Författare: Linnea P.

Känner mig extremt mycket som en MaMmAbLoGgArE nu som laddar upp en bild med hjärtecensurerade ansikten, och helt ärligt känner jag alltså att det är på gränsen nu va, men låt gå för den här gången. I nästa inlägg ska barn inte nämnas alls, lovar!

Hursomhelst, B och jag åkte i dag på återträff med vår forna mamma-baby-grupp, den som vi fick via mödrarådgivningen när vi alla väntade våra första barn samtidigt för sex år sedan. Vi träffades som gravida och sedan som mammor. Sedan mattades det av, som så mycket brukar göra i livet, och whatsappgruppen ligger mest i dvala, men man bär ju med sig de där mammorna och de där bebisarna på nåt sätt. Jag delade en stor omställning i livet med dem, och barnen ser jag ju som B:s första kompisar, i princip. De har legat bredvid varandra och sprattlat på rygg och pajat varandra på kinderna och petat i ögonen även om de inte minns det. De blev alla som en slags speciell grupp som var med och tog emot Blenda. Alltså, det var inte så intensivt, men de var där, i bakgrunden, i samma situation, samtidigt, och det stannar med en. Alla borde ha en sån grupp. (Hade aldrig någon med Dag, saknade en ofta!)

I alla fall var det väldigt fint att se att våra sex bebisar, numera femåringar, klickade så bra. Och mammorna! Vilket gäng! Jag tampades med en huvudvärk som inte gav med sig utan hade blivit migrän vid laget jag kom hem igen, men kände mig ändå uppfriskad och liksom lättare i själen. Vad gör det att det snöar igen just när man andats ut och trott att det blivit vår? Det är bara att bära ner vinterkläderna från vinden igen.

När jag skrev i går tänkte jag på hur mycket enklare det skulle vara om jag bara skrev oftare. Då kunde man kunna känna att små anteckningar får vara små anteckningar bara och att så är det med den saken. I morgon skriver jag igen, tänkte jag, det blir kul, men här är jag nu ute i sista minuten. Bedrövligt länge har jag slappat på soffan med mobilen i absolut lägsta hugg, slöscrollandet utan ände. Det mest produktiva, men I’m using that term loosely, jag ägnat mig åt är att luska i ordet ”daascho” som min syster påminde mig om. Ett jag kan men inte kan definiera. Någon slags… slöfockskvinna? Inte helt hundra på vad det är men jag är en, sannerligen i kväll har jag varit en, det råder det inga tvivel om.
Daascho is a state of mind.

Vi åkte norrut i dag, till mina föräldrar och min syster som alltså var där. I bilen säger– nämen nej inte säger utan liksom vräker ur sig, plötsligt och ösigt och apropå absolut ingenting, Blenda att ”Dag är en oändlig korv”. Skrockade gott åt detta! Det är som man beskriver gud, sa Alfred. Universum, tänkte jag på. En korv utan ände. Vad är det man säger? Inom varje människa ett universum?

Korv ad absurdum.

Och med det får man väl konstatera att det är dags för denna korvamoder, certifierad sölkorv, att krypa till sängs. Daaschout. (Varför måste jag alltid göra så här.)

A åker bort på jobb och i samma veva blir barnen sjuka, men friska nog att rastas utomhus. Solen gassar, snön smälter, flyttfåglarna återvänder trumpetande och småfåglarna visslar sina hjärtans sånger. Jag tar ut bollar med päls som jag samlat ihop när katterna borstats. Bygg era bon, gör dem trygga för era ägg, varma för era ungar. En av bollarna innehåller också små tofsar av D:s hår, hans lockiga lilla babyhår, efter att jag klippt honom för första gången. Ack, ack.

D blev så glad när han ritade ett gult streck och jag frågade om det var en banan. Sen ritade han banan på banan på banan. Och B ritade sin enhörning med pegasusvingar. (Faktiskt ett beställningsjobb från undertecknad.)

En dag ropar Blenda ”Världens bästa mamma!” och kastar sig kring mig och Dag vänder tvärt om, ekar ”Ädens ätta mamma!” och kramar mig han med. Ni får ursäkta skrytet, men jag vill förstås minnas sånt som detta. Jag har lite (fast ofta) angst över att jag antecknar så väldigt lite nu för tiden, men det är också så mycket som känns privat. B blir sex år i höst, D fyller två om prick en månad. Han pratar mycket nu, upprepar det mesta man säger.

En morgon, innan de blev sjuka, kallar en av hans dagisvuxna honom för ”sångfågeln”. Han sjunger verkligen hela tiden. När han sitter bakpå cykeln eller i vagnen är det ett nästan konstant flöde av när kråkorna klappar takten (takt-EN!), hjulen på bussen, små grodorna, jag öppnar fönstret och tittar ut. Han hittar på en egen sång om en flodhäst då jag säger att jag inte kan någon. En dag överraskar han mig med att sjunga på Ute blåser sommarvind vid köksbordet medan jag lagar mat. Jag har sjungit den åt honom sen har var nyfödd, så ofta när han var bebis, den lugnade honom när han grät i bilen, inte kunde somna i sängen, men sen tröttnade han på den och jag har inte fått sjunga den knappt alls det senaste året. Men en kväll sjunger jag den igen och han lyssnar knäpptyst. Jag antar att han mindes den också, trots allt, eftersom han nån dag senare gnolar på den. Han fastnar för Vem kan segla förutan vind och Vargången, men Blenda blir ledsen när vi sjunger dem och säger att de är för sorgliga. Här hade jag skrivit mer om sådant, men strax efter att jag publicerat kändes det ändå inte helt rätt. Det är knepigt. Hon är så uppenbart en egen person. Och dessutom coolare, och kulare, än jag är. En dag säger hon ”Jag pratar persilika. Jag dillar”!! Och en kväll då jag funderar på att slå till på nåt av de plagg som jag favoritmarkerat på nätloppis, så frågar jag B vad hon tycker om ett par rosa jeans. ”Ja de är ju inte precis fula om vi säger så!”

Söndag, andra april, solen agerar strålkastare på flaggorna som vajar i den typiska friska vinden vi så ofta har i Vasa. Valdag, riksdagsval. Vi, A och jag, förhandsröstade tidigare i veckan så allt känns redan förflutet. Hade hunnit glömma att allt ännu ska bli värre, mycket värre.

Jag klämde in mycket under den sista veckan av mars, men jag vill inte jinxa något så vid närmare eftertanke var det inget. Tråkigt hur vidskeplig och dessutom obekväm jag blivit i bloggandet. Jag drar mig för att skriva om saker innan de är avklarade. Men det mesta är ju som livet, det fortsätter, övergår till något annat, plötsligt känns det gamla inte längre aktuellt, varför ska jag skriva om det? När jag är mitt uppe i nuet. Jag har fått bilden av att jag inte hinner blicka bakåt. Samtidigt är det ju dit blicken alltjämt far eftersom det motsatta är för kusligt och nuet knappt finns.

Jag minns en tid då tankar var något jag kunde nappa tag i och nysta vidare i, kolla vart en leder, vad den ville föreslå. Det gick att följa den, om inte till en slutpunkt så åtminstone en bit på vägen. Nu är det annorlunda. Ofta har jag förnimmelsen av att det svävar en härva av tankar någonstans ovanför huvudet. Ett råddigt moln i grå blyerts. Omöjligt att hitta en tråd i det, omöjliga att separeras från varandra. Det mesta är så diffust så det finns knappt. Det är bara skuggning.

I alla fall gick jag nyss på loppis. Köpte en t-shirt i min nya favoritfärg — grått. Varför ha svart när man kan ha mörkgrått? Nä precis det. Den är i det snitt jag föredrar mina t-paitor, med en ärm som slutar mitt på överarmen. Det låter kort men tvärtom, den är längre. Men grått, ja, det är min nya basfärg och därför blir jag så fundamentalt (hah!) glad när jag hittar ett basplagg i den färgen. Ingen utmaning om man handlar nyproducerat förstås, men nu gör jag ju inte det. Jag drogs till en croppad grå kofta också men när jag provade den påmindes jag om varför jag beslöt att hålla mig borta från konstfibrer. Håret blir statiskt och inget känns bra.

En kvartett bilder från dagen på det då —

15:48 i provrummet. Ibland får man en skymt av sig själv och så tycker man, nejmen det var ju inte så illa, den där dementorn såg ju rent av lite intressant ut, men sen försöker man föreviga det och så funkar det inte alls. Man besväras mest bara av ens hållning när man kollar på bilden. Nåmen nåmen. Har en annan dag loppat min niohundrade väska i läderlappsteknik, kanske är även det värt ett förevigande.

Selma handarbetar. Vad ska det bli, vad ska det bli? Om kvällarna sitter hon uppe och virkar och tvingar sig igenom alla avsnitt av You eller senaste säsongen av Love is Blind (i vilket deltagaren Paul förresten låter exakt som Joe?). När man är ganska dålig på att handarbeta (no offence, Selma) vinner man på att välja underhållning som tåls att missas. Och ibland, om än sällan, handarbetar hon också 13:49 mitt på blanka dan.

10:02 rastade jag barnen i brandbilsparken. På hemvägen köpte vi ingredienser till korvsoppa, så finländskt. (Mer sant finländskt än så vägrar jag dock sänka mig en valdag.)

Nu är vi tillbaka till morgonen. Dag kikar på dagen. Den skulle strax börja, klockan 07:41.