Kategori: Dagboken

Ljuvlig morgon, himlen förhöjde världen. Den började som aubergine, töjde sig tunn vid horisonten och släppte igenom plommon, hallon, hjortron, persika. Bilderna jag tog då blev suddiga, jag hann inte stanna och granska. En knapp timme senare var jag kring hemknutarna igen, barnen avlämnade, kaffemjölken inhandlad, och himlen var pastellmjuk som marshmallows. Odramatisk och mild. Fint det med.

Jag kokade kaffe i mokapannan, rostade bröd som breddes med smör, rökt ost, avokado, örtsalt, svartpeppar och citronsaft. På butiken jag ibland går till på väg från dagis har de de senaste veckorna rensat ur en massa produkter på 50 %. Jag har köpt tvättmedel och galltvål, t.ex. I dag tog jag den sista tuben med silvertonad hårmask, jag har inte använt någon färg- eller toningsprodukt i mitt hår på nio år och tycker det är himla skönt, men lite svalare hårtoppar är jag beredd att ge ett försök för ett fåtal slantar.

Dag ska vara halv dag på dagis i dag och jag har nu slöat tillräckligt. Bäst att sätta igång och få något gjort innan han ska hämtas. I går brakade ena hållaren till en gardinstång i vardagsrummet, helt itu i tre delar, men jag har vid något skede varit förutseende och köpt ett antal likadana när jag sett dem på loppis. Eftersom den som gick sönder i går inte var den första. Så nu ska jag skruva loss bitarna av den gamla och skruva upp en annan istället.

Där ute sjunger småfåglarna sin vårsång. Det verkar obehagligt tidigt, men tillika ett trevligt läte. En kråka går och pickar. (Fåglar har förresten två läten enligt Dag: ugglor hoo-oo-hoo, alla andra KRA-KRA-KRAH.) Himlen är blekblå med lite vaniljgult vid horisonten. Jag ser en strimma strålande guld som splittar marken. Jag kommer behöva gardiner i dag.

I min nya gulliga femårsdagbok trängs varje inlägg på max fem rader, tillsammans med fyra andra från samma datum andra år. Första januari har sin sida, osv. Jag älskar sånt. Missar jag någon dag så bara fyller jag i nån anteckning i efterhand, alltid hittar man ju nånting. Att man köpt nåt fint på loppis, att Blenda sagt något roligt eller Dag gjort något gulligt, vad vi åt till middag, ett generellt humör. Det är inte så himla strikt. Strukturerat, men fritt.

Blenda hävdar att dagboken är för färggrann och gullig för min smak och att jag säkert bara köpte den för att vissa sidor (januari, juli) var gråa. Jag säger inte att hon har rätt men alldeles fel har hon inte heller. Hade sidorna inletts med mint eller aprikos hade jag antagligen varit mindre köpsugen. Men att stå emot det där lite daskiga, dimman om sommarnatten, dugget under höstkvällen, diset på vintermorgonen, dammet i vårdagen, det gör jag bara icke.

Vad nu sen det eller något av detta har med något att göra. Kanske det bara inte är så himla viktigt att det har det.

Töväder och snöyra i morse. Alfred har åkt till Helsingors medan vi andra sov och barnen var superduktiga i morse, för det mesta är de ju det men klart att vissa mornar blir gnälliga, griniga, vresiga, stressiga, pissiga. Tyvärr är det väl sådana man lite hakar upp sig på fast man bara borde släppa dem. Jag har haft sådana morgnar när jag varit själv på föräldrafronten och det känns inte grejt alls. Men inte denna! Den var toppen, den gick galant. Barnen hann bygga lite med Duplo och det blev varken tjat (från mig) eller skrän (från dem… eller för den delen mig) när det var dags att avsluta och klä på sig ytterkläderna.

Dock var det svintungt att knuffa vagn + ståbräda till dagis. Liksom OFATTBART tungt, jag pustade andfått åt Blenda att jag dessvärre inte kan prata, det är för tungt. Vägen till dagis består till stor del av en lätt sluttande uppförsbacke och en del av trottoarerna hade inte ännu blivit skottade. Det bara rev i bröstet de metrarna. Ett par gånger bad jag Blenda kliva av och gå själv en bit. Hur kan jag ha blivit så svag? Hur kan detta ha blivit så tungt? På hemvägen såg jag att hjulen packades fulla med kramsnö tills att de inte snurrade längre. Aha ja. Inte undra på att det hade gått trögt.

Trevligt att inte ännu behöva hänge sig ett liv på svimningsdivanen med luktsaltet nära till hands. Eller förrsten vet jag inte det inte.

På tal om Duplo så är det kanske världens bästa grej just nu. Blenda har haft en liten del klossar från då hon var yngre. Vi önskade oss fler i julklapp när Dag visade intresse för dem, och han fick en sats de båda tyckte om. Alla samlades i samma låda som varit populär sen julen, men sen jag hittade en påse med blandade klossar på loppis häromveckan har byggandet ökat ✨exponentiellt✨. Det byggs VARJE dag och nu verkar båda barnen vara helt inne i det. De bygger fritt och med glädje, det är kreativt och experimentellt och enda regeln är att man inte får söndra andras. Och kanske inte roffa åt sig alla klossar, men det har vi inte behövt säga till om på länge. Ibland kan Blenda be Dag att byta kloss med henne för hon vill ha en viss färg och det brukar han för det mesta gå med på. Nu ska jag säga något ingen flerbarnsförälder nånsin förr sagt: Så kul och fint och skönt när de leker tillsammans?? Wow who knew!

De senaste dagarna har vi byggt höga besynnerliga formationer tillsammans, och inget blir någonsin fel, ingen bestämmer hur nån annan ska bygga. Det känns som en jättebra övning i bl.a. gemenskap och liksom bjussighet? Att tillåta allt, att säga ja. När någon stapel har rasat ihop finns det noll besvikelse eller frustration, vi har skrattat och byggt upp igen fast annorlunda. Det är kanske det bästa att ta med sig. Om något faller är det en chans att uppföra något alldeles nytt som kan bli helt fantastiskt. (Vi kan hoppas att även jag ska kunna lära mig något av detta.)