Förnyade paroller

Sig själv kan man inte komma ifrån. Man bär med sig den man varit och den man varit har blivit den man är, men när man läser om att förnya sig så brukar tipsen börja med att göra sig av med gammalt. Tömma för att se vad man saknar, ta tillbaka det man vill ha kvar, sedan. Så jag tömde bloggen på nästan allt — testar det en stund, eftersom jag blivit alldeles för trött på mig själv och mina spår. Att inte alltid lyckas gilla sig själv är en sak, men sin blogg ska man! Så säger vi helt enkelt nu bara och då får det va så.

Alltså, det är inte som att aktivt ogilla mig själv är min nya hobby, men jag är, som människor brukar vara, bara så tröttsam emellanåt. Men struntsamma, detta inlägg kommer vara 100 % irrelevant om ca 0,5 ögonblick ändå. Och här är det i alla fall, live a little va.

Jag skulle vilja återgå mer till detta sentiment.
Det som man kunde finna i min dagbok år 1994.
Nog vore det himla trevligt.

Manifestering ska visst va en grej har jag hört —

Värt ett försök.

Dag Peter

Så kom en Dag en kväll i maj. Det var i fredags, datumet var 21-05-21 och klockan 19:39. Ögonen blå, kalufsen askblond, likheten i allmänhet sin fars men munnen portinsk.

Den kvällen känns som så länge sedan, utan att något egentligen har hunnit hända sedan dess. Vi två kom hem från bb i måndags och jag har tillbringat i går och i dag i ett migräntöcken. Ändå har det varit mysigt. Och likväl har ju världen förändrats, trots att så litet skett, den navigeras ännu en aning mer annorlunda än förut. Livet har förvandlats med en pytteliten jättedetalj i grunden. Vi är fyra nu. En hel fyrapersoners-och-tvåkatters-familj. Vi har längtat. Den känns hel.

God natt Dag. Jag hör dig söka mig nu, som du ofta gör under nattens minsta små timmar, och jag är strax där. Alltid där.

Vi ses

Nästa år kommer bli annorlunda. Jag menar dels rent generellt men också för att 2021 för med sig en klar förändring för oss i detta hem och denna familj. Förutsatt att allt fortsätter åt samma håll som vissa undersökningar pekar på. Som till exempel denna:

Japp! Det visade sig vara ganska lätt att undanhålla en graviditet under en tidsperiod av pandemi och årstid för bylsiga tröjor. Det har funnits att dölja i, om vi säger så. Särskilt mer enkelt eftersom jag dessutom fått må helt bra, det mest påtagliga bieffekten en väldig tröttma, och inte känt något behov av att terapiblogga om det (som sist). Denna gång vet jag ungefär vad jag har framför mig och jag slipper skräcken att livet så drastiskt ska förändras — det har det ju redan gjort. Barn heter dessutom samma sak i plural som i singular, symboliskt nog. Nu är jag plötsligt redan halvvägs. I vår beräknas vi bli fyra i familjen!

Blenda Mo

20171008_blendamo

Varelsen som väntade så med att kläckas var en liten kråka, vår Blenda Mo. I lördags, på det oförskämt snygga datumet 07-10-17, så blev hon född på kvällen klockan 21:28. För en dryg timme sedan blev hon alltså två dygn gammal och på bilden ovanför var hon ganska exakt aderton timmar och trettio minuter.

Förlossningen då? Jag kan inte begripa hur något kan vara så outhärdligt och överjävligt, och ändå i slutändan kännas som att det kan bli okej. Att vara så jävla livrädd och vettskrämd och ändå pressas genom det där beckmörkret. Och att komma ut ur det och tvingas, lika som det där nakna barnet, att bara ligga där och dra in luft i lungorna och sedan trycka ut den igen. Luft som både väcker en och lugnar en. Att vara chockad över så många saker och märka att det man förväntade sig bli trauman tycks genomgå en metamorfos till häpnad, och känna häpnad över det med.

Vi är ännu på BB alla tre. Alfred gör ett par hembesök om dagen för att ta hand om katterna. I morgon åker vi förhoppningsvis hem till dem, jag saknar dem så. Jag vill knyta ihop vår lilla familj.

Det är svårt att förstå att detta jag har här är verkligt, men jag känner mig redo att låta det sjunka in. Jag är inte längre lika rädd för resten av livet. Det har nästan börjat nu och nu när jag träffat vem jag ska dela framtiden med så känns den inte längre lika otrygg.