Att ta sig i pallkragen

En jobbigare dag i går. Det visade sig vartefter minutrarna och timmarna tickade förbi att bebisen inte alls tänkte sova om det inte var i min famn. Morgonen, förmiddagen, eftermiddagen förflöt — jag satt mer eller mindre fast i soffan hela dagen. Vi hade tänkt, allihopa, gå ut på förmiddagen och fixa odlingar i vår pallkrage som länge bara skuffats framåt och ännu längre framåt. Men så blev det alltså inte, de planerna fortsatte skuffas framåt, eftersom cirka inget hanns med. Förutom att alla blev irriterade på varandra och osams.

Alfred och Blenda var borta under eftermiddagen, jag satt på min vanliga plats, och när de kom hem igen på kvällen kändes allt bara så otroligt USLIGT. Riktigt uselt. Alla var trötta, ingen hade sovit tillräckligt, Alfred uttryckte skepsis till att vi skulle orka gå ut mer den kvällen, Blenda hade fullt upp med att leka för sig själv och ville inte göra något annat, och jag kände bara hur hopplösheten tog över mig. Den där kliande frustrationen av att det inte FINNS någon lösning, vet ni? Jag både ville och ville inte — kändes som att man BORDE, för att nånsin få det gjort och innan det blir alldeles för sent så att man hinner få nån jädrans skörd, men jag ville ju göra det för att det skulle vara KUL och MYSIGT och inte för att man för helvete bara MÅSTE. Det här gjorde mig så sur, att det bara blivit så fel. Gav till sist upp och slutade tjafsa om det.

Men så, en kort stund senare, säger Blenda ”Okej, nu går vi ut för jag orkar inte höra på det här tjatet mera”, haha. En aning fräckt, förvisso, men ändå väldigt trevligt att höra!

Lite beslutsamhet och fixar-anda var exakt vad jag behövde. Nån som bara: Vi gör det! Blev så glad/lättad/tacksam att jag fällde ett par tårar för eh ja det var alltså en sådan dag. Är jättestabil efter förlossningen och graviditeten, unt so weiter. Sen gick vi ut. Jag har ju KNAPPT varit utomhus sedan innan jag åkte in till bb. (Säkert jättestabil utav det också.) Att hänga utomhus var även det exakt vad jag behövde.

Gården ser lite ut som den gör nu för tiden. I höstas fällde den ena stormen den stora, gamla björken som stod här innan. Sorgligt, men den skulle ändå fällas av människohand under vintern om inte stormen hade tagit den. Nu står där två små nyplanterade träd istället, äppel och plommon. Ny gräsmatta har också blivit sådd men det verkar som att de flesta fröna regnade bort. Men sandlådan är på plats! Ska se om vi lyckas få dit gungan ännu i sommar också.

*Zoom zoom* Hallå där! Här är vi. ”Var är pappa?” frågade Blenda och svaret var på balkongen! Med kameran i högsta hugg. Och vad gör Dag? Nå, han sover ÄNTLIGEN någonstans som inte är i min famn den dagen. I vagnen! Första utomhustuppluren. TJOHO!

Fotade odlingarna för att anteckna planteringarna på fonen för man är väl ändå millennial. Säger jag som att jag trodde det fick mig att låta ung eller nåt, ell o ell. Hittills gräslök, rädisor, jordgubbar (köpte de av sorten ”Korona” eftersom jag tyckte synd om dem) och en påse ”insektbuffé” som vi fick tillsammans med en smoothie vi köpte i Berlin för ett par år sen. Vet inte om fröna fortfarande är i skick men det visar sig. Påsen innehöll bl.a. solrosfrön och kanske var det vallmofrön också, i övrigt har jag ingen aning. Spännande! Hoppas på inget megainvasivt. Då får vi rensa och bränna.

I det stora tomma fältet till vänster utan anteckningar ska vi så sockerärter nu då jag läst på påsen att de ska blötläggas innan sådd, heh heh, och kanske smultron om vår försådd någonsin tar sig tillräckligt bra. Och vi får plats med dem. Annars får de bo nån annanstans.

Tjoho! Denna bild får illustrera även mitt eget humör efter den kvällen. Cirka tusen gånger bättre än tidigare, sa jag. Och håller fast vid än.

Det var det. Ibland känner jag mig så sabla TRADIG som skriver såna här långa inlägg om en enda grej. Önskar jag kunde sammanfatta i några enkla koncisa rader men istället blir det alltid såhär, jag svamlar på och på. Ja ja. I kväll sätter vi ärter. Kul! Och här och nu sätter jag punkt.

Uppåt väggarna och på tapeten

Tack och lov är det endast en vägg i Blendas rum som ska tapetseras, för fy fasen vilken kamp det blev med den. I går åkte en, ynka en, våd av den upp och jag var alldeles kaputt efter det. Det var en PÄRS. På grund av skör papperstapet från 70-talet, snett och vint hus från 20-talet, och så en extremt höggravid kvinna från 80-talet då. Det blev svettigt, eller jag blev. Tapeten gick sönder på två ställen men det får vi stå ut med. Den hänger antagligen snett, men vem fan vet vad som är rakt i detta hus ändå. Inte direkt en supermjuk start för ett par tapetseringsnybörjare.

I kväll fortsatte vi med våd nummer två, och det var vårt enda mål för dagen, haha. En ynka våd till, så länge Blenda hälsade på hos sin farmor. Innan vi började i går trodde vi väl att vi skulle ha kommit längre, men nu tar vi ett litet babysteg åt gången. Denna gång med mönsterpassning och jag bävade inför det, förberedde mig på att det till och med skulle skita sig så rejält att vi skulle få slänga hela våden. Istället fick vi den otroligt nog på plats utan att behöva kassera den, och visst i världen har man sett snyggare tapetseringar, men…

… HALLÅ den är på plats ja?! Det gick bättre än jag hade kunnat hoppas på. Absolut inte problem- eller felfritt, herregud, men mina nerver förblev liksom intakta genom alltsammans?? Tror jag knappt ens svor?! Otroligt!! I morgon fortsätter vi.

Vill inte avslöja det beräknade förlossningsdatumet men låt oss säga att jag, min (o)vana trogen, jobbar bäst (läs: mest, främst) strax mot en tajt deadline.

Väggen har ett låtsasfönster för att, ja, vem fasen vet. På andra sidan av det finns alltså inte utomhus utan badrummet. Öppnar man det syns bara baksidan av badrumsväggen, inne i badrummet är det bara en helt vanlig vägg. Vet inte vad det rummet var till för innan det blev badrum, men Blendas rum var pigrum, d.v.s. logi för tjänsteflickan. Det är ett litet rum med ett litet fönster åt nordost och jag har lekt med tanken på att sätta in belysning bakom fönstret, en ljuspanel som liknar dagsljus. Om jag hittar någon i passlig storlek. Annars kunde kanske en spegel som reflekterar ljuset som hittar in genom fönstret vara ett vettigt alternativ.

På tal om ljuskällor i barnrummet så har Blenda önskat sig en särskild sorts sänglampa. Den ska hänga på väggen och tändas och släckas genom att man drar i ett snöre. Jag har förstås redan från förr ett begränsat men likväl överflödigt urval lampfötter och vägglampor som hon kunde få välja och vraka mellan, men inga av dem med snörbrytare. Så jag säger att tyvärr har jag nog ingen sådan. ”Sen när babyn är född kan du ju gå och leta en på loppis”, föreslår hon då. Ursäkta men jackpot??

Fejs the mjuka sommarfejs

All denna tid som jag går omkrig här hemma och är varierande grader av risig, sminklös och sysslolös gör att jag tittar i speglar på ett annat sätt. Mer ofta som ett iakttagande än med avsikten att fixa till mig. Försöker typ komma underfund om saker med mitt utseende. Liksom, hur jag egentligen ser ut. På riktigt. Tycker det är svinsvårt att veta. Andras memojis ser ut som dem, men min kunde, hur jag än försöker, alltid vara typ vem som helst. Otroligt generisk i memojiform, utan att för den delen bli särskilt lik just mig.

Annat jag tänkt på, och det jag vill komma till, är naturligtvis färganalys. Har alltid varit svag för idén (är det ens 80/90-talsuppväxt som satt sina spår där?) och har börjat tänka på det mer igen sen Ellen nämnde det i förbifarten. Har haft detta utkast i opublicerat-mappen i några veckor när min kompis Anna i dag visade sina färganalysresultat, och jag insåg att ÄH va fan det är KUL med färganalys, fast det är ytligt och fåfängt och fånigt. Helt ärligt är det ju ofta PRECIS sånt som är ytligt, fåfängt och fånigt som ÄR kul *JUST* på grund av EXAKT de egenskaperna. Inlägget ska upp!

När jag var yngre — och aktivt skydde solen och färgade mitt hår svart — så ville jag gärna identifiera mig med vintern. Som bonus (?? njaeee) very nordic blackmetal va. Men sedan jag låtit mina naturliga färger återvända så har jag verkligen inte haft en jäkla aning. Har gjort detta test på colorwise.me fler gånger än jag vill erkänna. (Men absolut inte 100 omgångar eller så, som Anna sa, hade varit sjukt att hålla på så. Instämmer verkligen!!) Så här ser det till exempel ut då:

Jag är en ”soft summer”. Så har det visat sig, vid det här laget fler gånger än jag kan räkna. (Men absolut inte 100!!) Och om ni tittar längst ner till vänster så ser ni att den första färg jag rekommenderas undvika fan är… 🥁 svart! 🎉 Lol URSÄKTA MIG men hur oförskämt?? 95 % av min garderob de senaste tjugonånting åren bara.

”Tjoho”, säger kanske jag, kanske den där kassatanten, kanske hon den där i den där lågbudgets-tv-såpan, kanske han den där basisten i stonerbandet?? Vem fasen vet.

I övrigt har jag omfamnat detta. Odramatiskt i sig när nyanser av blått och rosa ändå huvudsakligen utgjort det som inte varit svart då. Ja ja, det blir inte bättre än så här! En slags märkligt bekräftande besvikelse, på sitt sätt.

Annat i samma ytliga genre jag förresten kommit till insikt om är att mönstrat i regel icke är en klädsam vän till mig. Hur ska jag analysera detta då? Gör det mig till en morgon, dag, kväll eller natt? Skoja bara, det finns nog inte nåt sånt. (Men hhHHHMMmm don’t you kind of wish att det gjorde det ändå… I synnerhet om det fanns pengar i det för mig??)

Okej det var allt från mig denna gång. Räknar kallt (men mjukt och somrigt) med att alla testar och informerar om sina resultat i kommentarsfältet! Tack!

Morgonkollen i pigrummet

För första gången på väldigt länge kröp jag inte genast ner under täcket igen så fort barnet farit iväg till dagis. Känner mig överraskande pepp, måste vara fredagsfiilis. Någon annan som var pepp i morse var Blenda, som avklarade alla sina morgonmåsten i rekordfart för att sedan hinna gå in på sitt rum och pyssla.

Som ni ser är rummet långt ifrån klart, men det som lockade barnet var det skrivbord jag loppade igår, och som var litet nog att få flytta in på momangen. Med det menar jag alltså att jag bedömde att det inte kommer bli nämnvärt i vägen fast det står där under resten av fixen, trots att rummet i sig är pyttelitet. Glädjande! Tyckte barnet. (Min egna bedömning utgående ifrån glad min och iver.)

Vi har lagt nytt golv i rummet, eller alltså en person som kan lägga golv har gjort det åt oss, och efter rådgörande med en annan kunnigare person än vad vi är så landade vi på att behandla det med svagt vitpigmenterat vax som ska skydda mot uv-strålning, och alltså hindra plankorna från att gulna och mörkna sådär som furu vill göra. Sist jag skrev lutade det ju mot att såpskura men jag läste sedan på mer och det verkade, helt enkelt, för krävande. Nu kvarstår väggfix och sen är de sju kvadraterna redo att inredas!

Skrivbordet är bara 90 centimeter brett. Vi ska inte bry oss i själva placeringen (eller de fruktansvärda väggarna) på dessa bilder, men visst är det fint! Nätt och så. Fast tungt, måste vara massivt trä under den gulvita målarfärgen. Ska kanske byta ut knopparna, eller måla dem.

På tal om att måla, här är tre björnar Blenda satte till världen för nån dag sedan. Har inte sett henne måla föreställande på väldigt länge! Det är främst abstrakt konst hon sysslat med, i alla fall här hemma. Kanske var det de nya pärlemorvattenfärgerna som inspirerade henne. Eller att jag målade ett självporträtt och att hon då äntligen lät sig övertalas att också måla ett — men ångrade sig och valde alltså björnlinjen istället. Tyckte den blev fin! Munnarna alldeles lila, kanske utav blåbär? Ska hitta en lämplig ram åt den.

Okej, tack för titten Blenda! Vi ska låta dig återgå till ditt arbete.

Tweedy bird

Plagget som symboliserar våren är för många ett par nya sneakers. För mig? Mjaa, det lutar mot ett stycke begagnad yllekavaj.

Jag utökade nyligen min samling med en tredje och nu när drivorna börjat krympa och dammet yra ser jag fram emot att kunna ta den (och de andra) i bruk. Eller jag tror ordet är LÄNGTAR. Men just nu kan jag inte knäppa nån av dem runt magen ens. Plus det inte ännu är 100 % vårigt och milt i luften precis, särskilt inte efter gårdagens plötsliga vinterrelaps. Får ge mig till tåls en tid till.

Dixi-Coat, min senaste. / S-Style, min vår- och höstjacka. / Okänt märke, min första.

Min attraktion till tweedkavajer är ingen ny en, men det tog herrans många år innan jag vågade ta steget att bära en själv. Har väl mer eller mindre suktat efter en propert sconesig Rupert Giles-look sedan sena tonåren, men köpte min första tweedkavaj först när jag var drygt trettio…? Besynnerligt i efterhand. Vilket slöseri, alla dessa tweedlösa år. Sjukt att tänka att ett sådant plagg en gång befann sig så långt ifrån min stil att det liksom kändes som ovan mark att stå på, och nu är det typ bas. Undrar om det finns fler plagg som det kan gå så med?

Fast numera brukar jag vara bättre på att våga ta på mig det jag gillar. Är inte så brydd i att ha en utpräglad distinktiv klädstil utan kör hellre på egen smak och känsla. Vet också att det bara är kläder. Men å andra sidan ska en väl kanske då ta i beaktande att det inte precis är svårt att *våga* då jag inte direkt har den mest nervkittlande vågade smaken heller… vilket jag ANTAR ATT SANNERLIGEN BÖR FÖRTYDLIGAS med tanke på att jag bokstavligen skriver ett inlägg dedikerat till mina tweedkavajer just nu. Ahaha. Verkligen SÅ avant-garde vet ni.

Torrboll out. *cuppa drop*