Dagarna går, går, går

Det hände förra veckan, nu är det som att de aldrig vill ta slut. Dagarna, så långa. Vi gör så mycket. Cyklar till lekparker, tar med picknick. Kakor från kalaset och banan. Gungar, snurrar, klättrar, hoppar. Tar ut katterna, låter dem leda oss runt på gården. De tuggar gräs, klättrar i träd, vilar på mossan och den torra dammiga jorden där inget ännu spruckit upp. Hämtar barnen från dagis, kanske går vi ut och äter, sen ut på gården sent på kvällen. Ner till lekparken, där solen ännu når fram. Trätraktorn varm men sandlådesanden sval. Dag leker med grannen Francisco som är två månader yngre, de hittar varanda nu. Francisco kallar Dag för Dadi, det låter ibland lite som daddy. Dag kallar ibland Francisco för Cisco, det låter som finskans sisko. Syster. Francisco pratar finska och portugisiska, medan Dag pratar svenska, samtliga språk på nybörjarnivå, men de skrattar tillsammans, flytande. I förrgår lekte de och Blenda nere i parken, och när vi i går kväll igen traskade ut efter maten gick vi ner till parken och Dag sökte sin nyfunna kompis. Nu kallade han honom för Ti-tit. ”Ti-tit?” ropade han och kikade över buskarna. ”Näääe”, sa han som han lärt sig att man säger när man letar men inte finner, ”inte här”. Tänk att vara två år och känna att man har en kompis och att man har Ett Ställe tillsammans. Ner i hålet under Salikons rosor, men utan det sorgliga.

När jag läste Allrakäraste syster med Blenda, och vi läste den ofta en tid, så fattade jag äntligen att det hela var i Barbros fantasi. Som barn uppfattade jag den som fantasy. Men nu, som vuxen, verkar det så självklart. Barbro har fått en lillebror och mamma bryr sig bara om honom medan pappa tycker mest om mamma. Ingen har tid med henne. Hon saknar någon som tycker om henne mest, gärna en egen hund, någon att ösa sin kärlek över, men i brist på det flyr hon till fantasin om Ylva-li. Hennes tvillingsyster, tvillingsjäl. Jag brukade också drömma om att ha en tvilling. I fantasin har Barbro också en egen hund som heter Ruff, samma namn som den valp hon sedan får av sina föräldrar. När jag var liten förde jag ett återkommande muntligt narrativ om min fantasivärld — jag berättade historier för mig själv om vad som hände i den — och kanske hade Barbro gjort samma sak. Pratat högt, yttrat namnet Ruff många gånger. Jag tror inte att hennes föräldrar var alls aningslösa om hur hon kände, vad hon drömde om, inget var slump. Och med den verkliga Ruffs entré har Barbro äntligen någon som är bara hennes och som gillar henne mest, som hon längtat efter. Hon upplever att hålet i hennes hjärta fylls, och i och med det även det under Salikons rosor. Den världen behövdes inte längre.

Det är inte sorgligt, men det är lite vemodigt. På det sätt att allt är förgängligt — kanske är det samma sätt i grund och botten. Men istället för döden döden är det barndomsdörrar som stängs och så vidare. Det var någon som sa att det är modigt att våga stanna i verkligheten. Here’s to you, Barbro.

Och med det som åsnebrygga håvar vi fram en bunt vykort från verkligheten, närmare bestämt från de senaste dagarna som gått, gått, gått —

Dag valde blommor att sätta i vas i tamburen för kalaset. Där, för att ta emot gästerna, eftersom vårt lilla köksbord alltid blir så fullt när vi dukar fram för fest. Ljusgula nejlikor som på nejlikors vis fortfarande blommar och kommer göra det ungefär tretton veckor till.

När alla ingredienser inhandlats bakade vi kakan ur Castor bakar. Även det inför kalaset senare samma dag. (Det var inte alltid lika harmoniskt som det ser ut på bild. Bara så vi har den saken sagd om ni undrar varför just ni måste vara så dåliga på att hålla er lugna när ni bakar med era barn — ni är inte ensamma.)

Kalaset kalasades.

Det blev post-kalas. Jag har hängt upp två tavlor till på galleriväggen, de är uppe i högra hörnet. Pressade blommor mot svart botten, och en blå blomma som Blenda ritade när hon var kanske tre år.

Dag har kört traktor.

Häxeria, som hon heter, har gungat.

Dag har vaknat till sin födelsedag och sin present. Han älskar den! ”Min roskisbil”.

En häxa har sprungit tvärs över lekparken redo att hoppa ner i en portal i marken. Yikes.

Vi har cyklat och fåglar har flygit.

Have a great day, står det på Dags keps i sommar igen. Jotack, varje dag har vi en toppen-Dag.

Katter har rastats, bland annat av en annan katt.

Myra har talat sitt kärleksspråk.

Två-års-kontroll har genomförts. Titta så fint med det blåa taket! Och blåa kaklet.

Linnebyxorna har plockats fram och t-shirt har kunnat bäras utan jacka. T-skjortan är f.ö. prydd med gulliga finländska djurungar.

Häggen har precis slagit ut och vi har stannat och doftat.

Kullar har bestigits.

Vi har träffat Lenny Lus en sista gång. ♥

Barnen har ”tittat på tv” i sitt lilla krypin. Det är Dags påhitt, här tittade de på Bolibompa. Blenda bad honom byta kanal men han sa näpp. Tyvärr Blenda! Du får stå ut med Buppa.

Vi har blivit allt mer redo för sommaren.