Vi är hemma efter tre nätter borta. En på båt, en hos vänner, en på tåg. Nu åter i den vanliga vistelsen med den slags trötthet som bara infinner sig efter en resa. Här känns det fortfarande som att golvet gungar, guppar, svajar.
Barnen var ivriga att lägga sig ikväll, men för mig är det tvärtom. Jag vet inte vad det är som jag försöker hålla fast vid, för jag vet att den här kvällen är hur som helst för sen och jag är fortfarande, som jag alltid varit denna kväll, för trött för att hålla i något alls. Men att drömma…! Ack, att drömma! För att summera (? nej?) på högtravande romantiska. Slappt på skoj in lieu of mäkta med seriösa ansträngningar.
Här är i alla fall en bild, eller en detalj ur bakgrunden på en, som gjorde mig glad i kväll —
Två uppenbara mammor i vårsol-agenter, matchande klädset och allt. Anna och jag. Första mars på sydligare breddgrader än mina nuvarande bjussade sannerligen på sant vårväder och det är vi tacksamma för. Det och vänskapen.
Jag har förresten pratat mer dialekt i Norrköping än jag gör i Vasa. Kändes väl som hemma. Katenöje, Yssöje.
naleis nätt 