Vecka 16 och havet

Hur kommer det sig att du vaknade så tidigt?” undrade jag för någon morgon sen. ”Det var en mardröm som väckte mig” sa hon. ”Jasså,” sa jag, ”vad hände i den då?” Hon berättar då om en skatt med guldmynt och juveler på havets botten, ett sjörövarskepp, en drös delfiner eller vad det var, och annat i den stilen. (Hajar som är vegetarianer och lever främst på sjögräs är ett annat återkommande tema, men de figurerade nog inte i just denna dröm.)

Inget av det hon berättar låter som att det varit skrämmande. Till och med sjörövarna låter alldeles harmlösa. Hon är lugn när hon berättar, närmast ivrig, om något. Jag har mina aningar om att hon kanske inte helt förstått vad det innebär att ha en mardröm, men ibland överraskar hon en. ”Så vad var det riktigt som gjorde den till en mardröm då?” frågar jag därför. Och här överraskar hon mig sannerligen. Hon svarar sakligt. ”Nå, det var nu den där båten.”

mar
1. (dialektalt) gyttjig och grund havsvik; göl
Etymologi: Av fornnordiska marr (”hav”), av urgermanska *mari, av urindoeuropeiska *móri. Besläktat med tyska Meer, latinska mare, kymriska môr och polska morze. Besläktat med bland annat marin, morsk och moras. Användning: Ordet återfinns främst som förled, och betyder då hav- eller vatten-, se vidare mar-.

Jag skrattar och känner mig alldeles salig och förtjust. Hon vet förstås inte hur sjukt korrekt och bildat det hon just sagt var, men jag medger att jag förstår vad hon menar. Vi pratar sedan lite om vad mardröm betyder och då är det Blendas tur att fnittra. ”Valdröm” skojar hon. ”Det låter nästan som valdröm,” förklarar hon med skrattet stockat i halsen, ”en sån som valar har”. Jag kan såklart inte hejda mig utan tillägger ”Eller riksdagskandidater”.

(Oklart hur mycket av det vi skojar om på det sättet som hon förstår men å andra sidan pratade hon häromdagen om ”en räv som försöker musicera”, så… 🤷‍♀️ Jag blir sällan förvånad, men ofta imponerad. JAG VET, unik förälder-syndrom va.)

Bild orelaterad till såväl havstema som veckonummer. Känns som att jag måste klargöra det för det känns rent av lite deppigt annars. Att tänka sig att vi skulle vara fast där, för två veckor sedan… Hujedamig. Vi har fått byta om till vårigare ytterplagg sedan dess, tack och lov. Jag har allt mer ofta bytt halsduk och mössa mot solbrillor. Det går framåt! Snart plaskar vi i havet igen. En slags mardröm det med.

Den magiska fyndflytdagen

Jag hade ett sånt magiskt fyndflyt i går. Ursäkta min småbarnsförälderliga förutsägbarhet men det började med jakten på en Stokke Tripp Trapp-stol. Vi har en från förut, en äldre modell med träbåge och läderband. Hade köpt den åt bebisen men Blenda kärade ner sig i den så jag har hållit upp ögonen efter en till. I går kom jag på att specifikt en nyare modell som man kan ha nyfödd-set till kunde vara något för oss. Och då blir det plötsligt aktuellt med en sån ganska snart! Så jag plöjde frenetiskt igenom cirka alla annonser på nätloppisar, marketplace och andra loppisgrupper.

No luck, men däremot fick jag syn på ett skåp vars annons nyss åkt upp. Ett skåp som kunde passa bra som klädskåp i ett barnrum, något som jag en längre tid letat efter. Ganska slitet men då istället förmånligt. Sände ett meddelande och frågade om måtten.

Som om jag var synsk eller något fick jag för mig att på Folkhälsans loppis kunde det säkerligen finnas en Tripp Trapp. Åkte dit och japp, såg en på momangen, kollade serienumret som ska börja med 3 eller högre för att stolen ska vara av den nyare modellen (”nyare” betyder i detta fall de som tillverkats sedan i maj år 2003), och det gjorde det. Stolen var nerkletad med klistermärken och diverse fläckar men i övrigt i skick. Dessutom förmånligare än den äldre modellen jag köpte tidigare. Den tar vi!

Fick nångång under tiden på väg till loppiset svar av skåpförsäljaren som gav mig måtten och jag tyckte de lät rimliga. Frågade om jag kunde reservera tills kvällen och återkomma då jag mätt ut alltsammans ordentligt. Jadå, sa hon. Pirrigt!

Strosade vidare bland loppishyllorna, hittade spegeln på bilden. Har fantiserat om en ny spegel till tamburen, lite större än den som provisoriskt prytt ena väggen, men gärna i någon ovanligare form.

Tvekade ändå eftersom denna inte var superförmånlig, men eftersom den inte heller var superdyr och just hade en sån där ovanlig form jag hoppats på, plus snygg facetterad kant, PLUS att jag nyligen läst nånstans att man ”aldrig ångrar en spegel”, så köpte jag den. (Det var förresten i Elsa Billgrens blogg jag läste det, bekräftar google.) Kassörskan uppskattade att den härstammade från 30- eller 40-tal. Inte helt hundra på att den hittat rätt ställe ännu eftersom den sist och slutligen inte var så hemskt mycket större än den förra spegeln, men nepp, ångrar icke! Tesen håller.

Väl hemma igen åkte måttbandet fram, först ut var väggar och sedan bagageutrymme. Hörnet där jag tänkte att skåpet skulle stå var ett par centimeter för smalt på grund av en strömbrytare som kom i vägen. MEN elen är också utanpåliggande, som jag tror att det kanske heter, alltså med en synlig kabel som löper från taket ner till strömbrytaren, så det hela torde gå att flytta ganska enkelt. (Ja, det här ska jag förstås kolla upp grundligare.) För oavsett vilken möbel som står där så ligger faktiskt strömbrytaren lite dumt och begränsande. Så det skulle kanske hur som helst vara bäst att låta den maka på sig några centimeter, tänkte jag. (Ni förstår, har man ett rum på sju kvadratmeter vill man verkligen inte låta såna små detaljer påverka möbleringsmöjligheterna alltför mycket. De är begränsade redan som det är.)

Däremot skulle nog skåpet inte rymmas in i bilen utan en värre kamp och jag började ge upp hoppet. Hur mycket orkar man krångla för skåpet, var frågan jag ställde mig. Inte råkar det möjligtvis gå att få det till Vasa, var frågan jag ställde försäljaren, medan jag skämdes lite för det kändes verkligen som asking for a lot. I mitt sinne förlikade jag med tanken på att skåpet skulle få gå vidare till nästa i kön. Det kan vi nog ordna, sa försäljaren, min dotter kan komma med det fast redan i kväll! Otroligt!!

Medan jag väntade på leveransen putsade jag upp barnstolen och alla klistermärken och färgfläckar lossnade utan någon större ansträngning. Till och med de stora fläckarna jag misstänker var nagellack kom loss! Senare anlände skåpförsäljarens dottern inklusive bärhjälp och tillsammans lastade de in skåpet i trapphuset, så oerhört hjälpsamma människor!! Modern, dottern och hjälparn, samtliga! Leverantörerna till och med erbjöd sig bära upp skåpet till andra våningen där vi bor, vilka superhjältar. Kändes rent av fräckt att tacka nej, men rummet ska göras mer i ordning först. Nu står det i källaren och väntar.

HUR MYCKET FYNDFLYT? Magiskt!!

Tl;dr: Jag fyndade alltså en Stokke, ett skåp och en spegel i går — tre saker jag en längre tid spanat efter — med ett alldeles MAGISKT jäkla flyt! ÄR HELT 🤯😍🥲

Fattar att det är lågt allmänintresse för detta men ville bara verkligen föreviga denna välsignade dag.

Morgonkollen i pigrummet

För första gången på väldigt länge kröp jag inte genast ner under täcket igen så fort barnet farit iväg till dagis. Känner mig överraskande pepp, måste vara fredagsfiilis. Någon annan som var pepp i morse var Blenda, som avklarade alla sina morgonmåsten i rekordfart för att sedan hinna gå in på sitt rum och pyssla.

Som ni ser är rummet långt ifrån klart, men det som lockade barnet var det skrivbord jag loppade igår, och som var litet nog att få flytta in på momangen. Med det menar jag alltså att jag bedömde att det inte kommer bli nämnvärt i vägen fast det står där under resten av fixen, trots att rummet i sig är pyttelitet. Glädjande! Tyckte barnet. (Min egna bedömning utgående ifrån glad min och iver.)

Vi har lagt nytt golv i rummet, eller alltså en person som kan lägga golv har gjort det åt oss, och efter rådgörande med en annan kunnigare person än vad vi är så landade vi på att behandla det med svagt vitpigmenterat vax som ska skydda mot uv-strålning, och alltså hindra plankorna från att gulna och mörkna sådär som furu vill göra. Sist jag skrev lutade det ju mot att såpskura men jag läste sedan på mer och det verkade, helt enkelt, för krävande. Nu kvarstår väggfix och sen är de sju kvadraterna redo att inredas!

Skrivbordet är bara 90 centimeter brett. Vi ska inte bry oss i själva placeringen (eller de fruktansvärda väggarna) på dessa bilder, men visst är det fint! Nätt och så. Fast tungt, måste vara massivt trä under den gulvita målarfärgen. Ska kanske byta ut knopparna, eller måla dem.

På tal om att måla, här är tre björnar Blenda satte till världen för nån dag sedan. Har inte sett henne måla föreställande på väldigt länge! Det är främst abstrakt konst hon sysslat med, i alla fall här hemma. Kanske var det de nya pärlemorvattenfärgerna som inspirerade henne. Eller att jag målade ett självporträtt och att hon då äntligen lät sig övertalas att också måla ett — men ångrade sig och valde alltså björnlinjen istället. Tyckte den blev fin! Munnarna alldeles lila, kanske utav blåbär? Ska hitta en lämplig ram åt den.

Okej, tack för titten Blenda! Vi ska låta dig återgå till ditt arbete.

Kvickt raskt snabbt, check check check

Finn två fel: Så här såg jag ut i går innan jag sprang iväg för att hämta Blenda från dagis.

Ett: Det var mer riktigt så här jag såg ut. Två: Jag sprang alltså inte.

Finn typ femtioelva fel? För i dag har jag varit ännu mer ute på språng utan att springa. Vi har letat babyskydd och hittade till slut ett i min hemkommun Pedersöre. Raggade leksällskap i nejden då vi ändå skulle bege oss dit och stämde träff med Karolina och Tuva. (Och Tina och Max, men de kunde inte komma p.g.a. förkylning.) Ringde min mamma och sa att vi kommer förbi en sväng, bland annat för att hämta en mindre kattresebur som vi lämnat där. (Vi har på sistone använt en gigantisk en som inte kommer rymmas i bilen med två platser upptagna i baksätet.) Jag känner mig harmonisk och pepp, tänker att åh vad skönt att ha planer. Åh vad skönt att få grejer FIXADE. Babyskydd, check; kattbur, check.

Vi ska äta lunch här hemma innan vi åker. Jag gör mat som drar ut på tiden, tillräckligt för att känna att det blir bråttom. Det blir dags att ta på ytterkläderna och då är Blendas skor spårlöst försvunna, så vi ägnar ofattbart mycket tid åt att leta reda på dem. När de väl är återfunna och vi kört ett kvarter hemifrån, så får jag för mig att jag möjligen skulle ha glömt att stänga av spisen. Det är bara att vända om och kolla, annars skulle jag bara börjat angsta mer och mer tills hela dagen blivit förstörd. Spisen var förstås avstängd och cool, men själv är jag uppstressad och gråtfärdig. Ska stanna på vägen och ”kvickt” springa in till en butik och köpa lite snacks men då det jag planerat köpa inte finns tillgängligt fastnar jag i obeslutsamhet och virrar mellan hyllorna och huääärghhh. När jag är tillbaka i bilen har dessa och övriga många bäckar små blivit en stor å nej shit vad klockan är mycket. Det är bara att kontakta mamma, säga att vi kommer förbi först senare, kontakta Karolina, säga förlåt men vi blir sena.

Senare. Vi kommer fram och på ett picknickbord i lekparken står en cellofaninsvept blöjtårta med andra fina presenter i och väntar på mig. Karolina säger att hon och Tina fixat ihop den dagen innan. De hade stressat, sa hon, men deras stressprestation ser sannerligen fantastiskt mycket annorlunda ut än min i så fall. Den är så jäkla fin, och *DET* *VAR* SÅ JÄKLA FINT. Grät invärtes och extremt närapå utvärtes också.

Sen blev det lek och picknick och prat! Efteråt gick vi till biblioteket för att kissa och få upp värmen. Fyndade avskrivna böcker, tre stycken barnböcker för femtio cent styck, och de yngsta lekte i läshörnan. Blenda ville inte åka därifrån och skrek bedjande ”BARA EN BOK TIIILL! BARA EEEN BOOOOK TIIIIIILL!” cirka tjugo gånger innan vi äntligen kom oss därifrån. (Bra reklam för Bennäsbibblo!) Sen hämtade vi babyskyddet ett par byar bort, hälsade på hos mina föräldrar, fick mat och kattbur och en kort snutt lektid. Skyndade sedan vidare. Men den gången bara hem. Snabbt snabbt snabbt innan energin tar slut. Raskt raskt raskt innan det drar ut på tiden längre än det redan gjort. Kvickt kvickt kvickt innan vi försenas IGEN.

Finn oräkneliga rätt: För nu sitter jag här hemma och tänker igenom dagen och tycker att stressen bleknar i jämförelse. Babyskydd, check. Kattbur, check. Otroligt fina vänner, check. Trots stress en riktigt bra dag, check check check.

Shadows of cyberspace

I natt drömde jag att jag var nere i en källare i Jakobstad där jag hängde mycket i mina tonår. Det fanns en dataklubb där. Jag drömmer om stället nu som då, men i drömmarna har det vuxit sig större. Labyrintartade gångar, gigantiska ekande rum efter varandra och minst ett dussin mindre studior. Alla med sprejmålade tegelväggar och klumpiga dataskärmar lämnade kvar på hög. Dunkel, flimrig lysrörsbelysning, om någon. Det luktar alltid fukt nånstansifrån och golvet känns strävt under fötterna.

För något år sedan så drömde jag att jag gömde ett lik där. Jag hade på något vis råkat ha livet av personen, ingen jag kände, och i blind panik tryckte jag in kroppen i en ihålig vägg och murade in den. Väntade på att åka fast, men det hände aldrig. Källaren och dataklubben var sedan länge övergivna till och med i drömmen. Till sist hade en lång tid gått och jag kunde börja glömma det. Men sen dess vet jag att kroppen är där någonstans, varje gång jag drömmer om stället. Jag vill hålla mig och alla andra borta från just det området, utifall att det skulle lukta. Vetskapen om den är som ett taggigt klot i samvetet. Min mörka hemlighet.

I den här drömmen skulle hela byggnaden rivas. Jag var återigen vettskrämd för att kvarlevorna skulle hittas och kopplas ihop med mig. Vi var där och tog avsked av källaren och våra minnen från den, den såg annorlunda ut men möblerna var desamma. Nostalgiskt smekte jag över manchestersammetsfåtöljens nötta yta. Folk drack. Främst kossu, öl och energidryck. En trudelutt började spela, som från ett högtalarsystem i taket. Ett klassiskt stycke, men i midiformat. Kanske något av Bach? Det var nedräkningen till detonationen. Vi skyndade ut. Några gick vilse i labyrinterna, jag visste att jag måste in igen. Leta reda på dem, rädda dem, men jag fann inte modet. Och tänk om de redan hittat ut en annan väg? Jag cirklade kring tröskeln och visste inte vad jag skulle ta mig till. Musiken spelade men jag visste inte hur länge till. Jag var länge fast i det ögonblicket. Det sträckte sig tills att jag vaknade. Så rädd för att bli den som själv blev begravd mellan väggarna.

Förlåt, det här blev visst en drömblogg. Hade inte tänkt det men så blev det. Drömde säkert om källaren i natt eftersom min vän Karin, som var den som tog med mig dit för ett par decennier sedan, hälsade på igår. (Att vara mer än dubbelt så gammal och umgås i ett asbestkartlagt utrymme är också trevligt!) Lustigt hur hjärnan fungerar. Fritt fram att berätta om en egen mar/dröm för att hämnas!