Lätta ankare, lätta hopp

Vår lilla matros var pepp på att åka till Umeå i helgen, men istället sitter hon och jag här och snörvlar. Sent i förrgår kväll beslöt jag och Alfred att jag och barnen inte skulle komma med när han far på gig. Det var en lättnad att slippa fundera på det mer, men strax innan jag gick och lade mig skrev jag ändå en liten lista över vad jag skulle ha med mig och radade barnens kläder i prydliga staplar i soffan, utifall att jag skulle vakna mirakulöst frisk. Hoppet ett ankare. Men det sjönk.

Men nu ska jag inte låta så melodramatisk. Det har varit… mestadels… skönt att vara hemma. Blenda har fått svinmycket skärmtid så hon är inte ens särskilt besviken över att resan uteblev. Hon har dessutom gjort en del grejer som inte hör till vanligheterna den här veckan, i onsdags var hon på teater med dagisgruppen och i torsdags fick hon vara ledig och komma till Hoplop med mina kompisar och deras barn. Vi var nästan de enda där och det var rent av kul? Jag menar för mig, mer än så för Blenda och Dag förstås. Paradiset kanske. Det märks verkligen att hösten är igång igen. Inte minst på våra förkylningar. 🙃 Fördelen med att ha dem nu är att vi i alla fall lär vara friska nästa helg, då blir det teater igen med hennes kompis som då ska hälsa på från Borgå.

Och jag! Jag har skaffat ljudboksabonnemang igen och nu hörslar jag, liksom resten av världen, på Jennette McCurdys I’m Glad My Mom Died och den var antagligen en perfekt start. Vill tillbaka in i den hela tiden. På jobbet kan jag lyssna ganska mycket på grejer så det ser jag fram emot. Roligare skulle det kanske vara att faktiskt orka LÄSA-läsa också, eller det skulle kännas bättre som att man gjorde det på riktigt, men jag klagar inte på ljudboksalternativet. Inte ens det har funkat på sistone. Hello popcornshjärna. Men jag har också sett två filmer, minns inte när jag sist skulle ha sett en från början till slut? Kanske två år sen? Men nu såg vi Get Out och Joker och jag gillade båda (djupare analys än så mäktar jag inte med) och det kändes hoppfullt, att ha tid och ork och tålamod med en film om kvällarna.

Men nu måste jag ta skärmen av barnet. Och mig själv, bah.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s