Veckoändan 6

Barnen är sjuka i olika åkommor och jag tvättar mina händer så ofta och noggrannt att de är torra och nariga fast jag smörjer dem fyrtiosju gånger om dagen. I skrivande stund sover Dag ute på balkongen och Blenda slappar i sitt rum med min gamla surfplatta. I går lyckades jag lura henne till att sova tupplur och jag vet inte när det skulle ha hänt sist. Jag var oerhört mallig över detta hela dagen.

Ingen sover än så länge i övervåningen på sängen, den används som lekyta, men tanken är förstås att båda barnen så småningom ska sova i sängen. Då ska också en stege skruvas på den. Jag kommer dock sakna morgnarna med Dag när det väl händer. Han kommer över till vår säng runt 5-snåret för det mesta och sen sover vi vidare tills 7-tiden. Då brukar han väcka mig, ”mämmä, mämmä!”, ta min hand och dra upp mig. Ibland vill han gosa och mysa, kramas. Låtsas att han ser spöken, peka mot dörren och säga ”uuuooooo” och låtsas bli rädd. Om jag låtsas bli rädd pajar han mig, försöker trösta, men skrattar och vet att det är lek. I morse sov han till 8 och då han vaknade gick både Blenda och jag in till honom och sen låg vi i sängen alla tre en stund. Blenda hade med sig en liten molnlampa hon haft sen hon var bebis, och hon hade väntat på den stunden sen hon vaknat själv. Planerat den, vetat att det skulle bli mys. Gott initiativtagande.

Alfred är bortrest sen i går förmiddags, jag har känningar om att jag också håller på att bli sjuk (håller tummarna för förkylningen istället för magsjukan i såna fall) och det är lite slitsamt men också mysigt att vara bara vi tre. När jag lagar mat får de se på tv och varje gång tänker jag på arketypen husmodern som har en unge på höften och en annan hängande i kjolsfållen och ännu ett par lekande på golvet förstås precis där hon ska gå av och an, kanske ännu nån som sitter i kökssoffan och pratar på om sitt, och jag förstår inte varför hon ser lugn ut, behärskad, van. Eller är det härdad. Utzonad. PTSD-disassocierad. Ha ha. Nä, hon verkar inte ha några problem med distraktioner, avbrott och vad de kan göra med stressnivåerna. Jag är inte likadan.

Jag borde på tal om duktiga mödrar hitta på något annat för Blenda att göra nu, men jag känner mig för matt. Jag vill bara sitta här. Dricka kaffe. Samla lite ork i nån minut till eller tio. Skriva ett inlägg jag får så lov att acceptera att jag ska publicera som halvklart om jag någonsin ska publicera det. Så många ”halvklara” inlägg i utkastmappen. Åh det är så onödigt. Vem bryr sig om färdiga slut i det stora he