Inget säger juletid som en ordentlig förkylning. Hellre nu än om en handfull dagar, antar jag, men lite störigt är det ju ändå.
Annat störigt är att ”det verkar som att paketet kan ha försvunnit” när man för en tid sen beställt en fjuttig rulle dekorplast för att snygga till ett leksakskök jag köpt åt barnen i julklapp. Det var också tänkt att jag skulle måla om några delar jag inte tyckte var så snygga men det har jag inte gjort heller så vi får se hur det blir. Jag tycker jag verkligen varit särdeles handlingsförlamad den här vintern. Just inget har jag fått till skott. Och att fundera på barnens klappar, nåt som jag hittills tyckt att varit roligt, har i år blivit krävande och ångestbringande. Räcker det till, är det för mycket, blir det orättvist, kommer det gillas? Det var ungefär sån angst som fick mig att sluta med julklappar in the first place, det blev bara för mycket varje år. Eller det var annat också, men även det. Årlig neuros för att bara ge störiga skitgrejer. Men barnens julklappar kan man ju inte sluta med och inte vill jag heller — jag får räkna det här året som en avvikelse. Jag är nog bara inte riktigt som jag ska just nu. Det hjälper inte direkt heller att åt ena barnet kommer jag på många olika roliga fina leksaker som hen skulle kunna massor av glädje av, är perfekt för hens ålder, och så vidare. Jag grämer mig verkligen över att jag rimligtvis inte kan köpa allt. Åt det andra barnet kommer jag på i princip ingenting av samma rang. Jag känner då istället en skuld för detta. Febern kan ha haft med det att göra men jag vaknade under senaste nattens vargtimme och angstade över just detta. *SuCh A cOoL mOm*
Apropå att komma till skott, så var det tänkt att jag skulle trotsa min feber, hosta och snuva och städa här men istället satt jag på golvet och skrev detta ält. Med tanke på att det ändå var mer av ett göromål än att bara sitta och stirra, scrolla på insta, sova till halv tolv, o.s.v., så får jag väl trots allt se det som ett avancemang. Nu — dammrått city.
naleis nätt 