Vecka 1 år 2021

Man kunde hävda att det är först i dag som det nya året egentligen börjar. I dag börjar nämligen vecka 1. Det nya årets första måndag. Men ska vi gå all in på pur instinkt så börjar ju året på riktigt först i ungefär mars-april, åtminstone här på mina breddgrader. Det känner ni väl? Att året börjar då det blir återfött. Då snön smälter, marken luktar starkt av jord (och hundbajs), luften blir dammig och små groddar spricker upp här och var. Då gatusoparbilen är i farten. Då svanarna återvänder (på nyårsdagen såg jag två flyga söderut utanför köksfönstret). Då vattnet i åarna stiger så att åkrarna förvandlas till sjöar vid sidan av riksåttan. Då knoppar brister med ett ”aj!”… Men nu ska vi inte förhasta oss! Än så är det långt till vår, än så är det vinter.

Vad har jag på mig i dag då? Ni undrar förstås eftersom det ju blir allt mer utmanande för mig att hitta plagg som passar. Jag har ganska många löst sittande överdelar i garderoben, så vidden räcker än så länge oftast till hur bra som helst till men däremot påverkas ju längden på dem när magen putar ut så mycket mer, så att de ändå inte funkar. Blev därför ytterst glad när jag i helgen hittade min gamla fransade skjorta i något längre modell! I en påse med kläder jag vid något skede hade tänkt sy om, men minns inte mera vad det var jag skulle fixa om med den. Jag tvättade den istället, toppade ett par fransar som börjat hänga längre än de andra, och nu har jag plötsligt utökat min preggogarderob avsevärt.

Är man nyfiken på att bli minimalist eller kapselgarderobist är graviditet verkligen en bra testkörning. Eh, menar det inte som ett HeTt TiPs utan mer bara som en, öh, bonus. Har till vardags levt i en skjorta, tre tröjor (en av dem Alfreds) och två par byxor de senaste tre månaderna. Skulle haft ett större urval om jag inte hade gjort så många märkliga val under min senaste graviditet. Nästan inga av de plaggen lockar längre. Minns i och för sig att de inte direkt lockade sist heller, men desperate times… Den här gången vill jag behålla min stil mer och lite mindre ta det som finns tillgängligt. Och jag tycks ha aningen bättre framförhållning för att få det att lyckas, men det är nog enbart p.g.a. magen gave me no choice. Sist kom den liksom långsamt smygande. Den här gången sa den 🎺 PLOFF! 🎊

Ja magen ja. Försöker att inte tycka det är jobbigt att den den här gången blev synlig så mycket snabbare. Det går sisådär. Å andra sidan har den uppfattningen kanske också att göra med tidsperspektivet — jag berättade denna gång åt folk en månad senare än sist. Så jag gömde magen längre, egentligen så länge jag bara kunde. Får lätt känslan av att den är gigantisk, och har helt ärligt obsessat så över detta att jag jämfört med bilder motsvarande ungefär samma vecka från min förra graviditet och faktum är att de egentligen ser rätt likadana ut, en marginell skillnad vad jag kan se. Det är så dumt att sånt känns som en lättnad, eller spelar nån roll över huvud taget, men nu gjorde det det. Dubbla skäl att sluta angsta. Jag lär väl knappast vara gravid fler gånger så jag får försöka se det så istället, att det lika gärna kan vara KUL att det syns, och maxa den känslan istället för att försöka dölja eller förminska kalaskulan. EMPIRSKÄRNINGAR HERE I COME!! (Skoja.)

(Lovar förresten att magen i verkligheten är mer framträdande än på bilderna här.)

Vet inte om jag sa det sist, så gott nytt år! Eller god fortsättning eller vad man säger en dag som denna. God lunch! Om inte annat.

Tjugotjugoett

Det nya året ringdes in på hemmaplan, vi åt vit smördegspizza med champinjoner, sallad och fruktsallad för varför inte, chokladmoussekaka från frysdisken till efterrätt och Pommac som enda dryck till. Vi stöpte nyårslyckor och min liknade en H.R. Giger-utomjording, alltså en sån där ur filmen Alien, så jag antar att det öppnar för en del frågor angående varelsen som jag ibland känner och ser röra sig under huden i min mage. (Åtminstone slipper jag kanske föda! *fingers crossed*)

Vi gick ut och tände tomtebloss, men det var redan runt sjutiden. Sedan spanade vi i fönstren efter raketer tills att det var dags för Blenda att lägga sig och vid tolvslaget var det bara jag som fortfarande var vaken. Såg några människor ute på gatan som tittade upp mot himlen långt borta mot stranden där enstaka fyrverkeripjäser ibland exploderade i skyn.

Mitt nyårslöfte är att jag ska städa, plocka och fixa mer så nu är tvättkorgen nästan tömd och diskmaskinen har träget fått snurra. Är tyvärr slarvig av mig och vill råda bot på detta. Vill typ organisera mera och bättre också. För evigheter sedan tömde jag min garderob på kläder som ändå inte passar när jag är gravid, men de har sedan dess legat i påsar i ett hörn av sovrumsgolvet. Stor vits med att städa ur garderoben när man istället stökar till rummet, hah. Så de ska jag föra upp på vinden i dag. (OooOoOooh stora planer!!) Skulle vara otroligt najs om det här var året jag lärde mig ta itu med saker genast för fan vad jag blir blind för dem sen. Har även märkt att när jag tappar allt flow på det viset blir det dessutom svårt att hålla mig motiverad att slutföra vad jag än håller på me. Hence sjuttiotretusen oavslutade projekt. *sveper med armen mot vad jag fyllt mitt liv med*

Ni då, gav ni något nyårslöfte? Jag brukar vanligtvis inte göra det men i år föll det sig naturligt. Det känns lite som ett år som man levlar upp, gör det inte? Fast utan pompa och ståt, istället en aning mer ödmjukt och liksom mer sympatiskt. Inte så självhävdande. (Men okej, säkert finns det de också som lovar att det här året ska de *satsa på sig själva, new year, new me*, men yäk vad det känns passé.) Som en kompis som skrev att hennes nyårslöfte är att leva mer hållbart, eller i alla fall försöka, i både stort och smått. (Hon hänvisade till @planbpodden för inspiration och vägledning, men jag har inte lyssnat själv.) Eller som Ellen, som skriver att hon ska försöka dagboksblogga mer. Det gläder förstås oss alla! Jag tror jag spådde dagboksbloggen återkomst vid förra årsskiftet men jag skyller fullständigt min osynskhet på ett konstigt fjolår (visst har det ändå varit bekvämt med en ursäkt för precis allt i precis alla lägen?), och tror starkt på revansch i år stället. Hurra!

Nyårslöftet Blenda gav var för övrigt att hon ska leka mer med mig. Och nu kom hon precis upp från sin tupplur. Det betyder ajöss!

Skål 🥂✨

(Syster Charlotta som tagit bilden.)

Hipp hipp hurra för mig i dag! Jag fyller år och det är egentligen först på senare år som det börjat gräma mig lite att jag fyller så nära jul, för det känns ibland som en väldigt dålig copout att *julklappsstrejka* och sen i alla fall oftast få åtminstone nån present fyra dagar senare. Men nu är det så. Av Alfred hade jag önskat mig en aroma diffuser, och det fick jag, och nu doftar sovrum och vardagsrum ljuvligt av lavendel. En snygg degskrapa fick jag också, och ett fint kort som Blenda pysslat ihop med hjälp av Alfred. Av min mamma och pappa fick jag tjusiga ölglas, 70-talets Iittalas Aslak formgivna av Tapio Wirkkala. Nu får vi hoppas att vaccineringarna löper på bra så vi kan återgå till nån slags normal verklighet så får ni komma till oss på öl i propra glas. Fast jag alltid tidigare varit okej med att fylla så nära julafton så har det kunnat kännas snopet att fylla mitt på (det som i alla fall förr var smällkalla) vintern, aldrig någon vidare chans för behagligt frostfritt utomhuskalas. Så kanske när både pandemin och vädret tillåter?

Klirr klink.

Själv dricker jag möjligtvis vichy då, beroende på när det blir. Vi var på ultraljud i dag och NEJ ni behöver inte fråga, vi vet inte kön. Vi kan fortfarande ta reda på det (vi har en omsorgsfullt ihoptejpad lapp) men oavsett tror jag inte att det är något jag kommer att vilja berätta. Inte för att jag vill hålla det ”hemligt” utan mer för att varför skulle andra veta det? Det känns än så länge på nåt vis bara så privat. Jag är inte ens bekväm med att ge ett exakt svar på frågan ”tills när är det beräknat?”, dels för att sist blev jag mot slutspurten väldigt stressad av uppmärksamheten, då jag mest bara hade velat bli lämnad i fred. Det är bara en del saker som känns mer påtagligt intima och/eller i alla fall mer personliga den här gången, och jag känner ofta lite oro för att jag av typ artighetsnorm ska avslöja mer än jag egentligen vill. Vad jag tycker känns som bara mitt/vårt beror i och för sig lite på sammanhang. Men jag har t.ex. tröttnat på kommentarer om min mage nu redan. Det har förvisso kanske att göra med att det inte är kommentarer a la ”oj vilken fin” jag fått då utan istället bedömningar om dess storlek. (Det tappar liksom sin charm när den inte längre är så ny eller liten.) Och kanske att jag gick igenom det här en gång redan? Nu är jag dessutom äldre och tröttare och har närmare till känslan att det räcker.

Det är väl en balansgång. Gäller att hitta rätt nivå för vad jag delar med mig och inte delar med mig. Jag svajar vidare. Och är det nåt nån undrar eller är nyfiken på så känns frågor ställda i kommentarerna för övrigt aldrig invasiva eller krävande. Menar det! Och vill också själv fråga: Känner nån igen sig i nåt av det jag försöker beskriva?

Snögubbe, julklapp, isberg

Inget labbresultat från covidtestet ännu men de sa också 2-3 dagar väntetid så det är helt som förväntat. Har dåligt samvete för att mitt förra inlägg var så oerhört tråkigt och bestod mest av en jäkla utdragen negativ poänglös historia utan någon slags utdelning alls i slutet, men SÅNT ÄR LIVET eller hur. Skoja! Förhoppningsvis är livet inte så. Men ibland så.

Vill också tacka för alla gratulationer och lyckönskningar för graviditeten som jag fått här i bloggen eller genom andra kanaler! Blir väldigt glad. Ni är fina. TACK!

Annat fint är mina (okej, *familjens*) nya glas från Iittala i återvunnet glas. Raami heter serien. De är egentligen en julklapp från jobbet, som vi fick välja själva. (Köpte också en grej åt Blenda, plus konfekt.) Tidigare år har jag köpt parfym, extern hårddisk och sånt. I år valde jag de här glasen som jag dragits till en tid. Har plötsligt börjat tröttna på att ha en massa omaka glas i skåpet som inte går att stapla på varandra och har letat efter något att byta dem mot, och ville testa de här. De känns bra! Lutar brant mot att jag utökar samlingen. Är särskilt kär i den svagt gröntonade nyansen i det återvunna glaset. De känns i det stora hela som en alldeles naturlig övergång från begagnade glas i olika färger köpta på loppis.

I bakgrunden ser ni årets och med hög sannolikhet alla tiders adventsljusstake. Eller vad man nu ska kalla staken då man inte ägnar en tanke åt kyrkoåret. Vintersolståndljusstake? Nedräkningsljusstake? Midvinterljusstake? Vet inte. Den är hur som helst klart och tydligt mycket vintrig (utan att skrika jul så ⭐ på det) och kommer från ännu en inhemsk glasfabrik, Muurla. Vet inte vad modellen heter, liknar fyra isberg på rad och är möjligen nån variant av ljushållaren Jäävuori men gissar bara.

Förresten är det en litet speciell känsla att inte fira jul samtidigt som alla andra. Visst gjorde vi en del juliga saker i går, men det egentliga juleriet har vi fortfarande framför oss. Det är inte alls illa för en julallergiker. Min julångest hör nog mycket ihop med att det är så jäkla mycket som hänger på en dag, men nu ruckades ju det en aning. Känns bra. Lite lugnare. Har ändå sett fram emot att fira jul men skulle också vara helt okej med att inte uppmärksamma den mer än såhär. Innan jag fick barn hade jag tänkt att jag bara skulle fira varannan jul. (2015 skippade jag den. 2017 blev jag förälder.) Tror fortfarande att det skulle vara lagom för mig.

Äh, man är olika. Nu ska jag gå och umgås! Fast först spana efter negativa labbresultat igen. (Hoppas ju ändå på att kunna jula.) Adios!

Ho ho ho (en julig suck)

Bara ett litet symptom men likväl ett. Vi är inte de enda som har en ovanlig jul i år, och det enda som sannolikt händer för vår del är att vi skjuter på firandet tills vi fått resultatet. Bara det är negativt då, och det tror jag det är. Om inte, så… ja, då blir jag kanske litet bedrövad å en liten ens vägnar.

Det mest stressade var inte att planerna skulle ändras. Det som höll på att ge mig en mädäfäkin STROKE, å andra sidan, var att jag försökte boka tid för snabbtest, så att planerna förhoppningsvis kunde förbli desamma. Jag tvingades således beblanda mig med privatiserad sjukvård. Jag varnar er nu att det här blir en LÅNG historia som typ bara går ut på… *matt suck* frustration och uppgivenhet. På hemsidan stod infon att såhär kan du boka tid för snabbtest för en annan person — via webb, eller via telefon. Jag klickade mig vidare på webb men otroligt många alternativ uppenbarade sig plötsligt och inget av dem verkade helt rätt. Jag valde telefon istället, eftersom jag i min blåögdhet trodde det skulle gå smidigare att prata igenom det med någon som hade koll. Tryckte ”2” för svenskspråkig service, personen som svarade kunde bara finska. Kan jag prata finska med dig? frågade hon på finska. Bara du pratar långsamt, svarade jag på svenska. Hon sa att hon ber en kollega att ringa upp istället. Runt femton minuter senare ringer kollegan och säger, på knagglig svenska, att det är bäst att boka via nätet istället. Att det går snabbast där. Jag ger upp min förhoppning på telefonservice och säger okej, ska göra det, tack. Så jag blir då tvungen att skapa konto med mina bankkoder, ladda upp bankkortsinfo, knäppa bilder på fram- och baksida på mitt kelakort och ladda upp dem, ger mitt godkännande för något jag fortfarande inte är helt säker på vad det var (ja, slarvigt av mig, jag var extremt stressad) men som jag antog var något som hängde ihop med covidtestet, och då jag äntligen tror mig vara klar att boka tid är förstås den där snabbtest-menyn spårlöst försvunnen. Som att det inte var via den som jag påbörjade registreringen. Letar reda på den igen och ser då att rådgivningen via chatten ska kosta tiotals euro. Ja, det är klart att de rekommenderar den då det hade tagit typ tre minuter i telefon, och de enbart tar några cent/min för telefonsamtal. Kommer in på en chat med en robot. ”Kom ihåg att du bara kan få en personlig remiss från den här tjänsten”, säger den. Men jag skulle ju ha remiss för någon annan? Jag avslutar chatten, surfar omkring vidare. Sajten är otroligt oanvändarvänlig för att se så proffsig ut. Hittar till slut samma alternativmeny som sist — men inga av alternativen går nu att klicka på? Till sist kommer jag vidare till samma chatt med samma robot, fast en ny session. Nå, jag testar, tänker jag, jag får väl specificera sen att jag inte vill boka tid åt mig själv men åt min treåring. Jag svarar på frågor, en del av dem klumpigt formulerade, och till slut slussas jag vidare till en sida där jag kan boka tid hos en läkare eller för testtagning — utan att för den delen ha varit i kontakt med den läkare som man skulle förmoda att fanns tillgänglig i det som beskrivs som ”läkarchatt 24/7”. Åtminstone mitt på dagen en vardag. Och i Vasa finns inga tider att boka ens! Jag är vid det här laget rasande och vägrar ge upp efter allt det där krånglet jag tvingat mig igenom. Jag ringer upp telefonservicen igen, väljer igen ”2” för svenska, en ny person svarar och jag berättar mitt ärende. ”Anteeksi, puhutko suomea?” frågar hon. Jag orkar inte be om ursäkt, jag säger ”Nej”. Hon märker hur sur jag låter och ber ännu mer om ursäkt. ”Tyvärr”, tillägger jag i ett försök att släta över min ton. Det är ju inte hennes fel. ”English then!” säger hon, och jag säger att det går fint. Det känns dumt men jag vill ju bara bli förstådd och förstå själv. Jag börjar prata och hon backar och ber igen om ursäkt, att hon vet att jag ringde den svenska linjen, men att hon pratar varken svenska eller bra engelska. Led lite med henne, antar att det om engelska var ett skämt för att lätta stämningen. Hon ska hämta en kollega. Jag väntar i telefonen i några minuter, lyssnar på muzak, och sen kommer kollegan, som dock inte pratar svenska, men bättre engelska. Vi pratar igenom situationen. Jag förklarar att jag försöker boka tid för min dottter för snabbtest, eftersom vi gärna vill veta om det är möjligt att åka och fira jul imorgon. Jag förstår ju vartåt det pekar men jag ville bara dubbelkolla med en levande människa, och jag hade antagligen inte ringt om jag inte varit så förbannad på den pissdåliga sajten och HÖJDEN av dess user-UNfriendliness, som lurar en till att skapa ett konto, mata in privata uppgifter och betala för något som de hade kunnat visa åt en redan till en början, typ: ”Dessa tider finns just nu tillgängliga för snabbtest i Vasa, vill du ha en remiss?” Men istället gömmer de det där bakom lås och bom och ca 396 förvillande länkar och manipulationen att man ska uppge personliga uppgifter. Jag säger dock inte allt detta åt henne jag talar med, men att jag har testat sajten och att I would prefer to do it by phone now thanks. Personen i telefon uppfattar min fed up ton tror jag, och hon kollar upp det och säger efter en kort stund att det inte finns tider kvar i Vasa. (Ser ni, det tog ju uppskattningsvis en halv minut att kolla upp den saken bara man fick tag på nån som kunde.) Det är inte det att tiderna är fullbokade, utan att de gör inte över huvud taget coronasnabbtest efter ett visst klockslag på förmiddagen. MEN SÅ ROLIGT ATT DET ÄR ABSOLUT FUCKING OMÖJLIGT FÖR ER SJUKA JÄVLA FANSKAPSFIRMA ATT SKRIVA DET PÅ HEMSIDAN SÅ ATT FOLK KAN FÅ VETA DET!!! skriker jag inte i luren. De spelar in alla telefonsamtal. Och det är förstås inte hennes fel heller att jag vid det här laget är nära ett nervsammanbrott. Men hon hör nog min besvikelse och bestörthet då jag ber henne upprepa det där, och tipsar sympatiskt om flertalet andra privata läkarmottagningar i Vasa, rekommenderar att jag försöker med dem. Så jag försöker med en, den hon tycks tro mest på. Där fick jag i alla fall chatta med riktiga människor, inte robotar. Det var inga problem att få igenom idén att jag ville boka tid för mitt barn. Även om det blev så att det var jag som till slut fick knaggla mig fram på finska, trots att jag igen valt svenska som språk. Han jag chattar med ber om ursäkt och frågar om han kan hjälpa mig på finska. Jag tycker det är okej, men att jag själv pratar svenska. Jag uppger mitt ärende direkt, att jag undrar om jag det finns lediga tider för snabbtest. Jag får en remiss men inget svar på min fråga. Han undrar om det var något annat han kan hjälpa mig med, jag upprepar min fråga och jag får samma copypastade standardsvar på svenska om remissen. Jag vet inte om det tjänar till att använda remissen — för jag hittar inga specifikationer angående just *snabbtest*. Han verkar känna sig lika hjälplös som jag gör. Jag försöker på finska, försöker ställa frågan så jag ska få ett ja/nej-svar, men jag slussas istället vidare till någon. När jag inte förstår vad det är den personen undrar, fattade inte formuleringen, så förklarar hon sakligt och artigt och då kan jag svara på frågan. Och så till slut kan hon svara på min fråga om det är möjligt att göra ett test idag så att jag skulle få resultatet senast imorgon. Nej. De gör inte sådana i Vasa. ”:(” inflikar hon. Jag är på nåt vis väldigt tacksam för det lilla draget av mänsklighet. Voi ei, säger jag, och känner mig som en karaktär i en finskabok, fåordig och platt. Kiitos kuitenkin.

Hur som helst var jag SÅ FÄRDIG med allt vid det skedet. Vilket jag antar att ni också är om ni läst igenom allt det där. :))))) DET TOG EN OCH EN HALV TIMME FÖR MIG ATT GÅ IGENOM DET. Jag gav upp där. Det är inte människorna jag hade kontakt med som jag är trött på, ifall det måste förtydligas, men hela SYSTEMET herregud SLUTA.

(Försökte sen avsluta mitt konto på den krångliga robotsajten. Hittade, surprise surprise, ingen info om hur man gör det. Och sent i kväll får jag en räkning för konsultationen hos den andra hälsovårdstjänsten. För att jag försökte fixa en remiss för ett snabbtest som aldrig ens över huvud taget fanns att tillgå i Vasa. Kul! Ska se om webbchattarna på den andra tjänsten också tar betalt för bägge chattar, fast jag avslutade den första direkt. I så fall har jag i dag bränt närmare 100€ på INGENTING!)

Under tiden det där pågick fick jag ett meddelande från VCS, som jag redan varit i kontakt med innan härvan, som informerade att vi reserverats en tid för covidtest på eftermiddagen. Inget snabbtest, men nu är det fixat, testet är avklarat. Alla jag mötte och pratade med var engagerade och hjälpsamma, tog sig tid för mig, verkligen GAV konsultation och när ena hänvisade till sina kolleger var det för att bollplanka med dem för att hitta rätt bedömning (ett yttepytte symptom men likväl ett symptom), slussade mig INTE vidare till en inkompetent robot, pratade dessutom svenska förstås (förstår att inte alla gör det men vad är GREJEN med att låta folk ”välja” att de vill ha service på svenska då om det inte går att genomföra?) och gav Blenda både liten leksaksödla och massvis med hänsyn och beröm. Systemet! Funkar!

Och nu, när testet är gjort, och vi vet hur det ligger till, att vi inte firar jul så som vi tänkt imorgon, så är det faktiskt helt okej. Vi hade utlovat glass efter testet och glass fick hon, faktiskt vi alla tre, och vi hade lite onsdagsmys som Blenda säger och åt glassarna i soffan och tittade klart på Min granne Totoro på Netflix. Vi ska försöka mysa lite extra med henne under de närmaste dagarna, och när vi får (det negativa) provresultatet får vi åka iväg till mina föräldrar och fira då. Blenda vet ju ändå inte vilken dag julafton är. Jag bryr mig då verkligen inte, inser jag. Enda viktiga traditionen jag har, som är bunden till exakt det datumet, är att Snögubben kommer på Yle TV2 kl. 11:28 på julaftonsförmiddagen och den måste man se. Allt annat kan man flexa kring. Så se den alla som kan! God jul!

Föga övertygad way back when. BEKANT KÄNSLA VET NI.