Stupet i bröstet

Har du någonsin haft den känslan när du matar din bebis med gröt och bebisens ansikte är alldeles nedklottat och för inte så länge sedan brukade du tycka att det ärligt talat var så jävla äckligt med bebisar med ansiktet insmorda med mat men nu tänker du knappt på det längre, och bebisen håller i små muminfigurer i plast för att distrahera sina små händer och bebisen stoppar en Snusmumrik i munnen och du säger nej nej inte äta Snusmumriken och bebisen stoppar halva figuren i munnen gång på gång mellan grötskedarna så att fötterna sticker ut ur den sammanknipna leende munnen och bebisen säger mmm och möter din blick och du vet att det är bebisens bus för det syns i de glada ögonen, och just då kommer den där fallande känslan, som ett lyckoskutt i bröstet men som man inte vet om ska klara sig över ett ändlöst stup som plötsligt finns där mitt i: Åh vart ska det här ta vägen när jag är borta? Vem ska minnas de här ögonblicken? Hur kan allt detta vara så förgängligt? Och man önskar att man kunde dela det med hela världen så att det för alltid skulle finnas. Vet du? Har du haft den?