Månadsskiftet m.m.

Efter att barnen är nattade och jag skulle ha all tid i världen att göra något, så känns allt ändå lite för plågsamt. Som att blotta tanken på det mesta får det att värka i kroppen. Jag orkar till exempel inte då längre tänka ut mina Ärenden och Åsikter, sånt jag tänkt på under dagens lopp att kanske kunde va nåt att skriva om för att låta lite intressant nångång. Men. I ärlighetens namn minns jag knappt längre vad de var. Nåt om karriär? Nåt om köpstopp? Nåt om adhd-utredning? Nej, just det, det var kanske bara sånt alla pratar om ändå. Känner inte att jag har något nytt att erbjuda direkt.

Vi har gårdskarlstur och i måndags morgon halkade vi omkring på gården innan jag kom ihåg att det är vårt jobb att sköta den. Alfred sandade den medan jag skyndade med barnen till dagis, senare sandade jag ännu mer för det var verkligen megahalt den dagen. Allt hade smält och sedan frusit. Allt i hela världen var isigt och grått, förutom gräsmattorna som blivit illgröna så som gräs blir när det begravts under ett blött täcke i ett par månader. Bara nån timme senare kom snön, vid ett skede var det snöflingor stora som vantar som damp ner, och vi fick övergå till att skotta istället för att sanda. När Alfred och Blenda åkte på gympakurs på kvällen tog jag ut Dag och efter lite gung och sånt skottade vi snö tills att de andra kom hem igen. Kände mig oerhört duktig, som ni kanske förstår utifrån att jag öht nämner det här.

Jag går på kaffe med min nya kompis och fyra timmar försvinner men det känns som hälften. Vi pratar om att ha ångest över att oversharea, redan då, att vi hade det efter att vi sist hade setts, och att vi redan vet att vi kommer ha det igen. Det är väl sånt man får stå ut med när man lär känna någon och man vill göra det genuint, och det känns fint att vara överens. Man sätter ju ut något i världen då man berättar något om sig själv. Här, ta det. Gör vad du vill med det. Man litar på personen, men ibland är det otäckt att det oavsett blir så bortom ens kontroll. Jag undrar om det inte också är nåt sånt det handlar om när det tar emot att blogga här. Jag kan inte styra er. Ni tar det som ni gör, om alls.

Med det sagt har jag ändå detta år bestämt att jag ska Ta Tag I Det Sociala mer än jag gjort på väldans länge. Det har varit graviditet och späd/småbarn hit, corontän och isolation dit, och jag har blivit ensam, rent av ödslig, och det har känts så krävande att ta sig ut ur det. Hur gör man ens? Man kan t.ex. starta klubb, det har jag gjort. En kvinnoseparatistisk klubb för kvinnor behöver kvinnor och genom klubben erbjuds vi regelbundet umgänge bara för umgänges skull. Vi hade vår första träff i lördags, åt lunch och pratade, och… jag är hänförd? Vi är igång? Overkligt! Så roligt! Jag rekommenderar alla att också starta valfri klubb. Bowlingklubb varannan torsdag. Ost och vinklubb var tredje helg. AW-klubb varje första tisdag varje månad. Oändliga möjligheter! Ta det från en som vet: man KAN också ha en pur och simpel umgängesklubb om man t.ex. är helt sämst på att faktiskt läsa de där böckerna i bokklubben.

Vad annat är nytt? Detaljerna ska jag bespara er, men vi tycks ha vinterkräksjuka i huset. Det är bara en av oss som än så länge visat symptom, men det känns ju verkligen bara som en tidsfråga innan vi andra smittats. Vi har varit med om det en gång förr, det var ett par månader innan coronan blev en grej. Sen följde ett par år med andningsskydd och väldigt god handhygien hos majoriteten, samt inte jättemycket umgänge heller, men jag antar att nu är vi här igen då. Kräkcity. Ah ja, every cloud has its silver lining, säger jag i bakspegeln. Sprejar den med klorin.

I kväll avslutade vi dagen genom att dansa omkring i köket. Dag är helt min partner in spex i såna lägen, han fattar direkt och ger mig ett finurligt flin innan han börjar apa efter mig, nynnar samma melodi som jag, och så går vi omkring där och larvar oss med vår lilla dans-och-sång-stund och Blenda springer skrattande från sitt rum för att joina oss och Alfred dras med han också. Inte helt sjuka kan vi va ändå, men kanske inte heller fullt friska om man såg oss utifrån. Det var verkligen en urlarvig dans.