Jag har varit bortrest av och an under helgen och jag känner mig nu sådär förnyad som man endast kan efter att man varit hemifrån en stund och återvänder med ny inspiration, tömmer vardagsrumsgolvet på leksaker och flyttar nån möbel och plötsligt känns inte bara rummet utan faktiskt hela livet (så symboliskt, det verkliga vardagsrummet) lite luftigare och enklare att navigera. Snubbelrisken reducerad.
På Dags hylla på dagis väntade det första pysslet som vi fått ta hem. En kottuggla. Jag misstänker att han kan ha haft viss assistens med den (han är 1½ år pluttig) men ändå är det på nåt vis rörande att se den, för man tänker ändå så här: Vår lilla Dag har gjort den! Han har suttit på sin lilla stol på sitt lilla dagis och pysslat med sina små fingrar! Plutten.
När jag lyfte över honom i hans dagisvuxnas famn så lutade han sitt huvud på hennes axel och bara vilade så med en förnöjd blick. Absolut mys, glad att vara tillbaka. Han missade fredagen på grund av resan och i onsdags fick han komma hem tidigare eftersom öroninflammation misstänktes. (Det var ingen.) Torsdagar lediga, så det var en tid sen. ”Jag har saknat dig också, Dag” sa hon vars famn han myste i, och fatta att få ha det så bra på dagis. Eller var som helst en måndag morgon i slutet av november.
naleis nätt 