Vi går på babydisco

Strax innan coronan nådde Österbotten för ett par år sen var vi på babydisco en gång, Blenda och jag. Det tog sin tid innan jag fick nys om att det äntligen skulle bli dags igen, fast det var redan tre veckor sen nu. Jag hittade nyss ett utkast bland inläggen, lika bra att fullborda och catcha up, tänkte jag.

Liksom förra gången sammanträffade discot med en kalasdag, då var det kompis Max som nyss fyllt tre och nu var det kusin Iris som nyss fyllt två. Party plus party? Jo tack, det har jag alltid gärna tackat ja till. Fast konceptet förfest + efterfest ter sig sannerligen tämligen annorlunda i det här mammalivet, det ska medges.
Annat sammanträffande utöver dubbelfesten är att Alfred missat båda tillfällena, nu senast p.g.a. förkylning. Lyckligtvis var jag och barnen i skick och kunde (och post-kalas-nr-1-orkade!) åka.

Discokulan snurrar, lamporna blinkar, musiken låter unz unz unz.
En kanske något nichad referens till Vi går på babydisco, en av Dags favoritböcker, men ändå.
Ganska exakt så var det på babydiscot ja. I regel mycket trångare på dansgolvet än på bilden som är tagen bara nån sekund innan allt var över. Vi hängde kvar till det allra sista slutet, mest för att Dag inte kunde slita sig från djuren. Som illustrerat i bakgrunden på bilden. Inte under hela kvällen hade han kunnat tro sina bebaögon. Djur?? Dansar???

Vi kom, vi såg, vi cheesade. Veni, vidi, cheesy. Mitt sällskaps vänlige kompis som kanske heter Andreas (kan inte avgöra om jag killgissar eller tjejvet, jag har iaf en stark känsla att det är så han heter) tog bilder på mig och barnen —

”Cheese”.

Och med det sagt fick det väl börja räcka —

”Ååkej”. Som det heter på föräldriska.

Sen plockade jag på mig klementiner och popcorn till färdkost för barnen och så körde vi hem under en klar stjärnhimmel värdig en discokväll.

Som det alltid varit (d e tradition)

Vi har inte ännu spikat våra traditioner och i år testar vi en sån här julkalender som jag loppade tidigare i höstas. I fjol hade vi tusen (nåja, 24) små påsar som kändes onödigt krävande att hålla reda på. I år sitter påsarna fast och vi ska fylla dem vartefter, fast det är nog inte vi som gör det, utan det är såklart små nissar som smyger in om nätterna och sticker ner nåt i dem. Men vad? Det vet man aldrig. I morse fick barnen några nötter invirade i smörpapper, i morgon får de varsitt chokladgodis. Nissarna vet tydligen att det är fredag då.

Att skapa familj är mycket som att skapa sin egen lore. Man hittar till exempel på sägner för att stödja det man vill få fram eller för att förklara omgivningen. Eller bara för skojs skull. Nissarna tycker att trötta barn ska sova middag och då lämnar de kanske en lapp med en rebus, en tupp och en lur, i julkalendern en dag. Det hände i fjol. Alla harar man ser kring jul är harnissar som jobbar för tomten, det berättade jag för Blenda i fjol när det dök upp så många av dem så här års. Sen dess är det liksom faktum att nissarna rider på deras ryggar, och att de själva också hör alla hyss med sina långa öron. Man återberättar också allt möjligt från inom familjen, berättartraditionen är extremt stark. Vardagen är full av referenser till något annat i grunden vardagligt som lätt kunde förväxlas med något heligt, eller magiskt.

Man bestämmer att så här gör vi i vår familj och det är vår tradition. Där är kanske Blenda snabbast med att haka på — vår pyttejulgran ska helst stå på samma ställe som den stod i fjol, till exempel. Hon tycker redan att så har det alltid varit, och till hennes försvar har det kanske varit det i mångt och mycket också, ur hennes femårsperspektiv.

När vi i fjol städade undan julen och plockade ner Blendas krans som hon nån månad tidigare gjort på dagis, bestämde vi att vi nästa år skulle hitta en bättre plats för den. En där den faktiskt syntes, till skillnad från där den hängt på kakelugnsluckan sen hon kom hem med den. I år föreslog Blenda att den kunde hänga på dörren och se på fasen. Är det inte redan som det alltid varit?

En tradition Alfred har är att träffa sin familj för födelsedagslunch. I dag åkte vi till Tesses Café där vi mötte hans föräldrar och systerson för att fira Alfreds nyss fyllda 35 år.

Barnen serverade oss hamburgare, franskisar och våfflor. Jag vet hur tråkigt det här låter men SOM man kan uppskatta ett rymligt, lugnt matställe med bra lekplats.

Och till efterrätt glass. Även det lite som det alltid varit! Är det kalas så är det. D e tradition.

Måndagsplutten vecka 48

Jag har varit bortrest av och an under helgen och jag känner mig nu sådär förnyad som man endast kan efter att man varit hemifrån en stund och återvänder med ny inspiration, tömmer vardagsrumsgolvet på leksaker och flyttar nån möbel och plötsligt känns inte bara rummet utan faktiskt hela livet (så symboliskt, det verkliga vardagsrummet) lite luftigare och enklare att navigera. Snubbelrisken reducerad.

På Dags hylla på dagis väntade det första pysslet som vi fått ta hem. En kottuggla. Jag misstänker att han kan ha haft viss assistens med den (han är 1½ år pluttig) men ändå är det på nåt vis rörande att se den, för man tänker ändå så här: Vår lilla Dag har gjort den! Han har suttit på sin lilla stol på sitt lilla dagis och pysslat med sina små fingrar! Plutten.

När jag lyfte över honom i hans dagisvuxnas famn så lutade han sitt huvud på hennes axel och bara vilade så med en förnöjd blick. Absolut mys, glad att vara tillbaka. Han missade fredagen på grund av resan och i onsdags fick han komma hem tidigare eftersom öroninflammation misstänktes. (Det var ingen.) Torsdagar lediga, så det var en tid sen. ”Jag har saknat dig också, Dag” sa hon vars famn han myste i, och fatta att få ha det så bra på dagis. Eller var som helst en måndag morgon i slutet av november.

Måndag till fredag vecka 46

Vi tar en titt på lite bilder från veckodagarna som gått denna vecka 46.

Måndag gick jag, som jag så ofta gör, förbi tågstationen. Tar för det mesta hissen upp till viadukten. Loppisarna ligger åt det hållet.

Gillade denna väska mycket, så mjuk och sjuttiotalig och bezier-kurvig! Har alltid gillat sån här läderlappsteknik. Men färgmässigt var den för höstlig för mig så jag köpte den ändå inte. Bland det bästa jag bestämt stilmässigt är att vara strikt med färgschema och material — det är ju så lätt annars att spåra ur med att plocka på sig en massa billigt ”prova på”-krafs på loppisar. Alltså om man trivs med det är det ju inget problem. Men för mig är det, eftersom jag trots hamsterimpulser och hoarderläggning fått för mig att jag endast vill ha *kurerade* saker. Det visar sig att man får endast *kurerade* saker om man — chockvarning nu!! — de facto *kurerar* sina saker. Känns tveksamt att faktiskt nå dit men det är oavsett ett trevligt mål att sträva efter.

Det blev tisdag. Jag lämnade Alfred och Dag i lekparken och ginade över innergårdarna. Fastnade för fönstertypografi, med mera. Ett sånt här kakel skulle jag gärna ha i mitt badrum.

Jag gick på loppis igen och där fann jag kvarglömda skatter i kavajfickorna. Allt sånt känns så dyrbart och nostalgiskt. Blev så förtjust i den gamla biljetten. Fina fisken, vill man säga, men det känns väl lite väl obvi. I alla fall, ibland när jag är ute efter något specifikt går jag väldigt träget på loppis, plöjer igenom sortimenten. Det är inte skatter i fickorna jag är ute efter man jag passar gärna på att kolla dem också. (Men en varning: ibland är det gamla näsdukar och tandpetare som gömmer sig där.)

En av de grejer jag letar nu är en kostym. Jag gillade den här mycket — och jag tror jag har aldrig fått så mycket respons på en instastory som jag fick då jag postade samma bild där — men i verkligheten satt den inte så värst bra och jag tvingade mig själv att lämna den. Ganska motvilligt trots allt. Farväl, kostymen.

Istället köpte jag stearinljus. Blekgrönt och vinrött, mm. Vintrigt minsann.

Dag som nyligen börjat sjunga sjöng väldigt gärna med mig vid nattningen i onsdags, i mörkret. Visste inte att han kunde Blinka lilla så bra! (Ev säkrare än mig ju?) Dag, 1,5 år!

Den dagen togs knappt några bilder alls, och de få jag tog blev så usliga att de får va. En bild jag inte postar är på fyra sorters våfflor jag gjorde till middag, vi åt tre av dem med vegeromröra, och den fjärde som efterrätt. Spenat; extra mycket spenat + koriander; morot; morot + banan + kanel. Kände mig som ett geni som kommit på detta??

Torsdag morgon inleddes med tittut- samt ”kolla nu lägger jag mig igen”-bus i soffan.

På eftermiddagen cyklade Blenda och jag till Dammbrunnens hälsostation för femårskontroll. Dammen hade fått ett istäcke. Vi fick veta att dagisbarnen från ett dagis i närheten ibland brukar skrinna på den om vintrarna. Det tyckte vi lät himla mysigt.

Vi kunde inte cykla hemåt innan Blenda fått leka bondgård, förstås.

Sen var det lite oklart vilken väg vi skulle ta hem, att ta samma som vi kom kändes så tråkigt. ”Är du okej med lite äventyr?” frågade jag av Blenda. Det var hon. Så vi tog den här grusvägen.

Vi hade stannat på hemvägen och köpt nya tuschpennor. Snart därpå cyklade vi igen till nästa grej, Blendas konstkurs på TaiKon! Hon har börjat i höst och var till en början inte helt såld på tanken att vara själv där, utan förälder, men det går så bra och hon gillar kursen så. Jag tillbringade 45 minuter i korridoren åt att slösurfa, lyssna på podd och spela Candy Crush Jelly. Väl hemma igen testkörde det inspirerade barnet de nya tuschpennorna och hon ritade detta familjeporträtt. Blenda, 5 år!

När alla andra gått och lagt sig kollade jag The Walking Dead, men det är inget jag rekommenderar. Nästa avsnitt är det sista någonsin och det känns väl som på tiden. Vår gästkatt Shiba som bor med oss just nu har tagit till vana att krypa upp i famnen om kvällarna, och Myra som också gärna vill ha famnplats samt vara Shibas vän trevar sig allt närmare.

Fredag. Shiba var kontaktsökande men jag hade ej tid, placerade henne istället på Alfred.

Blenda fick hämtas tidigare från dagis eftersom hon verkade ha fått ögoninflammation som går där nu. Kändes igen ovant att hon var hemma men inte Dag! Så har det ju inte varit sen innan han blev född.

Själv kunde jag inte se några tecken på inflammation så Blendushka fick hänga med mig ut på uppdrag så länge hon höll avstånd till både människor och grejer — inga problem med surfplatta plus vagn! Och så avverkades (ett par timmar på) ett tredje loppis denna vecka jajemen. Mest fick Dag nya kläder men jag fick också ett par rosaartade jeans, allt sånt som funnits på min lista, plus en kaffeburk för mitt mokapannekaffe. Senare såg jag att Blendas öga nog ändå blivit rött, men det försvann igen under natten.

Det blev Dags tur att också hämtas hem från dagis. Sedan var barnen ute på såväl hal som tunn is, fast mest bokstavligen. F.ö. en glädjande ny bekantskap för Dag, han var ju så liten förra vintern så det är mycket som är nytt nu.

Fredagskvällen var jag ensam med barnen men jag hade Selma som min sidekick. Hon ligger också bredvid mig nu, medan jag skrivit detta. Tack för sällskapet, lilla katt.

Första snön, november 2022

Tidigare i veckan föll den första snön. Den stannade inte länge, nån timme. Sedan var gatorna fulla med vattenpölar. Men morgonen var kylig och jag gick upp på vinden och letade varmare kläder åt barnen innan de skulle till dagis. Pannlampa i pannan, tjocka sockor envist inpressade i sandalerna, måste ha sett för frisk ut. Kölden kom så överraskande, fast det ändå är november, inte var jag alls förberedd. Samtidigt minns jag tonårens Halloweenfester då vi kunde ha snö på marken som stannade i veckor, men jag verkar ha uppfattningen av november som mer höst än vinter numera.

Under jackan när jag forslade barnen till dagis bar jag undertröja i merinoull. Känner mig så sjukt kompetent då, liksom redo för allt. Främst väderleksmässigt, det ska medges. I alla fall köld, till viss mån! Det jag gillar mest med jackan är att den inte är kort, nätt och snäv, eller någondera av det. Ja ni ser ju den på bilden överst. Den är inte ”snygg”, den är tjänlig, den är trygg. Fickorna rymmer nycklar, plånbok, mobil. Handväska vad är det? Den har tappat ett par knappar och vid tillfälle ska jag byta ut dem alla till nya begagnade, så fort jag införskaffat dem. (Har ni SETT knapputbudet på loppisar? Det finns att ta av.) I den känner jag mig som att jag ska ut och vandra på hedarna. Balmoral, brukar jag tänka förnöjt… och kanske ganska fantasirikt. Men än har vi inte börjat kolla nyaste säsongen av The Crown.

Kung Charles tar säkert hand om sina lösa knappar han. Förmodar jag. Jag är inte så insatt i kungligheter, men det jag vet om KC och hans värderingar är att han är en outfit repeater som förespråkar hållbarhet och ylle, inte gillar att kasta saker och hellre lappar sina kläder än köper nya. Sympatiska drag, får man konstatera, alltid trevligt när någon världsledare visar sig inneha sådana. Ett avsnitt Stil i P1 är tillägnat honom, Den ofrivillige modeprinsen. Många månader har passerat sedan jag lyssnade på det så jag minns inte så mycket av helheten, men se det som ett tips ändå.