Töväder och snöyra i morse. Alfred har åkt till Helsingors medan vi andra sov och barnen var superduktiga i morse, för det mesta är de ju det men klart att vissa mornar blir gnälliga, griniga, vresiga, stressiga, pissiga. Tyvärr är det väl sådana man lite hakar upp sig på fast man bara borde släppa dem. Jag har haft sådana morgnar när jag varit själv på föräldrafronten och det känns inte grejt alls. Men inte denna! Den var toppen, den gick galant. Barnen hann bygga lite med Duplo och det blev varken tjat (från mig) eller skrän (från dem… eller för den delen mig) när det var dags att avsluta och klä på sig ytterkläderna.
Dock var det svintungt att knuffa vagn + ståbräda till dagis. Liksom OFATTBART tungt, jag pustade andfått åt Blenda att jag dessvärre inte kan prata, det är för tungt. Vägen till dagis består till stor del av en lätt sluttande uppförsbacke och en del av trottoarerna hade inte ännu blivit skottade. Det bara rev i bröstet de metrarna. Ett par gånger bad jag Blenda kliva av och gå själv en bit. Hur kan jag ha blivit så svag? Hur kan detta ha blivit så tungt? På hemvägen såg jag att hjulen packades fulla med kramsnö tills att de inte snurrade längre. Aha ja. Inte undra på att det hade gått trögt.
Trevligt att inte ännu behöva hänge sig ett liv på svimningsdivanen med luktsaltet nära till hands. Eller förrsten vet jag inte det inte.
På tal om Duplo så är det kanske världens bästa grej just nu. Blenda har haft en liten del klossar från då hon var yngre. Vi önskade oss fler i julklapp när Dag visade intresse för dem, och han fick en sats de båda tyckte om. Alla samlades i samma låda som varit populär sen julen, men sen jag hittade en påse med blandade klossar på loppis häromveckan har byggandet ökat ✨exponentiellt✨. Det byggs VARJE dag och nu verkar båda barnen vara helt inne i det. De bygger fritt och med glädje, det är kreativt och experimentellt och enda regeln är att man inte får söndra andras. Och kanske inte roffa åt sig alla klossar, men det har vi inte behövt säga till om på länge. Ibland kan Blenda be Dag att byta kloss med henne för hon vill ha en viss färg och det brukar han för det mesta gå med på. Nu ska jag säga något ingen flerbarnsförälder nånsin förr sagt: Så kul och fint och skönt när de leker tillsammans?? Wow who knew!
De senaste dagarna har vi byggt höga besynnerliga formationer tillsammans, och inget blir någonsin fel, ingen bestämmer hur nån annan ska bygga. Det känns som en jättebra övning i bl.a. gemenskap och liksom bjussighet? Att tillåta allt, att säga ja. När någon stapel har rasat ihop finns det noll besvikelse eller frustration, vi har skrattat och byggt upp igen fast annorlunda. Det är kanske det bästa att ta med sig. Om något faller är det en chans att uppföra något alldeles nytt som kan bli helt fantastiskt. (Vi kan hoppas att även jag ska kunna lära mig något av detta.)
naleis nätt 
”Kramsnö”, har inte hört ordet på årtionden. Tänkte ”visst ja, så sa man” när jag läste det och transporterades genast tillbaka till barndomens vintrar när jag byggde snölyktor. Jag har bara haft att göra med ”blötsnö” på många år. Snö som måste skottas från uppfarten och lägger sig som ett tungt lager och med möda måste borstas bort från bilen. Men en gång i tiden var blötsnö kramsnö och något roligt och bra. Vad fint att du ändå kallar den jobbiga snön som fastnade i hjulen för kramsnö. Det hela låter lite lättare då på något vis. Ska tänka på blötsnö som kramsnö nästa gång jag måste skotta den och kanske bygga en snölykta.
Haha ja som att den var kärlekskrank och klamrade sig fast vid första bästa objekt som kom förbi. Jag brukade/r inte säga kramsnö men det var det enda ordet jag kom på! Men visst ja, blötsnö förstås. Jag tänkte bara på min dialekt och då pratar vi om att det är ”bliido”. Krångligt ibland med översättning från ett språk till samma, hehe.