Fem förbi midnatt

Klockan slår tolv och jag ligger och ammar Dag som vaknat och gråtit i sin egna säng och nu ska han få sova resten av natten i vår. Ibland hör man kyrkklockan slå ända hit till oss men inte den här gången. Allt jag hör är måsarna och tornseglarna utanför fönstret som står på glänt bakom tre lager gardiner. Skriver i gruppchat men främst med Ellen och jag tänker på att jag gillar att vi är vakna samtidigt när hela världen sover. Eller känns som det. Så tyst är det, så få människoljud når in. Jag kommer ut ur kammaren fem över och det känns på nåt vis som att jag missat något när jag tittar på klockan. Dagen gick mig förbi. Nytt dygn, bara sådär. Det var måndag och nu var det något annat. Ett tvärt kast efter kvällens sipprande ut i… ja, ut i vad då? Det känns luddigt vart den gick. All min tid. Jag kollade inte ens tv, scrollade bara på telefonen. Så försoffad. Fast, i och för sig, jag gick nervöst ut innan elva för att sätta trastnät på jordgubbarna efter att jag såg en instastory där en bekant hittat en enda jordgubbe som överlevt fåglarna. Blev skrämd av den. Psykad! Men kartarna, som Blenda ivrat så över, fanns kvar, i alla fall merparten av dem. Fyra låg på marken, stjälkarna av, två av dem pickats i. Näbbspår, gissar detektiven. (Jag.) De två andra satte jag i fickan och nu ligger de på ett fat i köket. Alldeles lindblomsgröna. Vad nu än de ska bli till. Rullade upp en bit av nätet, alldeles för stort förstås, bredde ut, klippte av. Hämtade stora stenar i backen att tynga ner nätet med i kanterna. Ett par av dem riktigt vackra. Släta, spräckliga, strimmiga. Stilla, som det mesta annat. Luften. Himlen. Haren ute på sluttningen. Vitklövrarna runtomkring.

Jag hämtade nyckeln till vattnet och vred på kranen, vattnade mina jordgubbsplantor och sockerärtskott och allt det andra. Sen kom jag på: regn i morgon. Jag kollade väderleksrapporten. Regn i flera dagar. Det här utlöste en lätt ångest, en typisk fånig grej. Så liten. Men jag tänkte att det var onödigt, rent av slösaktigt, så ovälgörande att jag vattnat. Att det kanske till och med var skadligt, tänk om alla odlingar skulle typ dränkas? Kunde de det? Och jag tänkte att tänk om någon såg mig och tyckte ungefär så här om mig: Vattnar hon nu så här sent på kvällen när det just ska börja regna den där arma oförståndiga idioten? Ibland undrar jag verkligen vems röst det är jag hör i huvudet. Visst vet jag att jag kan vara kritisk och självkritisk, men… sällan så pass, på så vis. Och jag vet att det inte är så farligt, att få människor tänker så och även om de gör det så påverkar det inte mig, men likväl är den bara inte en så värst trevlig känsla när den knackar på. Eller knackar gör den ju inte, den stövlar in. Det är ingen stor ångest men det är min ganska vanliga, ihärdiga, tröttsamma, en kvällsångest kanske. Kanske då jag är trött, har haft en dag med många intryck. Sannerligen hänger den ihop med andra kriser eller konflikter eller konfrontationer. Stress och jäkt. Men också med just ingenting. Som att småsaker borstar upp sig för att säga mig, och inte på ett snällt sätt: Nå voj voj med dig.

Med jag har haft en bra kväll. Vi fick besök från Umeå och hade gjort fyra olika slags pizza, hackat sallad, blandat dressing, köpt cokis. Cokis! Så… nämen så *pure* på nåt sätt? Nästan aldrig köper vi cokis, men det var så rätt till pizza i dag i det varma sommarköket. Något en smula nostalgiskt med det — det kändes som lyxig barndom. Jag tänkte på de små burkarna tomatpuré min pappa alltid använde till sina pizzor, själv hade jag en stor tub. Han brukade kläcka ägg på pizzorna, det har jag tagit efter och gör ibland. Vi lyssnade på min playlist som min syster Cajsa sa att lät som Skyradio, en nederländsk radiokanal som alltid snurrade hos oss när vi bodde hemma allihopa än. Hon gillar också pizza med banan och curry, som vår mamma. Alfred och Blenda har aldrig förstått vad som tilltalar med det, men vem vet, kanske Dag tar efter mig. Drack kaffe, åt kex. På butiken hade Blenda valt ut Fasupala med toffeemariannesmak. Vilken upptäckt. Ett kex som man om man har tur äter på kalas som barn och sen minns för evigt tror jag.

Jodå. Vad säger man? ”Så att sånt” eller snarlikt. Och nu har klockan nyss passerat fem över ett också. Spöktimmen är över och då är det väl passande för även detta att ta natt.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

3 reaktioner till “Fem förbi midnatt”

Lämna ett svar till L Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s