Nytt, blankt och silvrigt

Vi vaknade till en konfettiströsslad första dag på det nya året. Även tillvaron hade sina höjdpunkter. Förmiddagen var lite motig, men det vände och blev hur mysigt som helst. Jag blev som folk och barnen var ljuvliga. Vi tre gick ut på en promenad på eftermiddagen, efter att jag hämtat mig från kvällen innan. Till butiken och handlade ingredienser för en enkel ostbricka till mellanmål, det enda rimliga en nyårsdag. Brie, Babybel, salta kex, croissanter, päron och vindruvor. På vägen letade Blenda och jag ”knak-isar” att trampa sönder medan Dag vinkade åt de bilar som sjåsade förbi.

Det är en speciell stämning på nyårsdagar, cirka alla man möter är endera 100 % påtagligt bakfulla eller uppskattningsvis nånstans mellan 30 – 80 % mer högtidliga än vanligt. Inte alltid jättemycket men ändå så att något verkar annorlunda. Jag önskade till exempel ett gott nytt år åt grannens dotters make som jag aldrig pratat med men som jag ibland sett på gården när de varit här och hälsat på, men vid närmare eftertanke säger det kanske mer om (min) finländskhet än om nåt annat att jag ens nämner den saken. Jag drogs i alla fall med av nån inspirerad nystartsanda, haha, som att det där skulle vara mitt nya jag. Äh jag kan inte formulera vad jag menar, strunt samma. En kompis skrev på insta att det kändes symboliskt att sista december var mulen och första januari solig. Så kände nog jag med, då jag tänker på det. Man läser in hopp där man kan.

På nyårsafton var vi bjudna på fest och så här såg jag ut nån minut innan vi gick iväg. Barnen var nattade, Alfreds pappa var här för att hålla ställningarna och i väskan väntade en Lambrusco. Njöt av vinet, njöt ännu mer av festen och sällskapet. På mig hade jag en lavender blazer från H&M, fast jag har loppat den. Under den hade jag en oversize glittrig silvrig blus som jag köpte i Warszawa för 7-8 (!) år sen och nertill hade jag ännu ett loppat plagg, pressveckade laxrosa utsvängda byxor, som oanvända hade väntat på mig sen 70-talet när jag satte tassarna på dem för några år sen. Kände mig både färggrann och nyårsklassisk i GLITTER. Samt nöjd med att allt var begagnat, såklart.

Mindre nöjd är jag med bakgrunden på bilden, eller fläckarna på spegeln, men nu är det så här, som det oftast är, att det är stökigt, okej? New year samma gamla me. Jag har inte formulerat något nyårslöfte men närmast ligger väl någon slags önskan om en mer intensiv form av såväl ansträngning som avslappning, mer än det slappa mellantings-leverne jag halkat ner i. (Ungefär när jag föddes, men ändå.) Blendas nyårslöfte är att krama Dag mer.

I öronen på nyårsafton dinglade dessa, en födelsedagspresent från Alfred.

Och på första aftonen av det nya året såg jag och Dag denna hare precis innan nattningen. Jag har inga belägg för varför men det kändes som att det var ett gott omen för år 2023. Jag menar det inte som ett ordskämt men det kändes hoppfullt. Det var ju det där med att hämta hopp där man kan (inte heller en pun). Sen berättade en kompis att det dessutom i år är harens år enligt den kinesiska almanackan. Ha! Ok, jag tar det.