Bloggito ergo sum, så: Första semesterveckan, då

Ditt & datt

Hej hej jag lever fortfarande. Det blir bara ofärdiga utkast här. Glest utspridda, dessutom. Jag är inne på min tredje vecka semester, men den känns som dubbelt längre (och ändå inte hälften tillräckligt), och nu sitter jag här — ensam, med mycket egen, oavbruten tid framför mig — och känner mig tafatt. Var ska jag börja?

20200709_jobb_001.JPG

9 juli. Här är jag på jobb min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer tillbaka är kontoret ombyggt och den här typen av självisar här på bloggen får ni säga AJÖSS TILL.

20200709_jobb_002

Men än hinner vi klämma in en till. >:)))) Efter jobbet den här dagen cyklade jag raka vägen till Sappo (fammo) Mayas för att hämta Blenda. Alfred hade lämnat henne där när han skulle åka ut på cykelbudtur till Molpe med sin kompis Axel.

20200709_blenda

Jag var alltså gräsänka och på kvällen gick Blenda och jag ut på en promenad när solen tittade fram så ihärdigt, efter en mulen, stundom regnig dag.

20200709_hund

Vi såg en hund.

20200710_blenda.JPG

10 juli. Följande dag passade jag och Blenda på att gå på café, bara vi två. Trevligt att man kan göra sånt nu och faktiskt ha en ganska okej löpande dialog. Allt är säkerligen relativt men jag tycker hon pratar jättemycket nu, med ett ordförråd som vuxit massor på sistone. Hon använder ord som ”imponerad”, ”förbryllad” (fast inte alltid helt korrekt) och ”förskräckt”. Häromdagen frågade jag henne vilket hon ”föredrar” av två alternativ, och hon kunde svara. Hon blir tre i oktober(, säger jag inte för att skryta utan för dokumentations skull, hjälp).

20200711_katterna

11 juli. Alfred var hemma igen och vi rastade katterna som höll på att bli alldeles tokiga av att sitta inomhus i detta grannväder. Visst ser ni förresten skillnad på dem? Vet ni vad som provocerar mig? När folk inte gör det. Låtom oss inspektera:

20200711_selma

Selma.

20200711_myra

Myra.

Fattar int. Myra ser ju till och med ut som en myra. Ssselma är sssvart. SKÄRPNING ALLA!

20200711_bluemoon

Lördagskvällen och semesterstarten till ära testade jag en ölsort jag inte testat förr. (Ni hör hur sällan jag dricker alkohol numera, va?) En kompis gav tipset om att pressa ner en apelsinklyfta i den, fast det hann jag inte med denna gång. Postade en bild på semesterölen i mina stories och kände mig som EN SÅN JÄKLA KILLE då jag gjorde det. Borde ha loggat det i Untappd också. (Ja ja ursäkta alla tjejer som också gör sånt, jag vet att ni finns.)

20200712_snigel.JPG

12 juli. Följande dag var regnig och priset för tjusigaste paraplyet i stan gick till den här snäckan.

*pekar på mig själv*

Ha ha skoja, menar den på bilden.

20200713_regn

13 juli. Igen en dag som kantades av regn, åtminstone mot kvällen. Men jag tycker om när det blir mulet mot kvällen, man kan varva ner på ett helt annat sätt då. Stämningen blir dåsig och inget starkt solljus smiter in mellan rullgardinen och fönsterkarmen i sovrummet.

14 juli. Denna dag hände något osannolikt. Jag tog inga bilder alls??

20200715_vy

15 juli. Det var dock bara en tillfällig glitch, nu är vi back on track. Men va, det här ser väl inte ut som Österbotten? Var är vi?

20200715_taag

Jomen på tåget på väg mot Östra Nyland! Men mer om det en annan gång.

Nån annan som kör på inrikessemester i år? (Alfred och jag pratade nyligen om att ordet ”hemester” förresten inte alls fungerar i talspråk, i text funkar det men det låter alldeles osmidigt och hemskt att uttala högt. HEMskt, lol.) Nu blir jag osäker på att jag faktiskt pratar med nån och inte bara rakt ut i det tomma intet. Kan inte ni som fortfarande läser den här bloggn ibland (och orkat scrolla igenom hela den här i ärlighetens namn ganska händelselösa bildbomben) säga hepp och hej? Berätta ert drömresmål inom ert nuvarande land vetja! Jag är intresserad.

Det vida odagliga

Ditt & datt

Det är kanske bara jag som minns det, men jag gjorde sådär igen. Jag blev frustrerad på bloggandet (att det snarare motsvarade ett icke-bloggande), skrev något frustrerat och gnälligt, blev sedan generad så att det hela fick en dålig smak och jag började hålla mig undan. Ska försöka att inte metablogga längre. Med undantag för nu, tydligen. ☝🤠👉 piu piu

Nu nollställer vi det här.

20200619_midsommarselma.JPG

Så här är en bild på mig när jag ägnar mig åt midsommarritualen att erbjuda en fjantig katt åt nattens ljusblåa skyar. Som ni ser lyfter katten sin spralliga svans för det vida blåa odagliga himlatäcket att nappa tag i. Det är det enda acceptabla i en sån situation. Hittade du hit genom att googla ”österbottnisk midsommartradition”? Jag hoppas det.

Gårdagen var så lyckad. Vi åkte ut till Oravais där vi hälsade på Blendas kusin Elis (med familj). Barnen badade och lekte och höll armarna om varandra, Luzilla och Daniel skämde bort oss med en massa god mat som jag SLUKADE och barnen bestämde att de skulle dela stol när de åt (gulligt), solen gassade, havet glittrade, och på hemvägen hade jag antagligen kunnat somna i bilsätet. Vill ni höra om hur litet jag hade sovit förra veckan? Nej. Kan jag hålla mig ifrån att släppa genomskinliga hintar om att det var väldigt litet? Också nej! Som ni redan märkte.

Efter en tupplur kände jag mig som en eremitkrabba som bara ville krypa in i sitt skal. Till sist kröp jag istället, med Alfred och Blenda, till butiken för att få lite frisk luft. (Och godis.) När vi litet mer uppiggade spatserar in gården igen så händer det plötsligt: vi möter barnet Cassandra som är här och hälsar på sin farmor (vår granne)! Cassandra och Blenda är ungefär lika gamla men de har aldrig träffats förr. Under snart tre års tid har vi nu som då sett detta barn ute på gården men vi har aldrig lyckats tajma det så att vi kunnat gå ut samtidigt. Den här kvällen hade jag redan hunnit tänkt lata tankar om att det kanske var lite sent att börja hitta på nåt annat än att ställa sig för sängen — så glad att vi ändå släpade oss ut!

Blenda sken upp direkt när hon såg Cassandra, vi hade pratat om att hon var här och att de kanske skulle kunna leka, så hon visste vad som var på gång. Hon fattade tycke för sin nya kompis och blev efter en tid generös med kramarna. De två yrde omkring så länge vi vuxna satt ute i trädgården, klappade gulliga hundar, pratade och drack ett par glas vin. Kändes typ KONTINENTALT i den här värmen, som att den plockade fram en livsbejakande sida man glömt att man över huvud taget ens KUNDE ha. Det är så länge sen jag gjort något spontant, slog det mig. Det har utav uppenbart smittsamma orsaker inte känts möjligt på en lång stund. (NEJ då syftar jag inte enbart på min trista personlighet.)

IMG_0279IMG_0304IMG_0285IMG_0326.JPGIMG_0362

Snipp snapp snut så var dagen och veckan slut. Och fast den hade sin (onaturliga) semesterresecharm med sin tropiska hetta och strålande solsken, så kände jag mig så lycklig att jag blev rörd när jag mitt på dagen i dag promenerade till torget för att hämta lunch, och himlen var draperad i ett ljusgrått täcke, ett lätt duggregn droppade på folk som inte iddes fälla ut sina paraplyn, och termometern visade 22 grader. U n d e r b a r t .

Midsommar, midflow

Ditt & datt

20200620_stubbe_00120200620_stubbe_00420200620_stubbe_003

Är hemma igen efter en långhelg ute på landet, torsdag till söndag, under vilken jag hade en massa tid som likväl rann mellan mina sömnlösa fingrar som om den vore några ynka sandkorn. Föreställer mig alltid att jag ska hinna med mycket, att jag har oändliga alternativ. Sen är jag ändå bara trött och vill främst ha en lugn stund för mig själv. Lite samma nu också. Jag har nyss nattat Blenda och känner nästan för att gå och lägga mig själv med. (Fast vet att jag då vaknar runt två på natten och inte kan somna om.) Utav pur envishet skriver jag något nu för jag är egentligen på ganska dåligt humör p.g.a. dåligt flow, hinder och avbrott, men vill inte låta det förstöra mina planer på att skriva några rader i dag. Urless på att aldrig lyckas blogga! Är lite gladare när jag gör det. Men gud vad det är svårt att inte vara så trött, så sömnig, så avbruten, så o-flowig.

Vad jag försöker säga är att jag alltså inte hittar rätt läge för att berätta. Vet inte ens om vad. Midsommarhelgen var lugn och tillbringades ute på landet hos mina föräldrar. Det var nymåne och sommarsolstånd på samma gång. Skulle man varit så lagd skulle man säkert hållit en liten ritual under söndagsnatten. Det hade blivit ett mer spännande inlägg, helt klart. Nu blev det så här istället denna gång.

Avskyr förresten att använda de där bilderna för detta inlägg. Orkar bara inte leta fram nya. Jag var harmonisk och på bra humör när bilderna togs, om än mycket dåsig då med, runt niotiden på lördagsmorgonen. Jag laddade upp dem i går kväll och sen dess har jag gång på gång försökt blogga. Tycker det är så svårt att ens hitta någon tanke i det här huvudet mitt längre. Det oroar mig ibland. Varför kan jag inte tänka ut saker? Hitta reflektioner eller ens detaljer? Har jag ALLTID varit så här jävla trög och blåst? Medan Blenda somnade i kväll formulerade jag något i mitt huvud som jag skulle skriva ner och spinna vidare ifrån, men jag hann aldrig så långt och det här är något helt annat. Det här är så irriterat och det skär sig fullständigt mot vad jag hade tänkt att inlägget skulle vara när jag laddade upp bilderna. Det skulle vara spontant och bekymmersfritt. Det blev allt annat och DET STÖR MIG. Mycket!! Ville bara ha det sagt. Känns som att jag slösar BRA FIILIS på nåt sätt. Eller tar ett sorglöst minne och knyter ihop det med något surmulet, kanske. Äsch, jag vet inte. Och jag vet inte hur folk gör för att ta sig förbi det där då ens fiilis blir helt fel och man kommer av sig i skrivandet. Jag vet att folk säger att man ska strunta i det och skriva i alla fall men alltså HUR? Hur gör ni?

Sad happy, happy sad

Ditt & datt

20200614_sb_004

”Jag är Signes bästa kompis”, sa Blenda. Hon har tidigare sagt att Signe är hennes, och kanske föll det sig då självklart för henne att hon såklart är Signes. Jag sa nåt i stil med att man brukar låta andra säga vem som är deras bästis, men hejdade mig. Om man ändå känner det förtroendet, varför inte bara säga det? Jag har tänkt på det efteråt, att kanske är det så det egentligen borde uttryckas. Så ärligt och oförställt. Om jag gillar dig mest, vill känna dig bäst, allra mest tycker att du är allra bäst, då kanske jag är din bästa vän. En av dem, i alla fall. Barn krånglar inte till det och kanske är det minst lika rimligt att säga vems man som vem som är ens. Varför inte bara berätta vem man är för sin kompis eller hoppas få vara? Ens förtroliga. Du, jag är din bästis, vet du det? (Du vet det, Elsa.)

20200614_sb_001

Jag är typ kär i de här bilderna på Signe och Blenda tillsammans och det finns massor av dem och det var SKITSVÅRT att välja ut några till det här inlägget och det är ännu svårare att sluta stirra på dem med hjärtögon. Blenda var så salig och sprallig över att få kramas, hon hade längtat. Vi hade pratat om det på förhand, sen höll det på att glömmas bort, och båda barnen blev lite andäktiga när det väl kom på tal. Vill alla kramas? Jadå, vill kramas. Sen kramades och kramades de tills de föll omkull. Ställde sig upp, fortsatte kramas, föll omkull igen. Och ställde sig upp, fortsatte kramas. Nä huhhu det var så gulligt och fint. Och liksom rörande också, när man som blödig vuxen vet och förstår att vi var på farvälträff eftersom Signe med familj ska flytta några hundra kilometer bort. Och jag är väl som motivet på hennes klänning: Sad happy. Happy sad. Allra mest happy över att ha de här personerna i mitt liv (!! riktigt oironiskt *blessed*, jag menar det) men, ni vet, sad ändå för jag kommer sakna dem så. Jag blir typ rörd varje gång Blenda pratar om Signe och Elsa. Det gör mig så glad att jag delar detta med henne: hur mycket vi tycker om dem.

20200614_sb_00320200614_sb_002

Ja hörni ibland vill man ju bara dokumentera. Jag kommer inte på någon bra avslutning på det här. Kanske för att det finns nog inte något slut på det som varar livet ut. Kram. ♥

Whiteout

Tycke & tanke

View this post on Instagram

This is important. As I am protesting & actively practicing how to be anti-racist, remembering this has encouraged me to have more of a voice within my community. It’s okay to show up and be imperfect. It’s okay to have a few hiccups as we begin to identify racism in all of its layers. ACCEPT THE CONSTRUCTIVE CRITICISM. There is no space for ego. Learn from it and work harder. Acknowledge that you are practicing. And most importantly: de-center yourself. This isn’t about non-Black poc or white lives. It is about all the Black lives that have been and still are fighting for liberation in this world, against the very systems built to destroy them. Listen to, give space to and amplify Black voices, educators, artists. This is for them, this is their space and we as non-Black folx need to never forget that. In solidarity with, and not in the way of. Check yourself everyday. . . Image quote: @chionesoo Tagged: Black EXCELLENCE that we do not deserve 🙏🏽🙏🏽🙏🏽

A post shared by veronica llave (@orangemoonfloral) on

Black Lives Matter, men allt jag skriver om det är vitt. Det hjälps inte, sådant är mitt perspektiv, men när vi talar mycket utifrån det har jag allt mer börjat känna att vi derailar fast vi stöttar. Jag känner det här särskilt tydligt när jag ser vita människor hacka på andra vita för att de gör fel och begår misstag när de vill stöda rörelsen. Jag såg ett klipp på insta som jag sedermera tyvärr slarvade bort, men i det pratade en kille om sånt och att enligt hans erfarenhet har sådana beteenden (fast man är en ally) inte sällan samma ursprung som ”all lives matter” och dylika mothugg — nämligen i en rädsla att syna och erkänna sina egna brister, en instinkt att vilja skylla ifrån sig och istället klandra någon annan, visa sin egna oskuld i vad som gått fel. Nu parafraserar jag men typ så. Visst låter det mänskligt? Jag halkar oavsett så lätt in på det spår som läggs fram i kritiken. Jag kanske vill försvara mig eller nån jag känner eller åtminstone förklara omständigheterna (som sist?), vill svara något lika syrligt eftersom det känns personligt riktat mot mig, jag blir orolig och ängslig över att det är så jag gjort utan att fatta det eller varför det är så himla fel, eller vill tillägga något liknande fenomen och spinna vidare, eller helt enkelt hålla med och reposta för jag känner igen det som kritiseras och jag är också irriterad på det och vill få utlopp. Och så POFF! Så handlar det om oss då. Vita människor, världens mittpunkt.

Vet ni hur jag menar? Jag antar att jag känner att jag inte vill stjäla uppmärksamheten genom att (ännu) mer prata om vita människor eller utgå ifrån mitt eget vita perspektiv — men det slipper jag ju inte ifrån när jag pratar om saker som BLM… Det är förstås motsägelsefullt att skriva om det, som jag gör nu, men det känns på nåt (lbr: narcissistiskt) vis märkligt att bara återgå till vanliga oberörda dagsboksreflektioner (mvh Världens Mittpunkt) när detta som händer är så stort, viktigt och har mitt stöd. Jag skulle egentligen skriva om hur min helg har varit, men… Kanske fattar ni hur jag menar fast jag inte helt har landat i något förutom att jag är lite trött på vår ihärdiga vitcentrism (oklart om detta är ett ord) och detta inkluderar alltså mig själv.

Skulle förresten aldrig posta om sånt här på typ insta för där tycker jag VERKLIGEN att mitt vita navelskådande re:BLM inte behöver snappa upp tid och agera störningsmoment från de viktiga sakerna folk delar där om ämnet. Men i ens egen blogg  navel så… ja, ni vet!

Lokal skam

Ditt & datt

20200602_utsikt

Vi for ut på cykeltur direkt jag slutat jobbet i går. Mötte upp med Alfred vid Blendas dagis, han hade med sig smörgåsar och dryck. Sen cyklade vi tills vi kom till en plats vi aldrig varit förr, och där bredde vi ut picknickfilten. Vyn ovanför var vår utsikt. Sen cyklade vi hem igen, via butiken och handlade glass som vi avnjöt ute på gården. Vi var ute i över två timmar — och cyklade säkert hälften av den tiden — och med det som svans på en arbetsdag är var jag ganska mör resten av kvällen. Orkade sist och slutligen bara titta på sista avsnittet av The People v. O.J. Simpson den sista lilla kvarstående slurken egen tid.

Blev därmed en av de som delade en blackoutbild på insta och sen mer eller mindre försvann därifrån resten av dagen. Nu känner jag mig träffad av alla (vita) som med varierande grad av självgodhet vill informera att det inte hjälper någon att bara dela en svart ruta. Rasistflopparna i lokala Facebookgrupper säger samma sak, de gillar förstås inte att en folkgrupp de hatar får så mycket uppmärksamhet och stöd. Alltså jag vet inte om ni kan föreställa er hur sunkigt det är? Rasism anses rumsren, av så många i Österbotten. Det är en ”åsiktsfråga”. De tjatar fan fortfarande om att ”i så fall är det minsann rasistiskt att det heter vitlök också!!!” Folk skrattar åt rasistiska uttalanden, försöker göra sig lustiga över situationen. En del tål förstås inte att världen inte kretsar kring dem i ett par minuter. I går var det en av dem som *triggats* (för att använda deras egna oooh so edgy jargong) så mycket av de svarta bilderna att han postade en vit. Det är så pinsamt. Lite senare konstaterade nån annan, när en del av oss sagt ifrån, att ”Snart är man rasist för att snön är vit… Lär er scrolla.” Vad ska jag säga? Jag menar ni hör ju nivån. Och så där håller folk då på här i min regionala närhet. Jag hatar att det är så. Jag vet att det inte drabbar mig och att jag aldrig kommer förstå, men det gör mig så arg och äcklad och full av skam. Jag vill inte ha det så, jag vill inte att nån ska tro att det är okej, jag vill inte att våra barn ska ha samma framtid framför sig, jag vill att vi fixar det bättre. Och vad jag vill komma till är att kanske finns det ändå en poäng i det, när man råkar bo mitt bland sånt, att offentligt och synligt ta ställning mot den skiten. Även om bara det nog inte hjälper just de svarta i USA, det ska medges.

Men ett mycket enkelt sätt att faktiskt göra det är att klicka in er på denna video och låta den snurra på. Spela alla reklamer. Intäkterna från dem doneras till organisationer som bl.a. hjälper till med borgenkostnader för demonstranter. Mer info i början av den:

Förresten, jag började läsa Bruna flickor (Koko Hubara) i kväll medan jag väntade på att Blenda skulle somna och jag har inte hunnit långt men GUD så bra den redan är! Liknande titel men annan bok, jag började också hörsla Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson häromdagen och den verkar jättefin, men det var svårt för mig att hänga med. Är ovan att lyssna på poesi och jag lyssnade dessutom medan jag jobbade, så jag var kanske för tankspridd. Ska spola tillbaka. Hur som helst, även den fanns på Biblio-appen, ifall den intresserar nån annan!

Juni, juni, juni

Tycke & tanke

Processed with VSCO with a9 preset

Jag kämpar emot att inleda med: Juni! Plötsligt är det juni! Vart har tiden gått? Fåglarna kvittrar, himlen är blå, solen skiner och allt annat är grönt och blommigt. Nyss verkade detta så långt borta MEN NU SÅ. Sommaren är här!

Ärligt, varför blir det alltid så? Jag är förstås inte ensam om det. Men är det nåt jag beundrar hos andra bloggare — och det finns mycket att välja bland — så är det förmågan att inleda ett inlägg på ett sätt som känns fritt från ”inledning”. Lyckas aldrig med det själv. Måste öva på (bland annat) detta.

(Jag kunde ju också bara stryka det här jag skrivit nu i efterhand men NEJ jag vill inte att ni ska tro att jag tänkt ut något på förhand.)

Jag har sett flera tipsa om Koko Hubaras Bruna flickor de här senaste dagarna — och om ni, som jag, inte läst den förr men är nyfikna på den så kan jag tipsa om att på Fredrikabiblioteken finns den att lånas via appen Biblio, alltså den ni kan låna e- och ljudböcker från biblioteket med. Blev glad. Ska läsa den på mobilen. Appens startsida upptas typ alltid av en myriad svenska deckare och feel-good-romaner som jag inte ens kan hålla isär, så jag glömmer lätt att det finns mycket annat också bara man letar.

Har i dag försökt fundera på hur mycket litteratur av icke-vita jag läst och har fått så lov att konstatera att det inte varit mycket alls. Att jag länge *tänkt* läsa James Baldwin håller liksom inte. Pinsamt att inse att de flesta böcker jag läst som behandlar rasism, har likväl författats av vita människor. Men två (fantastiska) undantag jag nu kan komma på är Angie Thomas The Hate U Give och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Såklart! Tänker också på Alice Walkers klassiker The Color Purple men helt ärligt minns jag inte så mycket av den, bara att jag uppskattade den. Tror den fokuserade mer på kvinnofrågor än ras- men precis som jag skriver detta inser jag att antagligen kan en rasifierad kvinna inte have one without the other så det är kanske onödigt att fundera på. (Hoppas jag inte typ whitesplainar nu.) Hur som helst — jag får jobba på att bredda spektrat.

Det är mycket snack nu om vad vi vita ska göra härnäst, efter att vi delat inläggen i sociala medier, och nu menar jag inte att läsa icke-vita författare är att göra nog men det är i alla fall att göra NÅT. På tal om det så vill jag tipsa alla småbarnsföräldrar om förlaget Olika. De satsar på normkreativa böcker som innehåller en bred diversitet på ett alldeles självklart och naturligt sätt. I kväll har jag och Blenda läst Varför gråter pappan? som är så väldigt fin.

Okej, dags för min egen godnattsaga! True crime och rättegångsdrama.

”You know you don’t want it for you”

Tycke & tanke

Jag var elva år då mordrättegången mot O.J. Simpson pågick och jag minns att min pappa ibland tittade på rättegången på tv. Jag visste vem Simpson var — från Den nakna pistolen-filmerna — och kanske just därför ville jag hoppas på hans oskuld. Tjugofem år senare tittar jag på The People v. O.J. Simpson på Netflix och fy fasen alltså vad den är välgjord och gripande. Den fokuserar inte bara på Simpson, hans dream team av advokater, åklagarna och hela rättegångsfaderullan, utan den lyfter också så skickligt fram rasismen som genomsyrade (genomsyrar) samhället. Simpson var (är) svart, mordoffren Brown Simpson och Goldman var (var) vita. Men Simpson var stjärna inom amerikans fotboll, skådis i populära filmer och typ den första svarta personen som frontat reklamfilmer för ett sånt stort företag som Hertz. Han var beundrad och hade liksom allt — pengar, kändisskap och inflytande. Han bodde i ett rikt, vitt område i L.A. Porträtteras i serien som osentimentalt inställd till det svarta samhället han lämnat bakom sig. Men var en ikon för den amerikanska drömmen. Rättegången och mediabevakningen blir starkt präglade av rasfrågor. När samma bild på Simpsons ansikte samtidigt pryder omslagen till både Newsweek och Time (juni 1994) så har Time ändrat ljussättningen med resultatet att hans hy är avsevärt mörkare. (Oavsiktligt, påstår de, men hallå va.)

Ett par år innan morden hade det dessutom varit kravaller i L.A. De bröt ut som en reaktion på en händelse som en privatperson fångat på film, när fyra poliser misshandlade en svart man vid ett gripande. (Låter det bekant?) Rodney King tar emot slag och sparkar medan han endera ligger ner, tar sig upp på alla fyra för att krypa undan slagen, ligger ner igen eller vrider sig av smärta. I den ordningen. King överlevde attacken, poliserna åtalades — men frikändes. Av en vit jury. (Är nån förvånad?)

Och allt det här är såklart färskt i minnet när rättgången mot O.J. Simpson drar igång! ALLT är liksom känsligt och infekterat och ja, jag vet inte, jag är inte rätt person att ge en lektion i varken historia eller rasfrågor så jag ska inte ens försöka dra det längre eller djupare än så. Egentligen ville jag bara säga att allt bara är så SKICKLIGT skildrat åt tittaren, så välnyanserat och på ett sätt som känns upplysande. (Kan också tillägga att sexism skildras så jäkla snyggt.)

Och sen själva rättegången! Jag har nog inte fattat förr hur makalös den var. Vi är fem avsnitt in i The People v. O.J. Simpson nu och historien är så oerhört intressant och fast jag numera inte alls tror att Simpson var det minsta oskyldig så sympatiserar jag också med det svarta samhället, de som hejade på honom och höll fast vid mottot ”Innocent until proven guilty.” Det var nån som sa typ att fast den slutgiltiga domen var helt fel, så var den ändå inte mer än rätt. Jag tror jag förstår vad de menade med det. Ja, jag vet inte, serien är bara så VÄLGJORD och jag längtar cirka konstant efter att få fortsätta se.

Medan vi har tittat på den här serien så har fyra polismän i Minneapolis mördat George Floyd vid ett gripande. Fy fan alltså. Privatpersoner har filmat detta och kravaller har utbrutit. Har känt mig så ledsen och skakad över det hela. Jag såg en äldre bild på honom och hans dotter som bebis. Hon är i dag sex år gammal och hon kommer växa upp med att se sin pappa bli mördad, på tv och på nätet. De filerna hittas inte bara på extrema sajter nischade för morbida personer, utan i det vanliga vardagsflödet. I nåns instastory, i nån annans facebookflöde. För av någon orsak går vi med på att bild och film på svarta och bruna kroppar sprids på ett sätt vi aldrig skulle tolerera med vita.

Nä, uff, jag vet inte. Det känns nästan fånigt att sitta här och prata om det, det där som händer där långt borta på andra sidan jordklotet. Rasismen här ser annorlunda ut och kanske är det den man (jag) borde sätta energi på att peka ut. Kanske jag borde ha saker på närmare avstånd att engagera och beblanda mig i. Sånt har jag tänkt på mellan att jag tittat på TPvOJS och ett citat av Martin Luther King har dykt upp i den: ”Injustice anywhere is a threat to justice everywhere”. Antar att det inte är underligt att man reagerar på det som nu händer där borta. Har inget klokt att komma fram till. Men titta gärna på The People v. O.J. Simpson. Och — hur bra den än är — ännu hellre detta korta filmklipp då Jane Elliott föreläser om rasism:

”I want every white person in this room, who would be happy to be treated as this society in general treats our citizens, our black citizens. If you as a white person would be happy to receive the same treatment that our black citizens do in this society – please stand! – You didn’t understand the directions. If you white folks want to be treated the way blacks are in this society – stand! – Nobody is standing here. That says very plainly that you know what’s happening. You know you don’t want it for you. I want to know why you are so willing to accept it or to allow it to happen for others.”

P.S. Jag skrev detta för ett par dagar sedan och det är så mycket som hänt sen dess i USA. Själv har jag tittat på ett par avsnitt till av TPvOJS, åkt ut till mina föräldrar på landet och hängt där ett par dagar, och inte hunnit kolla igenom det här inlägget en gång till innan nu. Det är så svårt med rasfrågor (och historia!) och vill ogärna säga något korkat eller förhastat. Fattar att serien är en skildring av historien och inte den verkliga historien, men vill så gärna berätta om den. (Fattar också att många icke-vita säkert sagt det Elliott säger i klippet utan att nån (vit publik) lyssnat.) För en tid sen sa jag ju att jag sällan hittar bra serier, minns ni det? Här är undantaget, en suverän!

Loppisfynd och linjebrodyr

Stil & syssla

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

20200522_fynd

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

20200522_skissa

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

20200522_klar

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

20200522_kudde

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Startskottet

Ditt & datt

20200515_saadd

Vi skulle så nytt kattgräs för det gamla hade vissnat, av samma orsak som vi endast har tåliga krukväxter här hos oss. Naturligt urval, så att säga. Men när vi tömt det sista ur påsen med kornfrön så var det så få av dem att de inte alls räckte någonvart, och då kom jag ihåg hur spännande jag tyckte det var att plantera olika linser och ärter när jag var liten, och se hur de sprack upp och grodde och spurtade. Så jag kollade utbudet i skåpet och plockade fram belugalinser, röda linser och chiafrön. Lite rajgräs som lämnat kvar sen i påskas fick också åka med. Tog en bild för att minnas allt vad vi sått, huller-om-buller. Ingen aning om vad katterna tycker om blandningen men enligt vad jag kan begripa är inget i alla fall giftigt för dem. Ja ja, hoppas de gillar!

Så blev jag avundsjuk på katterna, verkar vara ett sånt fräscht liv att gå omkring och snacka på lite späda saftiga skott liksom. Kom på att vi borde ju också äta sånt och plantera nån kruka åt oss själva, fast kanske utan rajgräset då (?! kanske också är gott iofs). Blev inspirerad och googlade runt lite och nu har jag lagt solrosfrön i blöt. När jag var liten fattade jag aldrig att jag faktiskt hade kunnat äta de där slingriga linsskotten också, trots att de, nu när jag tänker tillbaka på det, såg hur läckra ut som helst. Men nu så! Nu ska vi bli en sån där fräsch, pigg *livsstilsfamilj* som klipper solrosskott och chiaskott på våra smöggisar. Hehe. Bara så ni vet!!