När jag skrev i går tänkte jag på hur mycket enklare det skulle vara om jag bara skrev oftare. Då kunde man kunna känna att små anteckningar får vara små anteckningar bara och att så är det med den saken. I morgon skriver jag igen, tänkte jag, det blir kul, men här är jag nu ute i sista minuten. Bedrövligt länge har jag slappat på soffan med mobilen i absolut lägsta hugg, slöscrollandet utan ände. Det mest produktiva, men I’m using that term loosely, jag ägnat mig åt är att luska i ordet ”daascho” som min syster påminde mig om. Ett jag kan men inte kan definiera. Någon slags… slöfockskvinna? Inte helt hundra på vad det är men jag är en, sannerligen i kväll har jag varit en, det råder det inga tvivel om.
Daascho is a state of mind.
Vi åkte norrut i dag, till mina föräldrar och min syster som alltså var där. I bilen säger– nämen nej inte säger utan liksom vräker ur sig, plötsligt och ösigt och apropå absolut ingenting, Blenda att ”Dag är en oändlig korv”. Skrockade gott åt detta! Det är som man beskriver gud, sa Alfred. Universum, tänkte jag på. En korv utan ände. Vad är det man säger? Inom varje människa ett universum?
Korv ad absurdum.
Och med det får man väl konstatera att det är dags för denna korvamoder, certifierad sölkorv, att krypa till sängs. Daaschout. (Varför måste jag alltid göra så här.)
naleis nätt 