extrastarkt dubbelespresso jag har hällt i mig har mest bara gjort mig darrig, så idag gick jag i ett annat slags töcken till Citymarket efter jobbet för att handla mat, men kom ut därifrån med hälften av varorna ur kategorierna sminkprodukter och doftljus. Olika sorters töcken kräver olika sorters pick-me-up.

Har i övrigt varit något i obalans på sistone, inte helt omöjligt så men nog tillräckligt för att jag ska ha på känn att jag varit det, så jag antar det betyder att det har jag. Av och an. Generellt glad, glad-ish eller åtminstone okej, men med en sån låg tröskel till att det ska slå över till vresig med en extrem lättretlighet. Minns ännu med viss (antagligen ohälsosam) upprördhet när jag åkte buss norrut för ett par veckor sedan och någon hade den obegripliga fräckheten att sitta och högljutt NÄSVISSLA utan att göra något åt det. Under åtminstone en timmes tid. Ondskans furste giv mig styrka. Tänkte ungefär att den personen borde tvingas kliva av, direkt, abrupt och helst på något vis retroaktivt också. Eller att jag själv borde dramatiskt och drastiskt slänga av mig i farten bara för att make a statement och — två flugor i en smäll — undfly tortyrhelvetet.

Men annars mår vi bra! Eller, ja, jag menar, ibland griper ju Skräcken ett hårt tag om allt innanför min hud och vrider om det som en äcklig disktraska som legat på bottnen av diskhon tillsammans med lite matrester i en veckas tid och jag känner all kall slemmighet bara liksom klämmas ut mellan fingrarna på Skräcken och glida mot insidan av mitt skinn så jag ryser till av både kylan och obehaget, och då dras jag naturligtvis med och drabbas av pur ”LIVET D:”-panik en stund innan jag inser att nä-nä-nä såhär gör vi inte här, här förtränger vi saker. Så då gör vi det och väljer att istället exempelvis fundera på varför vi plötsligt känner oss dragna till att identifiera som plural.

Men i alla fall… Annars mår vi alltså bra! (Ni då?)

två försynta undringar

scan10009

1. Skulle det vara jättekonstigt att jag klippte den här frisyren igen? (För helt seriöst har mitt hår aldrig igen sett i närheten av lika coolt ut och hur mycket jag än önskar att det vore det, så är detta inte ens en underdrift.)

2. Ska jag faktiskt nu redan vara så gammal att jag tagit till mig vanan att titta på en ~25-år-gammal bild och fundera att det var då jag peakade? (För ärligt talat känns det som att det går gaaanska till överdrift.)

rusningstid i ultrarapid

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

en kattrapport

I trist brist på annat så tänkte jag: KATTER. Det går alltid att prata om katter. Tack, internet.

Sedan slutet av december, sen min födelsedag faktiskt, har jag haft katten Lenny på besök här hos mig. Hans intressen är bl.a. att leka med kattmynteparfymerade möss, att slira på mattor, att ligga på rygg, att undersöka kojor och skrymslen, att vid läggdags hoppa upp i sängen och högljutt spinna medan han tvångsmässigt trampar av och an (ibland i flera minuter) innan han lägger sig ner samt att väcka en på morgonen med samma beteende samt pussa på ens ansikte (funkar inte detta kan han eventuellt också attackera ens tår om de sticker ut under täcket). I morse var han av den bestämda åsikten att det då måste vara ett slut på sovandet i detta hem, jag steg framgångslöst upp ett par gånger för att muta honom med mat, men för det mesta har han visat både tålamod och hänsyn.

Han är oftast inte helt såld på idén att sitta i famnen men har ändå legat i min famn ett flertal gånger då jag suttit vid datorn samt på/tätt invid mig då jag legat i sängen (detta är jag förstås mallig över), och det märks att han gärna vill ha sällskap åtminstone i periferin och brukar titta på mig så snopet då jag går ut genom dörren att jag direkt drabbas av dåligt samvete för att jag inte under dagtid kan tillfredsställa hans sociala behov. När jag sen kommer hem från jobbet tar han alltid vänligt emot mig vid dörren och spatserar sen länge omkring i cirklar där han återkommer till mina ben för att stryka sig mot dem, och sen vill han gärna hålla sig i samma rum, rör jag på mig kommer han efter men lägger sig ner en bit bort för det mesta.

Han ska snart flytta hem igen men sen dröjer det inte länge innan mina egna katter, Esmeralda och Caspian*, som annars bor hos mina föräldrar ute på landet, flyttar in en tid. Är en gnutta nervös inför detta, de är båda två utekatter och har aldrig inte kunnat gå ut då de velat och jag är rädd för att de kommer få spader av instängdheten och eventuellt även stadsljuden. Är inte så orolig för min egen skull, då, det kommer säkert kunna vara påfrestande för oss alla men mest känns det bara inte så bra att tänka på att de kanske kommer vantrivas. Men nog ska det gå! Ser förstås ändå också fram emot att ha mina kattbebisar hos mig, saknar dem ofta.

* Någon minns kanske att vi också har en tredje katt, Couscous. Han har beklagligt nog varit försvunnen i över ett halvår nu. 😦 KOM HEM COUSCOUS.

I höstas bodde ju en annan katt här, Alma, och jag tänker att jag börjar nästan kunna titulera mitt hem kattpensionat så småningom. Inga invändningar där inte! Alltid en fröjd med kattsällskap.

söndagsgnäll

20150110_snoe20150111_snoe

Det är såhär igen att utkasten samlas på hög och i varje ett finns det bara ett ynka par fraser som aldrig bildar en mening, och då menar jag både bokstavligt och bildligt. Varje gång jag försöker skriva lägger sig en stress över mig, som att jag måste prestera både innehålls- och tidsmässigt, måste både tänka något knepigt eller åtminstone någotsånär nytt och hinna få ihop det medan jag kan, vilket definitivt inte är något som fungerar för mig. Det är inte avslappnande som det brukar (brukade?) vara. Så detta inlägg är här främst för att klart illustrera att förväntningar och annat relaterat, pah, de kan då lätt kika sig i aktern. Kunde gnälla mer om detta men jag ska inte blogga om bloggande, det är inte bara långt ifrån nytt utan dessutom så sabla tråkigt det med.

Begriper fortfarande inte hur fasiken det är tänkt att en ska nästan för alltid orka jobba åtta timmar om dagen. Jag tror på något vis ibland att detta bara är en mardröm — och då menar jag inte jobbet i sig utan bara det att hälften av min vakna tid varje veckodag går åt till att ha råd att leva med resultatet att sen har jag inte ork att leva — det känns emellanåt som att det är något temporärt som jag kommer komma ur nån gång i framtiden, men sen inser jag att nope, detta är livet, detta är mitt liv nu om jag har tur. Såhär är det för de flesta människor. Hur de heltidsarbetar och ändå resterande tid lever kommer jag kanske aldrig att begripa. Det känns orimligt. Men, nåja. Sätter det åt sidan. Även detta onya gnäll var förstås tråkigt.