Lilla tisdagsbloggen

Jag är förvisso ingen läkare men min syster som är en sa inte att min självdiagnos var apbajs bananer när jag berättade om mina misstankar att jag mer eller mindre spräckt mitt revben när jag hostat. Det gör inte direkt ont, kanske lite ömt bara, men det känns otroligt konstigt på ett störigt sätt varje gång jag snyter mig (ofta), hostar (ibland), eller skrattar (welp, sällan). Som att något hoppar till eller stramar åt, på sidan av ryggen. Heja heja.

Alfred och Blenda var i dag friska nog att åka och hämta katterna. Katterna! Äntligen! Selma spann i min famn men Myra sprang och gömde sig och sov sedan flera timmar i sin gömma. Varje gång jag gick till sängen, vilket var ofta eftersom jag helst velat sova hela dagen (och nu när jag hur bra som helst kunde få så är jag ändå uppe, smart), var Selma sin vana trogen och följde med ett sprrr i sitt skutt upp i sängen, och sedan låg hon där bredvid oss och spann och distraherade Dag med sin gullighet när jag hade tänkt att han skulle sova. Dag älskar ju förresten katter, har jag sagt det? Han är tokig i dem. Skiner upp när han ser dem, vill alltid gå fram och hälsa, klappa, krama, stryka, pussa, visa åt andra människor att se nu vilket fantastiskt förtjustande kattexemplar det här var, ”Ddäääh! Thss!”. Och han tittar på en med en kan-ni-tro-det-blick som att han är alldeles hänförd av att den katten är just HÄR och uppenbarar sig för HONOM och ATT han kan ha en sån himla TUR. Han är liksom en sekund ifrån att slå sig för knäna. Gud hoppas han aldrig växer ifrån det. Och Selma verkade uppriktigt glad att se oss. ”Det kändes inte rätt att vi skulle vara ifrån varandra så där länge”, sa jag åt henne. Hon nickade på sitt kattvis. Blundade. Såg lycklig ut.

Och mot kvällen hoppade Myra fram och sen dess har hon mer eller mindre legat på mitt bröst. Nu utslagen på rygg bredvid mig i soffan. Min hals värker igen och jag känner fortfarande inga lukter, men mitt smaksinne som var borta igår har kommit tillbaka och min feber är inte längre hög utan håller sig under 38.

Det är en ytlig sak men då jag blir frisk vill jag fara till Iittala outlet och köpa ett par Kartioglas i olika färger. Detta har jag tänkt på i flera dagar nu — jag antar att det blivit en slags målbild som står för Hälsan och Friheten Åter? Jo så är det nog, ju mer jag tänker på det. Jag är väldigt lätt i kroppen och sinnet i mitt jag som jag föreställer mig där. Det var många månader sedan jag senast var där och tittade på glasen, men då fann jag inte skäl att köpa. Nu har ett vi redan hade fått hack i kanten och ett annat sprack strax innan vi åkte på resan. Jag har dessutom insett jag vill ha samma former på glas och orkar inte med en alltför bred loppispotpurri. De (små) är så bra som barnglas. Så. Snart ska jag köpa två nya och jag tycker det är så väldigt behagligt och tillfredsställande att tänka på färgerna, nyanserna i sig, men också att de inte var riktigt som de skulle vara trots att de var så fina. De var tillräckligt felaktiga för att sorteras in som sekunda, bara för att de var glasen som kommit till när färgerna byttes och jag antar man inte stannar maskinerna för det. Kanske är det min barndoms indoktrinering av Trasdockorna som gör det, men jag känner att jag verkligen kan och vill erbjuda ett hem för ett gäng mellanting. Lite annorlunda e inget fel ¨å va.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s