”Ibland är det tre månar.”

Jag hade fått remiss till en psykiatriker för att få mitt recept förnyat. Vi möts framför våra skärmar på varsitt håll i landet och snart känns det som att vi nästan redan känner varandra. För min del kan det haft att göra med att han genast avbröt sig mitt i en mening för att säga ”Oj vilken söt katt” när han i början av mötet noterade Selma i min famn. Sidospår, ibland möts man även i dem. Längre fram i vårt samtal fattar han en penna och böjer sin nacke, plötsligt ritar han någonting. Han lyfter pappret till webbkameran, visar sin teckning föreställande tre månskäror partiellt ovanpå varandra. ”Känns det här bekant?” frågar han, och jag skrattar. Allt har sina naturliga orsaker, såsom neurologiska variationer och okulära brytningsfel, även om de legat dolda i fyra decennier.

Senare sätter jag till tre månskäror i det uppslag jag håller på med i min kollagedagbok. Det känns som att jag låser upp något i och med det. Som att jag har kommit underfund. På Blåkulla har mina häxor ställt upp sig för bild, men det är ett eget slags magi i verklighetens strövtåg och krönika. När mina barn senare den veckan frågar varför det är tre månar, svarar jag sanningsenligt varje gång. ”Ibland är det”, säger jag.