Namnupplysningen 🌞

Här är de, Dag och Blenda. Blenda och Dag. När vi väntade båda barnen hade vi dubbla uppsättningar namnalternativ eftersom vi inte tagit reda på könen. Namnet Dag är för övrigt ett helt annat än det toppförslag som vi hade för Blenda om hon varit pojke. Jag ville att syskonen skulle ha namn som passade ihop utan att bli för likadana. Har hört om folk som döper sina barn till typ Alva och Alvar och jag möter väl viss utmaning i att helt och hållet förstå det…? Bland annat hur man inte bara säger fel hela tiden. (Plus att vad skulle ens den manliga varianten på Blenda vara? Blenn? Blender?!) Men hur som helst är det svårt att definiera vad som är lagom likt, man måste nog bara känna efter. Blenda fick namnet Mo i mellannamn, gjorde inte saken lättare precis, men vad det gällde lillebror var mellannamnet hur som helst avgjort långt på förhand — både morfar och farfar heter Peter i förnamn.

Blenda Mo och Dag Peter blev det alltså. Lite olika klang sinsemellan, men samma antal stavelser och båda förnamnen kretsar kring ljus, såklart. (Så klart!) Mellannamnen har dessutom båda två en anknytning till natur — en mo är en slags mark eller mer specifikt en jordart, som i moskog. Peter härstammar från arameiskan och betyder i ursprungsvarianten klippa. Båda två handlar, på det sättet, om jorden, marken. Ja ja ingen bryr sig väl men jag tycker sånt är lite snyggt bara! Har ända sedan barnsben tyckt om att fundera på namn och slå upp deras betydelse och ursprung och sånt, sååå jag trivs liksom här i området.

När jag var barn, på tal om den tiden, så upplevde jag mig som ganska ensam om att heta Linnea, i min unga ålder och tillhörande lilla värld då. Det var jag och gamla tanter som hette så. Sen kom nittiotalet och plötsligt tycktes Linneorna ploppa upp som… ogräs. Om man får säga så utan att det förmedlar en trist människosyn, heheh. Och jag tyckte alltid mer om att känna mig mer ensam om det, och har sen dess vetat att jag vill hitta någorlunda ovanliga namn åt mina barn.

I Mad Men säger Bobby att han är ”Bobby 5” på ett läger. Min syrra hade fem Linda på sin gymnasieklass, eller hur det var. Jag tyckte alltid lite synd om dem, samtidigt som det lät ganska kul. Som en klubb. Kanske som ett gäng som skulle ha matchande jackor, à la Pink Ladies i Grease? Mitt ex Mathias hade flera namnen i sin lågstadieklass, men alla stavade det olika. Mathias, Mattias, Matthias och Matias kanske. Också rätt kul, men själv är jag ändå lättad över att jag stavar mitt namn så enkelt som möjligt, utan accent över e:et. (Även om Helén i lågstadiet påstod att det gjorde att jag egentligen hette Linne-a.)

Så i alla fall. När vi väntade Blenda, och vi redan bestämt namnet, och Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström kom ut en månad innan vår Blenda gjorde det, så kändes det väl sisådär va. Alltså jag fick cirka panik och kände att NÄ-Ä nu kommer det bli trendnamn och alla kommer ta det, buhu. Nu, när vi väntade Dag, och vi redan ringat in namnet, så började snart därpå den där instakomikern Dag Tolstoy att delas i flödet typ konstant. Den gången blev jag inte bara rädd för att det skulle leda till en namnboom, utan även för att folk skulle tro att vi döpt vår Dag efter nån på insta liksom. Men det är kanske sådär vilket namn man än väljer, att man stöter på det mer? Skulle man välja namnet Rumpelstiltskin skulle säkert då först få nys om sagan. Strax efteråt för första gången höra den gamla Levi’s-reklamhitten Inside med bandet Stiltskin anno 1994. (Säkert på TikTok. Själv hade jag den på kassett.) Japp, Baader-Meinhof nickar instämmande med detta.

Skulle bara kort berätta om barnens namn och istället blev det till detta. Blir som vanligt irriterad på mig själv men HUR SOM HELST varsågoda och fortsätt på tråden, snälla! Låt oss prata namn. Fri association! Jag har haft en låtsaskompis som hette Kärleken Den Lever. Litar på att ingen av er stjäl det!! 😌

Svalka och regn

Efterlängtat väder efter den här soliga, heta perioden. Kom hem i går efter en lång dag och kände hur jag var alldeles redo för molniga skyar. Gårdagen var jättebra, det är inte det, vi gick till parken efter Blendas dagis för att träffa bl.a. Anna som är i stan nu. Stannade ute länge (för att vara små- och spädbarnsföräldrar) och när vi gick hem var det med viss förundran över att den var så levande igen och vi pratade om hur vi bott i en bebyggelse, men inte precis ett samhälle. Rätt fint tajmat att vaccinationerna och sommaren kommit igång ungefär samtidigt. (I dag ska jag själv få första dosen.) Plötsligt befinner man sig i en civilisation igen.

Ja men det ska bli skönt att stanna inne och slappa utan att svettas, är vad jag skulle säga. Vi har haft aktiva dagar och jag har fått blåsor som spruckit på båda mina lilltår av mina nya sommarskor. Jag har också haft mjölkstockning och jag fattade först inte vad som hände när jag plötsligt en kväll tidigare i veckan fick frossa, och sen var det inte exakt megabehagligt att med 38,5° feber gå och lägga sig i ett hett sovrum. Febern var borta redan följande morgon, men vätskebristhuvudvärken som resultat av det hela stannade med mig hela dagen. Otroligt störigt, dagen i stort sett förstörd. Okej okej, nog om krämpor! Halkade in på det, ursäkta.

I går blev Dag tre veckor och tidigare i veckan då han låg i mitt knä stirrade jag på honom och försökte förstå hur fasen han kunde ha kommit ut ur mig för två och en halv vecka sedan. Han är så stor nu redan! Och ändå såklart så liten.

Alldeles nyss dånade regnet igång riktigt ordentligt. Två tonårstjejer springer barbenta och barfota på trottoaren här utanför och plaskar i vattenpölarna. Det ser skönt ut. Kände genast hur det drog i mig att göra detsamma. Som man själv gjorde i sina tonår, i sin stad, med sin vän.

Masked linger

Bokade tid för coronavaccination och det kändes overkligt och främmande, är vi där nu att även jag ska få vaccin? De som är mer än tio år yngre än mig får också redan boka, så jag är väl ganska sent ute antar jag. Skjut mig inte nu men det har på nåt vis gått snabbt? Visst är det en tjugosju-tjugoåtta månader sedan det var mars i fjol (och de flesta av dem november), men likväl har tiden rusat. Var kanske dessutom inställd på att det skulle dröja tills hösten innan det blev min tur. Plus att det är väl något man ännu inte riktigt fattat, hela denna verklighet? Alltså, jag har VANT mig vid att den blev vad den blev och den var helt annorlunda från alla andra verkligheter i mitt liv framtills dess, men går vi omkring med andningsskydd i drömmarna? Äh, nu då jag tänker på det vet jag faktiskt inte, men inte tror jag ju det inte.

Några timmar efter att jag förundrat bokat tid till pikkatanten befann jag mig på ABC där jag höll på att få NIPPRAN av mitt munskydd som var av den modellen att det skavde bakom öronen och åkte upp i ögonen, och varmt och kvavt var det p.g.a. vädret, och håret hängde framför ögonen och kittlade i ansiktet eftersom jag glömt att ta med ett hårband, och då längtade jag verkligen, VERKLIGEN, efter den tid då vi fått tillbaka nån slags normalitet. Samtidigt ska det erkännas att jag finner en viss sorts trygghet i de här maskerna som jag redan vet att jag kommer sakna. Ibland är det bara en sån lättnad att inte synas. Att vara halvanonym. Att alldeles öppet gömma sig.

Det här kommer för övrigt bli en sån grej som jag kommer bekänna nångång i framtiden i ett vindrickande lulligt sällskap, alltså att jag kan känna mig lite nostalgisk då jag hittar nån gammal mask i en gammal jackficka, och folk kommer titta på mig med lyfta ögonbryn och nån kommer förklara för mig att det nog är väldigt skönt att den tiden med allt den medförde är förbi. Och jag kommer känna mig fånig och tillrättavisad och förnärmad för det, som att jag skulle ha sagt vad jag sa för att provocera eller göra mig märkvärdig, men jag kommer inte kunna förklara vad det är jag säger, hur det är jag känner, och hur det inte är så hemskt som det låter och att jag inte är så enfaldig som de tror. Istället kommer jag känna förödmjukelsen sprida sig i kroppen för att tillsammans med vinet flamma ut i kinderna, och jag kommer, återigen, att sakna masken.

Vi kan säga så här att jag förstår varifrån uttrycket ”hålla masken” kommer. Det är såklart lättare att göra det med en på.

MEN. Det där är förstås rent spekulativt. Det känns bara som någonting typiskt som skulle hända. Jag är inte *egentligen* synsk, hate to break the news! Fast vill ni veta om kommande nyheter helt på riktigt så kan jag ju tipsa om Framtiden med Alfred och Jakob. Min sambos och hans bästis nya podd! OTP, brukar de kallas. Ni kan också lyssna på programmet i flödesradio på måndagar, klockan 19:22, kanal Yle Vega.

P.S. Jag kom förresten på vad det kallades, det där att ”liveblogga” som jag inte mindes i förra inlägget: REALTIDSBLOGGA. Ha ha. Det är liksom så… så… överflödigt bara? Som att ta något alldeles självklart och standardligt, typ en kokt potatis, och plötsligt börja referera till den som, nej jag vet inte, en ”helkokt matpotatis” eller nåt. Åh samtiden. (Samtidsbloggen.)

Torsdagsnuet, torsdagssnuttar

Många timmar har förflutit sen jag tog bilden ovanför, laddade upp den och tänkte blogga en snutt. Vad är det de kallar det? Liveblogga? Rakt från nuet, i morse. Nuet blev ett litet senare ett istället. (Det är kväll när jag skriver detta.)

Jag vet inte om det är jag som ätit något olämpligt eller om det bara var som det kan vara ibland, men Dag hade en prövande natt och morgon. Sedan hämtade Alfred magdroppar och sen dess har det varit mera stillsamt här hemma. Jag hann till och med smita iväg till loppis en sväng på eftermiddagen! Första gången sedan innan förlossningen så det kändes stort, hehe. Båda barnen (hjälp, ”båda barnen”, plural!) behövde nya kläder, och jag luftas en aning för mig själv. Att gå på loppis är ju verkligen något jag kan försvinna in i och lätt kan fördriva flera timmar med. Det är så otroligt terapeutiskt. Är förvisso alldeles urlakad och trött då jag kommer därifrån men det är på ett piggt sätt, om det mejkar nån sens? Blir harmonisk och glad.

Annat glatt, om ni ursäktar en sådan plumpt konsumtionsfrälst läggning, är att imorgon får jag hämta ut ett paket med grejer jag beställt från vårt västra grannlands möbeljätte. Ser fram emot det, särskilt de nya mörkläggningsgardinerna till vårt sovrum (ljusa eftersom våra nuvarande mörka drar till sig SÅ mycket HETTA 🥵) och den till Blendas (lär bli en klar uppgradering från två lager svarta underlakan som vi hängt i gardinstången för att blockera gryningssolen). Annat paketet innehåller är en korg att slänga ner filtar i, underlakan till barnens sängar (hjälp! plural IGEN!!) och en drös med småplock som vi kommer ha nytta av (vill inte säga ”behöver” för, let’s be real, bara inte sant) men som jag bara inte kommer mig för att gå i affärer och handla just nu. Och på tal om att not get out much så märks det väl hur på nåt plan understimulerad jag är för jag typ LÄNGTAR efter nya tvättlappar. Nu ska det bli nån jädrans ORDNING här!! (Det här är kanske mer en känsla än ett faktum, men hur som helst.)

Nej men nu kommer jag inte på något mer att säga. Ska gå ner till butiken och köpa citronlemonad för att blanda egen radler. Party on, Wayne. (Varför sa jag så? Jag är inte säker men party on, Garth.)

Att ta sig i pallkragen

En jobbigare dag i går. Det visade sig vartefter minutrarna och timmarna tickade förbi att bebisen inte alls tänkte sova om det inte var i min famn. Morgonen, förmiddagen, eftermiddagen förflöt — jag satt mer eller mindre fast i soffan hela dagen. Vi hade tänkt, allihopa, gå ut på förmiddagen och fixa odlingar i vår pallkrage som länge bara skuffats framåt och ännu längre framåt. Men så blev det alltså inte, de planerna fortsatte skuffas framåt, eftersom cirka inget hanns med. Förutom att alla blev irriterade på varandra och osams.

Alfred och Blenda var borta under eftermiddagen, jag satt på min vanliga plats, och när de kom hem igen på kvällen kändes allt bara så otroligt USLIGT. Riktigt uselt. Alla var trötta, ingen hade sovit tillräckligt, Alfred uttryckte skepsis till att vi skulle orka gå ut mer den kvällen, Blenda hade fullt upp med att leka för sig själv och ville inte göra något annat, och jag kände bara hur hopplösheten tog över mig. Den där kliande frustrationen av att det inte FINNS någon lösning, vet ni? Jag både ville och ville inte — kändes som att man BORDE, för att nånsin få det gjort och innan det blir alldeles för sent så att man hinner få nån jädrans skörd, men jag ville ju göra det för att det skulle vara KUL och MYSIGT och inte för att man för helvete bara MÅSTE. Det här gjorde mig så sur, att det bara blivit så fel. Gav till sist upp och slutade tjafsa om det.

Men så, en kort stund senare, säger Blenda ”Okej, nu går vi ut för jag orkar inte höra på det här tjatet mera”, haha. En aning fräckt, förvisso, men ändå väldigt trevligt att höra!

Lite beslutsamhet och fixar-anda var exakt vad jag behövde. Nån som bara: Vi gör det! Blev så glad/lättad/tacksam att jag fällde ett par tårar för eh ja det var alltså en sådan dag. Är jättestabil efter förlossningen och graviditeten, unt so weiter. Sen gick vi ut. Jag har ju KNAPPT varit utomhus sedan innan jag åkte in till bb. (Säkert jättestabil utav det också.) Att hänga utomhus var även det exakt vad jag behövde.

Gården ser lite ut som den gör nu för tiden. I höstas fällde den ena stormen den stora, gamla björken som stod här innan. Sorgligt, men den skulle ändå fällas av människohand under vintern om inte stormen hade tagit den. Nu står där två små nyplanterade träd istället, äppel och plommon. Ny gräsmatta har också blivit sådd men det verkar som att de flesta fröna regnade bort. Men sandlådan är på plats! Ska se om vi lyckas få dit gungan ännu i sommar också.

*Zoom zoom* Hallå där! Här är vi. ”Var är pappa?” frågade Blenda och svaret var på balkongen! Med kameran i högsta hugg. Och vad gör Dag? Nå, han sover ÄNTLIGEN någonstans som inte är i min famn den dagen. I vagnen! Första utomhustuppluren. TJOHO!

Fotade odlingarna för att anteckna planteringarna på fonen för man är väl ändå millennial. Säger jag som att jag trodde det fick mig att låta ung eller nåt, ell o ell. Hittills gräslök, rädisor, jordgubbar (köpte de av sorten ”Korona” eftersom jag tyckte synd om dem) och en påse ”insektbuffé” som vi fick tillsammans med en smoothie vi köpte i Berlin för ett par år sen. Vet inte om fröna fortfarande är i skick men det visar sig. Påsen innehöll bl.a. solrosfrön och kanske var det vallmofrön också, i övrigt har jag ingen aning. Spännande! Hoppas på inget megainvasivt. Då får vi rensa och bränna.

I det stora tomma fältet till vänster utan anteckningar ska vi så sockerärter nu då jag läst på påsen att de ska blötläggas innan sådd, heh heh, och kanske smultron om vår försådd någonsin tar sig tillräckligt bra. Och vi får plats med dem. Annars får de bo nån annanstans.

Tjoho! Denna bild får illustrera även mitt eget humör efter den kvällen. Cirka tusen gånger bättre än tidigare, sa jag. Och håller fast vid än.

Det var det. Ibland känner jag mig så sabla TRADIG som skriver såna här långa inlägg om en enda grej. Önskar jag kunde sammanfatta i några enkla koncisa rader men istället blir det alltid såhär, jag svamlar på och på. Ja ja. I kväll sätter vi ärter. Kul! Och här och nu sätter jag punkt.