Till alla er… från i onsdags

Emellanåt känner man sannerligen starkare än vanligtvis att man verkligen inte fattar ett skvatt av finsk kultur, eller hur? Såg baksidan på denna buss i onsdags. Är fortfarande förbryllad.

Promenerade till loppis. Väl där träffade jag en bekant som jag inte sett på väldigt länge. Hon har ett barn som är ett halvår äldre än Blenda och nu är hon och jag gravida igen, båda två, hon typ en månad längre gången än jag. Jag ska inte tråka ut er med mer preggosnack då det blivit så mycket av det på sistone här i bloggn, men det var hur som helst kul att träffa någon som var gravid samtidigt! (Och som till och med varit det båda gångerna, hehe.) Som jag inte ens visste om att var det nu! En najs sörprajs.

Det mest överraskande i samtalet var dock att jag kallade Alfred för Anders. Lol, va?? Blev helt ställd. Sa att det där var ju jättekonstigt. ”Man gör så mycket konstiga saker när man är gravid”, slätade Marie, som min bekanta heter, vänligt över det. Jag tyckte fortfarande att det bara kändes oerhört märkligt. På gränsen till suspekt. Jag sa ”Jag VET inte ens vem nån Anders är. Jag lovar!!”, och då granskade hon mig kisande och vetande. Nickade och sa typ ”Jasså. Där ser man.” Haha!! Blev bara så glad. Man gillar ju människor som förhöjer saker.

Felsägningen påminde mig om när jag studerade och jag hade fått instruktioner av två av mina klasskompisar, Tina och Karolina, att meddela läraren att de av olika orsaker skulle missa lektionen. Och vi hade en ganska ny lärare som just då höll på att lära sig våra namn så när lektionen började så ville hon kolla att hon mindes vem vi var. Hon tittade på mig sa ”Och du var visst Karolina?”, men jag som var fokuserad på att meddela att Karolina och Tina inte skulle vara där sa, knäppt nog, ”Nej jag är Tina”. Jag är Tina!! Och jag trodde det själv också?? Hade knappast märkt att jag uppgett en falsk identitet om jag inte råkat få syn på en annan klasskamrat som tittade på mig IN DISBELIEF med ett skak på huvudet. Förståeligt.

Kändes SÅ PEAK NORMALT att då behöva ta tillbaka det. Själv tyckte jag, och tycker fortfarande, att det var nåt av det mest rubbade jag gjort. HUR kan man uppge sig vara nån annan utan att känna att man ljuger? Jag fattar inte det. Man är ju så hypermedveten om sitt namn, menar jag. Men läraren tog det med road ro. Brydde sig inte nämnvärt i att höra varför jag presenterat mig som någon annan heller. Typ viftade bort det med ett kort småskratt?? Aw chucks liksom. Som att det hände nästan jämt. Hahah. Sjukt. (Man gillar ju sådana människor också.)

Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Movie star oh movie star ah ah ah

I år är det 22 år sedan 1999 och det var tydligen den tid som krävdes för att jag skulle våga närma mig en kortfilm jag och några andra ungdomar gjorde med, typ, filmentusiaster från Pedersöre När-TV antar jag? Jag vet inte riktigt. Det var en tid sen. Nu har jag äntligen skummat igenom den, tror inte jag sett den i sin helhet sedan premiären.

Det var under vårvintern som vi började med att samlas och hitta på vad som skulle hända. Det verkar som att den dock blev klar och färdigklippt året därpå, men det var under sommaren -99 vi spelade in. Är alltså 15 år på bilden ovanför.

I början hade vi ett helt annat utkast för manus än det som sist och slutligen blev, det var något SJUKT med djävulsdyrkande sekt, självmord — var det kanske en oönskad tonårsgraviditet med i bilden också? — och handrullade cigaretter utav bibelsidor?? Gud (no pun intended), tonåren. Märktes verkligen att en del av oss var extremt tonårströtta på att bo mitt i bibelbältets spänne.

Denna idé var dock mycket tillfällig och kasserades snabbt av de som bestämde, men inte förrän en mer troende tjej än oss andra hunnit hoppa av i protest. Den nya synopsisen var betydligt mildare, och om jag minns rätt var det då en kille som sin tur hoppade av i protest mot den saken då. Ahaha. Mina bästa vänner Karin och Anna var med, och min då på tiden blivande pojkvän Mathias. Var det kul? JA! Blev den bra? NJÄÄÄÄÄEEEEE alltså… men det är äntligen inte enbart plågsamt att titta och tänka på. Nostalgiskt och roligt får också plats nu!

Men så konstigt att se film på sig själv och annat ur sitt liv från den här högintensiva tonårstiden, för dels är det så mycket jag glömt men känner igen så instinktivt, att jag liksom känner igen det mer inifrån mig själv än från filmmaterialet. Att jag känner att jag känner det där, den där, oss här. Jag vet det där och jag kommer veta det tills jag dör. Vänners kroppspråk, minspel och röster. Detaljer, frisyrer, övervåningen på gamla caféet Calles där vi även på riktigt satt och tjuvrökte under det nikotinbruna taket och sörplade kaffe som kostade fem mark för en liten kopp och sju för en stor. (Ett paket L&M tror jag var 21 mk. Ifall tobaksnostalgikerna skulle råka hitta in här.) Medan andra saker är fullkomligt främmande. Totalt wiped från minnet.

Min karaktär hette Alexandra. Jag har inte en aning om vad hon säger här. Ljudet saknas från den här delen av filmen. Hennes mest, om inte enda, avgörande uppgift var att bjuda in till fest. Min uppfattning av henne var nog just som en festlig typ och här har jag högst troligt lånat en tröja ur min systers garderob för att få in lite färg, eftersom Alexandra ingalunda var en svartsotig tonårsgot som jag var.

Här är jag med Anna! Under förberedelserna inför festen.

Festen är IGÅÅÅÅÅÅÅNG! Tjo vad det var livat!!

Nä. Minns att jag tyckte det kändes pinsamt att vi inte samlat ihop fler partystatister. Alla såg ju vilken otroligt seg fest det var. Detta kändes särdeles uppenbart eftersom scenen filmades i ett hus i Esse där man minsann hört ryktas om att det brukade vara GALNA fester. (Alltså, både i exakt det huset och rent generellt i Esse.) Bailo, hette förresten den typen av fester på den tiden!! Kom just ihåg det, ahah. Hur som helst en stark kontrast till vår fejkade vatten-i-ölflaske-fest.

Inte ens Alexandras tafatta sittdans kunde rädda den. 😥

I övrigt är det lite oklart vad filmen handlade om. Det var en kärleks-, svartsjuke- och otrohetshistoria med en röd tråd av utanförskap, fast med en rejäl drös sidokaraktärer som min som skulle med. Mycket ludd i kanterna på fokuset. Men det var nog sen aldrig det som var det viktiga heller.

Closing credits. Överväger att uppdatera min CV med denna.

Plötsligt söndag

Förbryllad rubrik för en måndag men den var gårdagens rubrik för ett inlägg som jag aldrig skrev något i, och ”plötsligt måndag” känns istället bara som en lögn. Det är aldrig plötsligt måndag. Måndagen är alltid väntad efter söndagen. Man tillbringar hela dagen af sön med att upprepande drabbas av insikten att dag af mån snart, mycket snart, ofta för snart, är här. Som en kontinuerlig påminnelsesnoozefest. Men ”som väntat måndag” låter ju ännu tristare än det.

I går, söndags, skrev jag något om ”småbarnsrealism”. Sen blev jag störd på mig själv för att jag får det att låta som att jag visste ett skvatt, hah. En del har ju liksom fem barn som alla är under tio. Inte jätteförekommande men det händer. Och här kommer jag med antalet ett barn och ett foster och bara: LOL AHH SMÅBARNSLIVET ELLER HUR HIGHFIVE? Provocerande.

Det är så töntigt när någon gör en grej en gång och sen plötsligt ser sig som *insatt*. Men nu ska jag inte tjafsa om det. Alla fattar.

Det här skulle bli ett käckt och piggt inlägg. Enhetligt med måndagar, ni vet. (Gick ni på den? Jag är väldigt trött.) Över till…

Töntig bild också till på köpet.

Som väntat måndag! Några punkter från dagen:

  • Åt för mycket IGEN och nu är jag fortfarande stinn och illamående med halsbränna efter kvällsmaten. Jag känner mig otroligt ofta som en tjock orm under den här graviditeten. Så nu har jag just slukat en ko i ett stycke och nu ska jag bara ligga nånstans och dåsigt smälta den i två veckor innan jag äter igen. (Förutom att jag blir ju hungrig igen typ redan innan jag hunnit smälta skrovmålet. Det är ett problem.)
  • Köpte konstgjorda feromoner som ska göra våra katter till kompisar. De är inte direkt fiender men de har så gott som aldrig någon kvalitetstid tillsammans. Sover aldrig tillsammans, till exempel. Däremot leker de en del men ofta verkar det vara så att för en av dem är det lek, för den andra blodigt allvar. Nu ska jag droga dem till att sköta om varandras pälsar och annat gulligt medlemmar i samma katthushåll bör göra.
  • Gick snabbt till jobbet, alltså i rask takt med långa steg, helt onödigt, för jag var för ovanlighetens skull ut i god tid. Försökte sakta ner men speedade iväg gång på gång. Sen dess har min höft varit konstig. Liksom stel och svag. Är det foglossning? Orka med det redan?? Speaking of which:
  • Om Amy Poehlers motto är YES PLEASE så tror jag fasen att mitt är NO THANK YOU. (Märks vem som är den roliga.)
  • På jobbet hörslade jag Malin Lindroths Nuckan två år efter alla andra och nu kan jag äntligen också gå med i kören: Läs den! Gång på gång tänkte jag på sårbarheten i berättelsen, hur starkt och otroligt generöst i brist på bättre ord det är att öppna upp om det där. Det är ju förstås så intimt, och jag känner så som jag gör när bekanskaper öppnar sig för mig, lite rörd. Vill ta emot det med vördnad, liksom. Jag kunde också känna igen mig i en del av känslorna hon beskriver, men utav andra orsaker, från andra sammanhang. Kanske känslan av att vara ensam eller bortvald är universal? Eller så är Lindroth bara så skicklig på att förmedla. Jag tror lika mycket på det alternativet.
  • Fixaren var här igen och fixade det sista när jag var på jobb. Alfred passade på att be honom kolla på lite annat i fixbehov här hemma också och säga om det var fixbart. Det var det ju. Jag har hopp för pigrummet! Som har en konstiga rör som går från väggar ner i typ en pöl med murbruk eller dylikt i golvet. Det är en hel grej. Nu ljusnar det i tunneln! Det är ett pyttelitet rum men det är tänkt att det ska bli sovrum åt, gulp, så småningom bägge barnen. OTROLIG skönt att inte få utlåtandet ”Vad det här är för en jävla sörja fattar jag inte och ska det redas upp får ni räkna med att sälja varsin njure”. Är lättad! Hoppfull!
  • Bearbetar samtidigt separationen från ett hus jag tittat på i flera månader. Gick aldrig nån visning men cyklade till det i höstas, för att insupa stämningen och sånt. Det låg sist och slutligen för långt utanför centrum. Ingen butik på kort promenadvägs avstånd, Blenda hade blivit tvungen att byta dagis, simpla spontanturer till loppis ett minne blott. Ändå kunde jag inte sluta obsessa. Gick in på annonsen gång på gång. Men så i helgen var den äntligen nedplockad. Sörjde i någon minut att vi aldrig kommer bo där trots allt jag inte kunnat hejda mig från att föreställa mig, men sen var det som att jag kunde andas ut. Nu slipper jag fundera på det. Det VAR ju ändå inte rätt hus. Om det ens finns nåt sånt för oss som ”rätt hus”! Det vet jag inte. Hur vill man bo? Tja, bekvämt.
  • HUR ska man bli piggare om kvällarna? Särskilt efter såna här dagar då jag både jobbat och som vanligt ätit för mycket. Orkar inte leka och hålla på. Sen ångrar jag mig naturligtvis när barnet somnat. AHH SMÅBARNSLI- nej fan förlåt. 🤐

Helt och rent

Inne hos Frida Lund bjöds det på rundtur i hennes charmiga hem och det som verkligen utmärkte sig, tyckte jag, var en avslappnad inställning till interiör och inredning. Att man tycker sitt badrum är fult är inte hela världen, att man avskyr soffan kan man leva med, och att renovera hela det dugliga köket när det bara är en del av det som behöver fixas till, känns, som hon säger, inte så smart.

Det tyckte jag var skönt, rent av uppfriskande, att läsa. För visst känns det lite sällsynt att stöta på den attityden bland influencers och populära bloggare? Särskilt när så mycket handlar om hem nu. Men det här inspirerade på ett annat sätt! Allt måste inte alltid eftersträvas att vara en enhetlig spegling av ens egna estetik.

Inte vårt badrum då. Tyvärr.

I vårt badrum som sett sina mest tilltalande dagar har vi precis satt in nytt handfat med ny kran och nytt underskåp, samt nya duschväggar. Allt vi gjorde oss av med var trasigt och bortom-räddning-sunkigt. Väggkaklet som är vitt med ljusgrå marmorering och en smal grön vinrankig kakelbård i ögonhöjd fick dock stanna kvar, fast jag tycker det är närmast gräsligt. (Kanske framträder det extra tydligt nu när värre rysligheter eliminerats.) Detta kändes förnuftigt för såväl miljö som plånbok. Stundom är jag nöjd med detta behärskade beslut — andra stunder grämer jag mig. Rejält.

(Samtidigt ska det ju erkännas att skulle nån komma här och säga VARSÅGOD GRATIS HELRENOVERING så skulle jag ju nog inte tacka nej med hänvisning till miljöbelastningen heller.)

Under det senaste corontänåret blev hemmet en viktigare del av våra liv i och med att vi plötsligt tillbringade så mycket mer tid i det, sägs det. När man dessutom skalar bort mode och smink så söker man sig till andra kanaler att uttrycka sig själv genom. Känner ni igen detta? Jag har i alla fall känt av det. Har förvissso inte gjort så mycket konkret åt det, men har verkligen tänkt mer på hemmet. Jag vill satsa mer, men jag vill göra det smart. Hur vill jag ha det? Vilka möjligheter finns det? Vad är viktigt för oss? Vilket är mest viktigt?

Jag FÖRSÖKER få min hjärna att minnas att de där kaklen, som är hela och i alla fall ganska rena, inte är det.

Mellan glömskeinfallen så är det småbarnsrealism som väger mer. Blev OERHÖRT nöjd då jag märkte att vårt nya underskåp sitter tillräckligt högt för att såväl potta som pall ska rymmas in under det. Otrolig förbättring i det lilla rummet! Visade stolt åt Alfred. Kändes så smart och VÄLPLANERAT. Blir salig även nu då jag tänker på det, lol. (Men är kanske inget man skryter med i Architectural Digest ändå.)