Gamla skatter

I dag kom min goda vän Karin till Vasa, först hälsade hon på hos oss och vi fikade alla fem och sen tog hon med mig på loppis på tumis. Har ni hört en sån lyx? Hör här då: Sen styrde vi kosan hem igen för att ladda upp med kaffe och smöggis, och sen tillbaka ut på nästa loppistur, återigen på tumis. Har. Haft. En. SÅ BRA DAG?? Otroligt lyckat recept. Koncept. Vi lyckades dricka kaffe på tu man hand förra veckan också men innan det minns jag inte när det skulle ha hänt att vi umgåtts bara vi två. Var det kanske innan vi fick barn? Antagligen ja. Det var uppskattat. Inget emot mina eller Karins barn men jag tror ni fattar. Så mycket mindre disträ. Så mycket färre ”äh, det glömde jag säga” fem timmar efter att jag tänkt att jag skulle säga något.

Efter att Karin och jag skiljts åt frågade Blenda av mig: Varför skrattar ni så mycket? (På bilden ovan står jag btw och flinar i bladet.) Enkelt svar förstås — för att vi har så roligt! Karin och jag blev vänner när vi började samma klass på sjuan, berättade jag för barnet som nickade artigt men kanske inte helt begrep vilken evighet som sträcker sig mellan då och nu. Jag försökte räkna hur många år det blev men lyckades inte. Blev väl för skrämd då det började kännas overkligt. Det är jättelänge, förklarade jag, så då känner man varandra ganska bra.

Och har hunnit vara med om ganska mycket kul. Samtalet är tätt av bevis på det. Callbacks och flashbacks. Det tänkte jag på i kväll. Hur lätt man kan hoppa fem, tio, tjugofem år eller så.

Hon sa om min hårstylingprodukt, ”Det doftar Stockholm”, och jag vet inte om det var det hon menade men plötsligt var jag där med henne, år 1999, den känslan sköljde liksom över mig en kort sekund; stämningen, miljöerna, händelserna, hundra fragment av alltsammans. ”Vår” tunnelbanestation, rosenbuskarna som kantade gatorna, den unge vuxne snygge mannen vi mötte tillräckligt ofta på trottoaren för att han en gång skulle lyfta på hatten åt oss, så svenskt (så ofinskt) det kändes, hur vi klättrade omkring utanför Globen, tog kompisfoto i fotoautomat, knarkade Extreme på Grönan, Depeche Modes It’s No Good på nån annan attraktion där man bara gled runt runt runt, träffade nätkompisar på knarktrappan, tog bilder med kompaktkamera på filmrulle förstås, hängde på internetcafé för att hänga på Skunk, köpte Darling, drack Pucko och det där smaksatta mineralvattnet i droppformad blå flaska som vi tyckte smakade himmelriket (Clearly Canadian kanske?) — och jag får ett vagt hum om dofterna och jag fattar på nåt sätt vad hon menar fast jag inte gör det och ingen av oss kan placera det. Vad det är. Påminner om. Men det är liksom så himla lätt att trigga igång det gemensamma att det behövs bara det, tre ord, knappt ens det. Så är det något kittlar i bakhuvudet, en nerv som rycker precis som för att säga att den nog kunde väckas till liv. Koppla in i ett minne som jag glömt. Kanske en doft?

Det är nog knappast så hjärnan fungerar men vem bryr sig. Det är oavsett väldigt roligt ja. Och det är ju bara EN grej! Tänk att hjärnan kan göra sånt. Så lätt och så tätt.

Hade egentligen tänkt berätta om mina loppisfynd men det blev nån slags nostalgitripp istället. Lol, är väl nån slags loppistur det med. Antikrundan eller hur. Old gold. Och många gamla skatter.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

4 reaktioner till “Gamla skatter”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s