Hej dagboken

Hej dagboken, jag är här igen. Jag tänker på dig varje dag. Fattar inte hur det kan vara så men varje gång jag skriver här så blir det avbrott. Nu, under de två första meningarna, fick jag till exempel gå och hjälpa Blenda med nåt. Tre grejer, tre gånger på varandra. Får mig att blicka en gnutta vemodigt mot tiden innan jag fick barn, önskar jag hade varit mer effektiv med den för jäklar vad jag kunde ha fått grejer gjorda. Å andra sidan tenderar jag hamna i nåt slags förlamat döläge av för mycket tid på mig också och går i baklås. Ha ha. Kul att va så skapt för att fungera!


En kort stund efter föregående stycke vaknade Dag och med det kastade jag in… tangentbordet? Nu har det gått många timmar. Vi har lunchat och fikat ute på stan med faffa, sen hängt i en lekpark på hemvägen en sväng. Ätit restmiddag när vi kom hem. Alfred sa precis åt mig att gå och skriva min blogg. Ja tack, men vad ska jag säga?

Jag känner mig kaputt. Mör, sådär som man blir efter en dag som känns lång fast klockan inte är mer än fem. Bra dag absolut! Men märker inte riktigt hur låg energinivån är innan barnet/barnen också blivit trötta och det börjar märkas. Man lirkar och tjatar o.s.v. Det suger på nåt vis musten ur mig. Alla har vi lite humörsvängningar. Det hände inte nu, men det har ju hänt i sådana situationer att jag tappat nerverna och rutit. Men man ger/får ju sällan, eller aldrig, utlopp, och det kan kännas lite begränsande mitt under frustrationen. Det är inte som att man som förälder kan bara skita i allt, smälla i dörren och springa ut och skrika i skogen.

Nu låter jag ändå som att det är det jag gjort eftersom jag är hes, men det är för att jag i en veckas tid varit krasslig i toppar och dalar. Känner mig frisk nu fast rösten är 100 % 70-årig kedjerökare på karneval.

Min kompis Karolina sa en smart sak då vi pratade om det där med att tappa humöret och jag sa att det är som att min stubin är så kort nu för tiden. Ibland går jag omkring och tycker allt är frid och fröjd men så händer typ EN sak och så är det som att allt far åt skogen. Blir så jävla SUR och allt känns genompiss och otroligt irriterande. K sa då att hon tänkt att det antagligen bara är så att man som tvåbarnsförälder helt enkelt lever närmare gränsen. Eftersom att tillvaron är mer krävande och man har mer saker att tänka på, så skuffas man dit, utan att man märker det. Och den tillvaron har blivit ens nya normala, fast klart man är stressad av det ändå. Så fast det känns som att man blivit känsligare kanske man egentligen är precis som alltid. Fast närmare gränsen.

Nä hon sa detta mer koncist och klokt men nu är detta vad ni får att jobba med. Varsågoda, beklagar.

Rekommenderar ändå barn i plural om man får säga så. Jag vet att det inte alltid är så enkelt. Men jag behöver kanske inte säga så egentligen? Inte behöver har ens lyfta det om att rekommendera? När jag tänker efter tror jag inte jag behöver brasklappa på det viset för nån av er som läser. Jag tror alla här är smarta och fattar det där om — ursäkta nu ett uttjatat begrepp — två tankar i huvudet.

Okej, nu ropade Dag på mamma. Tror jag. ”Mäh-mäh”. Han blir 1 nästa vecka! Och jag ska skriva en utförligare rapport om honom nån dag snart, så som jag gjorde om Blenda ibland. För det vill jag ha i arkivet sen. Heh heh och där hällde han ut katternas stora vattenskål. That’s my cue. Hejdå dagboken!

Majmåndag vecka 18

I januari pratade meteorologerna om en tidig vår i år. Det är synd om meteorologerna för man minns dem bara när de haft fel. När de haft rätt tänker man inte på dem alls och är bara nöjd att vädret är så duktigt som gör som man förväntat. En tidig vår blev det ju inte, men nu är det i alla fall maj och jag cyklade Blenda till dagis i morse iklädd keps som inte gick över öronen och jag frös inte. Här och där skymtar fortfarande rester av snöhögar men till och med på skuggsidan av gatorna är trottoarerna äntligen knastertorra och dammiga.

Den här månaden fyller Dag år, blir ettåring. Mina tankar tycks ofta dras till hur vädret månne ska vara den dagen under de kommande åren. En av mina bästa och äldsta vänner fyller år i slutet av maj och jag minns hennes utomhuskalas. För detta decemberbarn något drömmigt och nästan exotiskt. Nu försöker jag plötsligt minnas hur vädret var de dagar mina barn föddes. Mulet.

Är det så här det är att bli äldre? Att man intresserar sig allt mer för väderleken. Småpratet blir givande? När jag var barn hade jag gjort en liten anteckningsbok åt min morfar. Efter att både han och mormor dött tittade jag i den. En kort anteckning på varje sida några, överraskande många, blad in. Dagens datum och väder. Inget mer. Och ändå fann jag att det på något vis var alldeles nöjsamt.

Vasa, 2 maj 2022, kl 10:19. Halvklart 8°C, sydsydvästlig vind 7 m/s.

Edvinsstigen i april

Vi gick Edvinsstigen i Vapenbrödrabyn i söndags. Vi gick där i somras också men min lata vana trogen har jag antagligen inte postat ett inlägg om den gången. Så många bilder, så lite blogg… ja ja, tale as old as time o.s.v.

Till saken:

Ser inte den här grodvarelsen ut som nåt ur Hayao Miyazakis världar? Det tycker jag, men det är förstås Edvin Hevonkoski som ligger bakom den, precis som alla andra skulpturer som ligger strösslade längs med den här promenadslingan i skogen intill ett bostadsområde i utkanten av Vasa. Ganska speciellt. Kan man önska sig mer sånt?

Nån slags liten bäck, större dike eller vad det är rinner också där. Två broar över, den andra skymtar där borta. Ofta fåglar som guppar på ytan, fast just här bara en kråka som spatserar vid brynet. Trevligt är det hur som helst. Jag hatar stora broar men älskar små.

På andra sidan bron låg detta sjöjungfrupar som tagit sig upp för att njuta i solen. Sist vi var här missade vi dem, kanske var gräset så högt då att de försvann ner i det. Eller så kanske de tog sig ett dopp just då, förstås.

Kottinspektörn hade vi med oss. ”Här har visst nån ekorre varit och gnagt”.

Skogens ljus. Alltid bäst.

När vi var här i somras låg Dag i vagnen och missade det mesta, men nu var han tillräckligt stor för att hänga på ryggen. Fast just här lite olyckligt, han gnällde, gnydde och grät. Berättade att han blivit hungrig, såklart.

Dags för picknick! Så vi traskade in i skogen och jag tog sikte på en solig torr fläck mellan träden mitt i blåbärsriset. Det är otroligt hur känslan kan bli helt annorlunda av att komma in i skogen på riktigt riktigt och inte hålla sig till nån stig som i princip är en grusväg. Då och där kände jag ett lugn sänka sig över mig.

Så glad att vi hann oss ut på detta innan vädret blev kallare igen. Inte för att det var direkt megavarmt i söndags heller, men alldeles lagom för att kunna vara utan vantar utan att frysa. Uppskattat efter en evighetslång vinter.

Klementinklyftor bjöds på. Senare kröp Dag omkring lite och vid nåt skede tappade han balansen och föll långsamt bakåt, rullade omkring lite och stannade att ligga på rygg. Låg stilla en sekund och så bara skrattade han sitt skrockande lilla babyskratt. ♥ Så jäkla MYSIG TYP.

På tal om mysiga typer. Björn med sin unge.

Vi hade annat program som väntade så vi skippade en hel del av stigen och rörde oss istället mot parkeringen. Gick över den andra bron och så här såg det ut där. Minsann guppar ett par fåglar på ytan, tror det var gräsänder. Längre bort bakom kröken simmade också ett svanpar.

Passerade även denna ståtliga trio. Tycker det är något rätt otroligt med deras ansikten. Det är nåt visst uttryck som jag inte riktigt kan sätta ord på. Men man ser att de är ute på något äventyr eller i alla fall ärende, eller hur? Det är dramatik i den där skulpturen. Någon slags intensitet. Längtan kanske?

En annan som rör sig med bestämda steg. En lärkträdskvist har hon med sig också. I hennes väska som inte figurerar på bild hade hon också ett par kottar och några kvistar blåbärsris som Dag drog upp när vi picknickade, och som gjorde Blenda besvärad ända tills att jag sa att vi kan ta hem dem och sätta dem i en vas. Sagt och gjort och nu har knopparna vuxit och bladen börjat spricka upp! Kommer riset blomma också? Jag har ingen aning men jag hoppas det.

Det var det. Tack och hej, Tarja Halonen! (Med katter.)

Speglar, barnsaker och dansbandsorkesterblusar

New här, who dis? Jomen en Finnmirror som jag nyligen loppat. Företaget grundades år 1923 och låt en kvinna få killgissa att varje finländare har sett eller kommer se sin spegelbild i en. Man kanske inte alltid vet om det bara, fast 60-/70-talsmodellerna i färggrann plast brukar i alla fall vara rätt kännspaka. Jag köpte mig en annan design — en med ram upp- och nedtill i furu, tillverkad år 1976.

Här hänger den nu, på sovrumsväggen där en byrå tidigare stod. Lite ovant och jag försöker fortfarande spegla mig där den gamla spegeln hängde, men finner varje gång att jag ser precis ut som en väggbonad. Huh! Besynnerligt. Jag har möblerat om lite och skulle gärna skylla alla väskor och korgar i hörnen på det, men faktum är att så har det sett ut sedan vi flyttade in. En vacker dag ska jag få ordning på rummet, som jag bl.a. vill byta golv på så det är liksom ingen quick fix direkt. Känns i alla fall som ett steg närmare nu då jag kan checka av boxen ”spegel 50-70 cm bred, minst 100 cm hög” i min loppisanteckning på telefonen.

Blusen jag har på mig hittade jag under samma loppisbesök. Att spana efter ”nätta blusar” på loppisrundorna har varit ständigt de senaste åren. Det jag sökt är nåt enkelt men unikt att ta på till jeans och känna sig lite snofsigare i än i t-shirt. Så när jag hittar en 70-talare som för ovanlighetens skull inte är i 100 % konstmaterial utan bomull så tackar jag minsann inte nej. Att den ser ut som något Gert Jonnys skulle ha på sig tycker jag talar enbart till dess fördel.

Fynden minus spegeln. Det blir ju onekligen mest saker åt barnen — tumvantar, tidskriftssamlare i fanér, Gustaf-folder, broderingsset med mönster, stramalj och garn för att sy en häst i långstygn. En reliefpress med tio olika former den kan trycka i papper — t.ex. hjärta, svamp, tulpan, smiley. Inte jättestort användningsområde men hallå så coolt. Absolut 100 % sådant jag själv hade tyckt att varit otroligt häftigt när jag var barn men aldrig fått beställa från tv-shop eller var man nu än såg reklam för coola leksaker. (Som denna, minns nån den?) Så nu passar jag gärna på när jag kan köpa sånt ”åt barnen”.

🙂