Minus elva, känns som minus aderton

Måndag vecka 50. Jag köper mörkt rågbröd, samma färg som kaffebönor. Frukt- och nötstänger, en åt mig och två som ska skäras i mindre bitar, viras in i smörpapper som karameller, och smygas ner i barnens julkalender. Kattsand, kattmat, både torrfoder och våtfoder. Talgbollar åt fåglarna. Metallställningen hänger fortfarande kvar i trädet, det ser jag när jag går hem. Jag fyller på den innan jag går in. Man ska inte sätta ut mat i nät åt fåglarna, de kan fastna. Det har jag sett hända, när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar fastnade en talgoxe eller var det en blåmes med foten i ett talgbollsnät. Vem vet hur länge den hade hängt där när pappa fick syn på den. Jag fick hålla i den medan pappa försiktigt klippte upp nätet med en liten nagelsax. Fågeln bet honom i fingret under hela tiden, jag ser det fortfarande framför mig, den spetsiga näbben som en sax. För trubbig för att komma igenom skinnet som den klämde åt. Det är konstigt att jag kan se den delen av bilden så tydligt framför mig men en centimeter åt sidan så otydligt att jag inte kan se om fågelns hjässa var blå, i så fall blåmes, eller svart, annars talgoxe.

Vi har lämnat barnen på dagis. När vi gick ut var det mörkt fastän snön ljusar upp, och väderappen sa att det var -11°C men kändes som -18°. Ingen protesterade mot att få sina kinder smörjda med väderskyddskräm denna morgon. Jag använder den också, den doftar ljuvligt. Ringblomma, kamomill, bivax och lanolin. Barnen fick nya skor i går, rejäla vinterskor, inte en dag för sent. Nu matchar deras fötter varandra igen eftersom Dag blev så glad att se skorna Blenda skulle få, rosa med små reflexhjärtan på. Han nickade ivrigt när jag letade reda på ett par i hans storlek, visade stolt upp dem åt Alfred sen. Något jag minns tydligast från min barndoms vintrar var att jag alltid frös om fötterna. Ibland när jag kom hem lade jag mig ner på golvet med fötterna mot värmeelementet och bara grät av smärtan. Inte från värmen, utan efter kölden.

Mina fötter är inte barndomskalla men inte varma heller när jag kommer in. Jag tänker på att gå upp på vinden och hämta ner mina Moonboots — de är inte fagra men definitivt varma — och en ordentlig vinterkappa, istället för att alltid bylta på sig flera lager ylle. Varför jag skjuter på det hela tiden kan jag inte begripa men det är nu vad jag gör, liksom det mesta annat. Denna morgon har jag någonstans i bakhuvudet taken att jag ska tvinga mig att sakta ner istället för att skynda på och att det på något vis ska hjälpa mig att få saker gjorda snabbare, fast det låter motsägelsefullt. Det hänger ihop med att stress har förlamat mig på sistone. Så istället sätter jag mig vid köksbordet, äter mitt rostade rågbröd med ost och gurka på, tar en kopp kaffe, en nötstång till efterrätt, och fortsätter på min dumma lilla livskris.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s