Det har blivit ganska sent innan jag kommer in till sovrummet, och då sitter Dag redan i sängen och bläddrar i Goodnight Moon. Det är den boken vi läst de senaste kvällarna, han tycker om den och jag med. Jag direktöversätter till svenska och det mesta som på engelska går på rim går förlorat, men det gör inget. Den håller ändå.
Jag läste nånstans om the quiet old lady whispering hush, att barnen behöver inte veta mer än så. Som vuxen kanske man frågar sig, är hon kaninens mamma? Mormor? En nanny? Men barnen vet vem hon är, hon är the quiet old lady whispering hush. En morgon förra veckan när jag förde Dag till dagis var det en annan kvinna som tog emot honom, inte en av de vanliga tre, men han gick rakt fram till henne och lät sig lyftas över grinden. Sitta i hennes famn. Något avvaktande, men villigt. Hon var kvinnan som tog emot honom på dagis. Det var kanske allt han behövde veta.
Tillbaka till nattningen. Jag sätter mig i sängen och Dag tittar på mig, liksom intensivt, och vickar sitt pekfinger av och an medan han säger ”tick tack tick tack”. Det betyder klocka. ”Ja, det är sent nu”, säger jag. Han gör ett av sina jakande läten som låter ungefär ”hah”. Han kurar ihop sig vid min sida, lutar sitt huvud mot min arm. Jag håller i Goodnight Moon och frågar ”Ska vi läsa den här boken nu?”, men då tar han tag i den och sätter bestämt bort den bredvid oss i sängen. ”Vill du bara amma?” frågar jag. ”Hah. Tick tack tick tack” säger han och tittar igen med sin menande blick. Fingret vickar. ”Ja, klockan är så mycket nu. Du är trött och vill bara amma och sova” säger jag. ”Hah” säger han förnöjt, som för att säga ”det var just precis så jag menade, tänk att du förstod det”.
Ibland verkar bebisar så lättade när vi vuxna förstår. Det måste vara en pärs att gå omkring och försöka kommunicera utan att vara flytande i något språk, inget som någon annan är flytande i alla fall. Föreställer jag mig, men kanske är det mer så att det blir en djup glädje när de istället gör sig förstådda. Når fram. Grundtrygga, grundglada.
”Vi läser boken imorgon istället” säger jag. Han instämmer med en sömnig, glad suck. ”Hah”.
naleis nätt 
Jag blir så glad då du bloggat, det är en njutning att läsa!
Jag minns då yngsta var pytteliten (kring 1? Han var väldigt tidig med pratet) och på kvällen grät från sin säng. Jag gick dit och kollade hur det var, och han satte sig upp, pekade på munnen och sa ett klagande ”åtåå! åtåå!”
Han hade ett hårstrå i munnen som han var för liten för att få bort själv, fattar man väl att det blir jobbigt! Lättnaden för oss bägge när jag förstod och kunde hjälpa. Härligt med kommunikation som går fram.
Tack så mycket!! Åtåå ❤ Så gulligt, så fint. Det är en sån spännande tid när talet utvecklas, sen första början har man varit så nyfiken på deras tankar och sen händer det. Inte alltid lika smidigt, Blenda satt en gång i baksätet och skrek allt mer uppgivet och ilsket åt sina frågetecken till föräldrar att "innan Mickel Räv går i ide äter han VALL" innan vi fattade att hon pratade om barr — men också det blev ju ett steg framåt till sist.
Boken Goodnight Moon är oläst men låten Goodnight Moon med
Shivaree lyssnar jag till ofta. Rekommenderas!