Månad: mars 2026

Förbi den tätaste skärgården kom skymningen tidigt. Vindar drar i stålgrått, cigarettrök och slitna filtar av moln. I en blink sedan orange och rosa, som lax och korall. Det uppslukar oss, badar oss i skärpa och mildhet. Vi lyfter våra mobiler och slutarna blinkar, vi vill samma sak, vi får inte missa. Solen drar sig tillbaka, glöden mattas av bakom skyns ridå. Vi sänker våra händer igen, tillbaka i mulna nyanser av bräckt vatten. Nackarna böjda för att granska vår fångst. Det är lustigt. Ett fiskstim ovanpå havet, ett meddelande sänt för nära att tas emot. På håll lika klart som dagen. En och samma på skrovets scen, koreograferade i solnedgångens strålkastarsken. Kanske vi alla tänker på det just denna stund.

men kunde förstås inte. Det är exakt som de säger, det är ofta så man känner. Just den här gången, den kvällen, fann jag mig då stående i ytterkläderna i tamburen, i stället pratande ut i tomma luften. Det ligger något pinsamt i det, att bete sig så övertygad, jag blir aldrig kvitt det. Men jag håller mig kritisk men öppen, och jag vet vem jag imiterar. Man vet ju aldrig med fysik, skojar jag. Luften i tamburen är stilla och djup. Jag var på väg ut när det kom över mig, men nu har jag berättat det jag ville, och det är dags att bege sig vidare i den verkliga verkligheten. Jag säger ”hejdå” innan jag går ut genom dörren. På andra sidan av den hejdar jag mig efter ett par steg, stannar upp och står stilla. Beslutar att kapitulera inför det irrationella. Vänder om, går in tillbaka, sluter dörren. ”Vi ses”, rättar jag mig. Sedan kan jag gå.