En blogg brukade vara en dagbok, nu är den ett ställe där man sporadiskt förklarar att ”oj så tiden rusat förbi igen”. Ändå representativt för livet, så på det viset försvarbart med tanke på dagboksaspekten. Det är ett bekant mönster. Men så olidligt tråkigt. Jag är egentligen uttråkad av metabloggandet också, mest för att jag gör det så ofta, men vill ändå säga det att jag ska sluta med det. Haha.
Om du undrar över rubriken på inlägget så är du inte ensam. Få hjälp med utforskaren i sinnet. Ja tack? Jag hittade det bland mina anteckningar, jag vill minnas det var något jag skrev fel en gång. Ingen aning om vad jag egentligen skulle formulera. Istället löpte denna märkliga groda fram över tangentbordet. Egentligen är det ju ingenting men det överraskade mig och gjorde mig glad. Jag gillar den här känslan av att ens undermedvetande tar rodret, har ni varit med om det? Det är lite som att drömma, man hamnar på sådana oväntade platser.
Nej hörni jag återkommer en mindre flummig dag, om det ens är möjligt. Jag menar jag ska försöka men… nej ni vet. Det är trist men. Kan ej hjälpas. Hjärnan poo poo.
naleis nätt 
Vi tar emot vad vi får. Med tacksamhet.
Mikael! Tack för att du är så vänlig och stödjande. Det och du uppskattas!