A åker bort på jobb och i samma veva blir barnen sjuka, men friska nog att rastas utomhus. Solen gassar, snön smälter, flyttfåglarna återvänder trumpetande och småfåglarna visslar sina hjärtans sånger. Jag tar ut bollar med päls som jag samlat ihop när katterna borstats. Bygg era bon, gör dem trygga för era ägg, varma för era ungar. En av bollarna innehåller också små tofsar av D:s hår, hans lockiga lilla babyhår, efter att jag klippt honom för första gången. Ack, ack.
D blev så glad när han ritade ett gult streck och jag frågade om det var en banan. Sen ritade han banan på banan på banan. Och B ritade sin enhörning med pegasusvingar. (Faktiskt ett beställningsjobb från undertecknad.)
En dag ropar Blenda ”Världens bästa mamma!” och kastar sig kring mig och Dag vänder tvärt om, ekar ”Ädens ätta mamma!” och kramar mig han med. Ni får ursäkta skrytet, men jag vill förstås minnas sånt som detta. Jag har lite (fast ofta) angst över att jag antecknar så väldigt lite nu för tiden, men det är också så mycket som känns privat. B blir sex år i höst, D fyller två om prick en månad. Han pratar mycket nu, upprepar det mesta man säger.
En morgon, innan de blev sjuka, kallar en av hans dagisvuxna honom för ”sångfågeln”. Han sjunger verkligen hela tiden. När han sitter bakpå cykeln eller i vagnen är det ett nästan konstant flöde av när kråkorna klappar takten (takt-EN!), hjulen på bussen, små grodorna, jag öppnar fönstret och tittar ut. Han hittar på en egen sång om en flodhäst då jag säger att jag inte kan någon. En dag överraskar han mig med att sjunga på Ute blåser sommarvind vid köksbordet medan jag lagar mat. Jag har sjungit den åt honom sen har var nyfödd, så ofta när han var bebis, den lugnade honom när han grät i bilen, inte kunde somna i sängen, men sen tröttnade han på den och jag har inte fått sjunga den knappt alls det senaste året. Men en kväll sjunger jag den igen och han lyssnar knäpptyst. Jag antar att han mindes den också, trots allt, eftersom han nån dag senare gnolar på den. Han fastnar för Vem kan segla förutan vind och Vargången, men Blenda blir ledsen när vi sjunger dem och säger att de är för sorgliga. Här hade jag skrivit mer om sådant, men strax efter att jag publicerat kändes det ändå inte helt rätt. Det är knepigt. Hon är så uppenbart en egen person. Och dessutom coolare, och kulare, än jag är. En dag säger hon ”Jag pratar persilika. Jag dillar”!! Och en kväll då jag funderar på att slå till på nåt av de plagg som jag favoritmarkerat på nätloppis, så frågar jag B vad hon tycker om ett par rosa jeans. ”Ja de är ju inte precis fula om vi säger så!”
naleis nätt 