Mitt i nuet, vad nu det sen är

Söndag, andra april, solen agerar strålkastare på flaggorna som vajar i den typiska friska vinden vi så ofta har i Vasa. Valdag, riksdagsval. Vi, A och jag, förhandsröstade tidigare i veckan så allt känns redan förflutet. Hade hunnit glömma att allt ännu ska bli värre, mycket värre.

Jag klämde in mycket under den sista veckan av mars, men jag vill inte jinxa något så vid närmare eftertanke var det inget. Tråkigt hur vidskeplig och dessutom obekväm jag blivit i bloggandet. Jag drar mig för att skriva om saker innan de är avklarade. Men det mesta är ju som livet, det fortsätter, övergår till något annat, plötsligt känns det gamla inte längre aktuellt, varför ska jag skriva om det? När jag är mitt uppe i nuet. Jag har fått bilden av att jag inte hinner blicka bakåt. Samtidigt är det ju dit blicken alltjämt far eftersom det motsatta är för kusligt och nuet knappt finns.

Jag minns en tid då tankar var något jag kunde nappa tag i och nysta vidare i, kolla vart en leder, vad den ville föreslå. Det gick att följa den, om inte till en slutpunkt så åtminstone en bit på vägen. Nu är det annorlunda. Ofta har jag förnimmelsen av att det svävar en härva av tankar någonstans ovanför huvudet. Ett råddigt moln i grå blyerts. Omöjligt att hitta en tråd i det, omöjliga att separeras från varandra. Det mesta är så diffust så det finns knappt. Det är bara skuggning.

I alla fall gick jag nyss på loppis. Köpte en t-shirt i min nya favoritfärg — grått. Varför ha svart när man kan ha mörkgrått? Nä precis det. Den är i det snitt jag föredrar mina t-paitor, med en ärm som slutar mitt på överarmen. Det låter kort men tvärtom, den är längre. Men grått, ja, det är min nya basfärg och därför blir jag så fundamentalt (hah!) glad när jag hittar ett basplagg i den färgen. Ingen utmaning om man handlar nyproducerat förstås, men nu gör jag ju inte det. Jag drogs till en croppad grå kofta också men när jag provade den påmindes jag om varför jag beslöt att hålla mig borta från konstfibrer. Håret blir statiskt och inget känns bra.

En kvartett bilder från dagen på det då —

15:48 i provrummet. Ibland får man en skymt av sig själv och så tycker man, nejmen det var ju inte så illa, den där dementorn såg ju rent av lite intressant ut, men sen försöker man föreviga det och så funkar det inte alls. Man besväras mest bara av ens hållning när man kollar på bilden. Nåmen nåmen. Har en annan dag loppat min niohundrade väska i läderlappsteknik, kanske är även det värt ett förevigande.

Selma handarbetar. Vad ska det bli, vad ska det bli? Om kvällarna sitter hon uppe och virkar och tvingar sig igenom alla avsnitt av You eller senaste säsongen av Love is Blind (i vilket deltagaren Paul förresten låter exakt som Joe?). När man är ganska dålig på att handarbeta (no offence, Selma) vinner man på att välja underhållning som tåls att missas. Och ibland, om än sällan, handarbetar hon också 13:49 mitt på blanka dan.

10:02 rastade jag barnen i brandbilsparken. På hemvägen köpte vi ingredienser till korvsoppa, så finländskt. (Mer sant finländskt än så vägrar jag dock sänka mig en valdag.)

Nu är vi tillbaka till morgonen. Dag kikar på dagen. Den skulle strax börja, klockan 07:41.

Annons

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Mitt i nuet, vad nu det sen är”

  1. Känner så igen känslan! När man börjar r tänka för mycket och väntar på att få fatt en känsla att spinna vidare på – och så kommer den inte? Alltid fint att läsa, så fortsätt gärna skriva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s