Vi går på babydisco

Strax innan coronan nådde Österbotten för ett par år sen var vi på babydisco en gång, Blenda och jag. Det tog sin tid innan jag fick nys om att det äntligen skulle bli dags igen, fast det var redan tre veckor sen nu. Jag hittade nyss ett utkast bland inläggen, lika bra att fullborda och catcha up, tänkte jag.

Liksom förra gången sammanträffade discot med en kalasdag, då var det kompis Max som nyss fyllt tre och nu var det kusin Iris som nyss fyllt två. Party plus party? Jo tack, det har jag alltid gärna tackat ja till. Fast konceptet förfest + efterfest ter sig sannerligen tämligen annorlunda i det här mammalivet, det ska medges.
Annat sammanträffande utöver dubbelfesten är att Alfred missat båda tillfällena, nu senast p.g.a. förkylning. Lyckligtvis var jag och barnen i skick och kunde (och post-kalas-nr-1-orkade!) åka.

Discokulan snurrar, lamporna blinkar, musiken låter unz unz unz.
En kanske något nichad referens till Vi går på babydisco, en av Dags favoritböcker, men ändå.
Ganska exakt så var det på babydiscot ja. I regel mycket trångare på dansgolvet än på bilden som är tagen bara nån sekund innan allt var över. Vi hängde kvar till det allra sista slutet, mest för att Dag inte kunde slita sig från djuren. Som illustrerat i bakgrunden på bilden. Inte under hela kvällen hade han kunnat tro sina bebaögon. Djur?? Dansar???

Vi kom, vi såg, vi cheesade. Veni, vidi, cheesy. Mitt sällskaps vänlige kompis som kanske heter Andreas (kan inte avgöra om jag killgissar eller tjejvet, jag har iaf en stark känsla att det är så han heter) tog bilder på mig och barnen —