Två om det vilda

Tycke & tanke

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.

Ekar det här inne?

Ditt & datt

Hallå? Är någon här? Vart försvann jag riktigt? Ja, jag vet inte. Jag tog alltså ett covidtest, resultatet kom tillbaka negativt, men två veckor senare gör jag samma test igen. Det vill säga i dag. Gjorde jag det igen. Kul!! (Och den här gången vågade jag berätta för personalen hur mycket jag uppskattar det hen/de gör.)

De tog också blodprov och UARGH varför tycker jag det är så obehagligt nu för tiden? Förut tyckte jag det var spännande. Men så en gång — kanske ska jag sätta en TW här för de som har ännu värre obehag — prickade personen inte rätt och började liksom gräva runt med nålen i armvecket. Följande dag hade jag ett stort blåmärke där som gjorde det svårt för mig att böja armen ordentligt i ett par veckor. En annan gång tittade jag på när blodet forsade ner i röret och jag antar att jag inte ätit ordentligt eller nåt för jag blev plötsligt vimmelkantig och illamående. Sen dess har det bara inte varit sig likt. Nu tittar jag alltid bort. I jämförelse går coronatestet snabbt. Det är en fördel.

Mellan det förra testets negativa resultat och mina nästa symptom så hade jag tänkt berätta vad jag gjort. Till exempel att jag bakade blåbärs-mascarpone-tårta och morotskaka och att vi hade kalas för Blenda ute på gården med en handfull gäster. Att jag gick på loppis efter en mestadels oavsiktlig torrperiod på flera veckor och att jag bland annat köpte en ljusbeige, fulsnygg och extremt gubbig ylletröja som jag vet att kommer rädda min höst. Att vi en dag förra veckan tänkte åka och hälsa på Ellen och Pär och deras torp, men att Blenda hade under dagens lopp blivit så snuvig att vi snopna fann oss tvungna att avboka besöket i sista stund. Att vi istället stannade hemma och att jag tömde min garderob på allt i den, skruvade loss fyrtioelva skruvar och sen fast dem igen för att flytta på hyllplan, klädstång och lådor så att den blev rymligare, men att min motivation började tryta nånstans under tiden så jag har ännu inte fyllt i den ordentligt utan hälften av mina kläder ligger fortfarande i Ikeasäckar framför den. Och att jag städade upp i kontoret som återigen länge fått agera kaotiskt förvaringsutrymme och möblerat om en aning i sovrummet istället för att plocka tillbaka mina kläder… (Klassiskt!)

Men allt det där var för flera dagar sedan. Blendas snuva smittade av sig på mig och nu har jag inte gjort ett skvatt de senaste dagarna. Min största och stoltaste bedrift är att jag orkade duscha i dag! Och att jag snytit upp en hel rulle vessapapper på typ 24 h, förstås. Icke att förglömma.

(Ställer mig emellanåt fundersam till de saker jag avgör vara värda att förevigas i den här bloggen. Ja ja. It’s all for you, framtida barnbarn.)

I övrigt noterar jag en skillnad mellan min nojighet från denna gångens covidtest och den förra. Är igen ganska övertygad om att det bara är en vanlig dagisförkylning, men sist sipprade likväl angst för ”tänk om” igenom. Den här gången har jag använt andningsskydd varje gång jag besökt en affär i två veckors tid innan jag började visa symptom på något. Det hade jag inte sist och fast det såklart ändå finns risk att ha smittat vidare den här gången också så känns det bättre för samvetet att ha det såhär. Ännu ett skäl till att använda skydd.

Ett annat är att det är urtöntigt att inte. Har ni märkt det? Allt ovanligare blir det ju att inte ha, men en tid fick jag försöka påminna mig om att det är fult att döma och att jag inte kan veta vad det ligger för skäl bakom, meeen det hjälps inte när jag också tycker det är fult att inte bry sig tillräckligt i sina medmänniskor för att använda mask i den halvtimmen det tar att gå in på närbutiken på hörnet och plocka några bananer och fryspizzor i korgen.

Dan före dan

Ditt & datt

Den här dagen för tre år sen var jag verkligen höggravid. Jag skulle egentligen ha farit på igångsättning den morgonen men väl där så kändes det bara så fel. Jag hade bara sovit tre-fyra timmar den natten. Kan vi inte skjuta på det tills imorgon istället? Så jag säkert orkar för jag känner mig så trött och svag? Jovisst, sa de. Följande kväll kom Blenda. Det var en hinnsvepning från helvetet som krävdes för att sätta igång förlösandet, och jag behövde aldrig välja mellan ballong eller piller. (Den natten hade jag istället sovit en timme. En enda. Spöktimmen. Det gick ändå.)

Snubblade nyligen över ett inlägg om förlossningsrädsla i en Facebookgrupp. Hur förbereder man sig bäst för sin första förlossning, undrade en som skjutit ifrån sig att tänka på det. Jag var likadan. Vänner och bekanta tipsade om profylaxkurser, YouTubevideor med diverse avslappningsövningar, informationsstinna böcker som hjälpt dem mycket. Jag tackade och tog emot, uppskattade gesten och omtanken, men hade egentligen inget intresse av att ta del av dem. Tänkte att det kanske kunde bli sen — det blev det aldrig. Jag var verkligen inte förberedd, och det var jag okej med. Jag beslöt att bara go with the flow och lita på att barnmorskorna kunde lotsa mig rätt.

Det är säkert jättebra att tvärtemot från mig insupa mängder med information och verkligen sätta sig in i olika tekniker, förlossningsställningar, smärtlindringsalternativ och vilka andra möjligheter det nu än finns att påverka förloppet. Men lyckligtvis måste det inte innebära katastrof att inte göra det heller. Att inte ha en uttänkt drömförlossning eller ett endaste antecknat stödord i ett förlossningsbrev betyder inte att det blir en total mardröm. (Jag blir fortfarande helt matt av att föreställa mig att ha det. Är kanske bara inte min grej.)

Jag visste knappt ett skvatt när jag kom in till förlossningen, förutom att jag inte var en som tackar nej till smärtlindring, och det gick bra ändå.

(Ska jag ändå dela med mig av ett tips så är det ändå att titta på Margaux Dietz förlossningsvideo. Den var just ungefär det enda som fick det att inte kännas omöjligt!)

Sitter nu i köket och känner mig en aning sentimental. Blenda fyller alltså tre år i morgon och jag har nyss bakat en liten tårtbotten i sista stund. Present köpte jag för flera veckor sedan och skönt är det för de senaste dagarna har jag bara ugglat här hemma i väntan på testresultatet, fast med färre åstadkommanden än en riktig uggla. Känner att jag tappat bollen vad det gäller det mesta, t.ex. födelsedagsplaneringen. Hade tänkt fixa en festlig glassportion i morgon och spara tårteriet tills senare, men så önskade hon sig tårta när vi åt kvällsmat. En sån med ljus i, sa hon. Och sent i kväll började det bara kännas så ledsamt att hon inte skulle få en tårta imorgon då. Jag vet, jag vet, men hon har liksom så få önskemål. Jag vill uppfylla dem.

Så nu har jag bakat en platt sockerkaka som jag tänkte splitta upp, sätta sylt i, låta stå tills imorgon och då hiva över ett lass glass på och sticka ner tre ljus i. Måste väl ändå klassas som tårta, eller? Vi hade ingen grädde hemma så man får kompromissa. Och vem vet om det ens kommer något kalastillfälle för tårta i helgen. Förutsatt att mitt coronatest är negativt så blir det väl ett litet firande, men inget kan man visst vara hundra på att håller så som det ser ut nu. Ja, det är ju inte min halvslappa planering som det hänger på, men det behöver man väl inte förtydliga i detta smittoriskens år 2020. Och mitt i smittohärdens Vasa.

Ja ja. Tillbaka till baket!

Negativ är det nya positiv

Ditt & datt

Så vi åkte till Äkäslompolo och på hemvägen läste jag att många blivit covidsmittade i Ylläs, alltså där vi var. I och för sig några dagar innan vi anlände, men likväl inte jättekul att läsa just då. Det är ju det där lilla, envisa ”tänk om” som kan vara svårt att täppa till även om det känns långsökt. Fast efter gårdagens rubriker om att Vasa hade 64 nya fall den dagen så känns det i jämförelse inte så himla ödesdigert att vi fjällvandrat och isolerat oss i en egen stuga i några dagar. Perspektivet zoomade om, om vi säger så.

I dag är jag likväl hemma från jobbet fast det var väldigt nära att jag skulle gå. För att göra en lång, slingrig, lite krasslig och aningen nojjig historia kort så har jag nyss varit på covidtest för säkerhets skull. Jag hade en sån där på-väg-att-bli-sjuk-känsla i ett par dagar förra veckan men det blev aldrig nån fullbordad förkylning av det, och jag misstänkte aldrig corona utan snarare Blendas klassiska dagissnuva. Jag har hur som helst mestadels hållits här hemma sen vi kom hem. Ändå kändes det, när jag väl bokat tid för provtagningen, som att jag dåtills fattat en lång rad dåliga beslut. Borde vi över huvud taget ha åkt till Äkäslompolo? Borde jag ha använt ansiktsmask på det stället och det andra? Borde vi ens ha utbytt hälsningsfraser med de vi mötte på vandringslederna?! Och så vidare. Jag har pendlat mellan detta och att ha dåligt samvete för att nöta på resurserna, när jag egentligen är övertygad om att jag inte har coronavirus i kroppen. Men jasså, 64 smittade i söndags — måste ha varit rätt många som på sistone varit övertygade om att de inte haft coronavirus i kroppen, tänker jag då. Och jag förstår ju att det också är sant!

Nåja, det tröstar i alla fall att kunna checka av punkterna på THL och se att vi inte gjort något urkorkat. Vi har följt rekommendationerna. Och snart får jag vara efterklok! Hoppas det blir en positiv upplevelse. Fast negativ, eller hur man ska säga.

Blev förresten rörd när jag nyss satt i rummet med hon som skulle ta mina prov. Jag tittade på där hon under tystnad jobbade i sin skyddsmundering och tänkte på hur obekvämt jag fortfarande tycker det är att ha på mig ansiktsmask i ens tio minuter, och där jobbar hon i timmar med allt det där på sig, instängd i ett rum där hon träffar patienter — hur många? — som hon testar för covid-19, i en stad där kurvan brant klättrat uppåt under helgen, och hon bara gör det och bemöter mig som en människa, som ett proffs, vänligt, koncentrerat, och utan obehag i blicken. Kände sån vördnad för det. Ville säga något om det innan jag gick därifrån men klarade inte av det, sa bara tack så mycket och andades in som att jag skulle säga något mer men istället gick jag.

Efter stormen

Ditt & datt

Stormen tog med sig ett par träd på gården, i förlängningen också några till runt tomten (och en flaggstång, en mattställning och en trädgårdsgunga) eftersom den stora gamla björken knäckte dem i fallet. Jag gillar inte förändringen, men kan uppskatta att det var naturen som fällde den stora björken och inte människan. Den skulle huggas i vinter, hur som helst. Ljuset var annorlunda i köket morgonen efter stormen och jag kommer sakna skuggmönstren på köksskåpen, småfåglarna längst ute på de hängande grenarna, hur den gav innergården en känsla av en ombonad, mysig koja. Nu är det så öppet, så plant, så kalt. På väg hem från jobbet den dagen efter stormen fick jag syn på en klase blommande nyponrosor. Nog är det konstigt att stormen kunde bevara något så ömtåligt och skirt, men riva med sig ett 97-årigt massivt träd. Eller kanske det inte är konstigt. Nä, inte konstigt. Men känns besynnerligt ändå.

Ska strax hämta Beblund från dagis, men vill först inflika att vi bestämde att vi ska åka till Sápmi! Till Äkäslompolo igen, så som för tre år sedan, fast då under sommaren. Och bärande på Blenda i magen — nu får hon växla mellan att gå själv och hänga med i bärsele. Vädret verkar tveksamt, träden har kanske fällt de flesta av sina löv, men det ska bli roligt och skönt ändå. Hoppas på att träffa på många renar och lavskrikor. Och ingen snö.

Hast host hust håst hest hist hyst häst höst

Ditt & datt

Jag har nån slags hålligångbaksmälla efter en aktiv vecka, enligt mina (slöa) mått mätta då. I går firade vi Alfreds pappa som fyller 70, och sedan gick jag och Blenda ut på pasta med mina föräldrar i nåt slags mellan mellan en sen lunch eller tidig middag. Rutinerna fick skjutas åt sidan den här dagen och B skippade sin tupplur. Ändå var det jag som var extremt sömnig på kvällen och lätt hade kunnat somna i soffan med henne. Kanske var det lite matkoma med i bilden också.

Jag har varit ensam med Blenda ett par dagar och nätter den här veckan och de kvällarna har jag gått och lagt mig inom en timme efter att hon somnat. Oerhört skönt att det numera är så mörkt på kvällarna att det ens är möjligt. Det sägs om bebisar att ju mer de sover, desto bättre sover de, att sömn föder mer sömn, och jag undrar om inte samma gäller för 36-åringar också för nu då jag för en gångs skull hittat sömnen så vill jag bara ha ännu mer.

En av gräsänkskvällarna i veckan träffade jag Kugge och intervjuade henne, inför publik, vilket jag i vanliga fall skulle lida av efterhandsångest och skamsköljningar för eftersom sån är jag, men nu har jag haft så fullt upp att jag knappt — bara lite — hunnit våndas att jag ibland tappade tråden eller inte kunde minnas vad mina stödord betydde och tvingades krysta fram riktigt… eeeh… krystade frågor (som Kugge dock hanterade som ett proffs och förvandlade till vettiga svar) — meeen. Ja ja. Om vi säger så här: Jag ser både för- och nackdelar med att ha mindre tid och energi att fundera grundligt på saker om och om och om igen, hehe.

I fredags var grannens barnbarn här, så det var mycket lek och bus ute på gården. De lekte tillsammans första gången i somras och detta var deras andra träff. Lite blygt till först men sen ändå goda kamrater som rullade nerför backen tillsammans och kramades länge när de skulle säga godnatt. Vi har pratat om henne ibland, den där Cassandra. Vi pratar förstås om Signe, också. (”Där har jag varit med Signe!”, pekade hon när vi cyklade förbi Kasernparken.) Det känns fint att Blenda redan har vänner som bor långt borta men ändå är sådana självklara vänner för henne.

Jag fick ingen ordning alls på den här dagen och blev ständigt irriterad på hur jag inte orkade med nåt. Kände mig så oerhört meningslös där jag halvlåg i soffan och planlöst slösurfade. (Konstigt, va?) Till sist tvingade jag mig att föreslå att vi kunde gå ut i skogen och testa nån vandringsled. Alla nappade, matsäck packades. Smörgåsar och sista bitarna hembakad äppelpaj som vi fick i utbyte för en kalasöverbliven räktårta som Alfred bjudit ut i husets Whatsappgrupp. Bra picknick, förutom att jag 1) slog huvudet i ett flyttblock och 2) fick smulor i fel hals så jag började intensivhosta.

Vi kom hem sent, åt kvällsmat och sen fick Blenda direkt göra sig i ordning för natten. Är igen ganska mör men det är tack och lov på ett betydligt mer behagligt sätt nu. Otroligt länge sen jag vandrat i skog. Blev direkt sugen på att åka norrut till fjällen, särskilt då Blenda visade prov på skicklighet och uthållighet att röra sig på stigarna. Verkade typ skogsvan. Mulleskogsutflykterna från dagis har gett resultat! De går just nu varje vecka. Matsäck och sittunderlag i ryggsäcken. Bara nån förälder minns, till skillnad från ensamma mig den här förra veckan då. 😌😌😌

Sitter nu i Blendas sängs fotända och väntar på att kunna smyga härifrån. Skulle avrunda det här inlägget som jag började på redan innan vi drogs till skogs, men just då blev det dags för nattning som drog ut på tiden. Så nu sitter jag för tredje gången och försöker… ja, vaddå. Vad är det man gör? Summera något? Berätta något? Spara något? Den här höstliga veckan i september 2020. Blenda plockade upp ett gult löv på gården och sa åt grannarna Kaisa och Kika att ”Ser ni? I dag blev det höst”. Vi skrattade, men på nåt vis känns det övertygande. 13 september 2020 blev det höst. Och inlägget blev ett spretigt och ryckigt ett i dag, men det får vara så då. Vissa saker kan man inte förhindra.

50 nyanser av beiget

Stil & syssla

20200905_003

Plötsligt gillar jag den färg som länge var den tråkigaste, ointressantaste och absolut onödigaste jag visste. Det hördes ju till och med på namnet hur bedrövlig den var. Beeeeiiige. Det är förstås inte bara jag som tycker så — slår man upp den föreslås bl.a. synonymerna ”färglös, töntig, konturlös, tam”. Nej, den är fortfarande inte jättespännande, inte för mig heller, men det stör mig inte. Den har andra kvaliteter som tilltalar mig. (Ser dock inte KLOKT UT när folk har beigea leggings. Eller, nåjo, det är väl en åsiktsfråga, men jag tror alltid att de är underkroppsnakna.)

Häromveckan mötte jag två äldre personer, gissningsvis 80-plussare, och de var båda två iklädda beiget från topp till tå. Eller i alla fall byxor, osäker på skor om jag ska vara ärlig. Beige trench. Ena hade t.o.m. en beige basker. Stiligt och mysigt. Väldigt klassisk pensionärsstil, eller hur? Jag kände mig med ens som att jag eventuellt kommit på mig själv med något. För nu undrar jag förstås om min egna relativt nya svaghet för denna färg beror på att även jag börjar komma till åren. Den gav sig nämligen tillkänna det år jag fyllde 35. Halvvägs till 70. COINKYDINK? Det kan man inte veta.

(Att den också råkar vara en trendfärg är dock blott en slump. Trender kommer och går men pensionärsbeige den består.)

Jag ville skriva lite om stil och hur den förändras och hur det är som att insikter angående min garderob tycks nå mig en gång i halvåret eller i kvartalet. Antagligen då årstiderna skiftar för att jag då tvingas tänka mer på vilka kläder som funkar. Men nu tycker jag det är jättesvårt att formulera utan att det blir lika tråkigt som beiget. Eller i alla fall långt, så väldigt långt i det är inlägget som skulle vara ett kort SCHUPP men redan dragit ut på sig. Det får bli en annan gång.

20200905_002

Men en liten insikt jag slagits av var att jag ville ha en svart collegetröja i kortare modell. Det är ju ett basplagg som man skulle tycka att var rätt lätt att sätta tassarna på men det dröjde oskojat minst ett halvår innan jag hittade en som ungefär motsvarade min tanke. Men här är den nu! Det känns extremt bra att en längre tid gått och tänkt att jag vill ha ett sånt plagg, jag VET att jag kommer använda den här tröjan konstant igenom hela hösten och vidare framåt. För den är ju det jag, tack vare att jag numera har en mer överskådlig garderob, har kunnat pinpointa att är exakt vad jag skulle ha mest användning av. Mina kriterier har varit skarpa. Ärmarna är korta men jag låtsas att det är en sån stil, fast det i själva verket beror på att den är i för liten storlek. Den är från Name It som gör barn- och ungdomskläder, men jag hittade den på loppis tidigare i veckan.

Byxorna är från Asos men åkte ett varv via loppis de med innan de hittade hem till mig. Kunde gott åka ett varv till strykbrädet också, ser jag nu. 

20200905_005

Mitt nya hårband är naturvitt manchestersammet och LÖJLIGT MJUKT. (Säkert polyakryl, mutter mutter.) Aldrig postat en belfie här förut tror jag? Plötsligt rumpor det. (Till skillnad från ‘händer’, då.) Hejdå!

Kråkorna sjunger för mig

Ditt & datt

Blenda samlar vita, ljusa småstenar och hon har ofta ett par i jackfickan när vi hämtar henne från dagis, eller ett par på hyllan när vi lämnar av henne där. Vissa dagar är hon alldeles salig när nån av de andra dagisbarnen hjälpt henne leta och gett henne stenar. Jag tycker också att det är så fint av dem. En gång kom hon hem från en promenad och räckte över en månformad grå sten, hon hade fått syn på den och tänkt på mig. Jag fattar inte hur hon kan känna mig så bra?? Och ibland säger hon sådana poetiska saker. Att hon tänkte på att jag har blåa ögon och att de ser ut som åskan och som himlen. Eller att ”Kråkorna sjunger för dig. Hör du?” — jag RÖS jag blev så glad. Jag vet att hon sa så för att hon vet hur mycket jag tycker om kråkor. 

Rent generellt uppvisar hon faktiskt en begåvning för komplimanger, som när vi pratade så här:  

Blenda: Mamma, du är fin.
Jag: Nämen…!
Blenda: Då kan du säga så här: DU är fin!

20200831_dagis

Alltid så mysig rabatt på dagisgården.

Vår egen lilla kråka har rätt plötsligt bytt dagisgrupp efter påtryckningar underifrån (alltså: yngre barn stod i kö till den lilla avdelningen som hon då befann sig i) — och hon hann inte vara tillbaka på dagis mer än ett par dagar innan hon fick hoppa vidare. Alltså, vi kände oss inte pressade. Vi fick ta det i egen takt. Men eftersom Blenda var helt pepp på det gjorde vi det så gott som direkt. Hennes iver kan dock ha berott mycket på att den nya avdelningen heter Blåklockan och att blått fortsättningsvis är hennes favoritfärg. Jag vet inte om jag NÅNSIN haft lika dille på nån färg som Blenda har på blått. Och då vet ni kanske ändå hur den här tonårsgoten och dystergöken varit med svart?? I alla fall, jag tyckte alltid att blåklockebarnen verkade så stora. Och nu är hon ett av dem! Hjälp o.s.v.

Förra veckan råkade jag cykla rakt ut framför några bilar som just fått grönt ljus i ena esplanaden. Jag är fortfarande lite paff över det. De stod stilla när jag kom, och mina egna trafikljus fungerade inte så varken grön eller röd gubbe lyste. Men eftersom det var en esplanad så fanns det ju trafikljus på andra sidan, och där var det grönt. Så jag vände ut på gatan, och i samma sekund började bilar gasa iväg för att strax tvingas nitbromsa. För att inte köra på denna vårdslösa (?!) morsa, fatta hur tragiskt det hade kunnat bli, just när jag var på väg för att hämta min tvååring på dagis. Och jag kunde typ bara förvirrat titta på trafikljusen och med mitt mest tacksamt beklagande fejs mima ”SORRYYYY” mot bilisterna. De såg förskräckta och sura ut. Ibland är det röd gubbe på espla- och grön på -naden, mindes jag ju. Då.

När jag cyklat vidare nåt kvarter ville jag bara SKRIKA. Inte åt någon eller så utan mest bara vråla det här SKAVET ur mig. Det kändes så JOBBIGT. Varför är jag sådär? Varför fylls jag av en sån jävla SKAM över såna där saker? Varför kände jag en lång stund att det bara förstörde min dag och att jag bara ville heeeem och gömma mig? Ingenting hände, egentligen var det ganska odramatiskt, men fy fan i alla fall.

ÄH whatever. Nu ska jag göra något annat. Kanske kolla på Girls. Kanske tigga till mig popcorn. (Alfreds popcorn blir alltid bättre än mina.) Kanske lyssna efter kråksången!! Jag tycker faktiskt allt i den är fin, men jag tycker SÄRSKILT om när en kråka landar på ett hustak eller trädgren någonstans i närheten och släpper ur sig ett djupsinnigt ”MÅÅÅÅÅÅÅ”. Må, det ska jag.

Ritsch

Ditt & datt

Jag måste verkligen sänka ribban. Jag vet att allmänintresset för blogginlägg som handlar om bloggarens egna bloggande ligger på cirka minus tvåhundratusen, och jag FÖRSTÅR varför, men ni får ursäkta mig. Detta sker i konstruktivt syfte. Jag tycks ha en idé om att jag alltid måste göra/tänka något färdigt innan jag kan skriva om det, vilket förstås betyder att väldigt mycket faller bort. (Sen gör det egentligen inte läsningen några tjänster heller. Det känns tvärtom ganska trist att alltid ha nåt att komma fram till.) Måste helt klart sätta in mer följetongtänk i mitt förhållandesätt. Jag vill klicka spara här så jag faktiskt minns att göra det. För idén var väl att dokumentera längs med livet och inte sammanställa ett livsverk efter att det är över? Duh! Idiotiskt. Omöjligt.

Jag läste nånstans att bloggen som medium kanske gör comeback nu och trots att bloggandet känns så avlägset numera så grämde jag mig lite över att jag skulle missa det. Det vill jag ändå inte. Jag försökte blogga på min sista semesterdag men om jag minns rätt så ~kom livet emellan~. Just då var det att jag och min sambo blev sura på varandra över något och jag tappade all fiilis. Det var två veckor sen. Det är INTE OKEJ att vara såhär orutinerad och orimligt HÄMMAD i min (forna?) favorithobby. Har knappt läst bloggar heller, tror att det är för att jag känner mig stressad över att jag inte bloggar. Känner mig utanför och kanske lite generellt avundsjuk, ibland mer och mer specifikt. Det är ju inte bara att det är *min blogg* utan det är ju allt det här lilla som är stort, som man knappast annars minns om det inte plitas ner. Ni som fattar fattar. Plus att det förstås är givande när man har vanan inne och det löper smidigt.

20200817_kardborre

Så med det sagt: Jag har plockat stora kardborreblad som förhoppningsvis ska få pryda våra väggar senare. Om det lyckas får ni se dem igen då! (Märker ni? Följetongtänk!)

117876252_603462043704355_7887259826082547012_n

Bloggito ergo sum, så: Första semesterveckan, då

Ditt & datt

Hej hej jag lever fortfarande. Det blir bara ofärdiga utkast här. Glest utspridda, dessutom. Jag är inne på min tredje vecka semester, men den känns som dubbelt längre (och ändå inte hälften tillräckligt), och nu sitter jag här — ensam, med mycket egen, oavbruten tid framför mig — och känner mig tafatt. Var ska jag börja?

20200709_jobb_001.JPG

9 juli. Här är jag på jobb min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer tillbaka är kontoret ombyggt och den här typen av självisar här på bloggen får ni säga AJÖSS TILL.

20200709_jobb_002

Men än hinner vi klämma in en till. >:)))) Efter jobbet den här dagen cyklade jag raka vägen till Sappo (fammo) Mayas för att hämta Blenda. Alfred hade lämnat henne där när han skulle åka ut på cykelbudtur till Molpe med sin kompis Axel.

20200709_blenda

Jag var alltså gräsänka och på kvällen gick Blenda och jag ut på en promenad när solen tittade fram så ihärdigt, efter en mulen, stundom regnig dag.

20200709_hund

Vi såg en hund.

20200710_blenda.JPG

10 juli. Följande dag passade jag och Blenda på att gå på café, bara vi två. Trevligt att man kan göra sånt nu och faktiskt ha en ganska okej löpande dialog. Allt är säkerligen relativt men jag tycker hon pratar jättemycket nu, med ett ordförråd som vuxit massor på sistone. Hon använder ord som ”imponerad”, ”förbryllad” (fast inte alltid helt korrekt) och ”förskräckt”. Häromdagen frågade jag henne vilket hon ”föredrar” av två alternativ, och hon kunde svara. Hon blir tre i oktober(, säger jag inte för att skryta utan för dokumentations skull, hjälp).

20200711_katterna

11 juli. Alfred var hemma igen och vi rastade katterna som höll på att bli alldeles tokiga av att sitta inomhus i detta grannväder. Visst ser ni förresten skillnad på dem? Vet ni vad som provocerar mig? När folk inte gör det. Låtom oss inspektera:

20200711_selma

Selma.

20200711_myra

Myra.

Fattar int. Myra ser ju till och med ut som en myra. Ssselma är sssvart. SKÄRPNING ALLA!

20200711_bluemoon

Lördagskvällen och semesterstarten till ära testade jag en ölsort jag inte testat förr. (Ni hör hur sällan jag dricker alkohol numera, va?) En kompis gav tipset om att pressa ner en apelsinklyfta i den, fast det hann jag inte med denna gång. Postade en bild på semesterölen i mina stories och kände mig som EN SÅN JÄKLA KILLE då jag gjorde det. Borde ha loggat det i Untappd också. (Ja ja ursäkta alla tjejer som också gör sånt, jag vet att ni finns.)

20200712_snigel.JPG

12 juli. Följande dag var regnig och priset för tjusigaste paraplyet i stan gick till den här snäckan.

*pekar på mig själv*

Ha ha skoja, menar den på bilden.

20200713_regn

13 juli. Igen en dag som kantades av regn, åtminstone mot kvällen. Men jag tycker om när det blir mulet mot kvällen, man kan varva ner på ett helt annat sätt då. Stämningen blir dåsig och inget starkt solljus smiter in mellan rullgardinen och fönsterkarmen i sovrummet.

14 juli. Denna dag hände något osannolikt. Jag tog inga bilder alls??

20200715_vy

15 juli. Det var dock bara en tillfällig glitch, nu är vi back on track. Men va, det här ser väl inte ut som Österbotten? Var är vi?

20200715_taag

Jomen på tåget på väg mot Östra Nyland! Men mer om det en annan gång.

Nån annan som kör på inrikessemester i år? (Alfred och jag pratade nyligen om att ordet ”hemester” förresten inte alls fungerar i talspråk, i text funkar det men det låter alldeles osmidigt och hemskt att uttala högt. HEMskt, lol.) Nu blir jag osäker på att jag faktiskt pratar med nån och inte bara rakt ut i det tomma intet. Kan inte ni som fortfarande läser den här bloggn ibland (och orkat scrolla igenom hela den här i ärlighetens namn ganska händelselösa bildbomben) säga hepp och hej? Berätta ert drömresmål inom ert nuvarande land vetja! Jag är intresserad.