Linnea P.

Måndag till fredag vecka 46

Vi tar en titt på lite bilder från veckodagarna som gått denna vecka 46.

Måndag gick jag, som jag så ofta gör, förbi tågstationen. Tar för det mesta hissen upp till viadukten. Loppisarna ligger åt det hållet.

Gillade denna väska mycket, så mjuk och sjuttiotalig och bezier-kurvig! Har alltid gillat sån här läderlappsteknik. Men färgmässigt var den för höstlig för mig så jag köpte den ändå inte. Bland det bästa jag bestämt stilmässigt är att vara strikt med färgschema och material — det är ju så lätt annars att spåra ur med att plocka på sig en massa billigt ”prova på”-krafs på loppisar. Alltså om man trivs med det är det ju inget problem. Men för mig är det, eftersom jag trots hamsterimpulser och hoarderläggning fått för mig att jag endast vill ha *kurerade* saker. Det visar sig att man får endast *kurerade* saker om man — chockvarning nu!! — de facto *kurerar* sina saker. Känns tveksamt att faktiskt nå dit men det är oavsett ett trevligt mål att sträva efter.

Det blev tisdag. Jag lämnade Alfred och Dag i lekparken och ginade över innergårdarna. Fastnade för fönstertypografi, med mera. Ett sånt här kakel skulle jag gärna ha i mitt badrum.

Jag gick på loppis igen och där fann jag kvarglömda skatter i kavajfickorna. Allt sånt känns så dyrbart och nostalgiskt. Blev så förtjust i den gamla biljetten. Fina fisken, vill man säga, men det känns väl lite väl obvi. I alla fall, ibland när jag är ute efter något specifikt går jag väldigt träget på loppis, plöjer igenom sortimenten. Det är inte skatter i fickorna jag är ute efter man jag passar gärna på att kolla dem också. (Men en varning: ibland är det gamla näsdukar och tandpetare som gömmer sig där.)

En av de grejer jag letar nu är en kostym. Jag gillade den här mycket — och jag tror jag har aldrig fått så mycket respons på en instastory som jag fick då jag postade samma bild där — men i verkligheten satt den inte så värst bra och jag tvingade mig själv att lämna den. Ganska motvilligt trots allt. Farväl, kostymen.

Istället köpte jag stearinljus. Blekgrönt och vinrött, mm. Vintrigt minsann.

Dag som nyligen börjat sjunga sjöng väldigt gärna med mig vid nattningen i onsdags, i mörkret. Visste inte att han kunde Blinka lilla så bra! (Ev säkrare än mig ju?) Dag, 1,5 år!

Den dagen togs knappt några bilder alls, och de få jag tog blev så usliga att de får va. En bild jag inte postar är på fyra sorters våfflor jag gjorde till middag, vi åt tre av dem med vegeromröra, och den fjärde som efterrätt. Spenat; extra mycket spenat + koriander; morot; morot + banan + kanel. Kände mig som ett geni som kommit på detta??

Torsdag morgon inleddes med tittut- samt ”kolla nu lägger jag mig igen”-bus i soffan.

På eftermiddagen cyklade Blenda och jag till Dammbrunnens hälsostation för femårskontroll. Dammen hade fått ett istäcke. Vi fick veta att dagisbarnen från ett dagis i närheten ibland brukar skrinna på den om vintrarna. Det tyckte vi lät himla mysigt.

Vi kunde inte cykla hemåt innan Blenda fått leka bondgård, förstås.

Sen var det lite oklart vilken väg vi skulle ta hem, att ta samma som vi kom kändes så tråkigt. ”Är du okej med lite äventyr?” frågade jag av Blenda. Det var hon. Så vi tog den här grusvägen.

Vi hade stannat på hemvägen och köpt nya tuschpennor. Snart därpå cyklade vi igen till nästa grej, Blendas konstkurs på TaiKon! Hon har börjat i höst och var till en början inte helt såld på tanken att vara själv där, utan förälder, men det går så bra och hon gillar kursen så. Jag tillbringade 45 minuter i korridoren åt att slösurfa, lyssna på podd och spela Candy Crush Jelly. Väl hemma igen testkörde det inspirerade barnet de nya tuschpennorna och hon ritade detta familjeporträtt. Blenda, 5 år!

När alla andra gått och lagt sig kollade jag The Walking Dead, men det är inget jag rekommenderar. Nästa avsnitt är det sista någonsin och det känns väl som på tiden. Vår gästkatt Shiba som bor med oss just nu har tagit till vana att krypa upp i famnen om kvällarna, och Myra som också gärna vill ha famnplats samt vara Shibas vän trevar sig allt närmare.

Fredag. Shiba var kontaktsökande men jag hade ej tid, placerade henne istället på Alfred.

Blenda fick hämtas tidigare från dagis eftersom hon verkade ha fått ögoninflammation som går där nu. Kändes igen ovant att hon var hemma men inte Dag! Så har det ju inte varit sen innan han blev född.

Själv kunde jag inte se några tecken på inflammation så Blendushka fick hänga med mig ut på uppdrag så länge hon höll avstånd till både människor och grejer — inga problem med surfplatta plus vagn! Och så avverkades (ett par timmar på) ett tredje loppis denna vecka jajemen. Mest fick Dag nya kläder men jag fick också ett par rosaartade jeans, allt sånt som funnits på min lista, plus en kaffeburk för mitt mokapannekaffe. Senare såg jag att Blendas öga nog ändå blivit rött, men det försvann igen under natten.

Det blev Dags tur att också hämtas hem från dagis. Sedan var barnen ute på såväl hal som tunn is, fast mest bokstavligen. F.ö. en glädjande ny bekantskap för Dag, han var ju så liten förra vintern så det är mycket som är nytt nu.

Fredagskvällen var jag ensam med barnen men jag hade Selma som min sidekick. Hon ligger också bredvid mig nu, medan jag skrivit detta. Tack för sällskapet, lilla katt.

Första snön, november 2022

Tidigare i veckan föll den första snön. Den stannade inte länge, nån timme. Sedan var gatorna fulla med vattenpölar. Men morgonen var kylig och jag gick upp på vinden och letade varmare kläder åt barnen innan de skulle till dagis. Pannlampa i pannan, tjocka sockor envist inpressade i sandalerna, måste ha sett för frisk ut. Kölden kom så överraskande, fast det ändå är november, inte var jag alls förberedd. Samtidigt minns jag tonårens Halloweenfester då vi kunde ha snö på marken som stannade i veckor, men jag verkar ha uppfattningen av november som mer höst än vinter numera.

Under jackan när jag forslade barnen till dagis bar jag undertröja i merinoull. Känner mig så sjukt kompetent då, liksom redo för allt. Främst väderleksmässigt, det ska medges. I alla fall köld, till viss mån! Det jag gillar mest med jackan är att den inte är kort, nätt och snäv, eller någondera av det. Ja ni ser ju den på bilden överst. Den är inte ”snygg”, den är tjänlig, den är trygg. Fickorna rymmer nycklar, plånbok, mobil. Handväska vad är det? Den har tappat ett par knappar och vid tillfälle ska jag byta ut dem alla till nya begagnade, så fort jag införskaffat dem. (Har ni SETT knapputbudet på loppisar? Det finns att ta av.) I den känner jag mig som att jag ska ut och vandra på hedarna. Balmoral, brukar jag tänka förnöjt… och kanske ganska fantasirikt. Men än har vi inte börjat kolla nyaste säsongen av The Crown.

Kung Charles tar säkert hand om sina lösa knappar han. Förmodar jag. Jag är inte så insatt i kungligheter, men det jag vet om KC och hans värderingar är att han är en outfit repeater som förespråkar hållbarhet och ylle, inte gillar att kasta saker och hellre lappar sina kläder än köper nya. Sympatiska drag, får man konstatera, alltid trevligt när någon världsledare visar sig inneha sådana. Ett avsnitt Stil i P1 är tillägnat honom, Den ofrivillige modeprinsen. Många månader har passerat sedan jag lyssnade på det så jag minns inte så mycket av helheten, men se det som ett tips ändå.

Förnyade paroller

Sig själv kan man inte komma ifrån. Man bär med sig den man varit och den man varit har blivit den man är, men när man läser om att förnya sig så brukar tipsen börja med att göra sig av med gammalt. Tömma för att se vad man saknar, ta tillbaka det man vill ha kvar, sedan. Så jag tömde bloggen på nästan allt — testar det en stund, eftersom jag blivit alldeles för trött på mig själv och mina spår. Att inte alltid lyckas gilla sig själv är en sak, men sin blogg ska man! Så säger vi helt enkelt nu bara och då får det va så.

Alltså, det är inte som att aktivt ogilla mig själv är min nya hobby, men jag är, som människor brukar vara, bara så tröttsam emellanåt. Men struntsamma, detta inlägg kommer vara 100 % irrelevant om ca 0,5 ögonblick ändå. Och här är det i alla fall, live a little va.

Jag skulle vilja återgå mer till detta sentiment.
Det som man kunde finna i min dagbok år 1994.
Nog vore det himla trevligt.

Manifestering ska visst va en grej har jag hört —

Värt ett försök.

Dag Peter

Så kom en Dag en kväll i maj. Det var i fredags, datumet var 21-05-21 och klockan 19:39. Ögonen blå, kalufsen askblond, likheten i allmänhet sin fars men munnen portinsk.

Den kvällen känns som så länge sedan, utan att något egentligen har hunnit hända sedan dess. Vi två kom hem från bb i måndags och jag har tillbringat i går och i dag i ett migräntöcken. Ändå har det varit mysigt. Och likväl har ju världen förändrats, trots att så litet skett, den navigeras ännu en aning mer annorlunda än förut. Livet har förvandlats med en pytteliten jättedetalj i grunden. Vi är fyra nu. En hel fyrapersoners-och-tvåkatters-familj. Vi har längtat. Den känns hel.

God natt Dag. Jag hör dig söka mig nu, som du ofta gör under nattens minsta små timmar, och jag är strax där. Alltid där.

Vi ses

Nästa år kommer bli annorlunda. Jag menar dels rent generellt men också för att 2021 för med sig en klar förändring för oss i detta hem och denna familj. Förutsatt att allt fortsätter åt samma håll som vissa undersökningar pekar på. Som till exempel denna:

Japp! Det visade sig vara ganska lätt att undanhålla en graviditet under en tidsperiod av pandemi och årstid för bylsiga tröjor. Det har funnits att dölja i, om vi säger så. Särskilt mer enkelt eftersom jag dessutom fått må helt bra, det mest påtagliga bieffekten en väldig tröttma, och inte känt något behov av att terapiblogga om det (som sist). Denna gång vet jag ungefär vad jag har framför mig och jag slipper skräcken att livet så drastiskt ska förändras — det har det ju redan gjort. Barn heter dessutom samma sak i plural som i singular, symboliskt nog. Nu är jag plötsligt redan halvvägs. I vår beräknas vi bli fyra i familjen!