Framtiden var här

Det har blivit helg och vi har blivit friska, tillräckligt för att hitta på saker i alla fall. Jag cyklade till loppis i går — vart annars? — för första gången längre utanför lägenheten än till balkongen sen i måndags. Otrolig känsla. Plötsligt så levande i kontrast till tisdag onsdag torsdag. Jag har dessutom gjort så många bra fynd på sistone, det är bara så sabla roligt att loppa då. Men jag hittade inte allt jag letade i går, barnkläder och sånt. Egentligen är den saken lite tillfredsställande eftersom den ger mig en orsak att gå snart igen, he heh.

Alfred är ute och drar standup i går och i kväll och jag har således skött nattningen själv. Det har jag förstås gjort ganska många gånger förr vid det här laget men inte tycks jag ändå ha fått in nån egentlig rutin. Det blir så lätt en snöbollseffekt av alla mina förehavanden. Så gårkvällen var en katastrof och vi alla var till sist jävligt upprörda och barnen somnade först runt halv elva och jag kände mig alldeles skit — MEN i kväll gjorde vi (jag) revansch och allt gick supersmidigt. Ingen skrek. Ingen blev hysterisk. Inget kaos! Alla som varit med om en helvetesnattning och känner till hur man mår efteråt vet vilken välsignelse det är att allt går bra nästa natt. Vill nästan gråta av lättnad. Blenda fick krypa ner i sin säng med surfplattan för första gången medan jag nattade Dag, för henne ett helt nytt koncept jag presenterade, och naturligtvis älskade hon det. Det var förresten enda gången i kväll som det sattes sordin på stämningen, då Dag somnat och jag kom tillbaka och hon ville fortsätta plippa på plattan. Det gick dock snabbt om då bad henne välja en bok åt oss att läsa. Den lilla kvinnan älskar verkligen böcker. Hon har liksom aldrig inte varit i slukaråldern hittills.

I förmiddags var det teater på Ritz, Blenda och jag cyklade dit med vår granne Kika och hennes barnbarn Casandra, som också är Blendas kompis. Vi såg Alfons & Mållgan av Barnens estrad, helt mysig men en stor del av publiken verkade ovanligt ofokuserad och högljudd, det smälldes i stolar och en ringsignal löd länge. Sånt tycktes inte störa barnen men jag tyckte det drog ner på upplevelsen, jag tänkte hela tiden på vad skådespelarna månne tycka om det innerst inne, om det kändes störigt och otacksamt. På eftermiddagen var det dags för Hoplop, igen. Vi var där förra veckan också, med mina kompisar och deras barn, men det känns som en månad sedan. Den här gången var vi där med tidigare nämnda K & C och vi råkade också på en av Blendas dagiskompisar så de tre hängde ihop.

Det här är väl ett tydligt exempel på gånger jag verkligen skriver blogg mest för mig själv och kanske Blenda i framtiden. Dag också fast han är så liten ännu, men det kan väl vara trevligt att som äldre veta vad man gjorde som ettåring. Det blir liksom barnens minnesalbum. Nåt att blicka bakåt på. Minns du den gången Blenda? Du och Casandra och Leah? Ni åkte tre i en bil? Ni snurrade i karusellen, ville ha superhård fart. Dag fick vara med då han ville, då snurrade ni långsammare. Du vågade inte ännu åka i allt men då vi kom hem berättade du att du nästan hade vågat den ena och vi kom överens om att nästa gång vi är där, då åker vi i den tillsammans. Men det kanske var ett privat samtal. Jag antecknar lite otydligt för säkerhets skull.

Och höstmörkret är här. Jag, liksom alla andra antar jag, undrar mycket över framtiden och inte fattar jag ett skvatt ändå. Hur ska den bli, vad ska man göra? Vad ska jag bli, vad ska den göra? Och nu slog klockan 00:01 och så var det morgondag. Framtiden var här.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s