Linnea P.

Temat är matchning

Var det kanske Linn Jung som sa att ett (genialt) trick för att hålla bloggen vid liv är att låtsas att den är instagram? Jag tänker på den tanken ofta, men den förverkligas ju sällan i praktiken. Av mig. Men nu! Nu.

Jag gick ett varv på loppis och ibland blir det som att man fyndar enligt ett särskilt tema. Alltså omedvetet. Vet ni? Temat kan t.ex. vara nyanser av brunt/brunrosa/rosa eller återkommande mönster så som rutigt i vita linjer, så att allt liksom matchar. Då NJUTER jag verkligen av att gå igenom fynden när jag kommer hem och att ställa upp dem som på bilden ovan, ha ha. Det är bara så mysigt.

Jag köpte, förutom tre olika sorters doftdiffusergrejer (2 × lavendel, 1 × grönt te), ett bylte tyg och tre plagg åt barnen. D som visar intresse för björnar och byggmaskiner fick två collegetröjor och B som har en rosa period och häromdagen beklagade sig över att hon inte har tillräckligt många rosa byxor, och ändå behövde nya byxor, fick ett rosa par att bära till sina favorittröjor, rosa de med. Hon gillar när allt matchar, säger hon.

Bomullstyget tänkte jag till nya örngott. Det är nämligen i precis den färgskala jag vill ha på sängkläderna. De ska vara neutrala, dova och gärna i rosa, brunt och mullvad, eller allra helst något mellanting, Fazers Kiss-Kiss-karameller. (Well well well, kanske även jag har en rosa period.) Jag tilltalades verkligen av tyget och tänkte att det dessutom blir lätt att klippa det rakt iom rutmönstret. Kanske det också räcker dill ett påslakan, får se. Viktigast är ändå örngotten. Det är ett sånt tyg som man bara VILL vila sitt trötta, i en ideal värld nyduschade, huvud på.

Kalla mig strax medelålders, men jag gillar att ha alla sängkläder i en ganska slätstruken färgskala utan särskilt utstickande mönster — inte för grafiskt, färggrannt, stort eller plåttrigt — och jag spexar till det genom att ha ett urval mullvadsbrunrosa dynvar att mixa hipp som happ med. Djärvt! Nä, det är det ju inte. Men det visar sig att det får mig att känna mig oförklarligt förnöjd när allt bara funkar ihop utan att något sticker ur. Jag gillar när allt matchar, är vad jag säger.

Vi ha komi heim

Vi är hemma efter tre nätter borta. En på båt, en hos vänner, en på tåg. Nu åter i den vanliga vistelsen med den slags trötthet som bara infinner sig efter en resa. Här känns det fortfarande som att golvet gungar, guppar, svajar.

Barnen var ivriga att lägga sig ikväll, men för mig är det tvärtom. Jag vet inte vad det är som jag försöker hålla fast vid, för jag vet att den här kvällen är hur som helst för sen och jag är fortfarande, som jag alltid varit denna kväll, för trött för att hålla i något alls. Men att drömma…! Ack, att drömma! För att summera (? nej?) på högtravande romantiska. Slappt på skoj in lieu of mäkta med seriösa ansträngningar.

Här är i alla fall en bild, eller en detalj ur bakgrunden på en, som gjorde mig glad i kväll —

Två uppenbara mammor i vårsol-agenter, matchande klädset och allt. Anna och jag. Första mars på sydligare breddgrader än mina nuvarande bjussade sannerligen på sant vårväder och det är vi tacksamma för. Det och vänskapen.

Jag har förresten pratat mer dialekt i Norrköping än jag gör i Vasa. Kändes väl som hemma. Katenöje, Yssöje.

Om en tid som kommer

Om en timme lunchar jag med min damklubb. Många av oss blev sjuka, den klassiska februariförbannelsen får man konstatera, men vi är fortfarande ett gäng som går. Jag har beställt en förrätt och efterrätt, grillad rödbeta och vresrosparfait.

Om en dag är det söndag och jag städar, fixar om det sista på min cv, egentligen bara ett litet fix, men som det tog evigheter att göra eftersom det är omöjligt att hitta ett gratisprogram att redigera pfd-filer med. (Det blev en 7-dags-provperiod på Adobe Acrobat till slut.) Om en dag skriver jag också en lista på vad jag ska packa åt mig och barnen för en liten resa. Det är en ställa-i-ordning-dag.

Om en vecka har jag förhoppningsvis vant mig vid min pannlugg som jag trimmade lite ivrigt i förrgår. Om en vecka har vi också kommit hem från sportlovsresan, d.v.s. jag och barnen hakar på med Alfred som fått en bokning i Norrköping, just den stad där min äldsta vän (som i att jag känt henne sedan dagklubben, vi är annars jämnåriga) Anna bor. GISSA om jag ser fram emot detta!

Om en månad är det redan slutet av mars och då brukar man få lite vårkänningar, fast det fortfarande oftast är vinter. Ändå nåt att se fram emot, våren är min favoritårstid för psyket, den känns så hoppfull. Livet börjar ännu ett år.

Om ett år ska jag ha ordning på betydligt mer än jag har just nu. Om ett år har jag fyllt 40 och kanske vet jag vad jag ska bli (när jag blir stor, men det är jag ju redan) och jobbar på just det, eller så har jag i alla fall hittat något som mejkar sens för stunden och som fortsätter göra det utan att det känns som att jag borde hitta något annat. Gud va nice det ska bli.

Godnatt måne, godnatt tick-tack-tick-tack, godnatt hah

Det har blivit ganska sent innan jag kommer in till sovrummet, och då sitter Dag redan i sängen och bläddrar i Goodnight Moon. Det är den boken vi läst de senaste kvällarna, han tycker om den och jag med. Jag direktöversätter till svenska och det mesta som på engelska går på rim går förlorat, men det gör inget. Den håller ändå.

Jag läste nånstans om the quiet old lady whispering hush, att barnen behöver inte veta mer än så. Som vuxen kanske man frågar sig, är hon kaninens mamma? Mormor? En nanny? Men barnen vet vem hon är, hon är the quiet old lady whispering hush. En morgon förra veckan när jag förde Dag till dagis var det en annan kvinna som tog emot honom, inte en av de vanliga tre, men han gick rakt fram till henne och lät sig lyftas över grinden. Sitta i hennes famn. Något avvaktande, men villigt. Hon var kvinnan som tog emot honom på dagis. Det var kanske allt han behövde veta.

Tillbaka till nattningen. Jag sätter mig i sängen och Dag tittar på mig, liksom intensivt, och vickar sitt pekfinger av och an medan han säger ”tick tack tick tack”. Det betyder klocka. ”Ja, det är sent nu”, säger jag. Han gör ett av sina jakande läten som låter ungefär ”hah”. Han kurar ihop sig vid min sida, lutar sitt huvud mot min arm. Jag håller i Goodnight Moon och frågar ”Ska vi läsa den här boken nu?”, men då tar han tag i den och sätter bestämt bort den bredvid oss i sängen. ”Vill du bara amma?” frågar jag. ”Hah. Tick tack tick tack” säger han och tittar igen med sin menande blick. Fingret vickar. ”Ja, klockan är så mycket nu. Du är trött och vill bara amma och sova” säger jag. ”Hah” säger han förnöjt, som för att säga ”det var just precis så jag menade, tänk att du förstod det”.

Ibland verkar bebisar så lättade när vi vuxna förstår. Det måste vara en pärs att gå omkring och försöka kommunicera utan att vara flytande i något språk, inget som någon annan är flytande i alla fall. Föreställer jag mig, men kanske är det mer så att det blir en djup glädje när de istället gör sig förstådda. Når fram. Grundtrygga, grundglada.

”Vi läser boken imorgon istället” säger jag. Han instämmer med en sömnig, glad suck. ”Hah”.

Veckoändan 6

Barnen är sjuka i olika åkommor och jag tvättar mina händer så ofta och noggrannt att de är torra och nariga fast jag smörjer dem fyrtiosju gånger om dagen. I skrivande stund sover Dag ute på balkongen och Blenda slappar i sitt rum med min gamla surfplatta. I går lyckades jag lura henne till att sova tupplur och jag vet inte när det skulle ha hänt sist. Jag var oerhört mallig över detta hela dagen.

Ingen sover än så länge i övervåningen på sängen, den används som lekyta, men tanken är förstås att båda barnen så småningom ska sova i sängen. Då ska också en stege skruvas på den. Jag kommer dock sakna morgnarna med Dag när det väl händer. Han kommer över till vår säng runt 5-snåret för det mesta och sen sover vi vidare tills 7-tiden. Då brukar han väcka mig, ”mämmä, mämmä!”, ta min hand och dra upp mig. Ibland vill han gosa och mysa, kramas. Låtsas att han ser spöken, peka mot dörren och säga ”uuuooooo” och låtsas bli rädd. Om jag låtsas bli rädd pajar han mig, försöker trösta, men skrattar och vet att det är lek. I morse sov han till 8 och då han vaknade gick både Blenda och jag in till honom och sen låg vi i sängen alla tre en stund. Blenda hade med sig en liten molnlampa hon haft sen hon var bebis, och hon hade väntat på den stunden sen hon vaknat själv. Planerat den, vetat att det skulle bli mys. Gott initiativtagande.

Alfred är bortrest sen i går förmiddags, jag har känningar om att jag också håller på att bli sjuk (håller tummarna för förkylningen istället för magsjukan i såna fall) och det är lite slitsamt men också mysigt att vara bara vi tre. När jag lagar mat får de se på tv och varje gång tänker jag på arketypen husmodern som har en unge på höften och en annan hängande i kjolsfållen och ännu ett par lekande på golvet förstås precis där hon ska gå av och an, kanske ännu nån som sitter i kökssoffan och pratar på om sitt, och jag förstår inte varför hon ser lugn ut, behärskad, van. Eller är det härdad. Utzonad. PTSD-disassocierad. Ha ha. Nä, hon verkar inte ha några problem med distraktioner, avbrott och vad de kan göra med stressnivåerna. Jag är inte likadan.

Jag borde på tal om duktiga mödrar hitta på något annat för Blenda att göra nu, men jag känner mig för matt. Jag vill bara sitta här. Dricka kaffe. Samla lite ork i nån minut till eller tio. Skriva ett inlägg jag får så lov att acceptera att jag ska publicera som halvklart om jag någonsin ska publicera det. Så många ”halvklara” inlägg i utkastmappen. Åh det är så onödigt. Vem bryr sig om färdiga slut i det stora he