Vårt sommarlovsbörjan

En dag medan Blenda cyklar går jag över 16 000 steg och min foglossning, eller vad det än är, gör sig verkligen påmind. Höftlederna ilar av smärta. Jag haltar mot slutet av kvällen och jag tänker att jag kommer vara sängliggande följande dag. Det är jag inte utan istället går jag över 10 000 steg till, då knuffar jag dessutom en barnvagn plus ståbräda framför mig. Jag fattar inte hur men ok. Det känns som att vara ute på resa någonstans — vi (åter)upptäcker vägen till Stenhaga, hemvägen genom Hemstrand, följande dag Tiklasparken med alla måsar och änder. Möter Alfred och äter lunch på stan. Vegetarisk lasagne! Jag älskar en bra lasagne. Dag hänförs och charmar, mest av människor. De vinkar och ler. Jag med ser en främmande baby som tittar på mig nyfiket och glatt. Jag vinkar och ler.

Vi har äntligen rensat upp i pallkragen vår, åtminstone en smula. Jag hade inte hjärta att gallra bland jordgubbsplantorna alltför engagerat. De har revat sig och spridit sig och några av dem flyttade jag på men näntes inte kassera en enda. Många blommar nu och jag måste minnas att köpa ett nät, i fjol hann Blenda bara få en ynka jordgubbe innan djuren tog resten. Men i år är jag orolig för jag ser så få insekter. Var fan är insekterna?

I pallkragen har vi sått en rad med ärter och två med runda morötter. Några röda solrosfrön som Blenda fick med en Bamsetidning. Det dök upp några blandade överlevare från blomstermixpåsen jag sådde i fjol, insektbuffén. Eller det är vad jag tror det är. Jag fotar en massa skott och ber en app kolla upp vad det är. Jag rensar bort en del men lämnar sånt jag tror kan blomma fint. Tillsammans med en hög med gissningsvis ogräs som jag drar upp råkar jag få någonting karmosinrött och glänsande bland rötterna. Två rädisor som självsått från i fjol! Jag sticker varsamt ner dem i jorden igen, tänker att det skulle göra insekterna så glada om det blev rädisblommor igen, men följande dag ser jag att de ser vissna ut. Ah welp. Några strån med gräslök sticker också upp under jordgubbsbladen. De planterade jag i fjol men jag såg aldrig till dem. Helt nytt för i år är en rad bärmålla, jordgubbsspenat, en gammal kulturväxt som man en tid trodde att var utrotad men sen hittades den i en klosterträdgård och nu kunde man i våras köpa fröpåsar av den på Minimani. Hoppas vi får skörda, jag är så nyfiken.

Vi har bokat biljetter för sommarteater och vi funderar på resor och besök, kompisar att hälsa på och träffa när de hälsar på. Jag har varit ensam den senaste tiden, fast jag märker sällan av det eftersom jag ändå har familjen här varje dag, men jag träffar så väldigt sällan kompisar och jag minns knappt hur man gjorde. Det har glömts bort mellan… ja men allt? Varierande coronaläge, graviditet och spädbarnstiden, sedan småbarnsföräldraskapet i allmänhet som nu är dubbelt upp, sedvanlig vintertidsdvala och det faktum att jag ju varit sjuk/krasslig cirka konstant sedan jag vaknade ur dvalan. De få gånger jag träffat kompisar så är det som att något väcks till liv inom mig igen, ett område som annars slumrat och i stort sett glömts bort. Åh det lät sorgligare än jag menade det. Kanske är det lite sorgligt också, inte vill jag ju vara ensam heller.

Jag försöker gå ut mer med barnen, jag har aldrig varit särskilt bra på det och jag tror inte jag var bra på att gå ut ens när jag var barn utan satt ganska lätt inne. Det var bara en sommar som jag hängde med min småkusin Johanna mycket som jag blev ordentligt solbränd när vi sprang kors och tvärs över ängarna. Annars satt jag ofta inne i rummet eller höll mig, min vana trogen, i skuggan på skogsstigarna. Så minns jag det i alla fall. I nutid är sandlådan ute på gården i alla fall i flitigt bruk och sedan den stora björken välte i stormen för nåt år sedan finns det inget där heller som skyddar från solens gassande. Barnen klagar inte men jag saknar trädet. Blenda tycker om att mingla med grannarna som ofta sitter där ute. Ibland är lille Francisco där, till Dags förtjusning, bara ett par månader yngre än honom. Katterna har fått följa med mer på sistone också, jag har hittat en tunn och bra liten stubbe att fästa deras koppel kring och då ligger de där i det höga gräset vid kanten av gården och bara njuter. Blenda har ett ord för det, när katter halvblundar och njuter, huvudsakligen i solskenet men kanske även överlag — hon säger att de ”flimmar”.

Barnen vaknar tidigt, antagligen för att det är så ljust, och jag sover i knyckar. Somnar sent. Det är ju så ljust. På sistone har jag suttit uppe på kvällarna och tittat på The Staircase på HBO men nu har jag sett den klart och tycker det är svårt att hitta vad som ska ta dess plats. Kanske inte truecrime ändå. Jag fastnar och det känns lite äckligt. Jag är liksom inte helt nöjd med mig själv för att jag gillar truecrime men jag gör det, alltid slukat Veckans Krim i veckotidningarna mamma köpte. Men det är, överlag, så lite som lockar i serieutbudet. Jag ser på mycket som är skräp, men jag ser också allt mer hur mycket som är skräp, tycker jag. Eller, skräp och skräp, men grejer jag bara inte orkar med. Jag säger inte att jag skulle kunna göra det bättre själv, MEN tycker bara det mesta saknar för mycket eller är fyllt med för mycket. Försöker för mycket? Eller för lite? Går mig på nerverna för att jag är så väldigt angenämt lagd? Jag vill ha substans och hemskheter och att det ska kännas h ä r l i g t . Men det får man ju sällan så istället ser jag allra oftast på äldre säsonger av KUWTK. På tal om skräp-tv.

Men OKEJ OKEJ kanske jag ändå inte måste tillbringa sommarlovet framför tvn.

I kväll försökte jag ta med Dag på loppis och han var först på strålande humör, spatserade omkring och busade med mig, gömde sig mellan hyllor, hittade en leksakstelefon som han lyfte till örat och gick sedan omkring och ylade ”HIIIIEEEE” (hej) åt alla människor, som att han ringde åt dem. Sedan blev han antagligen plötsligt för trött och blev bara ledsen, snubblade och föll och slog sig och blev naturligtvis ännu ledsnare. Han lugnade sig lite och jag räckte honom hans smoothie men han skakade omkring den så att det skvätte på golvet och jag fick panik över ur smutsigt det skulle kunna bli. Sa med gäll och sträng röst ”NÄ-Ä” och skämdes direkt, lol. Vi fick fly fältet skrikandes, det gick inte att stanna kvar. Faktiskt aldrig varit med om det förr, tror jag. Så med det i åtanke ska man väl inte klaga men ändå — happ! So much för min fredagskväll. Men nu kom Alfred hem från butiken och jag tror och hoppas han fick tag på ölen jag efterfrågat. En vanlig Beck’s. Jag drack en sådan en kväll i Berlin för ett par år sedan och den är sedan dess min favorit, perfekt efter långa varma aktiva sommardagar. Ljust bröd, honung och citron mmm. Så harmlös snäll och törstsläckande.

Det är egentligen bara Blenda som har det men det känns som att vi alla, människor och katter, fast förutom Alfred som än så länge jobbar massor tills att han också joinar oss, har tagit sommarlov.

Skål för det.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s