Väx upp

Ett av mina barn fick ett rekordutbrott i dag och vrålade och gallskrek högre än någonsin förr tror jag. Och tyvärr nr 1 så höll det i sig, frustrationen blossade upp gång på gång. Tyvärr nr 2 så utspelade sig detta ute i allmänheten, tack och lov inte inne på en butik eller café eller så, men helst hade man ju befunnit sig tjugo kilometer långt ute i en öde skog. Jag uppfattade det som att en person i närheten blev mycket provocerad av oljudet. Vi kan säga att hen liksom stormade iväg, kanske ganska demonstrativt. Jag kände mig både skamsen och tyckte situationen var beklaglig, det är klart man fattar att det inte är så kul med en jävla massa skrän, men samtidigt störde personens beteende mig. Det var — no pun intended — så barnsligt.

När jag berättade om händelsen åt Alfred sa han att personen säkert aldrig lärt sig hantera sin ilska. Och det hela blir ju ganska löjligt då, när man inser att det i så fall handlar om en fullvuxen person som har svårt att reglera sina egna känslor, men som ändå tycker det är rimligt (?) att indirekt kräva av ofullvuxna barn att de ska kunna reglera sina. Jag menar väx upp.

Men inte barnen. De får gärna hållas små. (Gulp, väx inte upp! Inte än!) Allt är mestadels frid och fröjd här igen och vi får väl bara hoppas att ingen annan heller fortfarande stampar omkring under sitt egna kvalmiga mörka åskmoln. Det har ju varit ett sånt påfrestande väder vi haft här på sistone, det får man väl ge alla utbrottshavare out there. (Och in here.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s