Förbi den tätaste skärgården kom skymningen tidigt. Vindar drar i stålgrått, cigarettrök och slitna filtar av moln. I en blink sedan orange och rosa, som lax och korall. Det uppslukar oss, badar oss i skärpa och mildhet. Vi lyfter våra mobiler och slutarna blinkar, vi vill samma sak, vi får inte missa. Solen drar sig tillbaka, glöden mattas av bakom skyns ridå. Vi sänker våra händer igen, tillbaka i mulna nyanser av bräckt vatten. Nackarna böjda för att granska vår fångst. Det är lustigt. Ett fiskstim ovanpå havet, ett meddelande sänt för nära att tas emot. På håll lika klart som dagen. En och samma på skrovets scen, koreograferade i solnedgångens strålkastarsken. Kanske vi alla tänker på det just denna stund.
naleis nätt 
Lämna en kommentar